Årsarkiv: 2014

Hur känns det att ha ADHD? -en personlig beskrivning 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva det eftersom det är ett normaltillstånd. Jag känner mig som vem som helt. Men om jag skulle beskriva MINA svårigheter så är det ”up and downs” som känns värst. Ibland känns det som om det börjar bubbla i blodet (tänk er att ni fyller på en kolsyremaskin) på liknande sätt fylls blodet med energi bubblor. Denna energi måste man följa, den går inte hålla inne på något sätt. Mitt sätt att få ut den är att jobba, jag befinner mig i flow, skriver så fingrarna glöder. Men ibland måste jag tex gå ut och gå eller springa, jag måste ha någonstans att göra av min energi. Motsatsen till den här känslan kommer när jag jobbat för hårt och för mycket, då känns det som om man lägger tyngder över hela min kropp, jag blir förlamad. Man kan tycka att det liknar biopolär sjukdom, för ja det gör det. Men skillnaden är djupet på stämningslägena. Jag får ALDRIG maniska perioder eller blir deprimerad.

Att överhuvudtaget inte får ut sin energi gör ont, om jag inte får ut alla bubblor ur kroppen så kommer tyngderna som en stor smäll i magen och jag blir förlamad direkt. Det känns som att ramla från en hög höjd, pang, och jag blir svag i hela kroppen. Jag HATAR när folk vill sakta ner, eller bromsa mig, för det går inte. Min kropp måste finna sin fart själv (och ja jag vet det är det som är en del av problemet, den kan uppenbarligen inte det).

För mig känns det också som att leva utan hud, alla intryck går rakt in. Jag har inget skydd. Känslor, stämningar och händelser runt omkring mig åker rakt in och jag kan behöva tid för att sortera i ordning allt. Får jag inte den tiden för mig själv att kunna rensa bland intrycken, ja, då kommer den där tyngden igen och tar över min kropp.

Sen är det det där med hjärnan, den som bara sprutar idéer. Jag brukar inte ha jätte stora problem med att ta mig från A till B (jag hittar rätt tillslut). Men min hjärna hittar också allt man kan göra där emellan, den ser ALLA möjligheter. Vilket kan vara bra ibland, men ofta i livet behöver man bara ta sig från A till B och de andra alternativen är mindre viktiga. Men det spelar ingen roll, det känns som att ha en flerfilig motorväg i huvudet, där alla kör kors och tvärs jättesnabbt, och tillslut tappar man bort sig…..och när man gör det, japp då kommer återigen tyngden och lägger sig över kroppen.

För MIG handlar det om att ha självkontroll. Ordet lagom finns inte, antingen alldeles för mycket eller inte alls. Så därför behöver jag ha rutiner och regler för mig själv. Jag behöver kontroll för att hantera mig själv och min vardag.

Till alla föräldrar som kämpar.. 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa av

Image-1

Jag vill ge dig en medalj för striderna du tog men sällan vann. För att du ofta fick klä skott för andras misstag. Du tog på dig skulder som inte var dina att bära. Du är en sårad soldat som fick utkämpa kriget själv, utan arme. Fast att du många gånger var beredd att ge upp stod du stadigt kvar natt som dag oavsett vilket motstånd du mötte. Jag hoppas att du vet att kriget aldrig var ämnat för dig, ändå blev du huvudpersonen i det. Jag vill att du med stolthet bär denna medalj runt din hals. Den vill inte påvisa svårigheterna som ofta funnits runt dig, den vill visa styrkan som alltid funnits i dig.

Aldrig ensam

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

bild 2bild 1

 

Många känner nog igen sig i känslan av ensamhet, både som anhörig och drabbad. Rädsla, sorg och skam. Att se sina barn må dåligt utan att kunna göra något åt det måste vara fruktansvärt! Har jag gjort något fel, kunde jag gjort något annorlunda? Psykisk ohälsa är idag den stora folksjukdomen. Borde vi inte kunna stötta varandra i stället för att lida i det tysta? Min  önskan är att ingen ska behöva stå där….ensam.

Kan vi inte tillsammans visa att det är ok att inte må bra, att vi stöttar varandra i ställer för att döma. Vill du vara med? Gör ditt eget smycke med texten ”aldrig ensam” (valfritt smycke och utseende). Ta gärna kort på din kreation och maila till mig jessica@nestorforlag.se eller lägg upp bilden på nestorforlags Facebook sida.

Entreprenörskap & ADHD 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Företagande & föreläsningar Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

 

IMG_0571.JPG

Här om dagen fick jag forskningsrapporten (Entrepreneurship and psychological disorders) från Johan Wiklund som jag själv medverkade i (som informant), den handlar om entreprenörskap och ADHD. Jag tycker som Johan också nämner i sin rapport att det är så viktigt att också se det som många med ADHD-egenskaper kan var BÄTTRE på än andra och inte bara fokusera på det negativa, vilket ADHD oftast är förknippat med. Att entreprenörskap favoriseras av många med ADHD kan bero på att man kan följa sin egen energinivå, jobba som mest när man är på topp, och mindre när man känner att energin tryter. Och visst det är något som är positivt för vem som helst men som jag sa i intervjun så känner jag  i mina anställningar att jag inte får ut min fulla kapacitet, jag kan och vill mer (därav företag vid sidan om). Mina anställningar bromsar ofta mig.

Han studier nämner att personer med ADHD oftast är väldigt kreativa, att vår förmåga till att hyperfokusera, vårt risktagande och vårt spänningssökande kan vara fördelar när det kommer till att ha eget företag. Och något som var roligt med att läsa studien var att alla (14 personer) nämnde fördelarna med att följa vår energinivå samt att vi alla startade våra firmor i impuls, till stor del för att vi var uttråkade i våra jobb och vi fann något vi brann för.

Jag tror att det här är ett område det borde forskas mer på, samt ADHD och utbrändhet. Jag tror  inte att ADHD handlar om oförmåga att jobba, snarare om att jobba för mycket!

Vingklippt

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

”Man kan aldrig nöja sig med att krypa när man är byggd för att flyga”.

Att ständigt anpassa sig efter andra människor kan få dig att gå sönder. Oavsett om du försöker anpassa dig till samhället, försöker passa in på jobbet eller göra allt för dina barn så fixar du inte det hur länge som helst om du inte hittar en plats där du kan få sträcka ut dina vingar. Många lever ett helt liv med att hela tiden försöka passa in och de jag tror klarar sig bäst är de som har hittat ett rum där de kan få flyga fritt.

Se till att inte fastna på ställen/hos personer som ständigt klipper dina vingar eller sätter dig i bur. Det gör ont att inte få sväva fritt, inte få känna luften under dina vingar eller att få följa med vinden. Du kommer aldrig nöja dig med ett liv bakom galler där det enda du kan se är skuggan av dig själv, och det enda du kan drömma om är att få vara fri.

Hjälpa eller stjälpa

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa av

Oavsett hur mycket kunskap man har så blir man för blind när något kommer för nära. För egen del är det nog så att jag bara inte vill se.. Så fast att jag egentligen vet, så behöver jag ändå någon som säger det till mig. När det gäller min dotter så visar hon sidor jag inte vill se, kanske för att jag önskar att hon inte hade dem…så om jag bara blundar tillräckligt hårt, så finns de inte. Jag hela tiden känt igen mig själv i henne, men även om jag vet och kan förstå henne, så kan jag ändå inte hjälpa. För det sitter ju liksom inuti….och jag besitter inte de rätta svaren, eller vet hur man ska hantera det….i alla fall inte än.

För varje år som går ser jag bara mer och mer tecken….

-Mamma jag har så svårt att sova, det är som att min hjärna vaknar och börjar prata med mig varje gång jag ska lägga mig. Den slutar inte!

Ändå sedan hon var liten har hon, liksom jag själv haft insomningssvårigheter, hon kunde som 2-3 åring ligga i timmar och nynna på en sång, eller som nu när hon är lite äldre, rabbla alfabetet mitt i nätterna. Häromdagen kom hon och berättade att det var jobbigt att hon inte kunde stoppa sin hjärna -Mamma, jag skriver liksom låttexter i huvudet, och det kommer bara nya hela tiden. Det är jätte jobbigt, det går inte att stoppa.

Och vad säger man? Nej lilla älskling, det kommer aldrig sluta. Din hjärna kommer hålla på så med dig tills du är helt utmattad och inte ens då kommer den låta dig vara. Hon klagar på huvudvärk, magont i perioder varje dag och vi hittar inga fel på henne. Och det förstår väl jag att man får ont i både huvudet och magen av att sitta och koncentrera sig dagarna i genom, prestera på topp, men ändå någonstans känna att man inte förstår någonting, att man inte hänger med. Jo jag vet det lilla gumman för jag har varit där själv. Att kroppsligt vara där men i tankarna någon annanstans, och de krafter det tar för att ständigt försöka hålla tankarna på rätt kurs gör en totalt utmattad. Att se alla andra samspela och ständigt känna sig utanför fast att man befinner sig mitt i det, att spela spelet så att ingen annan förstår att man egentligen inte har fattat något alls.

Samtidigt är du som jag, duktig. Presterar till och med lite högre än alla andra, ändå är man aldrig tillräckligt bra…och det spelar ingen roll hur jag säger det till dig. Att du duger som du är, du behöver inte bevisa något, du måste inte vara så duktig hela tiden…..du vill nog liksom jag….bara bevisa det för dig själv. Men tro mig, det spelar ingen roll hur många rätt du har, hur många prövningar du klarar eller hur långt du kan komma, du kommer ALDRIG och då menar jag ALDRIG vara nöjd med dig själv…du kommer alltid, på något konstigt sätt känna dig ensam och utanför.

Och hur mycket jag än önskar och vill, så är det inget jag kan skydda dig i från. Det är en resa du endast kan göra själv. Men jag lovar dig älskling att jag kommer att finnas med dig längst hela vägen.