Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Notice: Funktionen _load_textdomain_just_in_time anropades felaktigt. Laddning av översättningar för domänen customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Deprecated: Creation of dynamic property CZR_resources::$_resouces_version is deprecated in /home/nestorfo/public_html/wp-content/themes/customizr/inc/czr-init-ccat.php on line 3948 Psykisk ohälsa Archives - Sida 5 av 57 - Nestor förlag & föreläsningHoppa till innehåll
En person med exempelvis depression/utmattning men även annan form av psykisk ohälsa mår ofta dåligt hela tiden, du märker det bara inte. Så när personen väl uttrycker det, när hen säger att hen inte vill/inte orkar då menar hen det. Personen har då kämpat tillräckligt, orkar inte hålla upp fasaden mer. Försökt då inte att övertala personen, eller påstå att det kommer att kännas bättre efteråt. För personen lever med det här dagligen, hen vet ofta bäst själv hur hen känner eller mår. Så när personen väl säger ifrån. Lyssna!
När du ser att personen mår dåligt, är ledsen, verkar trött. Ha med dig tanken att det du ser bara är toppen av ett isberg. Personen jobbar dagligen med att dölja det där isberget men ibland kommer det upp till ytan. När personen agerar ut, har den förmodligen redan försökt allt den kan, och har inget annat val än att släppa ut det den försöker att hålla inne. Du ser bara en del, inte helheten.
Ingen vill ha ångest eller hur? Men för dem som lever med den dagligen fyller den ibland en positiv funktion. HUR MENAR DU, DET FINNS INGET POSITIVT MED MIN ÅNGEST!! Nej, jag menar inte att ångesten känns bra och att du ”njuter” av den, men att den kan ge dig vinster som gör att du blir räddare när ångesten är borta än när den finns hos dig.
Min ångest gör att jag är i ett ständigt spänningstillstånd, jag har kontroll på det mesta och är beredd på allt. Min ångest har skyddat mig många gånger. För det första gör den att jag har ständig kontroll, för det andra skyddar den mig mot negativa känslor (eftersom jag redan är förberedd på det värsta blir jag sällan besviken), jag blir heller sällan rädd och är ofta lugn när olyckor och (för andra) oförutsedda händelser sker. Jag har ju liksom redan sett dem tusentals gånger i mitt inre.
Om jag inte hade haft min ångest, hade jag nog oftare blivit chockad, panikslagen, skrämd och ledsen, när händelsen på riktigt sker är det oftast jag som är lugnast.
När min dotter var yngre läste hon av ångesten i mina ögon innan jag själv var medveten om den. Den hämmade henne, hon blev rädd och ville inte lämna min sida. Vilket i min sjukdom blev en fördel för mig och gjorde mig trygg. Det gav mig mig kontrollen jag var så rädd och förlora.
Ångestens ”fördelar” blir lätt en ond cirkel som är svår att slita sig loss i från.
Och jag menar inte på något sätt att detta är positivt, TVÄRTOM. Man måste slita sig loss! Det blir som att man älskar sin fiende, man vågar inte lämna den för den ger en någon slags trygghet. Att ha ständig kontroll.
Den håller dig i ett järngrepp, men utan den känns det som om jag kastas ut i himlen och falla fritt och DET skrämmer mig. Jag har börjat vänja mig vid tyngden och börjat mjukna i dess klor. Frihet skrämmer mig.
Ångesten släpper taget, jag blir fri, men vet då inte vart jag ska ta vägen…
Oro kan lätt förvandlas till en snuttefilt. Det blir lätt att hålla i när du inte vet vad du ska ta dig till. Eller kanske som en skyddsväst, livboj där inget annat kan träffa dig eller dra dig ner.
Om du riktigt rannsakar dig själv, kan du se att du på liknande sätt skyddas av din ångest?
Jag fick en fråga på mail om jag hade några tips när det kommer till att sluta med SSRI, hur man kunde göra sin situation lättare där och då. Jag vill försöka svara på alla era frågor, och enklast är att göra det via blogginlägg så att alla får svar då många har samma frågor. På denna fråga vet jag inte om jag har ett svar som passar dig för det är så himla svårt då alla kan få olika biverkningar och för att vi överlag fungerar olika. Men ok, här kommer de förslag jag kan komma på och som fungerade för mig.
Sjukskriv dig från jobbet när du mår som sämst –själv var jag tvungen att sjukskriva mig ca en vecka. Jag fick plötsliga gråtattacker och panikkänslor. Ville på något sätt rymma ur min kropp. Ja måendet går knappt att förklara men det gick INTE att jobba under den tiden. Var snäll mot dig själv och tillåt dig vara hemma.
Undvik folksamlingar, affärer och liknande. -Jag fick samma känsla där, kunde inte kontrollera mig själv. Alla ljud och alla intryck liksom ekade inombords och fördubblades, så undvik sådant. Låt någon gå och handla åt dig eller köp hem mat så att du klarar dig.
Vitt brus -Innan jag slutade med antidepressiva förstod jag inte vad man skulle ha vittbrus till (du finner det på spotify). Men jag hade så himla svårt för ljud. Till och med hundens andetag gjorde ont i mig, fläkten, tv:n. ALLT. Jag ville ha TYST omkring mig men i ett hus med andra människor är det svårt att få. Men för att ta bort dom där små små ljuden (som någons andetag eller ventilationen) så fungerade vitt brus för mig. Jag blev typ illamående av ljud så det var till stor hjälp.
Stäng in dig -hade jag kunnat så hade jag rymt från min familj under tiden som jag slutade med medicinen. Nu gick ju inte det. Men att undvika människor, i alla fall om det är fler än två kan vara en bra grej. Jag klarade inte av om några pratade till varandra. Det blev för mycket att ta in. Ett mörkt rum, med hörselkåpor hade nog varit mitt bästa. Men du får själv hitta ditt! Sen menar jag inte att du ska isolera dig, absolut inte. Mina värsta symtom varade i en vecka, så under den tiden umgicks jag inte med människor (mer än familjen) eller ens pratade med någon alls.
Rör dig –detta tips vet jag inte om det funkar för dig. Men det var det bästa jag kunde göra. Röra mig. Det bästa vara om jag sprang. Det var som om hjärndimman luckrades upp och det var enda gången jag kände mig som vanligt. På grund av otrolig dålig kondis kunde jag tyvärr inte springa dygnet runt med snabba promenader funkade också.
Det går över -påminn dig om att det här är tillfälligt. Det går över. Blir bättre. Andas, ta det lugn, Gråt, skrik om du behöver det, men stå ut. Det finns ingen som kan säga hur långt tid det tar för just dig. Men du kommer att komma ut på andra sidan. Så ge inte upp!
I terapistolen inser jag att det inte är jag som har ont. Den vuxna Jessica. Det är inte jag som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte jag som gråter och mår dåligt. Det är inte jag som känner mig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i mig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.
Jag är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar unden huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.
Jag är vuxen nu, och den vuxna Jessica har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.
Jag skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle jag bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om jag inte bor i det längre.
Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan jag säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.
Det känns oroligt att gå på mark som inte bär. Det slår mig att det är precis så det känns, som att jag ständigt måste vara orolig över vart jag trampar.
Jag litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att jag faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det blir så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För jag går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.
Vill tipsa om de senaste av snittet från Kropp & själ som handlade om att sluta med antidepressiva. Äntligen tar man upp ämnet! (Du hittar avsnittet här). Det tog aldrig upp till diskussion hur dåligt man kunde må vid avslut varken när jag började eller slutade med medicinen. Ingen varningens finger vilket gör mig väldigt arg och vilket jag tycker är helt fel. Man BÖR informera om att dessa kan vara lika svåra att sluta med som annan beroendeframkallande medicin, för det är sanningen.
Jag tycker att det är svårt att prata om det här ämnet (det kanske också är därför ingen annan gör det). För jag vill inte prata illa om antidepressiva, de räddar verkligen liv för dem som är som sjukast, och jag skulle verkligen inte råda en deprimerad person att inte ta medicin. Men…jag tycker man har rätt att veta, veta vad det finns för alternativ, OCH hur svårt det kan vara att sluta.
Mina tidigare inlägg om SSRI är de mest lästa och mest googlade inlägg på hela min blogg. Om man googlar ”att sluta med antidepressiva” så ligger min blogg högst i topp. Är inte det sjukt? Att det är så få som skriver om det att lilla jag får vara störst?
Jag har pratat med så många som äter medicinen och vill sluta, men vågar inte. Jag har även hört från dem som slutat men mått dåligt i flera månader efteråt och frågat mig när det tar slut. Och jag har så klart inga svar, jag vet bara hur det var för mig…och jag klarade det. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som när jag slutade med medicinen. Men jag klarade det!
Nej, man blir inte lycklig av lyckopiller. Men min hjärna slutade att skjuta katastroftankar till mig i lika snabb takt. Och allt det där svarta blev lite ljusare, mer som grått. Och det kändes lite lättare att leva. Men å andra sidan känner man sig inte som sig själv. Man vill klara sig, orka med livet utan 50 milligram i fickan och biverkningar.
Så för er som är intresserade och som har hört av sig till mig. Jag har fortfarande inga lösningar eller svar. Men lyssna gärna på avsnittet, inte för att det heller ger någon hjälp, men som information.
Min son har precis fått sin ADHD-diagnos och det gör mig ledsen. Ledsen, varför det, halva befolkningen har ju ADHD so what, kanske du tänker. Jo men ADHD är ju mer än bara några bokstäver på ett papper, det är ju mer än impulsivitet och koncentrationssvårigheter så som du ser på det. För det har ju var och varannan person, eller hur. Diagnosen gör mig ledsen för att jag vet vad jag själv gått igenom, och att det är högst troligt att han kommer att få uppleva samma sak. Du får ju diagnosen för att det förmodligen kommer vara lite svårare för dig i skolan, och i sociala sammanhang, inte för att det är en superkraft, och detta är något jag önskar att alla kunde komma ihåg. Men att förtydliga vad hans svårigheter betyder just för mig så gör diagnosen gör mig ledsen för att:
Man har ett dåligt korttidsminne. Det kommer inte bara göra att andra blir irriterade och sura på dig för att du missar och glömmer saker. Utan mest av allt kommer du att vara arg och besviken på dig själv. Det värsta är att det inte går över (det har det i alla fall inte gjort för mig). Så i alla möjliga sammanhang förresten av ditt liv kommer folk att skratta åt dig, håna dig, eller fördumma dig för ALLT du missar och glömmer. ALLT! För den som kan uppträda lite förvirrat då och då eller i vissa sammanhang så går det att skratta åt sig själv. Men för den som har fått höra det hela sitt liv och inte kan göra något åt det känns det med ens inte lika roligt.
Man kommer behöva kämpa mer än andra. Nej tänker du, alla barn, eller många barn har det tufft i skolan. Ja, ok, men för att upprepa mig får man inte diagnosen för att man är som alla andra barn, utan för att man har det svårare än andra barn. Och med en ADHD-diagnos kommer ofta annan problematik så som ångest, dyslexi mm som kommer att lägga än mer svårigheter på barnet. Hur mycket man än kämpar kommer man aldrig nå upp till sin fulla potential på grund av svårigheterna att hålla fokus och att hålla saker i minnet. Jag vet av egen erfarenhet att man ALLTID känner sig dum OCH MINDRE KOMPETENT än de andra även om det inte är sanningen. Just för att man får kämpa så jävla mycket mer än många andra. Min son är normalbegåvad men har fått kämpa som bara den och når ändå bara upp till jämn nivå med de andra OCH JAG VET att han redan nu tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag vet också att skolan är superviktigt inför vuxenlivet, och då tänker jag inte på att få jobb utan mer på vad det gör med vår hälsa. Den forskningen jag riktat in mig på visar tydligt att du riskerar sämre psykisk hälsa och hamnar i större risk för både missbruk och kriminalitet om man inte klarar sig igenom skolan. Förlorar man sin självkänsla under skolåren kan det vara svårt att hitta den igen!
Man kommer känna sig annorlunda. Kanske väljer man att dra sig undan, söka sig till likasinnade eller så hamnar man i konflikter. Man kommer kanske att försöka anpassa sig till andra, sin omgivning men på köpet förlora sig själv. Man kommer känna av när andra tycker att man ”är för mycket”, ”gör för mycket” eller ”pratar för fort” även om de inte säger det till dig. Många med ADHD viker in och ut på sig själva för att bli omtyckta och vill vara tillags, andra väljer hårda den vägen, att inte bry sig och ge upp det där med att passa in. Det där med sociala sammanhang är mycket svårare än du någonsin kan tro. Att träffa personer som drar den där långa versionen av historien (mardröm) eller är otydliga i sitt språk, gör att man inte förstår alls och därför bara får låtsas. Man fortsätter därför att bära runt på den där ”dumhetskänslan”. Många gånger blir man missförstådd, eller känner sig missförstådd. Vilket är en ganska obehaglig sak att bära runt på, att känna sig annorlunda är tufft när allt man vill är att passa in.
Man behöver lära sig att leva med ordet vänta, och lära att hantera sig själv under väntetiden. Det finns så många saker som är svårt när man har ADHD och har svårt med tidsuppfattning. Som snart, sen, om en stund. Jobbiga ord för en som bara lever i nuet.
Man behöver hitta ett ställe att lägga sin energi. Det är väl det jag är mest rädd för. Att han inte kommer hitta sitt fokus. När du har ADHD är du BEROENDE av kickar. Japp, så är det. Du kommer inte kunna lära dig att leva utan hur mycket du än försöker. Du måste bara hitta rätt sätt. Droger och kriminalitet är ett ”lätt” sätt för att få omedelbar belöning. Men att driva företag, löpträna, föreläsa, träna kampsport kan också vara andra sätt att finna extra adrenalin, och jag hoppas så att han hittar ”sin grej” för jag vet hur viktigt det är för välmåendet!
Man behöver hitta en tillåtande omgivning. En omgivning som tillåter honom att flyga och beundra honom för det. Men dom behöver också finnas där när han kraschlandar och ge lika mycket kärlek även när han har mindre energi. Vissa människor vill bara vara med dig på flygturen och rida på dina vingar, andra vill bara plocka upp spillrorna av din energi och få dig att stanna på marken. Att hitta någon som kan vara med vid både start och landning, som kommer att älska dig under hela resan oavsett hur den slutar. Det är svårt. Vid ADHD är det svårt att spara in på sin energi. Antingen har man massor eller ingen alls. Och enligt min erfarenhet vill min omgivning ha antingen eller och trivs inte med föränderligheten, vilket i sig inte är något jag kan påverka. För mig har det varit jätte svårt att hitta ett tryggt nätverk som inte himlar med ögonen när jag sprudlar av ideér eller vänder mig ryggen när jag är deprimerad. Som en tidigare ”vän” sade till mig vid ett samtal: det är ingen idé att fråga hur du har det för det går aldrig att hålla koll på dig. Du har alltid något nytt på gång. (Som att det vore negativt?!?) Ja för somliga är det faktiskt det. Dom orkar inte med ombytligheten man bär. Jag har valt att lämna alla personer som inte klarar av min energi bakom mig, men jag vet också att det gör att man många gånger blir ensam. Vilket jag inte önskar någon.
Man behöver hitta sin motpol (och jag är så otroligt glad att jag har gjort det). I vuxenlivet kommer han behöva hitta en andra hälft som kan hålla i ordning på allt han tappar utan att skuldbelägga honom för det. Någon som inte bannar honom för vardagliga svårigheter utan tar hand om dem med kärlek och ser det han bidrar med istället för det han missar.
Men så klart. Vi är alltid oroliga för våra barn. Både med och utan diagnos. Men jag ser mig själv i honom, ser nitarna han kommer gå på, och vet hur ont det gör. En mening någon kanske säger på skämt vrider sig i magen på mig för att jag vet att det inte är roligt. Att skämtsamt säga ”vad dum du är” till någon som på riktigt känner sig dum gör att det faller platt. Att be någon sitta still som redan försöker kan kännas som en smäll i ansiktet (och det gör mig ledsen även när någon ber mig om det som vuxen).
Att försöka ALLT MAN KAN och ändå inte lyckas nå upp till omgivningen krav, gör tillslut kanske att man inte försöker alls. Och kanske är det just det jag är rädd för, att han ska sluta kämpa, sluta försöka, att han ska ge upp.
Min son har ADHD. Han är den mest sprudlande personen jag känner. Han är glad, empatisk, älskar allt och alla. Han är modig, nyfiken, tacksam och gör mig lycklig bara med sin blotta närvaro. Han är energisk, empatisk, klok och kreativ. Han har en otrolig social förmåga och skapar vänner på sekunder. Min son är allt jag önskar och mer därtill. Tänk att livet kan bli ett så stort bekymmer, bara för att man har svårt att sitta still <3
Egentligen borde vi välja tankar på samma sätt som vi väljer kläder. Men så enkelt är det ju inte tyvärr. (Inte för att jag säger att det är enkelt att välja kläder heller, nej jag får ofta ha hjälp även när jag gör det). Inte skulle du väl välja något som kliar och sticks? Det sägs att vi tänker ca 65 000 tankar per dag och de flesta av dem sker omedvetet.
Våra tankar är egentligen något vi själva har full kontroll över. Ingen annan kan ju styra dem, eller hur? Varje tanke vi har skapar en bild, en illusion och för vissa av oss en verklighet. Därför är det så viktigt att välja vad du tänker. Tankar styr både vår handling och vårt mående mer än vad vi tror!
Alla som någon gång gått förbi en spegel och tänkt vad tjock jag är räcker upp en hand. Se där ja, en hel del. Hur många gånger om dagen säger du egentligen så där elaka saker till dig själv utan att vara medveten om det? Ganska många skulle jag kunna tro. Det är inte konstigt att vi drabbas av dålig självkänsla, mindervärdexkomplex och depressioner och vi hela tiden säger negativa saker till oss själva. Skulle någon annan tala till dig som du gör hade det varit regelrätt mobbning eller kanske till och med misshandel.
Jag skulle vilja att du letar upp några återkommande negativa tankar och att du sedan analyserar dom och vänder på dem. Gör en affirmation av en negation. Och tro mig det funkar!
Exempel:
Jag är en dåligt mamma -det är viktigt för mig att vara en bra mamma- jag gör så gott jag kan
Jag kommer att dö -jag är rädd för att förlora det jag har-jag vill ta till vara på varje stund jag får
Det är dagens uppgift från mig till dig. Skriv ner dina negativa tankar. Vilka återkommer mest? Vilka pratar högst? Vilka får dig att må sämst? Försök att se om du kan ändra dem och fundera på vad det är tanken säger till dig egentligen.
Jag fastnar i andras ord. Kan inte längre gå med hörlurar i mina öron. Jämför mig med sånna som är bättre än mig själv och förlorar varje gång.
Jag vet inte vad jag tänker. Än mindre vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill, och vart jag ska. Saknar saker att säga. Har inget att berätta och inget jag vill lyssna på.
Vill blunda och hålla för öronen. Bara känna solen i mitt ansikte och hoppas hårt att den skapar ro i mina tankar. Det går inte att se, sortera, förändra. Bara att vara… på platsen man vill ifrån.
Tankarna är flyktiga, går inte att fånga upp. Saknar innehåll. Samtidigt som de känns tunga.
Vill bara släppa ut dem. Se dem sväva iväg, mot okänd ort. Jag skulle inte sakna dem en sekund. Bara njuta av tomheten och tystnaden, som inte tidigare fick plats.
Jag vill tipsa er om SVT:s serie we cant do it. En serie i tre delar om utmattningssyndrom. Så viktig och lätt att känna igen sig i. Trots att det nu är 2-3 år sedan så känner jag att jag fortfarande lever i skuggan av min utmattning, och alltid med rädslan att falla dit igen. Men det värsta är att se alla människor omkring mig, och inte kunna göra något åt det.
Något av det första min man sade till mig i vårt förhållande var att han tyckte att jag hade alldeles för hög arbetsmoral. Kan man ha det undrade jag, och det tog flera år för mig att förstå vad han faktiskt menade. Jag gick till jobbet sjuk, ställde alltid upp och jobbade även över med kortvarsel. Inte konstigt att jobbet senare skulle göra mig sjuk.
Jobbet tackar dig aldrig, du får ingen utmärkelse eller högre lön för att du går in i väggen.
Kroppen varnar dig, ALLTID. Det enda du behöver göra är att lyssna (och ta bort arbetsbelastning/byta jobb/eller sjukskriva dig). Jag vet att du vet det här, men jag vill skriva det ändå. Har du fått sömnsvårigheter/känner en trötthet som inte går över? Är du ovanligt gråtmild eller blir lättirriterad? Saknar du lust och motivation, känner du att du har svårt att koncentrera dig, läsa böcker, hålla flera bollar i luften eller följa en röd tråd? Har din kropp gett dig fysiska tecken så som utslag, eksem, håravfall?
Känner du igen dig på något av ovanstående? Då ber jag dig göra något åt det NU. Jag vet att du tror att du klarar det, att det snart går över, att du bara behöver jobba lite till och lite till. Vi är många som har gått den vägen. Men vad du inte vet är att ju mer du går över din gräns desto längre sjukskrivning väntar dig. För många handlar det inte om månader utan flera år innan man blir frisk, och vissa av oss blir aldrig mer sig själva.
Se serien och ställ dig själv frågan ”är det rimligt att arbetet tar det bästa av dig så att du inte orkar med det riktiga livet?” Svarar du nej på den frågan så är det du som gör något åt det. Nu!
Det känns som att jag lever i mellan två världar. Bor i mellanrummet mellan nuet och framtiden. Jag hamnar där ibland. Fast att jag stretar emot. Fötterna lossnar från marken när drömmarna blir för stora.
Jag avskyr mellanrum, mellantid och mellanlandningar. Och jag är där nu, på flera plan. Vet inte om jag ska springa framåt eller backa bakåt, vet bara att jag inte trivs i mellanrummet.
Att vara på väg någonstans kan alltid innebära att man halkar till och ramlar. Och kanske är det det som är hela grejen. Att jag är rädd för att falla?
Jag måste känna mig hemma i allt jag gör och nu hittar jag det inte i någonting. Tittar mig omkring men finner det ingenstans, mitt hem. Allt känns tillfälligt och på låtsas, i väntan på något annat. På en annan tid, ett annat liv.
Och jag vet att ältandet inte tjänar någonting till därför jobbar jag hårt med att njuta av nuet att uppskatta vardagen, men ändå känns det någonstans som att jag lurar mig själv. För jag vet ju att jag är en sådan person som inte direkt njuter av resan utan rastlöst endast vill fram till mål.
Men denna gången har jag sagt till mig själv att göra annorlunda. Jag vill skynda långsamt och njuta längst vägen. Jag vill minnas den här tiden och inte springa från ett mål till ett annat. Fast kanske är det att kräva för mycket av mig själv, att tro att jag fungerar som alla andra. För jag har aldrig gillat andningspauser, återhämtning och vila. Så klart att jag inte kan njuta av det nu heller bara för att jag försöker tvinga mig själv till det. Jag är den jag är. Det ska gå fort, det ska gå framåt och det ska hända nu.
Jag ska försöka nå marken igen. Det tjänar ingenting till att springa i luften. Tar bara energi utan att riktigt komma någonstans. Jag letar efter en plats där jag kan få landa. Innan jag tar sats, och springer igen.
