Psykisk ohälsa


Färdigbehandlad

Nu är depressionen bara lindrig säger psykologen när hon tittar på testerna och säger till mig att jag är färdigbehandlad. Japp, bättre än så blir det sällan med generaliserat ångestsyndrom i bakgrunden så det är bara att vara tacksam för att graden av mörker har sänkts inombords.

I efterhand kan jag vara tacksam över upplevelsen. Den har gett mig erfarenhet av vad jag själv låter mina klienter gå igenom. Ordet jobbigt räcker inte ens till. Hela kroppen slog bakut. Min allergi blossade upp, jag drabbades (av vad jag tror) var stress IBS, och svamp. Så inte nog med att sinnet var ur balans, så även kroppen vilket gjorde det hela så mycket värre.

Och jag är inte läkt än, jag är bättre men fortfarande otroligt skör. Alla dom där tankarna som jag hade i början av behandlingen finns kvar, dom gör bara inte lika ont att bära.

Färdigbehandlad

Färdigbehandlad

Behandlingen har bestått av åtta möten där jag träffat en psykolog (via telefonen) i ca 10-15 min. Mötena har bara varit av avcheckningskaraktär då du gör det stora jobbet helt själv, exponerar dig med det du är rädd för.

Min första exponeringsövning var imaginär. Jag skulle fantisera om det värsta som kunde hända i 15 min, om att jag eller någon annan jag älskade blev sjuk och dog. Jag återhämtade mig inte på dagar efter den övningen. Bara satt och grät och grät.

Veckorna där efter har bestått av att läsa/lyssna om personer som är eller har varit allvarligt sjuka, detta skulle jag göra varje dag, jag skulle medvetet alltså öka min ångest, men också känna hur den klingade av.

De sista veckorna har det handlat om att stå ut med mina egna kroppsliga symtom, och att ofta handla i motsats till det jag själv vill göra. Det vill säga inte ta till säkerhetsbeteenden.

Jag har gått i terapi förut, men har aldrig aldrig varit med om något så här jobbigt. Tidigare har man kanske längtat, sett fram emot mötena med sin psykolog. Nu bävade jag för dem eftersom jag visste att hon inte skulle trösta eller hjälpa mig utan istället hälla mer bensin på elden. Skulle jag rekommendera dig en KBT-behandling? Ja. Om det är lätt? Nej.

Men jag vill verkligen att du som lider vågar prova att ta emot hjälp. PROVA. Du kan alltid avboka besöket, eller avsluta behandlingen om du ångrar dig. Med min egen behandling vill jag visa dig att man kan må bättre. Att du är värd att må bättre, och att terapi gör skillnad.

För dig som varken har tid eller råd vill jag verkligen tipsa om mindler som jag använde mig av. Här kostar en psykologkontakt endast 100 kr (frikort gäller också).

Så vad har du att förlora?

Gör det!

Nu.


Under behandling

Vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag är trött och skör. Jag hittar inte ord längre, bokstäverna faller liksom inte på plats. I veckan har jag legat i sängen hela kvällarna. Gråtit till någon dålig serie istället för över min egen oro.

Kom på mig själv på hemresan från Norrköping att jag kunde ha utnyttjat tiden bättre, skrivit på min uppsats eller fortsatt med min bok. Men vem försöker jag lura. Orkade inte ens ta in information från instagram/facebook och undvek sociala medier hela veckan för att jag kände att jag inte hade något skydd för oväntade intryck.

Jag har ont i magen och oroar mig konstant. Min psykolog säger att jag har låg tolerans för negativa känslor och jag vet att det hon säger är sant. Det visade sig att jag inte klarade veckans hemuppgift men det är svårt att hitta oron när den alltid ändrar färg och form. ”Du måste trycka in acceptansknappen”, säger hon till mig och jag känner ett starkt motstånd till att acceptera mina tankar. Vill hellre trycka på delete och låtsas att dom inte fanns.

Under behandling

Ibland känner man sig vissen, och det är ok.

Jag är glad att jag har hittat en behandlare som är hård och inte lägger huvudet på sned när jag pratar. Hon stirrar mig i ögonen och säger ”nu är du där igen”. Hon upprepar samma mantra som jag tappar bort varje gång oron byter plats.

Jag kommer på mig själv med att längta tills behandlingen är över men inser i samma sekund den tanken dök upp att jag släppte accetansknappen, igen. Att gå igenom en KBT-behandlig är inte lätt och jag vill berätta mer om allt när jag är ”klar”. Jag lär mig om teorin och jag lär mig om mig själv och ser att det ger nytta både i mitt liv och i mitt eget behandlingsarbete.

Ju mer jag lär mig om terapi, desto svårare blir det och man inser med ens hur mycket man inte kan. Tänker tillbaka på yngre dagar då man trodde att man visste något och skrattar åt de där självsäkraste stunderna och tackar för att man har växt.

Jag ser det som att smärtan jag känner just nu är själens växtvärk då jag håller på och töjer den och gör den mer elastisk. Så klart att det gör ont. Jag är under behandling, och det är nu den gör sin verkan. Kanske ska jag istället vara tacksam över att det känns? För det betyder ju att jag inte är densamma, att jag (även om det gör ont) håller på och formas om. Så länge jag längtar tills att smärtan är över och behandlingen är slut har jag fortfarande saker att arbeta med. För ångest, oro och smärta kommer aldrig försvinna ur ett mänskligt liv. Jag vet ju det. Så jag arbetar med att se mina tankar och låta dem finnas kvar utan minsta motstånd i kroppen.

Och det är svårt ❤︎

 


Ointelligent eller okoncentrerad?

Ointelligent eller okoncentrerad?

Ointelligent eller okoncentrerad?

Jag har fick min ADHD-diagnos för åtta år sedan och jag kan fortfarande få sånna där AHA-upplevelser. Ni vet när man liksom 25 år efteråt kan se hur allting hänger ihop. När man hittar förklaringar på sitt beteende, sina handlingar eller sitt mående. När jag vid ett tillfälle försökte hjälpa dottern med läxan fick jag en flashback tillbaka i tiden och förstod helt plötsligt varför jag aldrig har fattade någonting.

Till en början tyckte jag att skolan var utmanande och rolig, men den känslan försvann i och med krav och okunskap.

Jag gick från att älska matte till att hata det. Jag hade inga svårigheter att se vad talet skulle bli, att på automatik få upp rätt siffra i mitt huvud, men när de sedan ville att jag skulle beskriva målande förklaringar kring hur jag hade tänkt så kunde jag inte det, vilket sänkte betygen. Fröken förklarade vid upprepade tillfällen att hon bara ville att jag skulle säga hur jag tänkte, medan jag aldrig riktigt förstod varför eftersom jag redan kommit med rätt svar….

Det var inte bara matten som ville ha förklaringar, nej även andra ämnen. Jag kunde skriva svaret på en fråga med fyra meningar, men de ville att jag skulle beskriva det på 2 A4 sidor. Varför? Jag förstod aldrig grejen. Jag minns att fröken alltid sa att jag hade rätt, men det räckte inte hela vägen, för jag var tvungen att förklara mer ingående, mer utförligt.

Hur utförligt kan det bli tänkte jag…..

För att inte tala om när matten slutade handla om siffror och istället handlade om långa berättelser! Jag får fortfarande impulsen att jag vill riva söner hela boken och hoppa på den.

Vad är det i historien som är viktigt? Inte nog med att man ska komma ihåg siffror, man ska även komma ihåg färger och namn, det känns som att min hjärna vrider sig och krampar varje gång. Jag fixar det inte!! Jag minns att jag alltid fick läsa dessa små matteberättelser om och om igen bara för att det blev för mycket information, jag tappade koncentrationen och fick hela tiden börja om från början.

”Anders, Anna och Olle har varsin korg med bollar. Anders har 4 gröna bollar och en blå. Anna har 6 röda bollar och 4 blå. Olle har 8 gröna bollar och 2 röda. Hur många gröna bollar har Anders och Olle tillsamman? Hur många blå bollar finns det totalt.”

Dessa frågor försinkade mig, jag minns att jag fick läsa texten om och om igen utan att komma någonstans, vilket gjorde mig illamående, stressad och fick mig att känna mig dum. Hade någon istället frågat mig vad 4+8 var hade jag kunnat svar utan att tveka. Detta gjorde mig väldigt osäker i skolan, jag förstod tidigt att det var något jag inte förstod, som andra uppfattade men inte jag.  Vilket fick mig att tro att jag var osmartare än alla andra.

Allt det där känns så sorgligt idag. Hur fel det kan bli. Och även om man inte kan ta bort något från det förflutna så känns det gott att kunna förstå sig själv, att trösta sig själv med att det aldrig handlade om intelligens utan om koncentration. Jag bryr mig egentligen inte om det där idag, men för det där lilla barnet som satt och skruvade sig i stolen och kände sig dum gör det en stor skillnad ❤︎

 


Det är inte ditt fel

Ibland träffar jag klienter som anklagar sig själv för att vara konstiga, svaga eller sjuka. Men när man tittar på deras levnadshistoria ser man att det är den som är sjuk, och INTE dom. Om man har växt upp i en kärlekslösmiljö eller blivit utsatt för övergrepp så är det inte konstigt att du mår dåligt. Tvärtom så är det fullt normalt. Vår kropp reagerar på det som är runt om oss. Lever du med människor som är kritiska mot dig och blir mobbad hemma eller på arbetsplatsen, ja då är det ju inte dig det är fel på, utan dem. Det är inte konstigt att du mår dåligt i en sådan miljö, eller hur?

När ni läser det här håller ni säkert med mig och tänker självklart, men personen som sitter i fåtöljen mitt emot mig kanske har fått höra hela sitt liv hur värdelös den är och har därför börjat tro på det, fast att inget av det är sant.

Ibland är vårt dåliga mående inget sjukdomstillstånd utan en frisk reaktion på att någonting annat är sjukt!

För tänk om det är din omgivning eller din arbetsplats som är sjuk och inte du? Orimliga krav från andra skaver inuti och det är ett tecken på att du inte ville ställa upp på det andra kräver av dig. Gör du det ändå kommer du att må dåligt. Punkt.

Det är viktigt att reflektera vad man mår dåligt över och varför. Vissa saker är lätta att åtgärda och andra saker kräver ett större arbete från din sida. Men kom ihåg det här; om du har varit med om något otroligt tufft i ditt liv så är det inte du som är svag eller sjuk. Din reaktion är helt normal. Det sjuka hade varit om du inte hade reagerat alls för det innebär att du inte är i kontakt med dina känslor. Så kom ihåg:

Lägg aldrig skulden på dig själv när den tillhör någon annan!

Ta hand om dig ❤︎


Varför vara som starkast när man känner sig som svagast?

Varför ska man vara så jäkla stark de stunder man känner sig så jäkla svag? Många pressar sig som mest när det mår som sämst. Dom tar tvingar sig till jobbet, ler extra stort och tar på sig mer uppgifter än vanligt när allt de egentligen vill är att dra täcker över huvudet.

Fasaden man sätter upp är hårdare än alla andras, fast att ingen annan än en själv begär det av en.

Varför inte erkänna sig sjuk?

Det är som att man ska springa i från det där smärtan med en stor, kall, hård sköld framför sig. Man blir trött, tung, snavar och får än mer sår.

Om man istället hade stannat upp, fikat vid vägkanten (läs sjukskrivit sig) och sedan tagit sig förbi farthindren i livet när man känt att man hade mer styrka och energi så hade man nog kommit i mål med mindre skador.

Varför gör vi så mot oss själva?

Jag känner inte en enda människa med utmattning/depression som gått hem frivilligt. Som har sagt ”jag behöver nog vila”. Tvärtom. Dom säger ”jag klarar det här”.

Ja, det tror jag säkert att du gör men för vem? Och varför är det viktigt?

Jag vet att det är jobbigt att erkänna för sig själv hur trött, svag och ledsen man känner sig. Men tro mig. Det är det du måste göra för att komma tillbaka. För att bli stark (läs frisk).

Så känner du igen dig i ovanstående så vill jag att du backar lite. Försök att se på ditt liv med perspektiv. Att gå över sin egen gräns är inte starkt, det är självdestruktivt. Vad är det DU behöver göra just nu för att ta hand om dig själv? Se till att gör det då. Ingen annan kommer att ta hand om dig, sätta dina gränser. Det är därför viktigt att du ser dig själv, att du tar ansvar. Nu ♥︎


Till dig som lever nära någon med ångest

Vad en person med ångest ofta gillar: att planera och strukturera. Den vill alltid ha god förberedelse tid och gillar att hålla sig till strikta rutiner. Den tycker också om att hålla sig inom sin komfortzon och att överanalysera.

Vad en ångestfull person inte gillar: spontanitet, sista minuten planer, förändrade rutiner, att gå för långt utanför sina gränser, mycket folk, högt ljud och starkt ljus.

Hur du kan förminska personen: säg till den att det inget att oroa sig för, sig till den att det är onödigt att vara stressad, säg att alla upplever ångest och att det inte är stor sak, kom gärna med goda råd som du själv blivit hjälp av eller som ALLA andra gör. Säg till personen att den är barnslig.

Hur du kan vara hjälpsam: fråga vad du kan hjälpa personen med, ha förståelse om personen ställer in/ändrar/ångrar sig, ha förståelse om personen upplever starka känslor om planer förändras, visa att du gärna lyssnar även om du inte kan förstå. Var med i personens plan och hjälp till att planera istället för att ignorera eller lägga allt ansvar på personen.

Att vara kontrollerande och ospontan är inget personen väljer eller själv vill, den är något den måste göra för att kunna hantera sin vardag och stå ut med oförutsedda händelser. Så för att underlätta samlivet med en ångestfull person, påminn dig om att den alltid gör så gott den kan ♡


En sommardag

Jag vaknar tidigt. Intar kaffe på trappan. Njuter av fåglarnas sång och vinden i träden. Jag spenderar dygnens första timmar utomhus, vilande i solstolen med kaffekoppen tätt intill. När barnen vaknar bär det som utlovats av till stranden. Där läser jag en god bok i timmar medans jag hör barnens skrik och lek bland vågorna. Som att jag inte kan få nog av njutning fortsätter jag när jag kommer hem. Tar en långsam promenad med mannen under kvällssolen, slår oss sedan ner på altanen i timmar och pratar över varsitt glas vin. Vi går först in när det bli kallt och jag somnar den kvällen, med en solbränd näsa.

sommarångest

Ja, så ser det ut. I min fantasi. I verkligheten är det mer tvärtom. Spenderar sommarmorgonen inomhus. Skrivandes framför min dator med kaffekoppen tätt intill. Har försökt att sitta utomhus, men varken wifi eller sittställningen duger. Jag rör mig runt otåligt på dagarna, försöker hitta projekt att lägga min tid på för att inte gå sönder. När barnen skriker stranden stretar jag emot, försöker hitta bättre alternativ men förlorar alltid den matchen. Jag plockar med mig en bok, kanske två. Fast att jag vet att ångesten aldrig tänker mig låta läsa dem, utan att jag bli sittandes fastklistrad i sanden med blicken på mina barn. Och fast att de springer runt och leker så ser jag dem drunkna framför mina ögon, om och om igen. När de har tröttnat på leken blir det en lättnadens suck. Min kropp och mitt huvud har varit på helspänn och är egentligen för utmattade för att ens köra bil hem. Jag vill bara gråta, av utmattning, och av glädje att de överlevde, idag igen. Jag vill stänga in dem inomhus, för att lugna mina nerver, men barnen sticker och varsitt håll och mannen min vill föra ett mysigt samtal under kvällssolen på terassen. Jag är på helspänn, kan inte tänka på annat än mina barn som förmodligen både är påkörda, kidnappade och våldtagna nu när jag inte har kontroll.

Värmen ger mig extra ångest, klibbar fast sig på min hud. Det stretar och drar i hela kroppen, river inuti. Jag känner mig som en tigermamma som kämpar för att hålla ihop flocken, men misslyckas, och ser alla eventuella olyckor som kan inträffa spelas upp i mitt inre om och om igen. När alla är tillbaka i boet skulle man kunna tro att lugnet lägger sig i huset, eller i alla fall i min kropp. Men den är uppvarvad, sönderstressad, för utmattad och trött för att ens kunna sova. Istället spelar den upp andra faror, så som husbränder, sjukdomar och död. Jag sover halvdåligt den natten, liksom sommarens flesta nätter. Och när jag vaknar upp och hör barnen skrika ”ja, sol” så vet jag att jag väntar ännu en dag, badande i ångest. En dag där mitt sinne inte får vila, inte får någon ro.

Och det är så sommaren mestandels ser ut för mig.

Därför skiter jag i den här sommaren, jag tänker inte ens försöka vila, ta en semester. För mig är sommaren ett konstant ångesttillstånd, och i år accepterar jag det och tänker inte ens låtsas att njuta av sol och gröna dagar. Nej, jag stänger av min hjärna och kommer tillbaka till hösten igen. Där kan jag finns ro bland mjuk luft, regniga dagar och ungar som spenderar dygnets alla timmar inomhus. Så sommaren tack o hej, du kommer detta året inte få se så mycket av mig ❀

Mer om sommarångest kan du läsa här och här.


Sitt still

Sitt still

I veckan hade jag behandlingssamtal för mina barn. Ett av barnen sitter som ett ljus och svarar aktivt på frågor medans den andra hänger upp och ner i stolen, ligger och krälar på golvet eller detaljundersöker saker som ligger på soffbordet. Jag vet att han lyssnar, även om det inte ser så ut. Men det är så himla påfrestande att prata med någon som visar minimalt intresse och som inte kan sitta still. Jag är så nära att med hög röst säga ”sitt still”, men jag biter mig i tungan. Svär inombords samtidigt som jag är tacksam att jag inte jobbar inom skolans värld.

Jag tror att jag är lika lättad som honom när ”lektionen” är slut. När jag kommer hem sätter mig i soffan och pratar med min man. Under vårt samtal pillar jag med papper, klipper och klistrar. Springer fram och tillbaka till skrivaren samtidigt som jag har tankarna någon helt annanstans. ”Kan du inte bara sitta still” säger han högt och jag vaknar till.

”Va?”.

”Jag blir stressad när du far omkring, kan du inte bara vara lugn?”.

Jag känner efter inombords en sekund, men nej, det går inte att vara lugn.

Eftersom jag bara timmarna innan hade känt precis samma irritation mot min son kan jag nu på pricken förstå känslan min man bär, irritationen, hopplöshetskänslan, och lusten att bara vilja skita i samtalet…..bara för ett en person inte kan sitta still. Men jag förstår också sonen, jag vet hur det känns i kroppen. Hur rastlöshet river och sticks, och hur man försöker koncentrera sig men hur det känns som att man går sönder på vägen.

När en tanke flyger iväg så är det så svårt att inte följa efter.

Jag vet hur jobbigt det är för personen framför en, men jag vet också att det alltid är jobbigare för personen som inte kan koncentrera sig. För den personen lever i den känslan, dygnet runt. Medan du kan lämna situationen och fly från din. Och där och då blir jag påmind, om att detta tillstånd aldrig går över, och att det inte handlar om att han är en pojke på 11 år, utan att han kommer bära samma svårigheter när han är en man på 30 år. I framtiden är det inte hans lärare, kompisar eller föräldrar som ber honom sitta still, utan hans fru eller barn.

Än i dag som 40-åring får jag tillsägelser både från familj, vänner och arbetskamrater. Men även från okända människor. Sitt still. För helt omedvetet rör jag mina fötter, ben, pillar på något, eller blir tvungen att resa mig för att ”gå på toaletten” när stillasittandet har blivit för långt.

Sitt still är ord man kommer ha med sig hela livet, och som alltid kommer kännas som en käftsmäll. För än idag blir jag lika förvånad när folk ber mig att sitta still, för i den stunden är det precis det jag tycker att jag gör, försöker sitta still. Deras påminnelse betyder bara att jag har misslyckats, igen.

 


Förlora fotfästet

Tappar bort

mig själv.

Förlorar fotfästet

om och om igen.

Precis när jag tror att jag återfått balansen

faller jag

igen.

Det syns inte

utanpå.

Men inuti

gör det ont.

Får blåmärken.

Både här och där.

Älskar känslan

av vind i håret.

När tankarna går snabbt

och världen är min.

Huvudet bland molnen

och fötterna på jorden.

Gör att man snubblar

ibland.

Varje gång är jag rädd

för att fastna

att inte ta mig upp.

Och den rädslan

gör nästan ondare

än själva fallet.


Kampen på insidan

Kan inte sitta still, inte stanna kvar.

Någonting i mig sliter och drar.

Som att jag alltid vandrar, mot nya mål.

Fyller mina fickor, trots att dom har hål.

Även om jag vill stanna är det en del av mig som måste gå.

Är som en handling, jag inte rår på.

Jag är repet i en dragkamp, har ingen chans.

Hur man än sliter och drar, så kommer jag ingenstans.

Folk suckar och skrattar, ”vad du håller på”.

Som att det är jag själv som väljer, att göra så.

Någonting i mig, sliter och drar.

Jag är ledsen, kan inte stanna kvar ♡