Årsarkiv: 2015

Du tror att det inte kan hända dig, att du på något vis är skyddad, smartare, starkare än de som befinner sig i situationen som du aldrig skulle sätta dig i. Fast att jag vet att det inte är det så hoppas jag att det är sant. Men för att du ska förstå vill jag berätta en historia. En historia som kan drabbad dig, som kan drabba mig och som drabbar 28 200 kvinnor i Sverige (2014 års statistik).

Du är nykär, uppöver öronen förälskad. Det enda du ser och tänker på är HONOM. Du märker med en gång att han är lite svartsjuk. Du tycker det är gulligt, som en bekräftelse på hur mycket han faktiskt tycker om dig. Han är mån om dig, rädd om dig och intresserad av allting i ditt liv.

Han börjar med tiden ogilla dina vänner, en efter en, påpeka deras fel och brister. Tillslut så tydligt att du ser dem själv. Men det stör dig inte, du är nykär och umgås hellre med honom än med dina vänner. Du ser också att han till viss del har rätt, även om du tycker ju om dina vänner trots deras brister. Du ser det inte som ett problem, det är naturligt att dra sig undan som nykär. Du minskar självmant kontakten med dina vänner, du vill ju hellre vara med honom. De enstaka gånger du söker dig ut, sträcker ut din hand mot en vän övertalar han dig med räkor och vin, en myskväll bara ni två, att stanna hemma. Han vill inget hellre än att vara med dig och du ser det som charmigt.

Han undrar alltid vart du är, vem du pratar med. Du smälter, han vill inte vara utan dig. Han visar det så tydligt, på sätt som ingen annan visat det förut. Han är öppen, sårbar, kärleksfull, känslosam. Han kanske hämtar och lämnar dig på jobbet, han väntar alltid på dig när du kommer hem. Han är ju så orolig att det ska hända dig något. Det finns ju så mycket skit därute.

Du har blivit instängd, men du märker det inte själv. Du saknar inte dina vänner, din familj, du saknar ingenting så länge du har sin största kärlek bredvid dig. Men en dag förvandlas charmigheten till handbojor runt dina handleder och kärleken till en boja runt din fot. Men du ser det aldrig komma.

Små små ord, som gör så ont. Träffar dig som pilar i ditt inre. Först blir du ledsen, sedan arg, sedan börjar du tro på vad han säger. Psykisk misshandel. Orden kommer först. -Du är dum i huvudet, inte värd ett skit. Det är ingen annan som vill ha dig! Det kommer smygande och i olika former men gör lika ont varje gång. Du börjar tvivla, kanske har han rätt. Du börjar försvara honom, han var ju upprörd och arg, menade inte vad han sa. Du kanske själv säger dumma saker då och då.

Utan att du märker det förvandlas hans ord till sanning. Du märker inte av att du blivit instängd i en bur. Gallret är för dig fortfarande osynligt även om de utifrån kan se och börja ana oråd. Du känner dig inte instängd, än då länge står burdörren öppen. Emellan bråkan svävar du på rosa moln, er kärlek är lika stor som den var när ni  först träffades. Du trivs inne i din bur, du trivs med din själsfrände tätt intill.

Vad du inte vet är att han har börjat trycka ner dig, förminska dig såpass att du själv inte vet rätt eller fel, sant eller falskt utan väntar ständigt på hans godkännande.

En dag kippar du efter andan du ringer en vän för att ta en fika. En timma förvandlas till två, och två till fyra. Tiden försvinner i väg då ni har så mycket att prata om. På hemvägen upptäcker du att klockan är exakt lika mycket som antalet missade samtal. 20.

När du kommer in i lägenheten känner du det direkt. Det är något i luften, du vet bara inte vad. Han sitter framfor tvn och tittar inte upp på dig när du kommer innanför dörren. Du kastar dig ner i soffan med huvudet på hans knä och börjar prata om hur roligt du och din vän haft det, vad ni pratade om. Han putter dig ifrån sig och stelnar till. – Vad är det? Du möter ett par svarta ögon. Om du bara hade förstått den oron han känt när du var borta, att du ens har mage att inte svara i telefon. Du skiter totalt i honom och hans känslor. Han var nära att ringa polisen. Han reser sig upp, blir argare och argare. Du blir varm i din mage, känner hur stor kärlek han måste ha till dig. Du vill skratta över situationen, men håller det inom dig. Du reser dig upp för att ge honom en kram och ruska om hans hår. Men i samma sekund far en näve mot ditt ansikte.

Han ångrar sig direkt, du kan se det i hans ögon. Du faller i gråt, han likaså. Han säger förlåt och kysser dig över hela ansiktet. Kramar om dig lovar att det aldrig kommer att ske igen. Du tror på hans förklaring, tycker synd om honom och tar på dig skulden. Det var ju faktiskt dumt av dig att inte höra av dig, du borde ha ringt och sagt att du blev sen. Du skulle nog också blivit arg och rädd.

Du ser skammen och skulden i hans ögon och är själv övertygad om att det aldrig kommer att hända igen. Tiden efteråt är de lyckligaste ni haft, ni är nu kärare än någonsin. Han behandlar dig som en prinsessa och visar ömhet och kärlek som aldrig förr.

Tiden går, ett halvår senare är ni tillsammans på en fest med gemensamma vänner. Båda är berusade, skrattar och har kul. I taxin påväg hem märker du att det blir kyligt. Du tänker att han förmodligen bara är trött och somnar själv till i bilen. Så fort ni kommer innanför dörrarna brister han. Gapar och skriker. Han skäms över hur du har druckit, att du är så påverkad och att du flörtat med hans vän Patrik hela kvällen. Du försöker till en början försvara dig men ger sedan upp. Slaget kommer som en överraskning och denna gången ber han inte om ursäkt utan fortsätter att anklaga dig. Du skäms, kanske har de uppfattats som att du faktiskt har flörtat med hans vän, kanske är du faktiskt berusad. Vad ska de andra av hans vänner säga?

Du skäms som en hund, kryper till sängs med svansen mellan benen. Dagen efter är det tyst, som om det aldrig hade hänt. Du är glad och tacksam att han förlåtit dig, att han haft överseende med ditt beteende. Du tror att han besparar dig skammen, men egentligen är det tvärtom.

Tillslut blir något som aldrig skulle hända dig din vardag, sakta, långsamt. Buren blir stängd, låst, och du hittar inte ut, orkar knappt leta. Stundtals tycker du synd om honom, stundtals synd om dig själv.

Jag vill berätta för dig att situationen du sitter i har kommit smygande. Den har nässlat sig in i ditt liv utan att du haft förmågan att göra motstånd. Den kommer dold, förtäckt. I en fin förpackning. INGEN hade kunnat se den.

Jag vill tala om för dig att det inte kommer att bli bättre, även om det är din högsta önskan. Att din dröm förmodligen aldrig kommer att slå in. Jag vill säga att det finns en väg ut, även om du inte kan se den. Och att du har ett val, även om det inte känns så. Jag vill berätta för dig att den enda som kan göra förändringen är du. Och att jag önskar av hela mitt hjärta att du gör den nu.

Man skulle önska att man hade en stoppknapp för alla tankar.

Så fort jag sätter på den där appen med den tunga släpiga rösten håller jag på och somna, och meningen är ju uppenbarligen att man ska vara vaken (OCH GÖRA INGENTING!!!)

-Tänk på din vänstra fot, känn foten mot underlaget, känn hur det känns i foten, pirrar den, sticker det i den, eller känner du ingenting….

–jag tänker på ingenting, jag tänker på ingenting, jag tänker på ingenting, eller vänta nu, vad sa han att jag skulle tänka på?

-Vänd nu tanken mot smalbenet, känn hur smalbenet känns….

-smalben, smalben, smalben, smalaben, jag måste springa i morgon, eller idag, denna veckan har jag sprungit 3 gånger, 3 gånger är mer än ingen gång. Ja men tre gånger är mindre än 7 gånger som jag SKULLE kunna ha sprungit!

-notera andningen, känn hur det känns i din mage.

-Herregud, den där rösten igen, den hade jag glömt bort. Vad snackar han om, andning, mage, ben. Fan vad stressande, vad vill han att jag ska göra egentligen……..

-Fortsätt upp till ditt lår, hur känns ditt lår, fortsätt att andas..

-Men va fan andning eller lår, hur fan ska han ha det, man ska ju tänka på olika saker hela tiden, hur fan tänker de att man ska komma ihåg vad han har sagt, kanske skulle få någon jävla instruktionsbok till!

-Nu byter vi till höger ben, känn foten mot underlaget.

–Höger? Jag har haft höger hela tiden, vad pratar han om? Vad trött jag är, måtte det inte vara långt tid kvar, jag kommer att somna.

-Koncentrera dig på din högra fot, på din stortå, på din lilltå och på tårna där emellan.

-Koncentrera mig, jag har ju svårt att koncentrera mig. Kanske borde man skapa speciella meditationer för personer med koncentrationssvårigheter. Kanske skulle  man bara hålla på i några minuter i stället för 20. Det är ju praktiskt taget omöjligt. Jag kommer inte ens ihåg vad han ber mig om och jag tycker att han ber mig om flera saker samtidigt. Nej man skulle göra något annorlunda något bättre.

-Vandra nu vidare till ditt smalben…

-Nej fan, nu får jag nog av det här, smalben hit och smalben dit jag har andra saker och tänka på, och andas det gör jag ju av mig själv… (kämpar mot sömnen)

-Om du börjar känna dig trött kan du öppna dina ögon, men fortsätt att tänka på din högra smalben..

-Men jag vill inte öppna mina ögon, och  jag vill framför allt inte tänka på något jävla smalben. Jag vill sova, eller gå härifrån!

Men nu med lite övning (och hittat en app som passar mig) så känns det faktiskt inte lika jobbigt längre. Och visst jag somnar ibland under tiden, fast att det absolut inte är  meningen. Men för mig som aldrig somnar under timmen är det fantastisk att kunna somna under 10 min även om det inte är planen.

Jag har börjat se meditation mer likt bilden ovan. Det är en massa tankar och känslor i min kropp, men så länge jag är medveten om dem är det ok. Du kan också undersöka vart dina tankar tar vägen när de flyger iväg. Är det mot samma mål hela tiden eller skiftar det? Mina tankar handlar hela tiden om framtiden, alla måsten. Att göra listan rullar ständigt innanför mina ögonlock. Men nu när jag är medveten kan jag ändå acceptera det, sån är jag. Jag lever sällan i nuet utan är ständigt i min framtid, jag liksom jagar den, försöker fånga den. Men den slinker hela tiden undan.

Nu kan jag åtminstone stanna upp, pausa emellan, för att sedan springa vidare.

Idag ska man ”rocka socka” dvs bära två olika strumpor för att uppmärksamma och hylla Downs syndrom. Jag går i för sig helst utan strumpor, sommar som vinter. Men idag får dom väl åka på bara för den goda saken skull. Trevlig helg på er!

Kanske på mitt skrivbord?

Den frågan ställer min man mig hela tiden. Lägg dina saker på samma ställe hela tiden så slipper du springa runt och leta. Ja men jag tycker att jag lägger sakerna på samma ställe. Nycklarna är alltid i min jackficka (på senaste jackan jag hade på mig), eller i väskan (den senaste väskan jag använde) eller i ryggsäcken. Så jag lägger dem ju typ på samma ställe hela tiden, men ändå kan de helt plötsligt vara borta. Lypsylen förlorar jag alltid på några sekunder och blir lika glad när de oväntat dyker upp igen, i ett par nytvättade brallor eller liknande. Jag brukar nämligen köpa på mig x antal då jag vet om abstinensen som kommer när de försvinner. Jag kan ha tio stycken hemma och alla kan försvinna samtidigt. Det räcker liksom att man snurrar ett varv så är de borta.

Men se där, en hög bredvid mitt skrivbord…

Jag tänker ofta att jag ska minnas vart jag lägger saker, vilket skåp jag stoppar saker i osv, men så fort saken lämnar min hand, lämnar den också mitt huvud. Igår skulle jag fakturera biljetter för en föreläsning. Jag vet att jag både hade skrivit ner adresser och antal noggrant någonstans. Frågan var bara var. Jag letade i alla block, hyllor, filofaxer men hittade det ingenstans.

Kanske kan den hittas här…

Skriv ner det, säger folk, så att du inte glömmer. Men lappar och anteckningar försvinner!!! Jag skulle behöva använda mig själv som anslagstavla för att veta vart jag gjort av informationen. Jag köpte mig en stor filofax för att jag skulle sluta skriva på random post it lappar och sprida runt dem över allt. Löst i väskan, i filofaxen, på skrivbordet, på jobbet, på telefonen, i jackfickan. Ja lapparna hamnar precis överallt.

här?

För ett halvår sedan hittade jag en artikel jag skrivit ut till min uppsats. Skitbra tänkte jag och satte mig för att plugga. Problemet var att jag bara hade halva artikeln i min hand. Jag försökte så klart hitta den andra halvan men den var spårlöst försvunnen. Till min glädje hittade jag den försvunna halvan för någon månad sedan…men då hade jag istället tappat bort den första.

Just nu vet jag inte vart någon av dem är, eller ens vad det handlade om….

Eller här?

Jag hoppas slippa leta här, suck…

Jag har fått en helt annan syn på mindfulness nu när jag utövat det ett tag. Och jag tänker att det faktiskt inte är riktigt så svårt som jag från början trodde. Jag tror att du liksom jag har stunder av total mindfulness då och då men du tänker bara inte på det. Stunder då du inte ens försöker, men är helt uppe i det du gör och ingenting annat. Kan du komma på några sådana tillfällen? Istället för att som jag, sitta och öva 10-20 minuter om dagen, så försök att istället ta vara på den där stunderna!

Mina guldstunder är tex att vara med mina hundar. Djur överhuvud taget egentligen, men när jag har min hund i knät så njuter jag i flera minuter av känna hans päls under min hand, hans doft och hans varma tunga på min kind. I små korta stunder är jag bara där. Tittar dem i ögonen, smeker och kramar om. För att sedan gå förlorad i tankar igen. Men stunden är ju ändå där, ta vara på den!

Att sitta framför en sprakande brasa, eller med ansiktet upp mot solen. Blunda och känna värmen. Där och då njuter du, stannar upp och bara är! Ibland kan man vara i nuet, njuta, utan att anstränga sig.

Försök att tänka på det du faktiskt gör istället för det du inte kan. Om du bara för några sekunder stannar upp, luktar på maten du lagar, njuter av smaken eller bara av dess åsyn, så låt det vara tillräckligt.

Att träna mindfulness är inte som annan träning. Du kan inte så lätt mäta din prestation, ta tiden, tydligt känna att du blir bättre eller starkare. Under de 10 minuter jag sitter still och mediterar får jag mängder av tankar, jag kanske är så himla mindfull egentligen, jag glömmer att tänka på min andning, scanna kroppen, eller se en blå himmel framför mina ögon, men det är ok. För mig är det stort att bara sitta still i 10 minuter utan att göra någonting, utan att känna rastlöshet, panik eller avbryta själva övningen.

Idag prioriterar jag mina 10 minuter i tystnad. Jag stänger av datorn, utesluter tv:n, världen runt om mig. Jag har hittat en känsla jag aldrig tidigare känt, och jag gillar det. 

Mindfulness, meditation, varva ner, ta det lugnt, ja oavsett vad man kallar det så har det varit min värsta fiende. Jag känner mig bara än mer stressad, får panikkänslor och vill krypa ur min kropp. Men jag har letat, övat och återigen letat…och nu tror jag att jag har hittat rätt. Programmet som passar mig! Ja som ni ser här ovan, 3 timmar har jag mediterat, 3 TIMMAR (ja inte i streck så klart men ändå). Jag som inte vill sitta still i 3 minuter.

Om ni har en smartphone så vet ni säkert att det finns mängder med meditationsappar att ladda ner, jag har testat flera, men tröttnat. Det har varit en plåga att ta mig igenom dessa 3-6-10 minuter som man ska stå ut.

Men sedan hittade jag headspace, och det som är annorlunda med den är att den gör mig nyfiken på mer och får mig att vilja fortsätta. Här kommer jag liksom inte in i hela programmet föränn jag tränat tillräckligt mycket. SMART! Och det får i allafall  mig att vilja stanna kvar, jag vill liksom lyssna mig igenom alla program, nyfiken som jag är.

Först ska man göra tio dagar i rad (kostnadsfritt) om man sedan vill gå vidare kostar det ca 100 kr i månaden, och då har du två nivåer till att göra innan resterande program öppnar sig. Jag är på level 2 och har 13 meditationstillfällen kvar innan jag kan öppna upp hela programmet. Sen kan man välja mellan olika meditationer så som stress, ångest, sömn, acceptans, fokus, kreativitet mm.

Till en början kände jag mig rastlös, men fortfarande tillräckligt nyfiken för att fortsätta. Rastlösheten har nu gått över och jag blir istället trött. Kan nästan somna under en meditation. Det är självklart inte meningen att man ska göra det, men för mig är det stort att ens vara i närheten av sömn på 10 min, att kunna slappna av så snabbt har aldrig hänt tidigare.

En annan fördel med just denna app är att han har så filmsnuttar, animationer,där han berättar lite om mindfulness, och det tyckte jag var jätte bra. Ofta tröttnar man för att man tycker att det är så svårt, man kan inte stoppa sina tankar och att skiten ändå inte funkar. Men jag tycker att han förklarar på ett bra och tydligt sätt så att man kan släppa de där kraven. Mindfulness är en träning som allt annat, och det är helt ok OCH helt normalt att det är svårt och blir fel i början.

Jag vill tro att det har gjort skillnad för mig. Jag hoppas att jag fortsätter och tar mig igenom hela programmet. Kan ju inte lova något 🙂 Men vill verkligen tipsa er om att testa. Testa gärna dessa 10 dagar gratis och skicka mig gärna info om hur det går för dig och vad du tyckte om programmet. Är du en expert på mindfulness tar jag givetvis gärna emot fler tips och råd!