Alla kan vi känna igen oss i diagnoskriterierna för ADHD, ouppmärksamhet, hyperaktivitet, impulsivitet. Jättebra tänker jag, för då kanske du kan sätta dig in i hur det skulle kunna vara att leva med detta dygnet runt, varje dag.

Alla har vi haft koncentrationssvårigheter, tänk dig att sitta på en tråkig men viktigt föreläsning och tankarna flyger iväg om och om igen, oavsett hur mycket du än försöker att lyssna. Skitjobbigt, eller hur? Tänk dig att detta sker dagligen, när du försöker att lyssna på dina barn, vänner, arbetskamrater. När du vill läsa, se på ett teveprogram eller fokusera på en arbetsuppgift. Det händer inte bara ibland, utan jämnt, även vid de tillfällen du vill vara koncentrerad.

Hyperaktivitet, det måste vara jätte bra eller hur, hur mycket ork och energi som helst? Och visst har också du känt ibland hur det spritter i kroppen. Vissa dagar är du jättepigg och pågång, medans andra dagar känner du dig jättetrött. Ja, så är livet. Men tänk att aldrig kunna kontrollera din energinivå. När du måste sitta tyst och still och det är omöjligt och stoppa kroppen (och hjärnan) som vill något helt annat, och när kroppen ska vara aktiv kan du inte få igång den alls. Tänk dig en myskväll med barnen i soffan när du har en tornado i kroppen, eller att klara av dagens aktiviteter med en mantel av bly runt din kropp.

Alla kan vi utföra impulsiva handlingar som vi ångrar efter åt. Men när det leder till problem om och om igen, då känns det inte lika roligt längre. Eller hur?

Vad är då skillnaden mellan personlighet och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Det finns ingen klar gräns, men de som får en diagnos ligger i riskzonen för en problematisk utveckling. Man har helt enkelt ett lite större bekymmer än att ”bara” veta hur det känns, man lider av det, så gott som dagligen. Så det är jättebra att du ”känner igen dig” i symtomen, men kom ihåg att det inte är riktigt samma sak som att bära på dem dygnet runt.

Han gråter med händerna framför ansiktet.

–Allt jag har velat är att folk ska vara nöjda med mig, säger han genom fingrarna, men se på mig nu….jag har gjort alla besvikna.

Jag har inga svar, inga lösningar, inget som kan få honom att må bra. Jag sitter tyst på en plaststol och tittar på honom. Han drar sin tröja över ansiktet för att torka sina tårar.

-Ända sedan jag var liten har jag bara velat göra rätt, men det blev bara fel. Lärarna sa till mig att jag var dum i huvudet, att jag inte kunde lyckas. Fast att jag hela tiden visste att de hade fel började jag tro på dem.

Gråten eskalerar igen, ögonen är rödsprängda och händerna skakar. Han skäms, skäms inför mig, inför sina anhöriga, inför dem han skulle visa att han faktiskt kunde bättre.

Jag tittar på en liten pojke i en vuxen kropp, en pojke som så länge blivit nedtryckt att han  tillslut slutat växa. Där de som skulle hjälpa honom gjorde tvärtom. Han berättar sin historia och jag vill inte tro honom men gör det ändå. Sanningen gör ont.

-Det är inte du som ska skämmas, det är dem, jag hoppas att du vet det.

Han nickar, tårarna har slutat rinna.

-Jag har förlorat tron på människan fast att jag inte vill det, jag litar inte på någon längre.

Vi tittar på varandra i tystnad. Han säger tack, och jag känner att han på riktigt menar det fast att jag egentligen inte gjort någonting…mer än att suttit i det där mörka rummet, på den där hårda plaststolen och lyssnat på hans historia.

Han ger mig ett ögonkast innan jag låser dörren om honom och jag hinner tänka att det är så här den här unga människan kommer tillbringa sina kommande år. Inlåst mellan fyra väggar. För att någon i hans liv gick fel.

Jag vrider om nyckeln och ljudet ekar inom mig. Stannar kvar som en kall känsla i min mage.

Det är flera år sedan vårat möte. Och vad jag vet sitter han kvar där än, mellan fyra väggar tillsammans med känslan av misslyckande och viljan av att vara alla till lags. Jag minns honom. Jag minns sorgen, rädslan och orden som åkte rakt in i mitt hjärta trots att jag stretade emot. Och jag tänker på hur fel det kan gå när vi vill att folk ska vara nöjda med oss. När vi utgår från andras vilja istället för vår egen. Hans ord kommer inte förändra hans liv, men jag kan låta dem förändra mitt.

Jag kan låta dem bli en påminnelse om vikten att följa min egen kompass. För när man har förlorat tron på andra människor har man oftast också förlorat tron på sig själv.

Ingen vill hålla ångesten i hand. Vi människor har ett kamp- och flykt beteende och när det kommer till oro och ångest så valde jag förr alltid kampen. Jag valde att se ångesten i ögonen, slåss med näbbar och klor och vägrade om och om igen att ge upp. Jag har inte velat att ångesten ska stoppa mig, jag har vägrat ge den makten, låta den vinna.

Men oavsett omständighet har den gett sig på mig utan att tveka, hoppat på mig bakifrån. Vägrat att ge med sig. Jag har valt att strida. men kriget gjorde mig trött, sliten och tillslut beredd att ge upp. Jag har levt på gränsen till att bli övermannad, nedslagen, men ändå vägrat att fly.

Andra väljer motsatsen, att fly, antingen att springa de fortaste de kan och aldrig stanna med rädsla för att bli fångad, eller så flyr man genom alkohol och droger. De väljer att undvika både händelser och sina egna känslor, för så fort de stannar upp kommer ångesten ikapp dem och de måste fly igen.

Fly eller fäkta?

Idag vet jag att det finns fler val än att fly eller fäkta. Man kan också stanna upp, acceptera läget och se saker för vad det är. Man kan titta ångesten i ögonen och fråga vad den vill, varför den är där, och ofta får man faktiskt ett svar. Idag vet jag att man kan ta ångesten i handen och leda den en annan väg. Man kan titta på den med en förstående och förlåtande blick och lyssna på vad den vill istället för vad den säger.

Din ångest vill dig väl, kom ihåg det. Den vill skydda dig från faror (ofta sådana som inte finns) så tacka den för varningen och släpp sedan taget om den. Se på den med öppna ögon och låt den vara nära utan att låta den göra dig rädd. Känn in känslan och påminn dig om att det är just det, bara en känsla. Inte en sanning.

Utmana dig själv nästa gång du får en kalldusch av oro eller ångest. Pröva att varken fly eller fäkta. Stanna kvar och lär känna dina känslor. När vi förstår även de ”mörka” delarna av oss själva så skrämmer de oss inte längre. Det är lätt att göra som vi alltid gjort, det svårt att bryta en vana. Men det går och det är precis här du måste börja med din förändring. Du måste tänka på att den är möjlig. För oavsett hur du tänker kommer du att ha rätt. Intalar du dig själv att det kommer vara omöjligt så är det det, intalar du dig själv motsatsen så är det också. Valet är ditt. Börja din förändring nu ♡

Det är så lätt att ta hand om andra. Att se vad dom behöver, att ge dem råd. De är så enkelt att se stress, sorg och trötthet i en annan människas ansikte. Men inte alltid lika lätt att tolka sitt eget…

På frågorna vad vill/känner/behöver du just nu är det vanligaste svaret jag får ”jag vet inte”. Samma svar får jag på frågorna ”hur tar du hand om dig när du är ledsen, vad gör du för att må bra och hur mår DU egentligen just nu”.  Jag vet inte.

Ett tips om man ofta hamnar i perioder där man tappar bort sig själv, är trött, stressad eller får ångest är att hitta en person som kan spegla dig. Att be en person (en partner, kompis, arbetskamrat) att säga till dig innan du hamnar i ”jag vet inte”.  Så fort dom ser ett tecken på stress, nedstämdhet eller frustration ger dom dig ett tecken på det, innan du har gått för långt. För ofta kan andra se det innan du känner det själv.

Ibland hjälper det inte att någon säger till, du kommer ändå inte att lyssna. Eller så tror du inte på det dom säger för du känner det ju inte själv. Men att ha ett ”kodord” som en påminnelse om överenskommelsen att hämta hem sig själv igen kan fungera bättre än att någon säger ”du verkar trött”.

Kom överens med din ”sparringpartner” om rutiner ni ska göra när ni hamnar i svackor, gör ett schema för hur pauserna ser ut. För även om det känns idiotiskt och självklart för dig just nu, så är det aldrig det när du mår dåligt.

Det är ibland en konst att ta hand om sig själv. Många gånger är det så mycket lättare att ta hand om andra. Så ibland kan det vara fördelaktigt att byta listor med sin ”sparringpartner” och på så sätt ta hand om varandra när man mår dåligt. Be din partner att trycka upp din lista i ansiktet på dig, spamma dig med påminnelser eller låsa in dig i ditt eget hem (eller helt enkelt bara komma över med choklad). Påminn varandra om vad det är  du bör göra (och varför) för att må bra igen, och det viktigaste av allt. Stanna upp och lyssna!

Rädslan skärper sinnet, ångest förlamar den.

Rädslan fyller en funktion. Den gör oss lyhörda, skärpta. Den är till för att skydda oss. När ångesten tar över förlorar vi våra kognitioner att tänka klart. Vi förstorar saker, eller tror på saker som inte är sanna. Vi blir inte helt logiska.

Det är viktigt att skilja på oro och ångest. För när man är orolig kan man ofta tala sig själv till rätta. När man känner ångest hjäper inga ord. Jag vill inte förminska oro, det är dränerande att känna, och det är den känsla jag själv oftast bär. Men när ångesten kommer är det som att temperaturmätaren stiger och man har svårt att tänka klart.

Denna kunskap var viktigt för mig själv, för min egen förståelse kring känslorna jag bär. Men det var också viktig för mina barn och är något jag berättar mer om på ett lätt förståeligt sätt i ”Annas oroliga mamma” Har du själv reflekterar över gränserna mellan oro, rädsla och ångest? Gör det, kanske som en skrivövning?

Vad tänker du när jag säger oro, hur känns det i din kropp, hur går dina tankar?

Vad händer när jag säger rädsla, vad kommer upp för bilder framför dina ögon, hur skulle du beskriva känslan, hur vet du om att du är rädd?

Vad betyder ångest för dig, när dyker den upp, hur stark är den och vad säger den dig. Låter tankarna annorlunda från oro till ångest?

Fundera över det och återkoppla gärna!

Att känna igen stressymtom

Om en lampa är röd i din bil varnar den att något är fel, tex att du behöver bensin. Eller att oljan behöver fyllas på i din motor. Kan du inte läsa av din instrumentbräda missar du viktigt information. Jag tänker att det är på samma sätt med våra kroppar. Trötthet och hunger är två bra exempel. Dom tecknen lyssnar vi ofta på, förstår vad det betyder. Men andra tecken går oss helt förbi. Något jag tycker är viktigt är att lära känna sin egen instrumentbräda. Vilka lampor finns det på den, och vad ska jag göra när de lyser röda?

Att känna igen stressymtom

På min egen instrumentpanel finns ihop spända käkar, det är ett tydligt tecken, en första varningssignal. Ignorerar jag den första  lampan börjar lampan med spänningshuvudvärk blinka. Irritation, tystnad och att dra sig undan är också tydliga tecken på att något är fel. När jag inte är mitt aktiva pratglada jag, då är det ofta inte bara normal trötthet som bor i kroppen, utan ofta något starkare än så. Sömnlöshet är en annan lampa, orkeslöshet är en tredje. När jag visar ointresse för sådant jag brukar gilla, och är omotiverad till saker jag vanligtvis älskar, ja då har mätaren gått i sin bott. Självkritik är en fjärde, hoppat över mindfulness är en femte, osv osv. Är du med på vad jag menar?

Hur vet du att något är fel?

Det är så lätt att bara ignorera tankar och känslor. Fast att vi VET att de ofta växer och inte försvinner av sig själv. Så förutom att lära känna dina egna signaler behöver du också ha en lista för vad du ska göra när lampan väl lyser, annars står du där, känner igen tecknen men inte vet vad du ska göra. Så måla upp din egen instrumentbräda om inte fysisk så i alla fall i ditt inre och skriv ner en lista på hur du ska ta hand om dig själv. Det förebygger både stress, nedstämdhet och depression. Du kan vara hur duktig som helst när det kommer till att känna igen tecken hos andra men kan du inte hjälpa dig själv hjälper du inte någon.

Ta hand om dig♡

Varför drabbas man av depression?

Vi människor är olika och forskning visar att vissa personer är mer benägna att drabbas av nedstämdhet och depression än andra. I boken ”att ta sig upp när man är nere” pratar man om olika ”överlevnadsstrategier” vi människor bär med oss. Författaren menar att huruvida vi kan bemästra en svår situation handlar om psykologiska faktorer som kan öka/minska risken för depression. Dessa faktorer är:

• DIN SJÄLVKÄNSLA – en bra självkänsla innebär att du känner till både dina styrkor och svagheter och då också har lättare för att hantera kritik, avvisande beteende eller konflikter utan att anklaga dig själv. En dålig självkänsla har ofta orealistiska krav och förväntningar på sig själv och kan vara svår att leva upp till. Om du tex är beroende av att folk i din närhet ständigt visar dig uppskattning ökar chanserna för nedstämdhet när du inte får bekräftelsen du söker.
• ATT KUNNA HÄVDA SIN RÄTT OCH KNYTA KONTAKTER – att kunna uttrycka dina känslor och behov ger dig en större möjlighet att kunna styra ditt liv. Om man stänger in sina känslor eller inte kan kontrollera dem gör att det blir svårt att hantera både livets påfrestningar och konflikter med andra. Man har också sätt vikten av att kunna utveckla nära och tillitsfulla relationer. Det främjar goda överlevnadsstrategier.
• TANKEMÖNSTER – ett logiskt och realistiskt tänkande kan hjälpa dig att bemästra svårigheter. Om man överreagerar i situationer och faller in ett överdrivet och ologiskt tänkande ökar det risken för rigida tankemönster och så också nedstämdhet och depression.
• ATT TOLKA KROPPENS SIGNALER – om man ”feltolkar” kroppens signaler och är överdrivet analyserande ökar risken för nedstämdhet och depression. Att tex vakna en dag och känna sig trött och nedstämd och intala sig själv att man förmodligen har drabbats av en depression kommer att öka dina depressiva känslor. Ser man det istället logiskt och blir medveten om att tröttheten beror på att man jobbat sent en hel vecka så kan man undvika att fastna i negativa tankemönster som kan öka på risken för depression.
• DIN FÖRMÅGA ATT ACCEPTERA PROBLEM – att inse och erkänna att man har ett problem är det första steget mot förändring. Att förneka eller förminska sina känslor tenderar till att förstora dina svårigheter eller din grad av oro och ångest.
• PERSONLIGA EGENSKAPER -vissa av våra egenskaper sägs innebära en ökad risk för depression då dina personliga egenskaper har stor betydelse på hur de reagerar på påfrestningar och händelser. Följande egenskaper har man sett kunna vara en ökad risk; beroende (att vara beroende av andra leder till en överkänslighet och man kan ha en tendens att klänga sig fast vid människor när man mår dåligt), anpasslighet (att ständigt rätta sig efter andras åsikter gör att man ofta är rätt för fördömanden), rigiditet (när man har bestämda åsikter och har svårt att se saker ur andras perspektiv kan man uppfattas som stelbent och känslokall. När andra har motsatta åsikter kan det få dig att känna dig hotad och illa till mods).

Bär man följande egenskaper ökar risken för nedstämdhet och depression men depressionen hänger ofta också samman med en utlösande faktor så som en pressad livssituation, stress, trauma eller livskris.

Så vad kan du göra med den här kunskapen? Om du känner igen dig i en eller flera av ovanstående riskfaktorer så börja att arbeta med dem NU, även om du inte har en depression i dagsläget kommer du tex att må bättre av att bli av med negativa tankemönster och ökad  självkänsla.  Mycket av jobbet kan du göra själv, eller bestäm dig för att göra förändringen tillsammans
med en vän. Men om du känner att spåren sitter för djupt i dig. Tveka inte med att kontakta en psykolog eller terapeut.

Jag kommer under några veckor skriva återkommande inlägg om ämnet depression. Vad är en depression, varför drabbas man och hur kan man blir frisk? Vill du gå i samtalsbehandling för depression? Kika in på jessicahjert.se för att boka en tid.

Jag orkar inte gå ur sängen.

Alla människor kan känna sig nere då och då, eller vara tillfälligt ledsna. Men när man lider av en depression upplever man ofta mer djupgående känslor av hopplöshet, hjälplöshet, apati eller handlingsförlamning och under en längre tid. Depression har ett brett spektrum av symtom där de varierar i svårighetsgrad från individ till individ.

Vanliga känslor vid depression:

• förtvivlan
• oro
• ångest
• inte uppleva någon glädje eller njutning
• skuldkänslor
• självanklagelser
• lättirriterad
• sorgsen
• håglös

Ofta är tankarna överdrivet självkritiska. Man anklagar sig själv eller har negativa förväntningar på framtiden. Man har svårt att koncentrera sig, ta beslut och kan ha självmordstankar.

För mig känns det som en börda på mina axlar.

Man får ett förändrat beteende och kanske blir mer passiv än tidigare och upplever en brist på både energi och motivation. Man har lätt för att gråta och kanske faller till tårar helt utan anledning. Man kan också känna sig trög och trött, rastlös eller passiv. Vissa personer isolerar sig eller känner att de blir mer beroende av andra än tidigare. Andra ökar på sin konsumtion av mediciner eller alkohol.

Ingenting känns kul längre, jag ser inte fram emot något, inte ens det jag gillade förr.

När det kommer till den fysiska hälsan kan ha försämrad aptit, drabbas av viktnedgång eller tröstäta. Man kan få insomningsproblem, vakna flera gånger per natt eller få ett ökat sömnbehov där man sover och sover utan att bli pigg. Man kan få ett minskat intresse för sex, få smärta och värk i olika kroppsdelar, besvär med magen eller känna sig allmänt sjuk.

Jag känner mig värdelös, jag är hellre själv. Dom har det bättre utan mig.

Depression har som du ser flera olika symtom. Det är därför viktigt att inte jämföra dig med andra utan känna efter hur DU mår. Känner du inte igen dig själv? Mår du sämre än tidigare? Känner du igen dig i ovanstående? Ta alltid dina symtom på allvar  och  kontakta  en  vårdcentral.