Månadsarkiv: augusti 2015

Höstens plan

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar 18 augusti, 2015 av jessica hjert

Jag tänkte att jag vid det här laget skulle ha en färdig plan för hösten. Ni vet x antal föreläsningar i utvalda städer, att jag skulle kunna se slutmålet på uppsatsen, skicka in en ansökan till en annan utbildning och veta när alla mina pågående projekt skulle vara färdiga. Men jag är inte där, på långa vägar. Uppsatsen står still (behöver fler personer att intervjua), och eftersom jag inte ser slutmålet på uppsatsen vågar jag heller inte söka in till den andra utbildningen som bara startar vartannat år. Det innebär att jag kommer att få vänta i två år till.

Just nu känns det som ett korsord i mitt huvud där jag inte kan hitta rätt bokstäver och därför är långt i från lösningen. Men vad jag vet är att vi kommer ha ett vernissage den 12 september vilket jag ser fram emot och det känns jätte kul.

Jag vet också att min 12stegs kurs börjar bli klar vilket känns både spännande och pirrigt. Men än har jag varken datum på releasen eller när kursen med riktiga träffar kommer att äga rum. Jag har också några inbokade föreläsningar till hösten vilket gör att jag eventuellt kommer välja att inte åka ut på mer än de som redan är bokade. Jag vill verkligen inte sluta att föreläsa helt men med ett heltidsjobb vid sidan om så har själva resandet som föreläsningarna fört med sig känts väldigt tungt.

Andra roliga nyheter är att jag inom någon vecka kommer att få in en produkt att sälja i min webshop (vilket innebär lite extra jobb med hemsidan inför det). Förhoppningsvis kommer jag även vid årets slut få in en passande klädkollektion för mitt företag, som jag hoppas att även ni gillar.

Efter en hektisk vår kommer hösten och vintern nog gå lugnare än planerat och jag tänker nog låta det vara så. Allt har inte blivit precis som jag tänkt mig, men det känns ändå super spännande och jag hoppas att ni liksom jag kommer att gilla dessa förändringar och kommande nyheter!

Du måste ha tillräckligt stora problem för att få hjälp

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap 17 augusti, 2015 av jessica hjert

Min dotter är nio år. Hon bedöms han en lättare form av psykisk ohälsa. Hon hänvisas till att få vidare hjälp via en vårdcentral. Vad då för hjälp undrar jag….inget svar. Jag undrar hur de hade bedömt min hälsa när jag var nio år. Förmodligen som min dotter, en lättare form. Huvudvärk, magont, rädsla och katastroftankar. Inte vet jag om det är så lätt för en nioåring att bära?

Jag förstår att det är ~~folk~~, barn som mår sämre, men betyder det att resterande inte ska få någon hjälp? Jag tror att personalen liksom jag är väl medvetna om att den där lilla ohälsan hon bär på sällan kommer att försvinna av sig själv. Tyngden kommer inte helt sonika att hoppa från hennes axlar. Snarare kommer den att öka, dag för dag, månad för månad och år för år. Gram, hekton och kilon kommer tillslut hopa sig över henne. Bygga ett bo på hennes axlar, krypa in under hennes skinn och ha långa sammankomster inuti hennes huvud.

Någonstans tänker jag att det har gått fel. När man inte hjälper dem som lider av en lättare form av psykisk ohälsa för att de finns dem som mår sämre, så tror jag att man gör sig själv en otjänst. Man lägger problemet på framtiden. Väntar tills det har blivit tillräckligt stort att ta tag i. Sopar det under mattan. –Jag tror att 10 samtal skulle kunna hjälpa henne, att kunna bryta tankarna bara. -Ja, det tror jag med, men vi kan inte ge henne det.

När jag var nio år led jag av lättare form av psykisk ohälsa. Det slutade med skärsår i handledarna, fingrar i halsen, ångest, depression och tjugofem år senare diagnosen ADHD och GAD.

Jag tittar på min lilla flicka, försöker att smeka oron ur hennes blick, ta över hennes rädsla och mota bort hennes katastroftankar. Jag försöker säga till mig själv att hon inte är jag, att hennes framtid inte behöver bli lik min. Men trots det kan jag inte skaka i från mig rädslan.

Älskade flicka, jag ska rädda dig. Jag ska rädda dig från dig själv.

Psykisk ohälsa finns inte, eller?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa 15 augusti, 2015 av jessica hjert

När jag träffade min man så trodde han att psykisk ohälsa inte fanns. Han menade att det var ett påhitt för dem som ville gå hemma utan att jobba. Han hade träffat personer som led av ”depressioner” som gick på fester, personer med ”social fobi” som gick i affärer och personer med ”djup ångest” som skrattade. Så då kan det ju inte stämma! Lider man ”på riktigt” av någon form av psykisk ohälsa så är man instängd i sitt hem, trodde han.

Ja det är många år sedan, och han har omvärderat sina tankar om psykisk ohälsa, han har på nära håll fått se att det finns på riktigt, att personer kan lida trots att personen jobbar, skrattar eller går på fest. Det tråkiga är att min man bara är en av flera tusen som bär på det synsättet och att det är just det här synsättet som ofta ställer till det för dem med psykisk ohälsa.

Inte nog med att personen redan mår dåligt, utan den blir ifrågasatt också. Och även om du inte säger något, så känner personen det. Personen kanske inte vågar gå ut av rädsla för att möta en arbetskamrat. Personen kanske har kämpat i timmar för att ta sig till affären och håller ihop under tiden i butiken, när du träffar hen, för att sedan falla ihop igen när hen kommer hem. Du ser inte hela verkligheten men måste likväl acceptera den. För de flesta är det är del av att försöka bli frisk, att tvinga sig själv till affären, till fester/sammankomster, promenader eller försöka gå till jobbet, trots sitt mående.

Det är sällan vi ifrågasätter andra sjukdomar, eller ber om bevis på att de verkligen har diabetes eller MS, nej vi tror på deras ord, och om de är hemma från jobbet, mår dåligt en dag, ja då stöttar vi dem. Men när det kommer till psykisk ohälsa, ja då ifrågasätter vi dem.

-Så mycket socialfobi har han, han sitter ju där och pratar med sina kompisar.

-Du har jätte mycket ångest säger du, men du jobbar ju och låter dina barn leka hos kompisar trots att det får dig att må dåligt, hur går det ihop?

-Hade han en riktigt panikattack?

-Vaddå depression, hen verkar ju inte mer deprimerad än någon annan!

-Jo men jag tror på psykisk ohälsa säger du, jag vet att det finns. Men jag tror inte att han är drabbad av det, han visar inte tecken på det.

Samhället vill att vi ska prata mer öppet om psykisk ohälsa. Men jag tror inte att det spelar någon roll hur många som går ut och berättar sin historia eller hur många kampanjer vi kör om mottagaren inte förändras. Om DU ändå inte kommer att tro mig. Givetvis är det positivt att folk får mer kunskap och kännedom om psykisk ohälsa. Men om jag lika lätt som när jag har en förkylning skall kunna ringa till jobbet och sjukskriva mig för min utmattning eller ångest, då måste jag sluta känna mig ifrågasatt.

Så om du på riktigt vill att folk ska sluta skämmas, då måste DU börja tro på dem!

Styrkan som blir en svaghet

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa 13 augusti, 2015 av jessica hjert

Något av det värsta med min ADHD är rastlösheten som bor i mig. Den som gör att jag ständigt måste utmanas och utvecklas. Jag kan snegla avundsjukt på människor som går år ut och år in på samma jobb, med samma fritidssysselsättningar och bara är nöjda. De kan liksom bara finna sig i situationer och stanna kvar även om de inte är 100% tillfredsställda. De är inte sådär hiskligt nyfikna att de måste ta reda på mer eller så utvecklingssugna att de på ren impuls söker nya utbildningar eller byter jobb. Nej, de liksom bara nöjer sig.

Det är inte bara det att jag ständigt måste ha något att göra, nej, det måste vara meningsfullt också. Annars stretar både kropp och knopp emot och jag flyr varken jag vill eller inte. Tankarna blir helt mosiga, som en seg flytande massa i min hjärna och jag orkar inte ens räta ut de enklaste frågetecknen. Det känns som att jag krymper inombords och är på väg att implodera.

Folk tittar avundsjukt på mig och suckar, ja men du är ju en supermänniska som är så driftig, och aktiv. Du som klarar av att plugga, jobba och driva företag. Men för mig handlar det inte om ett val, utan mer av ett måste. Ja, jag är aktiv, för mitt problem är att jag inte klarar av motsatsen.

En supermänniska? Ja, men vad du inte vet är jag bara kan flyga i medvind men tappar all kraft i motvind. Att jag måste leva i storm för att jag kvävs så fort luften står still, att jag måste ha hög fart för att inte falla. En supermänniska som utnyttjar alla sina krafter till så hög grad att de tappar sin verkan.

Jag tänker att det är tvärtom. Att manteln sitter runt din kropp, du som kan hålla samma tempo oavsett omständigheter. Du som inte ständigt måste stressa fram eller alltid springa vidare, du som inte letar efter nya vägar eller halkar in på fel spår. Du som kanske inte kommer upp i samma tempo som jag, men som ändå ligger framför mig vid mållinjen.

En förälders kamp -ett barns överlevnad

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa 12 augusti, 2015 av jessica hjert

Du har alltid funnits där för mig, dag som natt. Men nu när jag tänker tillbaka kan jag knappt minnas ditt skratt.

Det jag enda jag ser framför mig är din trötta ögon och din ständiga kamp. Alla mina misslyckanden sögs i dig som en svamp.

Jag vet att ditt inte var mitt fel men jag önskar att jag hållit din hand. Jag önskar att jag hade stannat upp, och uppskattat dig ibland.

Jag önskar att världen runt oss hade varit annorlunda, mer anpassad efter mig. Så att du sluppit bördan som hamnade på dig.

Omgivningen putte alltid till mig men jag hann aldrig att riktigt falla, för du var ständigt där och fångade dem alla.

Inte konstigt att du är söndrig när du fick ta emot skotten. Jag önskar så att du sluppit bära den lotten.

Du tog alltid fronten och skyddade mig, och du klarade väl. Men alla murar har bristningar, och när du rasade hade du dina skäl.

Idag är du sårad, skadad efter det hårda kriget. Jag vill att du ska veta att jag aldrig önskade dig det livet.

Jag vet inte vart jag ska lägga skulden, men jag vet att den inte är din. Så snälla släpp taget om det förflutna och låt lyckan komma in.

Du har alltid varit min hjälte, mitt enda försvar. Nu är det min tur att rädda det av dig som finns kvar.

Jag vet inte vem som bär ansvaret eller på vem jag ska skylla, men jag önskar att jag ditt liv med glädje istället hade kunnat fylla.

Jag är så ledsen för att jag inte ser det för än nu.. Att anledningen till att jag står här idag, är du.

En annan text till dig som förälder hittar du här.

Hur kan ångest visa sig… 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest 11 augusti, 2015 av jessica hjert

Prestationsångest, förväntansångest, bakfylleångest, panikångest…. Ja alla känner vi till ångest på ett eller annat sätt. Men en del som är drabbade är själva inte medvetna om det. När jag tex pratar med klienter så frågar jag ofta om de lider av ångest. Svaret är nästan alltid nej. Men en stund in i samtalet beskriver de flera symtom som för mig ofta är tecken på oro/ångest. Ibland kan de efter en stund ställa mig frågan, ”är det ångest?”

Ja för hur ska man egentligen veta? Många har en felaktig bild av att ångest och tänker att det är när man drabbas av en panikattack.Och har man inte gjort det, nej då har man väl inte mer ångest än andra. Men ångesten har mer än ett ansikte och det tycker jag är viktigt att känna till! Ångesten kan variera både i styrka och uttryck, och kan omvandlas vid olika tillfällen.

I vissa fall vet du tex om att du har ångest och vid andra tillfällen kan du inte beskriva känslan i din kropp. Ibland vet du varför den har uppstått och ibland vet du inte vad som har framkallat den.

Man brukar skilja mellan primär ångest, där ångestsymtomet är själva grunden i diagnosen, och sekundär ångest, då ångesten snarare är ett av flera symtom, t ex vid depression eller personlighetsstörning. Man kan också skilja mellan realångest – ångest där man är medveten om vilken omständighet i livet som ligger bakom ångesten, och irrationell ångest – där man själv inte förstår ursprunget.

Ångest kan visa sig som en rastlöshet i din kropp, eller så kan den göra dig stum inför andra människor, fast att du egentligen vill prata. Den kan lägga sig som en tyngd över ditt bröst och försvåra din andning, eller ge dig sömnsvårigheter med en oförmåga att koppla av. Den kan fungera som bensinen som får dina katastroftankar att flöda och orsaka spänningar i din kropp. Den kan göra dig lättirriterad, stressad eller skapa somatiska symtom. Det kan göra dig nedstämd, deprimerad, oförmögen att leva det liv du önskar. Eller så kan det bara vara som en mörk fläck på din näthinna, ett skav i skon, eller som en tagg i ditt hjärta.

Folk förändras när de får diagnos…

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD 10 augusti, 2015 av jessica hjert

Jag har vid flera tillfällen”överhört” samtal där individer har pratat om en tredje person som fått diagnos. De har upplevt att personen med ADHD fick än mer ADHD efter att personen blivit diagnostiserad, vid ett annat tillfälle handlade det om en med autism som efter hen fått sin diagnos plötsligt började bete sig som hen ville och använde sin diagnos som skyddsmantel. De tyckte inte att personen hade verkat så autistisk innan hen fick sin diagnos.

Jag kan självklart inte stå upp för eller försvara någon utav de här personerna, men jag kan förklara hur jag tänker kring det. Nej, jag tror inte att folk får mer av sin ”sjukdom” efter att de fått sin diagnos. Jag tror helt enkelt att de blir mer av sig själva! Jag känner själv att ju mer jag accepterat min ADHD och ångest desto mer kan jag sluta låtsas. Jag behöver inte på samma sätt hålla ihop, eller tvinga mig själv att genomlida situationer som jag nu kan undvika.

Många saker jag gjort förr, har varit för att det är så man ”ska göra”. Men idag vet jag att jag inte måste tvinga mig själv att vara som alla andra. Jag måste inte äta lunch i rummet med 30 personer, jag kan välja att gå in på mitt kontor. För att det får mig att må bättre. Jag måste inte kämpa med att stoppa varje impuls för jag har också rätt att säga, göra fel. Jag får också begå misstag! Jag måste inte vara social när jag inte känner för det, och jag måste inte göra saker i andras tempo. Likt dig är det också okej för mig att följa mig själv.

Jag har varken fått mer ångest eller ADHD, jag har bara slutat kämpa emot. Den där kontrollerade personen du ser, det är inte jag, det är en mask jag har på mig för att försöka vara mer som du.

Så tänk på att det du kanske för en gång skull ser, är det personen kämpat med att dölja. Det betyder inte att hen blivit ”sjukare” eller att hen gör sig till. Nej, det kan faktiskt betyda att personen äntligen släppt taget, att hen har accepterat sig själv med sina svårigheter, att hen för första gången i sitt liv är fri….

Mamma, du bryr dig om mig för mycket

Detta inlägg publicerades i Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa och märktes ångest 9 augusti, 2015 av jessica hjert

Jo jag visste ju att den här tiden skulle komma, bara inte så snart. Jag har fått mer och mer pikar av dottern, och här om dagen grät hon när hon inte fick hänga med kompisen och bada. Hon tycker att hon tillåts göra mindre än sina vänner. ”Mamma det känns som om du bryr dig om mig för mycket. Jag börjar bli stor och känner att jag vågar och vill saker. Då måste du också våga, jag lovar att det kommer att gå bra.”

Ångesten skrattade mig i ansiktet. Gör jag rätt eller fel? Är det jag eller ångesten som bestämmer? Samtidigt står jag bara inte ut med tanken på vad som skulle kunna hända. Den liksom sliter och drar i hela kroppen. Jag tycker att jag gör framsteg, om än små. Häromdagen var hon på lekplatsen med en kompis själv i över två timmar. TVÅ TIMMAR, utan att jag hade SETT eller HÖRT av henne. Jag försökte hålla undan tankarna genom ständigt sysselsättning men då och då bröt de ändå igenom. Tänk om hon inte är där? Tänk om hon har skadat sig? Tänk om någon har kommit och fört bort dem?

Tankarna blir olidliga och tillslut lyfter jag telefonen och ringer hennes kompis som hade mobilen med sig. Dom var på lekplatsen, byggde en koja, hade kul. Ångestnivån sjunker.

Vi kommer snart hem, säger hon. Snart, när är det tänker jag. Hur skall jag kunna veta om och när hon är på väg. Hon ska cykla själv, knappt 500 meter. Men på 500 meter kan mycket hända. Alla olyckor som skulle kunna ske spelas upp i mitt inre. Medans min inre biograf spelar upp sina värsta scenarion hör jag hennes skratt på uppfarten. Ångestnivån sjunker, igen….

Åh vad jag vill släppa dig, jag ser din glädje, jag ser hur du växer flera centimeter för varje steg i från mig du tar, ändå vill jag bara dra dig tillbaka, till mig, till tryggheten. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för dig hur rädd jag är, eller ens vad jag är rädd för. Jag vill inte skrämma dig, men jag vill inte heller släppa dig och jag vill framför allt inte förlora dig. Jag vill bara ha dig kvar.

Jag försvarar mig och säger att det är för att jag älskar dig, för att jag inte kan leva utan dig. Det är mitt sätt att visa att jag bryr mig om dig. Jag vet det, säger du, men jag klarar mig själv. Klarar dig själv, ha, om du bara visste om världens alla faror…..

Du börjar bli stor, jag vet det. Men än så länge skyddar jag mig med att du inte har blivit tillräckligt stor, att jag faktiskt har rätten att vara så orolig för dig som jag är.

23 tecken på att du inte har ADHD 11 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD 8 augusti, 2015 av jessica hjert

23 tecken på att du inte har ADHD

Hittade denna lista på Facebook och tog mig friheten att översätta den till svenska med lite förändringar och tillägg. Listan i sitt original utförande hittar du här.

Själv skulle jag också velat lägga till en punkt 24, Jag har aldrig lidit av någon större psykisk ohälsa. -Då många med ADHD har depressioner, ångest, utbrändhet, självskadebeteende, ätstörningar, självmordstankar eller har under många år av sitt liv känt sig annorlunda och utanför. Jag tycker att många missar den här punkten. Men grunden i att du har fått en diagnos är för att någon i ditt liv inte fungerar/fungerade, att du inte mådde bra. Vi får inte glömma det. Här kommer i alla fall listan:

Du har svårt att hantera kriser. –Personer med ADHD brukar vara duktiga på att hantera situationer där adrenalinet flödar.
Du känner att du lever upp till ditt potential. –En person med ADHD känner ofta att de underpresterar.
Du är färdigt med dina projekt i tid. –Behöver inte förklaras närmare.
De senaste månaderna har vännerna sagt till dig att du ”verkar ha fått ADHD”.–ADHD har man sedan barndomen och uppkommer inte plötsligt mitt i livet.
Du har haft samma jobb i mer än sex månader.–En överdrift, men jo, personer med ADHD blir lätt rastlösa, uttråkade, avskedade eller skapar egna företag. De är sällan länge på samma arbetsplats.
Din föräldrar eller syskon har inte ADHD. -ADHD är 79% ärftligt och går ofta i släkten.
Du skickar in din deklaration i tid.
Du förstår inte riktigt termen hyperfokus.–Ibland fokuserar vi på fel saker, eller vid fel tillfällen. Men när vi väl är intresserade är vi superfokuserade.
När någon frågar vad du tänker på har du en förklaring.-Eftersom man har en tornado i huvudet har man ofta svårt att förklara tankar och känslor, ofta vet man inte själv.
Utan att lyfta blicken från skärmen kan du tala om för mig vart du lagt nycklarna.-Suck, en vardag för en person med ADHD att alltid få leta efter tex sina nycklar.
Du har inte problem att läsa något av det här. –40% av barnen med ADHD har inlärningssvårigheter så som tex dyslexi.
Du lyssnar mer än du pratar. -Personer med ADHD pratar ofta snabbt, och mycket.
Du är nyfiken på att få veta om du har ADHD. -Det är vanligt att de personer med mest symtom är de som mest emotsätter sig ha diagnosen.
Du har en bra känsla för tid och går aldrig vilse.
Din ”att göra lista” har mindre än 493 uppgifter nedskrivna.
Ditt skrivbord är synligt.
Ibland går du in i ett rum och undrar varför du gick in där. -Det här händer ofta en person med ADHD, vi kan även hämta det vi ska ha i rummet, men sedan inte minnas vad vi skulle använda det till.
Du brukar inte överreagera.-En person med ADHD lever nära sina känslor och har ofta svårt att lägga band på dem.
Du pratar inte med dig själv. –Då man har så dåligt korttidsminne är det vanligt att man pratar för sig själv eller upprepa saker för sig själv för att det inte ska falla ur minnet.
Du vill inte dricka kaffe på kvällen. –För en person med ADHD kan det ofta vara tvärtom, att kaffe lugnar dem.
Du har tvättlappen kvar i dina kläder. -Person med ADHD har svårt med att hålla fokus, inte bara ljud, ljus och rörelse utan även kläder som skaver kan irritera och påverka vår uppmärksamhet. Det är vanligt att personer med ADHD är extra känsliga för lappar i kläder, eller kläder som sitter åt.
Din garderob är full av instrument, dykutrustning, yogamattar, och blandade träningsredskap. -Personer med ADHD är ofta intresserade av flera olika saker. Vi är nyfikna, entusiastiska,,,tills vi tröttnar.
Du kan läsa den här listan noggrant i ordning, utan att hoppa till slutet.

Förbättra arbetsminnet genom att samtidigt röra på dig

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa 5 augusti, 2015 av jessica hjert

En ny forskningsstudie visar att barn med ADHD presterar bättre om de samtidigt rör sig. I studien undersökte man 52 barn, varav 29 med ADHD. Man undersökte arbetsminnet genom att barnet skulle komma ihåg siffror och bokstäver när de var i rörelse jämfört med när det var stillasittande. Barnen utan ADHD presterade sämre vid rörelse medan barn med ADHD visade en betydligt högre prestationförmåga vid rörelse. Ingen nyhet kanske, men det som förvånade mig var att barnen utan ADHD presterade sämre vid rörelse. Jag har ju alltid tänkt att ingen annan heller tycker att det är enkelt (att sitta helt stilla och lyssna på någon), men att de på något magiskt vis bara klarade det ändå. Det som studien hade som förslag var att tex arbeta med balansbollar eller motionscyklar i skolmiljö. Själv tror jag att jag ska skaffa mig en stressboll (ni vet en mjuk boll man kan hålla i handen och klämma på).

Ofta brukar jag ha papper och penna med mig och måla eller skriva ner saker som sägs för att kunna koncentrera mig bättre. Men på vissa möten passar det sig inte att man sitter med blicken i bordet och pennan i handen. Så kanske fungerar det bättre att sitta med nävarna under bordet och krama en lite boll. Har du andra tips så får du gärna dela med dig!

Pennan som psykolog