Årsarkiv: 2014

Jag försöker säga till mig själv att det är ok att vila och försöker lära mig skillnaden mellan att vila för att man vill eller för att man måste. För mig är det just nu ett måste. Senaste dagarna har jag varken kunnat läsa något eller lyssna på någon. Det känns som om det ligger en tunn (men ack så tung) slöja över mitt huvud. Så vad annat kan jag göra än ingenting…

Tankarna som poppar upp och vanligtvis ger mig motivation och endorfiner orsakar idag inget annat än huvudvärk. Och nu om någonsin önskar jag att jag hade kunnat få dem att sluta.
Idag är en sådan dag där jag avundas ”de vanliga”, idag är en sån dag då jag önskar att min bästa vän vore en fjärrkontroll och att jag inte hade något bättre för mig än att umgås med min soffa. Det svider i mina ögon och tröttheten går inte längre att sova bort, eller jobba bort…

Idag är en sådan dag där jag önskar att jag vore som ”alla andra”….

…nattetid.

1, att ha Kicki Danielssons ”Du ger mig bra vibrationer” på repeat i hjärnan.

2, att försöka somna in.

3, att vakna upp flera gånger per natt och börja om från början igen med att försöka somna in.

4, att bli väck av små människor som meddelar att de ska gå på toaletten eller att de inte kan sova (Tack för informationen liksom, det kan inte jag heller NU).

5, att höra andra människor snarka bredvid när man själv försökt sova i timmar.

6, att ha något som inte vill lämna hjärnan så jag måste gå upp ur sängen och skriva ner det på papper.

7, att ha glömt det innan man hittat pennan.

8, när man höra en massa ljud som man bara måste gå upp och kolla vad det är!

9, när man får för sig att det tex luktar bränt…

10, att veta hur utmattad och trött man kommer vara under morgondagen pga hjärnans aktivitet under natten….

..på en och samma gång.

En förlamande trötthet har intagit min kropp och har bott i mig i några veckor. Vem kommer inte då på besök, jo ångesten kommer sakta men säkert krypande. Den börjar som en olustig känsla i magen, knappt märkbar. Sen blir den större och hårdare tills den tillslut omfamnar hela mig.

Just nu tror jag att det är tröttheten som gör att ångesten slår rot. Jag känner mig instängd i min egen kropp. Förlamad. Energin skakar galler, släpp ut mig, låt mig bli fri! Men kroppen svarar inte på dess rop.

Hade jag vetat hur länge jag skulle vara fängslad, instängd i denna mörka håla så hade det känts bättre.

Jag hade kunnat räkna ner dagarna, känt mig lugn, för att jag skulle vetat när min tid kommer. Men som det är nu vet jag inte när…eller om..jag någonsin kommer att bli utsläppt. Och det gör mig rädd, ångestfylld. Rädd för att jag fått livstid, rädd att bli fast här, föralltid.

Jag har varit här förut, inlåst. Suttit i mörkret på det kalla hårda golvet och väntat, bara väntat, på att en dag få bli fri. Även om jag blivit straffad och befunnit mig här förut så tappar jag alltid grepp över tid och rum. Jag vet inte hur ofta eller hur länge jag befunnit mig här, det enda jag vet, är att jag ALLTID är lika rädd.

När jag väl blir frisläppt så springer jag, springer så långt bort jag kan komma. Bara springer och springer, utan att vända mig om. Rädd för att stanna, rädd för att återigen bli fångad. Springer så fort jag bara kan. Men oavsett hastighet eller håll så hinner den ALLTID ikapp mig…tröttheten. Och tar mig tillfånga igen, igen och igen.

Nu när jag befinner mig i den mörka hålan så tänker jag att när jag väl kommer ut, så ska jag inte springa längre. Jag ska inte gömma mig, kanske borde jag stanna kvar, bara sitta här, med dörren öppen. Ta några försiktiga steg ut, då och då för att njuta av friheten.

Men i draget när dörren väl öppnas blåser dessa tankar i väg, ut, och jag ser dem aldrig igen.  När jag får se ljuset, känna frihetens vindar mot mitt ansikte så förvandlas jag, likt en kalv på grönbete. Jag springer, hoppar och studsar och inget, INGET kan få mig att stanna….

Eftersom jag befunnit mig i en svacka bestämde jag mig för att ge medicin en ny chans och ringde därför till öppenpsyk häromdagen för att komma i kontakt med en sjuksköterska.

-Hej, jag har bestämt mig för att ge mediciner en ny chans och jag skulle ha kontakt med en sjuksköterska då, har du något nummer till henne?

(knappar hårt på tangenterna)

-ja, jag ser att du uteblev från senaste mötet, så jag lämnar en lapp på hennes skrivbord att du ring, säger hon hårt och förmodligen snörper på munnen.

Vad jag skulle ha sagt:

-vet du vad? JAG har inte missat ett endaste jävla möte, eller kommit försent i hela mitt liv! Det som hände var att NI missade att skicka ut en kallelse till mig, men räkningen kom ni minsann ihåg att skicka! När jag ringde och sa att jag inte fått någon kallelse tittade en av dina medarbetare i datorn och mycket riktigt, det var INTE mitt fel! Men du utgår så klart ifrån att det är mitt fel, för att jag har ADHD, inte kan väl ni ha gjort något fel? Jag tycker att du ska ta din trångsynthet och stoppa upp någonstans. Du som jobbar med dessa människor borde veta LITE bättre, än att döma någon på grund av en diagnos!

Vad jag sa:

– Ok, tack!

(sjuksköterskan har fortfarande inte ringt)

Lördag morgon

-Jag mår så dåligt, jag gör vad som helst för slippa att må så här. Ok jag ger mig, jag testar mediciner i tre månader som läkaren sa….jag gör det denna gången, och JA, jag SKA vila mer, inte jobba lika ofta, snyftar jag till min man.

Söndag morgon

-Nu känns det bättre. Glöm det jag sa igår…

Nu är det över, jag mår bättre igen. Men varje gång jag rest mig upp undrar jag alltid vad det var jag snubblade över. Jag försöker hitta orsaken, vända och vrida på alla stenar för att hitta den skyldige. Den som orsakade mitt fall. Fast att jag vet att det inte är en sten som bär skulden utan att det handlar om ett helt grusintag, så vill jag ändå hitta den skyldige som gjort att jag snubblat och skrapat både armbågar och knän. Jag vill så gärna lära mig att gå runt den, hoppa över den eller på något annat sätt undvika. Jag vill slippa de där dagarna där man plåstrar om och blåser sina sår, dagarna då tiden står still.

De kommande dagarna kommer jag att gå extra försiktigt, titta noga vart jag sätter mina fötter. Men så fort såren är läkta vet jag att minnet av fallet kommer att vara som bortblåst. Jag kommer lyfta upp blicken mot himlen igen, se framåt, gå vidare.

Jag har vanligtvis otroligt mycket energi. Man skulle kunna säga att jag är energisnål. På en tank kör jag länge och istället för att fylla på när tanken nästan är tom (som de flesta människor gör) så kör jag på tills det är tomt, och när den sista droppen är slut så kör jag ett tag till på ångorna. Men jag ger mig inte, när inte ens det fungerar så går jag ut och putter bilen. Har jag tur så är jag nära en nedförsbacke vilket gör att jag kan rulla ett tag till, till och med komma upp i en högfart trots att tanken är tom. Är jag på planmark klarar jag att skjuta den framför mig innan det tar stopp och i värsta fall är jag i en uppförsbacke och då slutar det ofta med att jag får hela bilen över mig, jag blir överkörd. Alla stopp är jobbiga i sig men det som skiljer dem åt är att de har olika lång återhämtningstid.

Därför är det viktigt att ha vägen klar, att ha en karta framför sig sig så att man kan se hur långt det är till nästa bensinstation. Vart finns det nedförsbackar och vart är det uppför där det kanske blir extra tungt. Kanske behöver jag någon som bogserar mig en kort sträcka.

Vid mjuk körning krävs inte lika mycket bensin, men vid för många start, stopp och hårda inbromsningar så drar den lite mer och då kan du behöva tätare tankningar (och kanske en och annan service).

För att tala klarspråk- titta på vad DU har framför dig. Planera in dina återhämtningsdagar/stunder. Försök att se vad DU kan förändra för att dina dagar ska gå mjukare. Vad/vem tar din energi? Vem slangar bensin ur din tank? Gör dig av med dem!! Umgås med dem så fyller på tanken (gärna gratis). Det kommer alltid att finnas farthinder på din väg, men kan du då ta en annan? Vilka i din omgivning agerar farthinder, får dig att tvärbromsa eller försöker åka snålskjuts?

Om DU planerar DIN körning och inte låter ANDRA stoppa dig, utan själv saktar ner farten så kommer det inte ta lika mycket av din energi. Jag tror att alla har sin egen väg, sin egen karta. Din är inte lika min.

Efter att ha blivit överkörd igen, vecklar jag ut min karta och letar fram mitt kompass. Vart är min närmsta station, vart kan jag tanka, och vem kan bärga mig dit?

Utbrister min man efter att ha sett ”Helt sjukt” på tvn i veckan där de pratade om ADHD.

-Varför säger de att de vill ha kvar sin ADHD. Det är väl klart att de inte vill, det är ju inte värt det!

-Men jag skulle heller inte vilja bli av med det, säger jag efter att ha funderat en stund.

-Så du tycker om att bryta ihop?!

– Nej, jag tycker om att vara på topp, att orka mer än alla andra…

-och sedan bryta ihop?

-Nej, helst inte bryta ihop alls…

-Nej, men det gör ni ju, och det är ju det som är grejen. Ni får inte mer gjort bara för att ni gör flera saker samtidigt, för när ni väl bryter ihop så hinner vi ”vanliga” ikapp.

Visst, det kanske ligger en liten poäng i det. Men det finns en känsla i den där höga farten man får upp som jag inte skulle vilja vara utan. Det är som en stor stark kraft som kommer nerifrån magen och ger ett knytnävslag rakt i ansiktet. Det gör att man vaknar, blir som en duracellkanin, som bara går och går….(tills batterierna är tomma).

Jag älskar den starka kraften och den höga farten, MEN man blir lätt fartblind och kör över hastighetsbegränsningarna. Så förr eller senare blir man stoppad…..och ja, då är det inte lika roligt längre.