Årsarkiv: 2015

Människor har alltid sagt till mig vad man inte kan. Man kan inte jobba och plugga samtidigt. Man kan inte jobba, plugga och driva företag samtidigt, och man kan framförallt inte kombinera oavanstående med att ha en familj.

Man kan inte byta jobba hela tiden, men kan inte helt plötsligt ändra riktning i livet, man kan inte leva efter att följa sina impulser, man kan inte….

Vänner, familj, läkare, lärare och arbetskamrater har hela tiden sagt till mig vad jag inte kan.

En dag kom in kille med ADHD i på mitt kontor, han suckade och satte sig på stolen. -På behandlingen säger hon att jag ska ta en sak i taget hela tiden. Men det funkar inte i min hjärna med tusen planer och idéer. Det går liksom inte tillräckligt fort.

Killen försöker att bli drogfri, nykter och jag såg hopplösheten i han blick. Jag sätter mig bredvid honom.

-Tänk om det inte är så!

Han tittar förvånat på mig.- Vad menar du?

-Tänk om det är så att du inte är som alla andra. Att du kanske BEHÖVER ha flera saker i gång hela tiden för att må bra. Att du kanske behöver växla aktiviteter i stället för att göra en sak i taget…

Jag såg ljuset komma tillbaka i hans ögon. -Kan det vara så? Men dom säger ju att….

-Dom är inte du, dom vet inte vad du behöver. Kanske är det sådant som drar ner dig. När folk säger till dig vad du inte kan, när folk hela tiden drar dig tillbaka till en och samma uppgift. Du tröttnar, det går får långsamt, du fixar inte att göra det på det sättet och tar ett återfall….du kanske istället måste hålla DIN fart, leva efter din förmåga, INTE någon annans.

Han gick ut ur mitt rum som en annan kille än han kom in. En kille med en plan, en kille som hade tro på sig själv, en kille med styrkor, förmågor, kanske till och med större än andras. Han sa att ingen hade sagt det till honom förut, att alla hade försökt att pressa in honom i samma mall. En mall där han kände att han inte passade in, fick plats. Den fick honom och kvävas och vilja fly. Jag tänker på honom ibland. Jag hoppas att han har hittat sin fart, sitt tempo, att han själv håller i taktpinnen och inte lever efter någon annans.

Jag har klarat skolan, trots att jag jobbat HELA TIDEN. Jag driver företag samtidigt som jag arbetar heltid. Jag har gjort allt det och mycket där till, trots att folk säger att jag inte kan, att det aldrig kommer att gå. Jag har gjort det för att jag kan!

Låt aldrig någon säga till dig vad du kan eller inte kan. Följ inte mallen på hur man ska göra. Den är inte på riktigt, se den som en rekommendation, passar den inte dig så hoppa inte i den! Andra kanske inte kan, de kanske inte orkar. Men samma behöver inte gälla för dig.

Jag vill säga till dig att du kan. DU kan! Du kan! DU, just DU, DU KAN!

Ja jag vet att det låter sjukt, men det är sant. Har du burit ångest för länge så blir det tillslut din trygghet, något man ständigt kan hålla i hand, lita på och till slut inte vill vågar bli av med. För trots allt så vet du faktiskt inte hur det är att vara utan, och det skrämmer dig.

[Tweet ”Att ständigt ha ångest blir ett sätt att leva, att ha kontroll.”] Och hur du än vrider och vänder på det så vill du inte förlora den, kontrollen. Hur känns det att inte vara förberedd, att inte ständigt vara redo, att inte förvänta sig det värsta?

För mig känns det som att falla fritt, som att hoppa utan fallskärm. I dagsläget kan jag alltid lita på att min fallskärm löses ut, den gör mig trygg, fångar alltid upp mig. Jag tycker om min fallskärm, trots att den löses ut allt för ofta, gör att jag tappar fart och fast att jag trasslar in mig i snörena. Men jag vet ändå att den är där, alltid.

När jag springer fladdrar den som en extra tyngd bakom min rygg, den gör att jag alltid får kämpa hårdare. Men jag har blivit vältränad och tar det ofta som ännu en utmaning. Jag springer ALLTID i motvind, det är så mitt liv ser ut. Jag har en hårdare kamp. Men jag tar den, igen, igen och igen…

När läkaren kommer med tabletter i handen känns det som att han klipper av linorna bakom min rygg. Jag blir jag förskräckt, förstenad.

Läkaren tittar frågande på mig. Jag drar min fallskärm närmare min kropp. Stoppar tryggt in den i min väska och håller den tätt intill mig.

-Vill du inte bli av med den där, säger läkaren och tittar frågande på mig.

-Jo men jag vågar inte släppa taget.

Han bänder loss mina händer från stycket av tyg.

-Se så släpp taget nu, det kommer bli bra.

Det känns som att han tar en del av mitt liv och slänger det undan.

Jag tittar på hans hand. -Kan den där lilla saken verkligen hjälpa mig?

-Kan den här lilla saken verkligen skada dig?

Jag skulle önska att man istället för att kasta undan min förflutna avlägsnade det bit för bit. Att jag själv fick klippa en tråd i taget. Att jag sakta fick öva mig på förtroende, tillit.  [Tweet ”Jag letar efter en lösning, du tror att du bär på svaret.”]

-Du kommer känna dig lättad, fri. Slippa tyngden som du bär. Det är inte så man ska leva.

Nej det är inte så man ska leva, men det är så mitt liv ser ut. Och vad du inte förstår är att den där lättnaden du pratar om, det är den som skrämmer mig. Jag tar på mig min slitna ryggsäck, går ut från ditt kontor. Vänder mig inte om.