60 000 på 6 månader

10 000 kr i månaden.

2500 kr i veckan.

358 kr om dagen

Jag vet inte vad som hände men plötsligt åkte offerkoftan av, nu jävlar, pang, så var motivationen och energin tillbaka. Jag förstår så klart att jag tappade balansen när livet inte blev som jag hade tänkt mig och målen kändes för stora för mig att nå. Men att tappa greppet helt?

Jag har inte mediterat på en månad då mitt abonnemang på appen jag gillar gått ut, kanske hör det till saken, men i veckan satte jag mig för första gången på länge och mediterade och plötsligt kände jag mig ”back on track”. Jag satte mig genast och gjorde delmål för att hitta en gräns som faktiskt känns möjlig att nå och det är ju att betala in kursen terminsvis istället för hela summan på en gång. Det innebär att jag på sex månader behöver få ihop sextiotusen. Jag vet att det inte är omöjligt. Har gjort det förut, men att jobba under press, det känns omöjligt.

Men jag är inte den som ger upp. Bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls. Jag hoppas därför att ni vill vara med mig som stöd på denna resan, för jag gissar att jag kommer att behöva lite peppande rop på vägen.

Ok 60 000 på sex månader, hur ska jag lyckas med det? Lite workshops, några föreläsningar och några e-kurser så är det snabbt gjort. Grejen är sällan vad man ska sälja utan hur man ska sälja. Det där med att föreläsa, hålla kurser är sällan ett problem för mig, men att sälja, marknadsföra eventen känns som döden. Men jag ska försöka ta mig igenom döden under dessa sex månader. Och om jag lyckas… ja då är det bara att köra på sex till.

Något som jag skulle vilja göra och hoppas att få möjligheten till är att hålla en workshop på en arbetsplats om hur de skall kunna använda terapeutiskt skrivande för att minska stress och sjukskrivning. Det finns flera övningar och sätt för att snabbt räta ut tankar och känslor som kan uppstå i din arbetsvardag.

Om du vill hjälpa mig på traven (skulle jag vara evigt tacksam) så tipsa din chef eller arbetsledare om att jag gärna besöker er arbetsplats på APT eller personaldag för att lära er allt jag kan om hur ni skall kunna bli effektivare och må bättre genom terapeutisk skrivande eller varför inte en föreläsning om psykisk ohälsa?

Blir självklart även glad om du kommer på workshops, föreläsningar, köper e-kurser eller ger bort någon av mina produkter till dig själv eller en vän. Blir också oerhört tacksam om du sprider informationen om mina aktiviter eller produkter vidare.

60 000 på 6 månader? Japp, nu kör vi!

Veckans bästa:

Förutom helgens mys som alltid hör till favoriten på veckan så var torsdagen en riktigt bra dag då jag höll i livspondus för mina fina kollegor. Jag älskar klokheterna som kommer fram när man sitter och reflekterar, och att få hålla i något som får mina medarbetare att må bra känns fantastiskt. Att kunna ge dem en andningspaus i vardagen är glädjefullt även för mig. Känner mig som jultomten varje gång 🙂

Veckans sämsta:

Kan inte finna något direkt dåligt med veckan. Det får väl vara det gråmulna vädret då. Eller när programbesöket jag väntade på uteblev. Blir alltid en tråkig urladdning när man sett fram emot något som inte blir av.

Vad jag ser fram emot kommande vecka:

På fredag åker jag till Malmö! Wohoo som jag längtar. Klockan 5 på morgonen sätter jag mig på tåget från Öxnered och klockan 10 (ska jag förhoppningsvis vara framme) för då startar första kursdagen igång på min utbildning. Fredag och lördag sitter jag i skolbänken och det ser jag sååå mycket fram emot. I veckan vet jag att jag kommer att brottas med katastroftankar så som ”tänk om tåget är försenat, inte går, eller tänk om jag blir sjuk.” Det är mer regel än undantag med sådana tankar när man ser fram emot något. Jag håller tummarna för att dagarna fram till fredag går i en rasande fart!

Jag jagade katten med kameran i helgen. Det gick lugnt till eftersom han valde att ligga still. Alltså jag är galen i djur. Kan bara sitta och beundra dem i evigheter. Jag får också starka lustar av att äta upp dem (på ett kärleksfullt sätt). Konstig känsla när man är vegetarian. Vill liksom stoppa allt jag älskar i min mun. Det lät ju lite fel…men hoppas att ni förstår vad jag menar.

Vem vill inte suga på den här lilla näsan liksom?

Vi fick också finbesök i helgen (och det älskar jag också). Fick dock inga lustar av att äta upp dem vilket var tur. Kan ju verka smått crazy om jag börjar bita dem i näsan. På tal om crazy hade jag en diskussion om bilder med min man. Jag blir så inspirerad av alla som tar så fina bilder på blogg och instagram och även om jag vid vissa tillfällen tror att jag är, eller skulle kunna bli en fotograf så visar det sig aldrig vara sant. Jag tycker att det är så himla svårt med bild. Speciellt när det gäller att vara med på dem själv.

Har haft bloggen i fem år och tycker fortfarande att det är skitjobbigt att ta bilder på mig själv. Jag kan liksom skriva om praktiskt taget vad som helst, men en bild, nej där går gränsen.. Varför? Jag förstår det inte riktigt själv. Själv älskar jag att läsa bloggar eller följa folks instagram med fina bilder, och uppskattar absolut av att se kort på dem jag läser om. Men nej….

Jag vet att jag i omgångar tänkt att jag ska bli bättre på det där (som tex nu) men sen fegar jag liksom ur igen. Tycker att det är så jäkla jobbigt. En av anledningarna kanske är att jag aldrig ser bra ut på bild. Alltså på riktigt. Det är inte bara jag som tycker det utan de flesta som känner mig har bekräftat att jag på bild…nej där är jag inte mig själv. Det verkar ju i och för sig inte stoppa andra…men nej, ingen kul grej.

Svartvitt is the shit lovade min man. Då blir genast en bild bättre menar han. Svartvitt får det bli!

Sen tog jag 300 bilder till på katten, oklart varför eftersom varje bild ser likadan ut.

Försökte även ta en och annan på mig själv..
men insåg mina begränsningar och fångade katten en sista gång från ett annat håll. Japp, ibland överaskar jag. Det var min helg det. Hur var din?

Blev så inspirerad av…hm vem var det nu igen…Äh skitsamma. Det handlade i vilket fall om att sätta mål. Vilket jag inte gjort direkt i år…eller? Äh, i vilket fall, personen pratade om att ha olika mål vilket jag tyckte lät kul eftersom jag oftast bara sätter prestationsmål och företagsmål så tänkte jag att det kunde vara kul att sätta mål på fler plan i livet än…äh skitsamma, tappade tråden.

Personen pratade i alla fall om vikten att sätta upp ett omöjligt mål för sig själv, detta för att inte begränsa sig. För att tro på sig själv och på att allt är möjligt. Tycker att det lät logiskt. Att kämpa dit oavsett om man misslyckas eller inte. Hen pratade också om att skriva ner 10 saker man skulle misslyckas med under året. Detta också för att inte vara så rädd för misslyckanden.

Du skall alltså kämpa för att nå ditt ”omöjliga” mål och för att lyckas med det där 10 sakerna du tror kommer att misslyckas med. För att misslyckas är ju faktiskt ingen ”big deal”. Är du med på vad jag menar? Vi gör i vilket fall ett försök!

MÅL:

Omöjligt

Att tjäna in 180 000 för att kunna betala min utbildning på resterande 90 000 kr känns som ett omöjligt mål. Men det är verkligen något jag vill lyckas med. Jag kommer självklart försöka, men kommer inte bli besviken på mig själv om jag inte lyckas eftersom jag själv vet att det är ett väldigt högt mål att nå. För att lyckas med detta kommer jag behöva försöka göra saker som jag kanske kommer misslyckas med. Men vem är jag att inte försöka?

10 saker att misslyckas med

• att hitta en lokal till att hålla kurser och samtal i
• att samla ihop en lista på personer att påbörja KBT-samtal med
• att bygga och sälja en ny föreläsning
• att sälja 30 kursplatser till min e-utbildning
• att sälja ut mitt lager av böcker
• att skapa ett eget ”behandlingsprogram”
• att sälja ut ALLA platserna på mina planerade kurser & workshops
• att komma på något mer att skriva på denna jävla lista….

Hälsosamt

Jag vill behålla min vikt. Jag har så otroligt lätt för att lägga på mig. Men jag har nu hittat en acceptabel vikt för mig (det är svårt att göra det för en som lidit av ätstörningar hela livet) och önskar nu att jag stanna här, samtidigt som jag vill kunna njuta av både mat och godis i rimliga mängder. Så mitt mål är att hålla min vikt hela året samtidigt känna att jag unnar mig saker och njuter av livet.

Arbetsrelaterat

Jag har börjat med tre nya behandlingsprogram på jobbet. Ett som riktar sig mot missbruk, ett mot kriminalitet och en mot män som använt hot eller våld mot kvinnor. Mitt mål är att kunna certifiera mig och bli ”klar” med dessa program under året.

Personlig tillväxt

Det här är ett år där jag går ”all in” i KBT. Både på jobbet men också i min utbildning. Jag hoppas därför lära mig massor och både växa som människa och programledare.  I år är verkligen ett kunskapsår. Det är där min tillväxt sker.

Kom igen nu Jessica!

Jag har sovit med bettskenan de senaste veckorna. Och om dagarna biter jag ihop käkarna så hårt att de känns som att de ska gå sönder. Att utvecklas och utmanas är aldrig bekvämt. Jag vet ju det. Ändå kan spändheten göra mig irriterad. För jag känner mig inte stressad. Jag ligger inte sömnlös på nätterna och har inga återkommande tankar som bekymrar mig. Men trots det låter min kropp göra mig påmind om att det är något där som stressar och skaver.

Jag kan inte blunda, gömma huvudet i sanden som andra verkar lyckas med. Nej jag måste alltid ha kontroll, veta…även när jag faktiskt inte vet.

Om jag bara får gissa anledningen till min inre oro hamnar det på min utbildning. Och mest av allt är det nog ekonomin som oroar mig. Det som inte blev som det skulle. Jag vet att jag aldrig hade tagit beslutet att köpa utbildningen om jag inte trodde att jag hade pengarna i min hand. Och jag är glad att jag köpte den trots att skatteverket krossade mina drömmar. Jag ångrar mig inte, alls. Men är orolig hur jag ska få allt att gå ihop. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel för mig att göra här näst…

Jag vill ägna tiden som kommer åt skolan. Jag säger att det är för att jag inte vill/kan göra flera saker samtidigt, av rädsla att bli utbränd/utmattad. Men den tanken har ju inte stoppat mig förut därför undrar jag om det verkligen är sant. Istället för att lägga mig ner och spela död önskar jag att jag hade fått ett jävlar anamma. Något inom mig själv som säger att nu jävlar ska vi kämpa för att få in resten av stålarna, ut och föreläs! Men istället säger jag tvärtom. Målet är för stort, ge upp!

Och aldrig någonsin har väl någon annan sagt till mig att kämpa, jobba mer. Utan tvärtom. Ta det lugn, vila, ge upp. Och dom där orden som jag kanske skulle behöva höra, kommer inte nu heller.

Jag vet inte om jag är lat, har fel, bär på otaliga ursäkter eller faktiskt tänker helt rätt när jag säger till mig själv att när en sak tar mer plats, måste en annan ta mindre. Jag känner en stark känsla att jag inte vill kräva för mycket av mig själv, samtidigt som jag vill ta fram piskan och skrika kämpa på! Jag vet att jag klarar det om jag bara försöker, men någonting inom mig får mig att knappt vilja försöka.

Problemet är att jag inte vet om jag ska kämpa för att jobba in summan som saknas, ge upp eller bara vänta på tur. Därför känns det som att jag gör allt och inget på samma gång.

Vart är hejarklacken när man behöver den som bäst? Vart är tränaren som ska tala om för mig om jag ska springa vidare eller om jag ska vila?

Jag sade för länge sedan till mig själv att sluta oroa mig, att sluta älta, och det gjorde jag, rent mentalt. Jag tänkte därför att ”allt var bra”. Men min kropp säger något annat. Den känner av den där oron ändå. Trots att jag faktiskt accepterat att jag faktiskt inte vet. Det är som tvivlet sitter fast som ett litet lager ovanpå acceptansen, täcker den så att den nästan inte syns.

Det är aldrig bekvämt i en tillväxtzon och där befinner jag mig nu. Det gör lite ont, men det är ju nu, just nu, som jag utmanas, utvecklas och växer.

Så kom igen nu Jessica. Kom igen!

När man känner att man inte har ordning på livet. Ja då hjälper alltid lite rensande. Förra helgen rensade jag och bästisen våra garderober. Och oj vad mycket ångest och kärlek som kan sitta fast i en liten tygbit!

Jag är en samlare. Älskar att köpa, men har oändligt mycket svårare för att slänga. Men oj vad skönt det är efteråt! För något år sedan började jag med att försöka välja kläder med omsorg. Men bara för att jag köpt till kläder jag gillar mer, har jag inte alltid lyckats slänga det jag gillar mindre.

Men nu rök hälften av garderoben och på något konstigt sätt känns det som att jag har mer kläder nu än innan, kanske bara för att jag ser dem bättre!?!

Nu slutade inte rensandet vid bara garderoben. Jag beslutade mig för att rensa mitt Instagram och bloggflöde efter att ha hållit upp läsandet från framför allt instagram och facebook i några veckor. Jag slutade att titta in där för att jag kände att jag mådde dåligt av det. Oklart varför. Men sen slog det mig att varför ska jag följa saker som inte inspirerar mig eller ger mig energi, sådant jag bara skrållar förbi kan jag lika gärna ta bort, så varför inte rensa där också? Sagt och gjort.

Jag tror att jag är en person som skulle må bra av en minimalistisk livsstil, men mina köpimpulser är nog för starka för att klara något sådant. Om det är något jag gör på impuls. Så är det att nätshoppa. Jag ska bestämt ge mig själv köpförbud någon månad. Jag litar dock inte på att jag klarar det.

Rensningen ska jag fortsätta dock. Detta var bara starten på mitt ordningsamma liv.

Om jag bara visste vad som är rätt och vad som är fel. Om jag bara visste vad som får mig att gå sönder och vad som gör mig hel.

Om jag bara visste vad som är svårt och vad som är lätt. Om jag bara visste hur jag löser problemet på bästa sätt.

Om jag bara visste hur det skulle sluta, om det kommer blir bra. Om jag bara visste om jag ska försöka eller låta det va.

Om jag bara visste om jag behöver kämpa eller vänta på tur. Om jag bara visste om jag ska ge allt eller dra mig ur.

Om jag bara visste skulle svaret vara klart.

Om jag bara visste skulle det vara uppenbart.

Om jag bara visste svaret…snart.

Veckans bästa:

I lördags tillbringade vi kvällen med Therese och hennes man. Är helt klart veckans bästa. Det blev mellomys och hela familjen närvarande (sonen kunde nästan sitta still under hela programmet). Jag såg i för sig inget av programmet och det kändes som att tiden gick alldeles för fort, men det var en härligt kväll med massa skratt. Ser fram emot fler sådana kvällar i år <3

Veckans sämsta:

Veckans sämsta är att jag känt mig totalt ofokuserad. Jag har inte kunnat skilja på alla olika tankar som kommit upp och huvudet har känts som en enda röra. Men jag tror just att knutarna lösts upp sig. Vi håller tummarna för det.

Vad jag ser fram emot kommande vecka:

Denna vecka har jag mycket att se fram emot. Jag har två bokade program att köra i veckan och jag håller starkt tummarna för att klienterna kommer. Jag ska hålla i livspondus på Torsdag vilket per automatik alltid gör dagen till bra, och i helgen fyller mannen år så jag ser fram emot lite mys tillsammans med honom och familjen. Kanske går vi ut och äter, bakar en tårta eller så gör vi helt enkelt ingenting:)

Jag vet bättre

Känner mig som ett litet barn. Rädd att förlora dig. Vill låsa in dig i ett rum bara för att ha dig för mig själv. Är rädd att bli ensam, lämnad. Men jag är inget barn, vet bättre. Fast att känslorna säger tvärtom.

Jag vill hålla dig i koppel, säga att du är min. Jag vill stolt visa upp dig för alla, skryta över dig, över oss. Men jag vet bättre. Fast känslorna säger tvärtom.

Och så vill jag putta bort dig. Säga skit samma, låt mig va. Bara för att jag är rädd att bli bortknuffad. Bortglömd. Jag vill vara sur och vresig. Gråta. Säg hejdå, vända mig om och aldrig se dig i ögonen igen. Men jag vet bättre, fast att känslorna säger tvärtom.

Ellerså vill jag göra dig illa. Såra dig innan du sårarmig. Visa att du intebetydernågonting, fast att du betyderallt. Men jag vet bättre…fast att känslornasägertvärtom.

Egentligen vill jag bara säga att jag älskar dig och är rädd att förlora dig.

Men jag vet bättre, och istället gör jag tvärtom.

I dina ögon är även soliga dagar grå. För utanför murarna är livet fullt av måsten, de fyller dig från topp till tå.

Tiden går så snabbt att du inte längre kan räkna dess timmar. Du har alltid något tid att passa fast att kalendern är tom.

Folk säger att tryggheten finns där ute, men du ser den inte. Du hittar den inte vart du än letar.

I det verkliga livet får du ingenting serverat, inte ens de enklaste av saker. Du får kämpa för allting, själv. Du står ensam, även om tusentals personer går dig förbi.

Du saknar tryggheten, drömmer om den ibland. Väggarna som håller dig varm.

Och jag kan ge dig livets alla verktyg men du vet ändå inte hur du ska hantera dem. Du tappar bort ditt liv även om du bär det i en skokartong. Du kan inte bygga dig ett hus på en trasig grund och med verktyg du inte vet hur du ska hantera. Ändå fortsätter vi att ge dig hammare och spik.

 Dina andetag får inte plats inom dig, känslorna ligger utanpå.

Du vänder tillbaka… till vägen du egentligen inte vill gå….  

För inom dig… känns det som att det är den enda väg du förstår dig på…