Dagsarkiv: 8 augusti, 2016

Jag köpte mig en kalender för något år sedan. Dyrt! Jag ville ha en som höll, som blev vackrare med åren och som skulle få plats med hela min hjärna. Varenda människa som sett den har kommenterat dess storlek, men som ni förstår finns det ju inte bara en tanke i mitt huvud, så den där kalendern måste ju inrymma en hel del. Så storleken, ja den behövs.

Jag är nöjd med den, tycker om det, älskar den kanske till och med. Jag bär med mig den överallt. (Kanske till viss del beror på att jag inte minns något utan den och skulle således inte klara av den dag utan min extra hjärna).

Men plötslig, helt oförberett har jag blivit kär i någon annan.

Jag fick ett sug efter färg, efter en mindre storlek eller kanske är det bara efter något nytt. Ja inte vet jag men det känns som en hunger jag varken kan eller vill stoppa. Hur sockersöt är inte denna???

Jag försöker intala mig att jag kanske behöver denna för att visa för mig själv att jag startar om, att jag börjar på nytt. Som ett tecken på att allt hädanefter är annorlunda.

Kanske är det att min depression behöver kvävas med lite glad färg (i varje fall försöker jag intala mig det). Jag drömmer om färgglada pennor, söta klistermärken, efter lätthet och glädje.Jag känner liksom för att vända blad och skulle bli så glad om det som  väntade mig på andra sidan var några nyanser ljusare. Impulsen lade kalendern direkt i inkorgen och sade att jag var värd den efter den tunga tiden jag haft, men när jag såg fraktavgiften (några hundra) reagerade hjärnan och förnuftet sade till mig något helt annat.

Bilder från bando.com

Men då kickar ADHD:n  in och slår undan allt förnuft.  Om du inte kan köpa något, då kan du minsann skapa det själv, säger den till mig. (Som om det skulle kunna ske till ett lägre precis). En del av mig säger till mig att producera färgglada kalendrar bara för att jag just nu önskar mig en, en annan del försöker be mig att låta bli.

Jag ska försöka hålla mig trogen till min stora, pålitliga och kanske lite tråkiga kalender, och absolut inte överge den för någon som jag för tillfället tycker är sötare. Jag hoppas verkligen att min kärlek slocknar, om inte får jag trösta mig med att den garanterat hade gjort det när jag höll den i min hand.

Varför älskar du inte dig själv?

Är det inte märkligt att vi hela livet strävar efter andras gillande när det viktigaste egentligen är att vi tycker om oss själva? Och att vi många gånger strävar efter att vara duktiga och perfekta men det vi oftast gillar hos andra är deras operfektion, att de helt enkelt är sig själva. Vi har lättare att tycka om personer som bjuder in till skratt, de som gör bort sig än dem som strävar efter perfektion på både in och utsida. Vi vill känna är personer är äkta, genuinà och att de bjuder på sig själva.

Vi har lättare att komma nära de personer som inte har en mur runt sig, men samtidigt bygger vi ofta fortfarande upp vår egen. Är inte allt ibland lite motsägelsefullt?

Hade jag haft en sådan där perfekt person runt mig hade jag förmodligen inte velat umgås med den, jag hade känt mig förminskad, ful, tråkig, dålig och dum. Så varför slutar vi inte sträva efter att vara vårt bästa jag, när vi ändå duger som vi är?

#vågavaraoperfekt

Varför har vi egentligen så svårt för att tycka om oss själva? Jag tror vi måste sluta skylla på Jante för problemet sitter i dig, och mig. Opererade kroppar, låtsas hår och prestationer som vad vi än gör aldrig räcker till. Nu får det vara nog.

Jag vill inte ge den gåvan till min dotter. Jag vill inte Säga till henne att hon måste vara smart, snygg och vältränad för att komma någonstans. Att hon måste duga och prestera på alla plan.

Jag vill bara att hon ska vara sig själv, säga till henne att hon duger, precis som hon är.

När vi ständigt jämför oss med andra så ser vi ju ofta bara till vår egen nackdel. Varför då? Skulle du säga att en annan person med exakt dina problem var en dålig människa? Sämre, dummare eller fulare än alla andra? Nej, jag tror faktiskt inte det. Vi har helt enkelt lättare att känna medkänsla för andra än mot oss själva.

Ställ dig gärna den frågan: Varför älskar jag inte mig själv? Kommer du upp med ett svar som inte är patetisk så vill jag gärna höra det. Ofta handlar det om att du inte når upp till de där målen du satt för dig själv, men vem gör det, vem?!

Ingen är bra på allt, men alla är bra på något, har en klok människa sagt.

Det är få människor som inte förtjänar att bli älskade på denna jord, och jag är ganska säker på att du inte inte är en av dem!

Idag är dagen då du accepterar dig själv. Dagen då du inser att INGEN är perfekt. Dagen då du vågar vara dig själv, älska dig själv. För du duger, precis som du är!