Psykisk ohälsa

Jag är så skör just nu. Känner mig trasig på insidan. Känslan bara kom från ingenstans. Ångesten gör ont. Sitter i bröstet. Sliter och drar. Jag ligger med handen på min mage. Djupandas. Känner hur handen flyttar sig upp och ner. Jag sätter på mindfulness övningar, på repeat. Vill somna men är klarvaken. Tankarna forsar. Känns som en flod jag är på väg att drunkna i. Den kommer inte i vågor. Jag hade önskat att den gjorde det, så att den hade givit mig andrum. Men nu får jag bara kallsup efter kallsup.

Jag försöker hitta anledningar till att ångesten besöker mig just nu, fast att jag vet att det egentligen inte spelar någon roll. Kanske är det en 40-årskris, eller kanske kom det bara för många triggers för mig samtidigt. Jag vet inte, och ingen annan heller.

Jag håller andan, djupdyker ner i känslan som slår mig i ansiktet.

Jag googlar på löparskor, vill springa, springa i från känslan, tankarna och allt som gör ont. Jag var trött när jag släckte lampan men det var som att en knapp trycktes på när den andra trycktes av. Det är dödsångest, och den gör ont. Och jag saknar min gamla oro. Vill ta tillbaka den och krama om den. Jag kan tänka mig att oroa mig för vad som helst just nu. Men jag vill inte oroa mig för döden.

Jag går till jobbet, trots att bröstet känns som en hårdklump där luften inte får plats. Jag längtar efter glädje, leenden och någon som kan få mig på andra tankar. Men ångesten fortsätter göra sig påmind när klient, efter klient upprepar ordet….cancer.

Det är som att dom kastar ordet i ansiktet på mig och jag undrar om alla inte upprepar det ovanligt mycket eller om det bara jag som hör ordet med en annan röst. ”Jag kom precis från en begravning, det var cancern”. ”Min bror dog ung, det var cancer”. Jag vill nästan skratta, det är någon som skojar med mig?!? Person efter person som kliver in i mitt samtalsrum upprepar ett av de fulaste orden jag vet och det som jag allra minst behöver höra just nu.

Jag försöker prata mig själv till rätta. Jag VET ju hur man ska tänka, vad man ska göra. Jag kan ju det där. Lever i det, med det, varje dag. Men när den blir för stark är det som att man tappar allt. Jag sätter mig på golvet i sovrummet och bara blundar. Tillit, jag har tappat tillit. Mitt ledord för i år har ramlat ur min hand. När jag förlorar tilliten blir jag rädd.

Jag plockar upp ordet. Lägger det i min hand. Smakar på det i min mun. Det känns skönt. Mjukt, varm och tryggt. Jag vilar i stunden, låter det landa i mig samtidigt som jag talar mig själv till rätta med ny kraft;

”Hej ångest, det var länge sedan sist. Det är ok att du är här. FÖR Jag har tillit. Tillit till mig själv, till andra, och till min omvärld. Jag har tillit, till livet”.

Jag reser mig upp, sopar av mig känslan. Det är ok, jag var inte beredd, det vara bara så länge sedan sist.

En ångestattack

I helgen fick jag min första ångestattack på riktigt, riktigt länge. Har nästan glömt av att jag tidigare ofta mådde så här. Är tacksam för påminnelsen, men vill samtidigt se den gå. Känslan sitter kvar i mig. Kroppen är svag, orörlig och jag har svårt att andas. Jag försöker hålla tankarna i schack, för jag vet att det är dem som är problemet till att jag mår så här.

Jag har varit ”frisk” (från min ångest) länge nu, flera år skulle jag tro. Känner sällan att rädslan tar över mig eller hanterar mitt liv, den är där, men jag är oftast starkare än vad den är…men inte just nu.

Jag vet att det var flera triggers som satte igång känslan. Det är så det blir, när flera saker kommer samtidigt och man inte kan värja sig. Resorna till Malmö känns värre även om de är färre. Tanken att vara borta från min familj är tung, och vid just denna helg var barnen i sorg och behövde mig lite mer än annars. Jag fick information om att någon blivit allvarligt sjuk, någon annan pratar om katastrofen med miljön och dörren på tåget går inte att stänga så jag hör varje sväng och inbromsning.

Det började väl där, på tåget hem. Jag vet att jag flera gånger ryckte till med en snabb tanke ”nu kommer jag att dö”. Jag vill inte åka tåg, jag ville just då aldrig mer åka tåg. Jag ville vara hemma, med min familj. Varje ljud gick som en ilning i min kropp och det gjorde fysiskt ont. Då jag ville få bort tankarna av att dö i en tågkrasch satte jag på en podd men tog det felaktiga beslutet att lyssna på ”En mörk historia” där en ung kille blivit mördad. Vardagsmat kan man tycka, speciellt i min bransch, min inte i mitt hjärta just då. När podden rörde mig till tårar borde jag ha stoppat, förstått att jag ska försöka vända skutan och förändra mina tankar, men inte….

Väl framme på centralstationen ser jag bara påverkade och högljudda människor. Jag känner mig rädd, hotad och vill helst bara gömma mig. Funderade allvarligt att sätta mig i ett hörn och gråta och ringa någon för att be om hjälp. Men samtidigt visste jag att det inte var sanning, att det var mina tankar som förvrängde min verklighet. Att jag just nu fokuserade på min rädsla istället för mitt lugn.

Väl hemma är jag säker på att jag ska bli attackerad, våldtagen när jag går över den mörka parkeringsplatsen. Stegen är snabba och andningen kort. Jag låser bildörren. Tar en extra titt i baksätet (vem gör så) så att ingen förövare ligger där. Här borde jag stannat, pausat, andats men istället kör jag i väg. Mot mitt mål. Hem.

Och när man nått sitt mål och tror att allt är över, det är egentligen då det börjar, den där riktiga ångesten. Och istället för att lugna mig råkade min man späda på min rädsla (inte visste han att min ångest var dubbelt starkare än vanligt) och vid 23-tiden på kvällen när lampan skulle släckas var jag 99% säker på att jag var allvarligt sjuk och skulle dö (google bekräftade min sjukdom). Jag menar verkligen 99% säker. Den där logiska delen som vet, som förstår, som brukar kunna lugna mig. Den var helt borta och jag kände att jag inte fick någon luft.

Men till slut lyckades jag fånga upp mig själv. Lade händerna på magen och djupandades men en meditation i öronen. Det där med dödsångest och hypokondri var inget jag led av förr i tiden (innan barnen) då var man ju odödlig. Vad hände? Nog för att mitt liv bestod av ångest och oro men inte av den här kalibern. Men där i vinternatten slår det mig att om min största rädsla just nu är döden så betyder det att jag i alla fall är vid liv. Och det är ett gott tecken.

Jag somnade med orden ”du lever just nu Jessica, du lever just nu”. När jag nästa morgon vaknar har styrkan på ångesten sjunkit, men efterskalven är kvar. Jag vet att jag en sådan dag måste vara rädd om mig själv. Bort med tv och tidningar, välj vem du umgås med och var försiktig med dina tankar. Om några dagar har du hittat tillbaka till dig själv igen, allt kommer bli bra <3

Att dölja sin diagnos -Göm dig ej

”Jag blev så glad när jag såg hur ni hanterar diagnosen med er son. Jag kommer aldrig att glömma hans självsäkerhet när han kommer fram till mig och presenterar sig och sin diagnos. Vissa föräldrar pratar ju inte om det med sina barn och vill att diagnosen ska hållas hemlig”.

Orden kommer från en lärare och får mig att tappa hakan. Den ramlar hela vägen ner i mitt knä. 2019 och föräldrar vill dölja sitt barns diagnoser?!?!

Min fråga är hur man lyckas med det utan att samtidigt förstöra barnets självkänsla? Det är som att säga till ett barn med asma att inte berätta det för någon. ”Du får inte prata med någon om din sjukdom.” Hur tror ni att det barnet hade känt? Hur tror ni att det barnet hade tänkt om sin sjukdom, om sig själv?

Förklara gärna för mig varför vi säger till vårt barn att inte vara öppen med sin diagnos?!? Eller varför vi (ännu värre) hemlighåller diagnosen för barnet själv, vilket jag också hört att vissa gör.

Jag vill inte klandra någon…vill inte säga att något är rätt eller fel men jag skulle gärna vilja ha en förklaring till varför, för jag förstår det faktiskt inte….

Min sons ADHD-diagnos har gjort honom tryggare i sig själv. Han vet hur han fungerar och varför. Punkt.

Han har som 10-åring börjat kunna hitta egna strategier, lösningar och verktyg för sina problem i skolan istället för att anpassa sig och gå sönder. Han vet att han är lika mycket värd, och att han är precis lika bra som alla andra.

En diagnos kommer med både för- och nackdelar och dem pratar vi om.

En människa utan diagnos är inte heller perfekt, de har bara inte lika stor koll på sina svårigheter, har dem inte ”på papper”. Men ofta har man andra ”bekymmer”.

Att dölja sin diagnos

Jag har svårt att se hur ljuga eller dölja en diagnos någonsin skulle vara till någon hjälp. Det gynnar varken barnet eller dens omgivning. Tvärtom. Då lär man sina barn tidigt att ha något att skämmas för, att dom inte är som alla andra och inget skulle kunna vara mindre sant.

Jag är glad att jag är stolt och stark i min diagnos. Att jag kan stå framför min son, som förebild, och säga att allt han vill, är möjligt. Det kommer aldrig någonsin spela någon roll hur han håller sin penna eller hur snabbt han kan räkna ut några mattetal. Att vara ”smart” handlar inte om vad vi lär oss i skolan. Det kommer alltid finnas olika lösningar att ta sig fram genom livet och att vara smart handlar om att hantera dem. Att hitta lösningen som passar för DIG.

Jag står jag där jag är idag trots att jag skolkade från skolan och min lärare skrek i mitt ansikte att jag var en ynkedom. Jag har ett fullt fungerade liv trots att jag under några år hade fler IG än MVG. Jag har fem års högskolestudier trots att jag har en sämre koncentrationsförmåga än genomsnittet, har stannat på mitt nuvarade jobb i snart 8 år fast att jag är impulsiv och har drivit mitt företag i över fem år och hanterar alla delar av det fast att jag har svårt att fokusera min uppmärksamhet.

Jag är en person som hellre vill visa upp svårigheter och misstag än att lägga dem längst ner i en väska. Ingen av oss är felfria. Var stolt att du överlevt dina ärr, att du gått vidare, att du hanterar livet trots motstånd. Vi hjälper både oss själva och våra medmänniskor om vi kan prata om det som döljs inom oss. I ljuset spricker trollen. Dom blir inte längre farliga. Be inte dina barn att gömma sina troll, visa istället upp dina egna.

Sådant som fortfarande värker

Jag är van att prata om min ADHD och min ångest. Jag kan beskriva den på flera olika sätt har mängder av olika förklaringar och blir knappt berörd av skiten längre, men ibland, när jag fick frågan om mina depressioner så vaknar något i mig, något som gör ont. Jag blir stum, tyst, har inga sanningar eller svar. Jag har inga starka tankar eller minnesbilder från den tiden. Vet bara om att den  har funnits.

Jag gick till jobbet, log mot mina kunder, plockade upp varor och pratade med arbetskamrater. Men varje dag när jag stängde min dörr hemma så grät jag. Sen fortsatta det på samma vis, dag efter dag. Gå till jobbet, hem och gråta. Gå till jobbet, hem och gråta.

Ingen ser din inre smärta

Varför gjorde ingen något, jag vet inte, kanske var det ingen som såg, kanske var den osynlig, även för mig själv . Det kändes som livet föregick med mig utanför. Att jag stod bredvid och såg på, men uppenbarligen gjorde jag inte det.

Min man sade till mig en dag att jag inte hade pratat med honom på flera dagar, men jag hade ingen aning. Jag trodde att jag var som vanligt. Jag började tänka tankar att jag inte orkade mer, att jag lika gärna kunde köra in i ett träd. Avsluta livet. Men idag vet jag själv inte riktigt varför.

Depression är som ett svart djupt hål, inget man skrattar åt eller skojar om, och jag är fortfarande rädd, för att den en vacker dag kommer att komma tillbaka. Det som gör ont är att man mådde så dåligt under långt tid, och att man blev lämnad ensam, med alla sina mörka tankar och känslor.

Det skrämmer mig att jag hade en depressionsdiagnos på papper, men ändå skickade man hem mig med ett nyfött barn. Med ångesten som närmsta hjälp. Jag blir ledsen när jag tänker på det, tiden var bara svart. Och jag kommer aldrig att få den tillbaka. Hela min dotters graviditet och första år i livet var ett mörker jag inte vill tänka på, prata om eller ens minnas. Ändå gör jag det. Men inte utan att det fortfarande gör ont <3

Min största oro för min son handlar om skolan. Jag är rädd för att han inte når upp till skolans mål, och att hans självkänsla där med kommer att knäckas. Själv bryr jag mig egentligen varken om skolan eller betygen. För jag vet att man klarar sig ändå, han kan få ett jobb, ett välfungerande liv, så länge han har hälsan kvar, och är en god människa. Därför kommer det alltid att vara prio 1 för mig. Men….jag vet att samhället idag kräver mycket mer, och hur knäckande det kan vara för självkänslan att inte kunna läsa lika bra som sina vänner, eller ens förstå vad den där läraren pratar om, att inte orka med läxorna, och tillslut kanske inte ens en skoldag.

Det som skrämmer mig mest är att jag känner mig maktlös och inte kan hjälpa till. Jag har inte koncentration nog att lära mig och sedan förklara hans läxor för honom. Jag har ett himla sjå att komma ihåg när han har läxor, gympa eller andra aktiviteter som händer på skolan. Skolan är inte gjord för barn med ADHD. Men veckobrev och information som skickas ut av skolan är inte heller skapat för föräldrar med ADHD. Jag är glad om jag orkar läsa igenom de där jäkla mailen, och ännu gladare om jag minns vad som står i den.

Men, jag skrev inte det här inlägget för att gnälla. Jag skrev det för att berätta att mina grymma föreläsningskollegor Jessica och Malin som numera arbetar tillsammans och skapar en bättre värld för barn med NPF. Inte bara med sina böcker utan nu också genom ett digitalt läromedel (hyperkonkret) för elever med inlärningsproblematik som inte når målen i skolan inom SO – ämnena, årskurs 7-9. Och precis som Jessica skriver på sin blogg ”Föräldrar till barn som misslyckas i skolan försöker idag att hitta på egna lösningar för att hjälpa sina barn. Hyperkonkret kommer att ersätta de egna lösningarna. Den lättnad man som förälder känner när man äntligen får rätt hjälp och stöd är ovärderlig.” 

Jag håller tummarna för att alla barn kommer att få ta del av detta och att vi föräldrar kan slippa magont. För det är vad jag har när jag tänker på skolan, framtiden och min son <3

Du kan följa hyperkonkret på facebook här för att hålla koll på deras arbete.

Vill tipsa er om en serie på SVT play ”sjukt stressad”. I denna serie får man följa fyra unga tjejer som blivit sjuka av stress. Jag blev  påmind om mina egna perioder av depression/utmattning när jag såg serien och kunde känna igen mig i delar av tjejernas upplevelse och det gör så himla ont.

Vill också tipsa er om hjärnfonden som också har flera berättelser om utmattning på sin hemsida.

Är du på väg mot utmattning?

Känner du igen dig i nedanstående citat?

Kontakta i så fall din vårdcentral.

NU.

• jag känner mig trött
• jag orkar knappt gå till jobbet på morgonen
• jag känner mig fysiskt utmattad
• jag känner att jag har fått nog
• mina batterier är uttömda
• jag tänker långsamt
• jag känner mig utbränd
• jag har svårt att koncentrera mig
• jag har svårt att tänka klart
• jag har svårt att fokusera mina tankar
• jag har svårt att tänka på komplicerade saker
• jag har svårt att göra mitt jobb
• jag har svårt för att engagera mig känslomässigt på sätt som jag gjort tidigare.

Jag har semester idag. Eller semester och semester. Att-göra-listan är full samtidigt som att jag vet att efter en helg i Malmö behöver jag vila. Tiden går fort just nu. Det känns som att varje dag och varje helg är uppbokad, jag har alltid någonting att göra. Livet snurrar och jag kan knappt andas.

Nej, jag känner mig egentligen inte stressad. Jag trivs i högt tempo, men nack- och ryggsmärtor och att jag drömmer om terapier och KBT, säger nog till mig något annat. Att koppla bort och koppla ner. Men det är svårt med måsten i ena handen och lugnet i den andra.

Jag tycker att jag är grym på att hålla en balans ändå, att jag lyssnar på både kropp och knopp. Och det jag stressar upp mig för är oftare små saker än riktigt stora vilket gör att jag på ett sätt ändå kan vara lugn i den där stressen.

Idag har jag ett hem som behöver städas, en kropp som behöver vila, en hund som vill gå ut, en bok som behöver läsas klart och flertalet blogginlägg som behöver skrivas. Det finns egentligen inga måsten i något av de där ovanstående. Även om det känns så. Även om jag lägger allt det där i samma hög.

Den där stressen är så konstigt, så barnslig och så oresonlig. Och ofta gör vilandet mig inte mindre stressad, utan mer, det enda som hjälper mig är att bocka av den där listan när jag egentligen borde göra tvärtom. Jag vet att jag borde ringa en vän, ta en promenad, och bara njuta av solen strålar idag. Men nu tänker jag slutföra det här blogginlägget och ta tag i den där boken. Vi får se vad som händer sen, om jag kan lämna listan åt morgondagen, eller kanske slänga den i papperskorgen och bara låta livet va. Om så bara, för en dag.

Dagens påminnelse

När man har haft bråttom för länge måste man stanna och vänta in sin själ.

Stanna upp idag och kom ikapp dig själv <3