Årsarkiv: 2014

Jag fick äran att testläsa och skriva en ”blurb” till Malin Roca Ahlgrens bok ”Coolt med ADHD”. Jag har väntat med att läsa boken tillsammans med min dotter då hon är lika rastlös och lättuttråkad som jag och för att hon vanligtvis inte orkar lyssna på mer än MAX-böckerna. Men nu tror jag att hon snart är redo och jag ser fram emot att läsa denna tillsammans med henne.

Boken är lättläst, viktig och vacker. Och enligt mig riktar den sig såväl till barn som vuxna. Om jag hade ett barn med egen diagnos och liknande erfarenheter som Alice i boken skulle jag använda den som diskussionsmaterial för att få fram barnets tankar och känslor kring händelserna.

Har du ett barn med diagnos? Köp boken!

Jag är inte förvånad över att Jimmy Åkesson har drabbats av en utmattningsdepression, hur mycket kan en människa liksom tåla? Jag tror inte att jag vet någon som blivit så mobbad, hånad och hatad som honom. Jag har redan innan han drabbades av utmattningsdepression förvånats över hur illa folk kan och får bete sig, att samhället har tillåtit detta och inte satt stopp. Jimmy Åkesson är lika mycket människa som alla andra och han har rätt till att uttrycka sina åsikter utan att bli behandlad som skit!

Jag jobbar dagligen med människor som begått fel, gjort misstag eller kanske begått de värsta brotten av dem alla (och förmodligen inte alls har samma åsikter som mig). Men ändå, jag har aldrig rätten att behandla dem illa! Man måste inte tycka om en persons åsikter eller handlingar men likväl är han en person som ska behandlas med respekt!

Att han går ut och blottar sig och visar upp sin psykiska ohälsa medan ni fortsätter spotta och sparka gör för mig att ni är lägre än honom. Enligt min åsikt ska man ALDRIG spotta och sparka på någon, OAVSETT ÅSIKT eller handling, och speciellt inte någon som redan ligger.

Jag skäms över att folk inte kan bete sig bättre än barnungar, mobba, frysa ut och ignorera. Vad visar vi våra barn? Tycker du annorlunda än oss får du inte vara med? Jag skäms över vart vi är på väg… Är vi inte vuxna? Visa det då!

”Detta är inte en hustrumördares försvarstal. Detta är berättelsen om vad som händer när polismannen Erik anklagas för att ha misshandlat sin hustru Anja, trots att det mesta pekar på att det faktiskt är Anja som slåss. Det är en berättelse om att dömas på förhand av omgivningen, och att dömas på orimliga grunder av rättsväsendet. En berättelse om två människor i en destruktiv relation som ingen av dem förmår att bryta. En berättelse om att förlora allt och begå det värsta brottet av alla.”

Jag har svårt för att läsa böcker, blir snabbt uttråkad. Hinner knappt in på fjärde sidan innan jag befinner mig någon annanstans och ger upp. Men denna boken slukade jag, hade jag inte behövt sova hade jag läst den från pärm till pärm. Kanske var det för att det ligger i mitt intresse område, för att den är verklighetsbaserad, för att jag tycker att det är viktigt eller kanske bara för att författaren skriver så himla bra. Jag vet inte och det spelar egentligen ingen roll.

Men jag vill verkligen tipsa om denna boken, då den är viktigt! Speciellt för oss som jobbar inom rättsväsendet och möter dessa människor dagligen, men också för alla andra. Många gånger när en kvinna misshandlar en man tror jag att vi väljer att inte se det, för att det inte innebär så stora konsekvenser, men det vittnar ändå om en destruktiv relation oavsett vem som höjer näven. Vi behöver bli bättre på att också se detta, för att kunna hjälpa båda parter,,,innan det går för långt.

Detta är en bok som i alla fall inte lämnade mig oberörd!

Jag ser socialt arbete som pusselbitar som ska passa ihop med varandra för att tillsammans kunna hjälpa människor på bästa sätt. Som arbetare är man vanligtvis stolt över sin pusselbit, det här är vad jag erbjuder, se vad duktiga och bra vi är.

Problemet är att samhället erbjuder en massa pusselbitar, men de går inte alltid att sätta ihop dem med varandra. Pusselbitarna kan vara jättebra i sig, men när de inte går in i varandra gör de ingen nytta. Personen trycker och trycker för att få in den ena i den andra men det enda den möter är motstånd.

Vi kastar ut pusselbitar och tror att personen har förmåga att se vart de ska ligga, hur det ska passa ihop . ”Det går om man vill” säger socialarbetaren. Ja, det är klart att det går! Kanske för dig och för mig som ser allting utifrån, men kanske inte för den som inte är frisk, inte mår bra, eller den som inte har någon styrka kvar. Kanske inte för den som står mitt i det.

För de som inte har kraft att lägga pusslet själv kanske du är ”hjälpsam”  och försöker lägga bitarna på plats. Men när du själv inser att de inte passar, då släpper du taget och säger ”Tyvärr, den andra pusselbiten passar inte ihop med min fina bit så jag kan inte hjälpa dig”. Du försöker sopa undan smutsen från din bit och lägga den på någon annan. Sedan går du hem, nöjd över att du gjort allt du kan. Som om det för klienten skulle göra någon skillnad! För honom spelar det ingen roll vems bit det är fel på, det enda han vet är att han behöver hjälp och att han inte får den.

Jag vill att du funderar på vad din bit fyller för syfte när man ändå inte kan se helheten, när personen aldrig kommer att få fram hela bilden. Gör din bit ensam någon skillnad?

På ytan kan det se så fint ut, men när du lyfter på locket är allt en enda röra.