Månadsarkiv: augusti 2015

I morse såg jag ett löv falla och ofrivilligt kände jag en lättnad. Tro mig, jag älskar sommaren, eller försöker i alla fall älska sommaren, men det känns aldrig som att jag kan leva upp till det som den kräver av mig. Frihet, glädje, lugn och brunbrända ben. Jag älskar värmen, jag älskar ljuset, men jag känner aldrig att jag har något att ge tillbaka. Sommaren har krav som jag aldrig kan leva upp till. Jag måste vara lycklig, jag måste vara ledig, jag måste slappna av, jag måste vila, jag måste njuta och inom mig förvandlas allt det där till än mer ångest.

Jag vill ha den, jag längtar efter den, men får bara se den på håll. Jag får se hur den väcker allt till liv och får sin omgivning att blomma upp. Själv står jag kvar i skuggan och ser på, rädd för att bli bränd. Jag ser vad sommaren ger andra men kan inte framkalla det hos mig själv. Jag får liksom inte vara med, den är inte för mig. Det är som att höstens mjuka färger speglar min sinnesstämning bättre. Trots att jag inget hellre vill än att stråla lika vackert som solen, så kanske mitt inre mer liknar ett piskande spöregn?

Ändå kommer våren varje år, lockar mig, lurar mig och inger mig förhoppningar. Kanske det här året, kanske kan jag också må bra nu? Kanske ska jag få känslan som alla beskriver, återhämtningen, vilan. Men våren ljuger mig i ansiktet varje gång och håller aldrig vad den lovar. Men hösten, den smeker mig varsamt om kinden, den tillåter mig att vara trött. Tillåter att stänga mig själv inne, tillåter mig att dra mig undan. Hösten accepterar svackor, ensamhet och dagar av mörker. Hösten ljuger aldrig, lovar inget och kan likt jag lysa ena dagen och omslutas av mörker den andra.

Förra veckan gick jag in på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker. Innan jag klev innanför dörrarna upprepade jag för mig själv att jag inte skulle låna, bara lämna. Men några minuter senare och till min mans stora förtvivlan kommer jag ut med 15 böcker under armen. -Varför kan du inte låna en, säger han. En tänker jag, går människor verkligen in och lånar EN bok? Varför låna en när man kan låna massor?

Till saken hör att jag har en lista i min välorganiserade filofax, på massa böcker jag vill läsa och ska låna. Konstigt nog är det aldrig dem jag kommer ut med. Den där listan stressar mig då den bara blir längre och längre och att jag aldrig hinner beta av den.

Ironiskt nog efter att ha lånat ca 15 böcker om att varva ner och vila så har jag självklart en vecka där jag är helt oorganiserad, superstressad och där det känns som att den där högen bara står och retar mig.

Jag har fyra föreläsningar, en uppsats, nya varor, en blogg, ett program och 15 böcker som skriker efter mig och jag vet inte vart jag ska börja. Fast att jag förstår fördelen med att göra en sak i taget verkar det vara omöjligt att utföra. Istället för att börja med prio ett startar jag nya projekt letar upp nya leverantörer och längtar efter att få sitta i lugn och ro och bara läsa.

Hur kan man vara så självmedveten men ändå inte klara av att bryta cirkeln frågar jag mig själv. Samtidigt stressar jag upp mig, livrädd för att misslyckas, inte klara av allt jag tagit till mig, samtidigt som jag vet att det tidigare aldrig har hänt. Det är nu jag önskar att det hade kommit in en person och trasslat ut min oreda och visat mig vart jag ska börja. För hur mycket jag än försöker snärjer jag bara in mig själv mer och mer. Tillslut vet jag att saxen åker fram och jag klipper mig ur allt trassel och får sedan kämpa för att knyta ihop allt….igen.

Det är en utomordentligt begriplig fråga. Det är ofta så att jag själv undrar, varför lär jag mig aldrig?!? Ofta när man läser om ADHD så handlar det om barn, hur ska vi kunna hjälpa barnen. Med all rätt, barn ska hjälpas och vi SKA prioritera dem. Man vart finns stödet för vuxna?

Det är tyvärr inte alltid så att problemen försvinner, utan ofta finns det ju kvar, även som vuxen. Visst man hittar strategier för mycket och lär sig mer eller mindre att leva med det. Men vissa saker försvinner inte. Så som smågrejer man aldrig kommer ihåg, eller när man gör samma lilla misstag om och om igen OCH ALDRIG LÄR SIG…  Jag har återigen kastat upp så många bollar i luften så att jag inte vet vilken jag ska fånga. Nu står jag bara och stirrar förvirrat framför mig och har tappat riktningen helt. Samtidigt älskar jag ju själva jongleringen. Det är just det där med antalet bollar som är problemet, jag får liksom inte nog, förrän alla ramlar över mig.