Årsarkiv: 2014

Jag söker testläsare till min barnbok om ångestsyndrom. Söker familjer både med och utan ångestsjukdomar. Boken är på ca 30 sidor med flera bilder och du får den mailad till dig. Efteråt önskar jag att du svarar på ett par frågor.

Boken är tänkt till barn från fem år och uppåt. Intresserad? Maila mig på jessica@nestorforlag.se

Jag minns tiden då jag sprang lös utan koppel och inte lyssnade på inkallning. När kroppen sa i från och tröttheten ropade testade jag retsamt att springa längre och längre bort. Det fanns ingenting den kunde locka mig med, jag styrdes endast av min egen vilja. Tillslut blev jag tillfångatagen och tröttheten omfamnade mig och kroppen bannade mig för att jag inte velat lyssna. Den varnade mig att om jag inte lärde mig att lyssna på den skulle jag aldrig mer få springa fritt, jag skulle då hållas i koppel, eller i värsta fall, helt instäng.

Jag lyssnade på kroppen….ett tag. Men när jag kände hur tröttheten släppte taget om mig och kraften kom tillbaka vara jag tvungen att återigen springa.

Jag gjorde samma misstag om och om igen. Varje gång jag blev tillfångatagen skämdes jag, varför lyssnade jag bara inte? Varför var jag tvungen att springa så långt, så fort?

Tillslut försvann tilliten helt och jag blev satt i koppel. Jag försökte hela tiden löpa linan ut och hängde alltid längst fram i kopplet flåsandes, med en snara runt halsen. Linan blev kortare och kortare och från och till blev jag satt i bur. Kroppen straffade mig och tröttheten höll mig ständigt instängd. För att vila upp mig sa dom, lära mig.

Numera går jag flera meter bakom i kopplet och hur mycket jag än försöker så når jag aldrig dit fram jag en gång var. Så fort kopplet spänns kommer tröttheten ikapp mig och jag hamnar återigen bakom. Nu lever jag på gamla minnen, känslan att kunna springa fort över ängarna och hoppas att jag någon gång kan komma tillbaka.

Jag försöker säga till kroppen att jag har lärt mig min läxa, men nu är det den som inte lyssnar.

– Jag ska träffa läkare och ställas in på concerta nu.

-Ok, vad bra. Av vilken anledning testar du medicin?

-?

-Vad vill du att medicinen ska hjälpa dig med?

-?

-Jag tänker att du har ett arbete som fungerar, du har ett förhållande och ett hem du sköter om. Så vad är det som gör att du behöver mediciner?

-…..jag vet inte, jag har inte tänkt på det sättet. Jag har ADHD liksom….

Jag tycker att det är jättebra med mediciner, men jag tror inte att det är för alla. Jag anser att det är viktigt att i ifrågasätta läkarna och att analysera sig själv vad gäller sin diagnos. Om jag behöver medicin, vilka symtom är det då jag önskar att den ska förminska/ta bort. Jag menar att det är farligt med den övertro vi har på läkare och mediciner. Med det menar jag inte att vi inte skall använda dem eller lyssna på dem. Jag menar bara att vi ska få fram all fakta, alla svar och själva bestämma vad som är bäst för oss och inte bara göra som en läkare säger, eller ”som man ska” för att man har en viss diagnos.

Jag har träffat dem som äter alldeles för mycket mediciner och jag har träffat dem som borde äta mer. Jag har också träffat de som själva inte  vet varför de äter sin medicin. Jag tror att vissa människor behöver medicin, men absolut inte alla. Så ifrågasätt, leta reda på fakta, och gör vad som är bäst för dig.

När det gäller ADHD så anser jag att många gånger är det inte ADHD symtomen i sig som behöver behandlas. Ofta lider personen av andra diagnoser som kanske svarar bättre på medicin, eller så kanske det räcker med att förändra miljön kring personen. För mig är ADHD något litet i något som är väldigt stort, och det är oftast inte bokstäverna vi behöver fokusera på, utan allting annat runtikring.

Det finns ingen färdig lösning som passar oss alla, och samhället har inte resurserna som krävs för att behandla oss individuellt. Du måste själv ta ansvar och ta reda på vilken hjälp och behandling du behöver för att klara ditt liv så bra som möjligt. Det finns ingen fungerande mall så frestas inte av att hoppa in i den. Mallen används för att professionella ska göra det så enkelt som möjligt för sig, och det är jättebra. Men alla passar inte i den! Så hitta din egen mall, lägg fram den på bordet och säg: det här är vad jag behöver!

Kriget utan vinnare, har nått sitt slut. Jag kommer aldrig få se dig igen.

Du blev kvar, tog dig aldrig ut. Men jag väntar vid dörren än.

Länge har du kämpat, stridit som besatt. Men nu är det över och du har somnat in.

Du var alltid på flykt, dag som natt. Att det nu är slut, lättar inte bördan min.

Framför mig såg jag bara dina ögon oskyldigt blå. Medan du rände runt från hus till hus.

Jag hade inte i min vildaste fantasi anat vägen du skulle gå. Ständigt på jakt efter nästa rus.

Du har suttit bakom galler, likt fågel i en bur. Jag ser nu att jag bara hade dig till lån.

När du blev fri byggde du upp din egen mur. Jag ville vara dig nära, men du drog dig ständigt ifrån.

Jag sluter mina ögon, och lyssnar efter ditt skratt. Mitt barn, min skatt, mitt allt.

Lyssnar efter rösten som väckt mig var natt. Utan dig är det tyst, tomt och kallt.

Tänker på din späda hand i min och doften av ditt hår. Hur kunde det gå så fel?

Fast att det var längesedan känns det som igår. Hur ska jag någonsin kunna bli hel?

Jag som inte ens var med i striden. Har förlorat allt, det jag älskar som mest!

Kan vi inte bara dra tillbaka tiden, till då vi hade det som bäst?

Du har nått slutet. Hos mig finns bara smärtan kvar.

Mitt förflutna för alltid brutet. Raderat allt som en gång var.

Mitt liv har fått en ny början, ditt har fått ett slut.

Du lämnar mig kvar i sörjan och tar själv den lättaste vägen ut.