Årsarkiv: 2015

Ett sätt att hämta energi?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 2 april, 2015 av jessica hjert

Jag har i över en månadstid haft ett starkt sug efter att få måla. Jag har ingen aning varför, bara en känsla av att det är något som behöver göras. Så idag lämnade jag jobbet lite tidigare och åkte och köpte mig själv ett staffli, färger och tavlor. Jag hoppas att det är ett sug som håller i sig så det inte är som allt annat…man tröttnar efter ett tag :Distort:

Jag älskar ju att skriva, ord, texter och meningar kommer till mig hela tiden och jag kan inte få dem att sluta. Men när jag är som tröttast och mår som sämst så får jag liksom inte ut någonting hur mycket jag än försöker. Så här tänkte jag att målning kanske hade kunnat hjälpa. Kanske kan det fungera som en avlastningszon och slänga ur sig all skit när man mår som sämst, eller kanske tvärtom ett ställe för återhämtning som faktiskt inte kräver någonting av mig.

Min tanke är i alla fall att ha en tavla stående och kanske gå där och dutta lite varje dag (det är bara en tanke, kanske blir det inte alls så). I stället för så mycket annat som känns kravfyllt kanske detta kan komma kännas lustfyllt. Ja det är i alla fall min förhoppning :Happy-Grin:

Kanske är jag mer konstnär än författare, kanske en ny del av mitt företag :Wink: Bildbevis kommer. Ha en fortsatt trevlig kväll!

Att tänka på när du har arbetskamrater med ADHD 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD 1 april, 2015 av jessica hjert

Jag får många frågor angående ADHD och arbetsliv, både från personer med ADHD som inte tror sig kunna jobba, men även från arbetsgivare som undrar om bemötande. Många är oroliga för arbetslivet och det har jag full förståelse för. Som ny på en arbetsplats vill man bara smälta in i gruppen, man vill vara som alla andra.

Jag har varit öppen och ärlig på min arbetsplats, alla vet om min problematik. Många har frågat hur jag vill bli bemött om de är något de skall tänka på eller hur de ska bete sig, oftast står man där med öppen mun utan att kunna ge något direkt svar :Sad: Utan säger att man vill bli behandlad som vem som helst, som alla andra. För det är ju sant. Det är ju det man vill. Men på senare tid har jag insett att det inte är sant, jag vill inte bli behandlad som alla andra för om jag till exempel inte får ett korrekt svar står jag handfallen i situationer och inte vet vilket håll jag ska gå. Om jag inte får veta min plats, kunna skapa mina rutiner eller veta vad som händer i min framtid kommer ångesten över mig som ett regnmoln och blir mörkare och mörkare för varje dag, och för att få regnet att skingra sig vill jag veta, måste jag veta, ha svar, annars går jag sönder.

Jag har hittat egna strategier för flera av mina arbetsuppgifter. Jag går till exempel nästan aldrig ifrån mitt rum utan penna och papper i handen för att jag vet att jag måste skriva upp saker annars faller det ur minnet direkt. När någon berättar någon information till mig och jag inte är beredd så mår jag ofta jätte dåligt, blir stressad och ångestfull för att jag vet att jag inte kommer att komma ihåg vad de säger. Det har till och med hänt att jag ställt samma fråga till flera olika arbetskamrater för att jag glömt svaret eller att jag ställt frågan överhuvudtaget. Suck….

Ja det gäller som sagt att hitta egna strategier, MEN det finns också saker som dina arbetskamrater kan göra för dig för att underlätta. På min arbetsplats måste man tex gå igenom en himla massa papper, utskrifter och underskrifter om vi åker på en arbetsresa, och jag får gå och fråga hur det är jag gör VARJE GÅNG, trots att det inte är första gången jag reser. Min arbetskamrat tog då papper och penna och skrev ner allt i punktform som jag skulle göra vilket var en jätte lättnad för mig (att jag inte hade kommit på det själv!!) En sådan liten sak som jag blir jätte tacksam för. Jag slipper att känna mig jobbig och gå och fråga hela tiden och hon slipper mitt eviga tjat :Happy-Grin:

Jag gjorde därför en liten lista på saker jag själv önskade att alla visste utan att att jag själv berättade det. Kanske kan du skriva ut den och lite oskyldigt sätta upp den på anslagstavlan på ditt jobb, eller lägga den på chefens skrivbord :Wink:

Solsken & tacksamhet

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 1 april, 2015 av jessica hjert

Bild från dagens promenad.

Jag älskar våren. Man har liksom det bästa framför sig. Jag älskar ljuset, jag älskar värmen, jag älskar till och med ljudet av fiskmåsarnas hesa skri. Bästa tiden är när Häggen håller på att slå ut, då njuter jag som mest. Några dagar senare när den har blommat över kan jag nästa bli deppig, som att det roliga är slut fast att det ligger framför mig. I år hoppas jag slippa den känslan, jag ska försöka hålla kvar i värmen, ljuset och resten av trädgården som skall slå ut i fullblom.

Dagens bästa är i alla fall:

Att kunna ta en hundpromenad medans det fortfarande är ljust ute.

Höra ljudet av fiskmåsar utanför fönstret.

Solens värme i ansiktet.

Vår känslan i luften.

Och alla fina kommentarer och respons jag fått efter min senaste föreläsning :THANK-YOU: Ni anar inte hur glada ni gör mig!

Drömmen om ett annat liv…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 31 mars, 2015 av jessica hjert

Ända sedan jag var liten har jag drömt om röda stugor med vita knutar, spontade trägolv och kakelugnar. Barnfilmerna bullerbyn, pippi och madicken handlade mest om att studera gamla hus och drömma sig bort till livet på landet. Jag har en längtan så stark att det nästan gör ont.

Innan jag träffade min man och skaffade barn köpte jag mig ett hus i skogen, men när familjen kom in i bilden valde vi att återigen bosätta oss i stan, för barnens skull…och jag ångrar mig, varje dag. Livet just nu känns bara tillfälligt, i väntan på att barnen kan växa ur huset så att jag kan fly, fly till skogen, till djuren, till naturen.

Jag har påbörjat min dröm, genom mitt företag. Jag älskar att skriva, läsa, lyssna. Det här, jag gör just nu, vill jag fortsätta med. Bara inte just här.

Jag vill vakna upp till fågelkvitter, jag vill andas tystnad, jag vill kunna göra vårskri på verandan utan att kunna bry mig om grannen. Jag vill leva omsluten av det jag älskar, djur och natur.

Jag känner mig halv, fejk, som att jag gått in i ett skal, för att liksom passa in. Jag vill kasta sminket, ta på mig träskorna och sketna ner mina nävar. Jag vill vakna utan väckarklocka, jobba utan raster och följa min egen energi.

Jag både avundas och inspireras av människor som tar sig ur ekorrhjulet, som väljer och vågar gå åt ett annat håll. En blogg som jag hittade i dag och blev helt förälskad var jonnajinton. Jag vill bara gå in i hennes värld och stanna där. Men jag försöker trösta mig själv, hålla modet uppe och säga att om tio år, då är du där. Då är du där du vill vara och då kommer ingen kunna ta det i från dig!

Sovande ätstörning…

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa 30 mars, 2015 av jessica hjert

Jag har en ätstörning. Fast att den inte är i en aktiv fas just nu så finns det hela tiden i bakhuvudet och jag vet att det inte krävs mycket för att den skall krypa fram och blir större än alla andra tankar som existerar där inne. Det kanske räcker att du tittar på min tallrik och frågar om jag verkligen ska äta sååå mycket, frågar om jag har gått upp i vikt, kommer med en kommentar om mitt val av godis eller ifrågasätter mitt val av träning.

Några små ord kan få min ångest att vakna och ta över hela mitt liv. Tanken på maten och vikten växer sig då större och större och tillslut kretsar dagarna bara kring det.

Varje dag strävar jag efter balans, jag får inte äta för mycket, men inte heller för lite, jag får inte träna hejdlöst men inte heller avstå och jag vill inte sluta helt med godis, men inte heller frossa. VARJE DAG gör jag små små val som du kanske inte ens tänker på, val som antingen kan hjälpa mig bort från min ätstörning eller stjälpa mig in i den igen…och ibland vet jag inte själv vilket.

En ätstörning syns inte alltid utanpå, men den känns, inuti. Min ätstörning kallades UNS (utan närmare specifikation) det innebar att jag hade en blandning av anorexi, bulemi och ortorexi. I perioder kräktes jag, i andra svälte jag mig själv och under år kunde jag inte stoppa något i min mun utan att träna efteråt. Det brukade bli ca 4-5 pass om dagen.

Idag är man omringad av dieter, bantare och träningsfreak. Själv kan jag inte gå i närheten av något av det. Det är som om jag vore allergisk. Skulle jag börja med en diet triggas min ätstörning i gång och så är jag där igen, tillbaka på ruta 1. När någon pratar träning med mig snurrar det runt i hela kroppen och jag vill springa tillbaka till mitt gamla liv där jag vägde 15 kg mindre. För när jag tittar mig själv i spelgen idag så ser jag inte mig själv, det är inte jag. Jag är mindre än så, kan bättre än så, vet bättre än så.

Jag blir triggad hela tiden, inte bara av min egen spegelbild. Nej för idag finns det runt mig oavsett vilket håll jag vänder mig åt. Det enda jag kan göra är att hålla mig i och åka med. Men jag är rädd, varje dag, att någon ska väcka besten inom mig, att någon ska locka ut den. Liksom öppna dörren som jag stängt och låst. Att jag ska bli uppäten inifrån medan du står och tittar på.

Jag är rädd att tappa kontrollen, halka tillbaks till platsen som jag kämpat mig ifrån. Att du denna gången inte kommer att finnas där för att dra mig upp.

Vinn 1 månads gratis meditation med headspace!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 29 mars, 2015 av jessica hjert

Bildbevis

Eftersom jag har varit så otroligt grym och mediterat i sammanlagt 7 TIMMAR har headspace gett mig en gratis kod med en månads fri tillgång för att ge bort. Så jag tänkte så klart köra en liten tävling!

Är du nyfiken och vill testa på mindfulness, eller är du en van mediterare men vill testa headspace? Oavsett är du välkommen att delta. Skriv en kommentar (antingen här på hemsidan eller på fb) varför du skulle vilja testa på/behöva denna gratis månaden. Har du Facebook får du gärna gilla min sida och dela inlägget vidare.

Tävlingen pågår fram till 1/4. Lycka till!!

Hjälp mig att släcka elden…

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest 28 mars, 2015 av jessica hjert

Min ångest flyttar sig ju ständigt men de senaste veckorna har det handlat om sjukdomar. Tänk om jag är sjuk, barnen, min man!! Cancer, ALS, MS ja listan kan ju egentligen bli hur lång som helst. I Torsdag undersökte jag dottern så som jag ofta gör när jag är orolig, studerar leverfläckar, blåmärken osv. Till min rädsla tyckte jag att hon hade så mycket blåmärken, speciellt ett på armen som var jättestort. Själv säger hon att hon inte har slagit sig alls och vet inte hur de har uppkommit. Jag ser bara döden framför mina ögon, leukemi. Ångesten väcks! Vad gör man? Jo googlar såklart!! Som tur var blev jag lugnare efter lite googlade, hon är pigg, äter och inga svullna körtlar på kroppen. När jag lägger mig på kvällen har ångesten minskar lite även om jag känner att den fortfarande är där, liksom gnager.

På Fredagen var jag på föreläsning hela dagen och precis innan jag själv skulle upp på scenen märker jag att jag har ett missat samtal. När jag lyssnar av telefonsvararen är det skolsköterskan, dottern har varit där och visat upp sina blåmärken. Hon vill att jag ringer upp.

-Hej, ja hon har varit här och visat upp sina blåmärken. De på benen ser helt vanliga ut men det på armen…..det är förmodligen ingenting men det är väldigt lätt att åka in och ta ett blodprov.

-Ja om du är orolig alltså..

-Orolig? Jag har ångestsyndrom! Jag är ALLTID orolig!!

-Ja men då kan hon åka in och lämna ett blodprov så slipper du vara orolig…

-Borde jag vara orolig, jag har precis lugnat ner mig för jag googlade ju och hon har inga andra symtom….

-Nej, precis så förmodligen är det inget, men man kan alltid lämna ett prov…

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hon avslutade med att önska mig en fortsatt bra dag. Jag vet inte hur en vanlig människa utan ångestsyndrom skulle ta det här, anar att den också skulle känna en viss oro, panik. Men hos mig startar det igång en brinnande ångest. En känsla som gör att jag vill springa genom väggar, hoppa ut genom rutor. Jag vill bara bort, bort, fort, från paniken. Jag ringde hem till min man som lugnade mig med att hon hade tagit ett blodprov för någon vecka sedan som såg bra ut. Även om jag hörde vad han sa så kunde jag inte riktigt tro på det. Jag var tvungen att ringa honom igen några gånger för att dubbelkolla att det faktiskt var så.

-Är du säker på att det har tagit blodprov? Riktigt säker? Vad sa dom då? Är du säker på att dom sa så?

Sen fick han beskriva i detalj hur de stack henne i fingret och sade att allt såg bra ut.

Jag tror inte omgivningen förstår hur uppjagad jag blir. Jag har ju hela tiden ångest. Det är som en brasa som ständigt glöder, kastar man då minsta grej på, spelar ingen roll hur litet det än är så sprakar det upp till en stor stor eld som tar tid för mig och släcka, och jag bränner mig varje gång. Blir trött, utmattad, rastlös, orolig.

Man behöver inte elda upp mig, det gör jag så bra själv. Det du behöver göra är att lugna mig, lägga en filt över elden, försöka se till att den slocknar så gott det går.

Föreläsning, mässa och förändrad inställning?

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar 28 mars, 2015 av jessica hjert

Igår var det föreläsning i Trollhättan för en fullsatt sal. ADHD och beroende var temat. De personer som var där arbetade på olika sätt med dessa personer, socialtjänsten, arbetsförmedlingen, arbetsterapeuter osv. Och jag blir helt varm i magen av tanken på hur många bra människor som finns där ute som är intresserade, engagerade och vill hjälpa. De tråkiga som deltagarna beskriver är ju alla system man måste jobba efter som gör att personer lätt faller mellan stolarna eller hur svår samverkan mellan olika myndigheter kan vara. Men jag tänker att vi ändå är på rätt väg, vi är medvetna om problemet och alla försöker så gott det går att samarbeta för personens bästa.

Efter föreläsningen blev det en snabb vända hem för att hämta böcker och sedan till mässan ”tjejer på G” i Vänersborg. Jag inbillar mig att det var en öppnare stämning till psykisk ohälsa i luften denna kväll. Flera kom fram för berätta vilken bra grej jag gör, andra för att berätta sina egna erfarenheter inom psykiatrin. På denna mässan var det heller ingen tabu att komma fram till mitt bord. I stort sett ALLA på mässan kom fram och tittade och bläddrade i böckerna. Vilket är intressant! Kan det handla om att på denna mässa var de flesta över 30 +, i snitt kanske mellan 40-50 år. När jag förra året stod på en barnmässa var det tvärtom, nästan ingen vågade gå fram. Vissa kvinnor stod längre bort och skickade fram sin man för att köpa böcker, andra tog snabbt en bok, betalade och gick. Åldern på den mässan var nog i stället 20 +.

Ja, jag hoppas i alla fall att en förändring kommer ske i alla åldrar. Att det tillslut kommer kännas lika naturligt att prata om som sin fysiska sjukdom. Jag kommer i alla fall inte att tystna!

UF-mässa, Alex Schulman och en heldag!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 26 mars, 2015 av jessica hjert

Eftermiddagen tillbringade jag på UF-mässa här i Vänersborg. Härligt att se massa driftiga ungdomar med mod, energier och ideér. Jag köpte en keyfinder blandannat. Tappar ju bort nycklarna hela tiden. Skulle någon uppfinna samma sak för lypsyler så hojta till. Här har ni en köpare! Jag skulle förmodligen tjäna en förmögenhet när jag slutar att tappa bort dem.

Ett av företagen jag träffade var Color me safe UF som sålde stickor för att testa din drink på ghb och ketamin. Vilket är dom vanligaste drogerna när det gäller drogrelaterade sexbrott. Ett riktigt bra alternativ, skulle jag absolut köpa till min dotter om hon var i den festande åldern. Själv hänger jag varken på krogen eller dricker alkohol, men stöttar produkten till 100 % Mer om dem hittar ni här.

Lyssnade även på Alex Schulman som var där och föreläste om sociala medier, eller mest om sin egen historia egentligen. Mer underhållning än fakta skulle jag säga. Det enda jag tar med mig och håller med om är att fortsätta framåt oavsett, annars var det inget för mig. För en person med mina kontrollbehov är det inte passande att utmana alla omkring mig. Hade nog ökat på min ångest till det dubbla.

Imorgon bär det av till Trollhättan på en heldag med Attention där Anders Hammarberg föreläser om ADHD och beroende. Jag kommer själv föreläsa under eftermiddagen. Har tilldelats sista timmen, så jag hoppas att jag kan hålla folkmassan vaken.

Sedan bär det av till mässan ”tjejer på G”, så det blir en lång dag och kväll. Hoppas verkligen på en lugn helg så att jag kan återhämta mig!

Suicidezero!!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa 26 mars, 2015 av jessica hjert

När jag var 17 år tog en i min umgängeskrets sitt liv. Vi var inte nära vänner. Träffades på fester eller hos gemensamma kompisar. Han såg ut som alla gör mest, och betedde sig inte mer annorlunda än någon annan. Han var inte Mr populär men å andra sidan inte vad jag vet heller mobbad eller utstött.

Jag undrar hur jag kunde titta in i det där ögonen utan att märka vad som pågick där inne. Jag undrar om jag någon enda gång faktiskt frågade hur han egentligen mådde. Jag såg det liksom aldrig komma.

Bakom stängda dörrar valde han att ta sitt liv, 17 år gammal.

17 ÅR GAMMAL!!!

Jag undrar vad det var som gjorde så ont, som vägde så tungt, att han valde att avsluta sitt liv. Varför väljer egentligen en 17 åring med hela livet framför sig att inte gå vidare? Det låg ju ett hav av möjligheter framför hans fötter, kunde han inte se?

Han lämnade flera frågetecken bakom sig och jag minns än idag samtalet där jag fick informationen och jag minns också den overkliga känslan efteråt. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, att det skulle hända någon som JAG kände.

I vårt land är i dag självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga och självmordsförsöken bland unga ökar. Ungefär en ungdom under 19 år tar sitt liv varje vecka. Den åldersgrupp där flest tar sitt liv är 65+.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar nationellt för att radikalt minska självmorden.

Under 2013 tog cirka 1600 svenskar sitt liv. Det är sex gånger fler än det antal som dör i trafikolyckor. Staten satsar 3 miljoner kronor till den myndighet, NASP, som ansvarar för att forska kring suicid och ta fram suicidpreventiva program. Samtidigt satsar staten 100-150 miljoner på trafiksäkerhetsforskning.

För mig är det en självklarhet att stötta kampen. Lika självklart som att det ska vara nolltolerans på dödsfall i trafiken, skall det vara nolltolerans för självmord. Bli medlem eller köp några av deras smycken, det gjorde jag.

Deras webbshop hittar du här.

Pennan som psykolog