Årsarkiv: 2014

Emmy Rasper skrev en krönika om psykisk ohälsa som jag hoppas att du har läst. Krönikan finner du annars här.

Mitt problem är inte att jag inte vågar prata om min psykiska ohälsa, eller berätta om mitt mående. För mig är det inga som helst problem, det är inget jag skäms för. TVÄRTOM! Jag är stolt över mig själv, att jag är där jag är och att jag lyckas med det jag gjort, och att jag orkar…varje dag.

Problemet för mig är att jag inte kan bevisa det, att det liksom inte syns utanpå. Det är inte som att jag kan visa upp en gipsad arm, hoppa på kryckor eller komma med plåster och bandage. Nej för jag ser likadan ut varje dag, oavsett hur jag mår, så ser du ingen skillnad.

Jag skulle önska att det fanns en febertermometer för ångest. Som ett tecken, om inte för någon annan så för mig själv, som visar att du inte kan jobba idag, att nu MÅSTE din kropp vila. Men det finns inget sådan, det finns inget som sätter stopp. Så om inte du gör det får du helt enkelt vänta tills din kropp stannar av sig själv.

Jag känner mig misstrodd, inte tagen på allvar, när jag inte har något stöd som bevittnar mitt mående. Fast egentligen vet jag att det bara är jag som inte tar mig själv på allvar! Istället blundar jag för mina symtom och väntar på den stora smällen, väntar på ett bevis. Väntar på ett bli inslagen i plåster och bandage.

Jag önskar att jag någon gång skulle kunna dra täcket över huvudet och ringa och säga att jag är psykisk förkyld. Men istället väntar jag…

Som om jag skulle få en utmärkelse för min kamp, ett diplom, ett intyg….

Grattis!

Du är en av de få som klarade att nå ända fram till väggen. Helt orädd fortsatte du rakt in, utan att varken bromsa eller vika undan. För din stora beslutsamhet och ditt tappra mod tilldelas du nu x antal månader semester sjukskrivning. Tack för din insats!

Jag kan inte förstå de som bär runt på halvtomma eller halvfulla glas. Tomheten skrämmer mig. Ekar, ropar ständigt efter innehåll. Jag måste ständigt fylla mitt glas över kanten. Det är min enda lösning. Jag måste spilla, det måste skvalpa över, och jag måste ständigt balansera för att inte bränna mig på dess ämne.

Jag försöker alltid att krama ur det sista som går, fast att jag vet att det inte finns en enda droppe kvar. Trots att jag vet att min kropp är helt torr, utdränerad. Det är som att jag letar efter droppen som ska få bägaren att rinna över, trots att det sista jag vill är att se allt fallera, skada mig och se mitt innehåll rinna över kanten.

Det är som att man ständigt söker, letar efter det som kan sätta stopp, som att man vill att bubblan skall spricka, Så att man med en hård smäll kan få ramla till marken och kanske få en anledning till att vila.

Varje droppe räknas och jag kämpar ständigt efter att fylla på mer. Med rädsla för hur tomheten skulle kännas, med rädsla för att det en dag tar slut. Jag fyller det med mening och balanserar glaset i mina bara händer medveten om att ett litet hinder skulle kunna få mig att falla och tappa allt. Det känns som att dansa på en slak lina, som att hänga upp livet på en skör tråd, med vetskapen om att den en dag brister.

Du är övergiven, sluten. Fånge i din egen ensamhet. Tomheten tär på dig, din kropp längtar efter beröring, din själ trånar efter samhörighet. Du vill inget annat än att bli sedd, bekräftad, älskad.

Du är hungrig, utsvulten. Det enda du vill är att bli mätt samtidigt som mättnadskänslan skrämmer dig, den gör dig yr, illamående och får dig att vilja återgå till ditt lidande, svälta. Får du ett finger slukar du hela handen, du är så rädd att aldrig mer få känna smaken i din mun. Du hetsäter, frossar. En blick, en smekning, får dig att tråna efter mer.

Du vill bli jagad, omringad, fångad, men samtidigt gömmer du dig, flyr. Du stryker ängsligt kring fällan men vågar aldrig ta steget in. I stället jagar du hungrigt ditt byte, men lyckas aldrig komma tillräckligt nära för att få smaka på dess kött. Du skriker, bönar och ber, se mig, kom mig nära, du lockar med en hand och putter ifrån med den andra.

Du vill stilla din hunger, släcka din törst. Men är för rädd för att ta brödet till din mun. Du är rädd för att svälta, dö, samtidigt som du inte vågar leva. Hungrigt slukar du andras energi, för att fylla på ditt tomma inre, för att själv överleva.

Du vill förmodligen inte läsa det här, det kommer att störa dig, göra ont och kännas som om jag sparkar på dig som redan ligger. Du vill helst sitta i lugn och ro och slicka dina sår. Då och då skriker du ut din smärta, sedan fortsätter du ditt slickande. Är du stark har du förmodligen sökt hjälp, bett om både bandage och plåster. Men när såret ändå inte läkt kröp du tillbaka till din vrå och fortsatte underhålla dina skador.  Då och då gör du ett frustrerande vrål för att ingen kan hjälpa dig, rädda dig eller ens bryr sig. Du är arg, frustrerad klöser och fräser du åt folk som kommer för nära.

Men tänk om livet inte blir bättre än så här. Tänk om ditt sår aldrig kommer att läka? Du har redan försökt allt och ingenting hjälper, så vad göra?

Kliv ut ut mörkret och sluta rör runt i din egen smärta, slit bort alla kompresser och skyddande omslag. Såret kommer kanske alltid att finnas där men du kan inte sluta leva! Du måste sluta att skylla allt på din omvärld och ta ansvar själv, och ja jag vet att det gör ont. Det kanske värker och smärtar vid varje rörelse men kanske är den smärtan bättre än att inte leva alls.

Det kommer ingen och löser dina problem åt dig, tyvärr. Den enda som kan hjälpa dig är du.

Du kan inte stänga in dig själv i ditt eget lidande, du måste släppa det fritt. DU måste göra det bästa av det DU har. Du måste acceptera hur DITT liv ser ut. Jag säger inte att du måste tycka om det, men att iallafall acceptera att det är det liv du blivit tilldelad och att du inte kommer att få något annat. Jorden fortsätter att snurra runt sin axel, solen går upp i morgon igen, medan du sitter kvar på samma plats och tycker synd om dig själv. Du kanske har rätt, det kanske är alla andras fel, men släpp offerkoftan för den enda som blir lidande av att ha den på är du.