Årsarkiv: 2016

Jag vet inte om ni som jag har problem med minnet, och det värsta är att man aldrig lär sig, att man tror att man ska minnas saker fast att erfarenheten visar motsatsen.  Kanske är det  därför som det alltid är så svårt att laga mat eller baka, man tittar i kokboken, 3 dl, man vänder ansiktet mot mjölpåsen och har glömt bort siffran, antingen vänder man sig mot kokboken igen och håller på så där i x antal timmar, eller så gör man som jag. Kör på känn, på det jag tror är rätt. Det kan väl inte vara så noga liksom, men i i efterhand visar det sig ofta att det är det, supernoga, inte bara mängden av saker man häller i, utan också ordningen på hur man häller i saker, suck. Tur att jag aldrig haft en dröm om att bli bagare, eller kock. Jag hade förmodligen gått arbetslös…..i resten av mitt liv.

Det är samma varje sommar! Ni vet när man köper nya blommar, sår och planterar. Ofta slutar det med att jag rycker upp skiten igen eller kör över det med gräsklipparn för att jag aldrig minns vart jag satte sakerna. Jag har under fem årstid haft tre planteringslådor på min tomt där jag sått grönsaker, och varje år har jag tänkt att jag kanske borde skriva ner vart jag satt vad men sen säger en del av mig,  hur svårt kan det vara, att komma ihåg ordningen på TRE grejer. Mycket tydligen, för jag misslyckas varje gång. Ett år tog jag mig i kragen och skrev på några skyltar vad lådorna innehöll, men den där texten försvann med regnet och jag var tillbaka på ruta ett.

Kanske är det där i från det där kontrollbehovet har uppstått, att jag måste dubbelkolla saker hela tiden för att jag vet med mig att jag inte kan lite på mitt eget minne. Jag vet aldrig vilket buss jag ska ta, eller varifrån den går, även om jag åkt med den flera gånger. Fast att jag precis tittade i busstidstabellen kan jag inte minnas tiden, och jag får dubbelkolla koder jag använder varje dag. [Tweet ”Det känns om omgivningen har ett inbyggt usb som jag saknar”]Ofta säger man att personer med npf är mer stresskänsliga och är det så konstigt egentligen? Det är så otroligt mycket saker runt omkring oss vi måste hålla ordning på i dag, och har man svårt för att komma ihåg de allra enklaste sakerna i sin vardag, hur ska man då klara det svåra?

Försöker du fånga dagen, eller jagar du framtiden?

Jag lever ofta i framtiden. Det är mycket det som skapar min ångest. Den är ju som ni förstår rätt svår att kontrollera. Det är rätt konstigt egentligen att vi alla planerar och tänker så mycket på vår framtid, som om den vore mer värdefull än nuet. Egentligen är nuet allt vi har, för vi vet trots allt ingenting om vår framtid, vi vet ingenting om nästa år, några veckor eller i morgon, inte ens nästa minut…..det är väl det som får mig att må så dåligt. Jag försöker jaga och kontrollera något jag aldrig kan få tag i, istället för att fånga det som finns framför mig just nu.

Ofta brukar det jag fasar för i framtiden ändå aldrig inträffa, och det där jag längtar efter eller planerar inför känns aldrig riktigt så där bra som jag hade föreställt mig det. Jag har förvånansvärt svårt att peka ut några svårigheter i nuet, min familj är frisk, vi har tak över huvudet och mat i kylskåpet. Så egentligen borde jag må bra…. Men i framtiden kan jag rabbla upp hundratals faror och olyckor, det känns som att alla faror ligger framför mig, som ett minfält, och att jag ständigt måste parera och hålla koll på hur jag skall kunna undvika dem.

Det är plågsamt att jaga den där tryggheten, och skulle jag leva i den skulle jag förmodligen ändå bli uttråkad, så vad är det jag strävar efter egentligen? Det är nog fler än jag som är trötta på det där slitna uttrycket fånga dagen, ändå har det en otroligt viktigt innebörd. Det viktigaste för oss med kontrollbehov och ångest kanske trots allt inte är att fånga dagen, utan att sluta försöka kontrollera framtiden.

Självhjälpsgrupp -informationsmöte i Vänersborg

Äntligen är det dags att köra igång den första tolvtegsgruppen. Den kommer att starta i Vänersborg. Men innan den sätter igång är du välkommen på ett informationsmöte där vi tillsammans går igenom hur gruppen kan komma se ut, och vad programmet innebär. Det här är den första gruppen som startas vilket innebär att du som medverkande kan vara med att påverka, att vi tillsammans skapar denna grupp. Du binder dig så klart inte upp dig till att medverka om du kommer på informationsträffen utan det är endast för den som är nyfiken och vill ha mer information. Skulle du efter informationen känna att du är intresserad av att vara med är du välkommen att kontakta mig igen.

Det är ingen föranmälan utan bara att droppa in, men du får gärna maila mig om du kommer så att jag vet hur många vi blir. Då jag vet att många har svårt för stora grupper vill jag undvika det och skapar i så fall fler informationsträffar. Är du nyfiken på att medverka men kan inte komma på informationsmötet får du gärna kontakta mig för vidare info, jessica@nestorforlag.se

Så får du inte det hjälp eller det stöd du önskar? Är du beredd att jobba med dig själv för att förbättra ditt mående?

Välkommen på detta info möte. Jag ser fram emot att träffas!

Usch de här senaste veckorna har präglats utav trötthet. Jag lägger mig i tid, djupandas och försöker att inte stressa, ändå sitter tröttheten i mig som en klibbig hinna på min hud. Jag jobbar med att acceptera det, att låta mig vila. Har lagt uppsatsen åt sidan och varje gång jag vill skriva något här tappar jag orden och stänger locket på datorn utan att slutföra det jag tänkt. Det är som att bokstäverna försvinner framför mig. Jag vet precis vad jag vill säga men det kommer bara inte ut.

Kroppen skriker efter att få prestera, att få utlopp för den där kraften som finns där inne. Ibland känner jag den komma men så försvinner den lika snabbt, och kvar sitter jag, tom, utan ord, utan känslor, utan kraft,

Jag kan acceptera den där tröttheten det är ok, men när jag samtidigt känner den där energin glöda till, för att sedan svalna lika snabbt. Då känns det som att kroppen lurar mig, inger falska förhoppningar. Jag borde ju kunna dess gång nu, men ändå kommer den som en chock varje gång, och jag blir alltid lika ledsen, besviken.

Ångesten kommer som ett brev på posten och jag vill bara sända det i retur.

Om du känner ”för mycket” är det vanligt att människor förminskar dina känslor. Vad de inte vet är att det inte bara känns lite, utan att känslorna ofta tar över hela dig.

Jag lyssnade på Kropp & själs program ”den empatiska människan” här om dagen om fick mig en liten tankeställare. Jag har alltid sett mig själv som väldigt empatiskt, och har ibland haft svårt att förstå att andra inte blir så påverkade som jag. Efter alla år har jag sen insett att det inte är omgivningen som är känslokall utan att det är jag som lever utan filter. Att det liksom är jag som känner för mycket. I programmet uttryckte dom det så bra ”Det är skillnad att känna för andra, än att känna det andra känner”.

Det var nog först där jag insåg skillnaden. Jag har nog alltid trott att jag känner för andra, för det gör jag, också….men desto mer känner jag andra människors känslor i mig. Fast att de inte är mina. I många år har det varit jobbigt för mig och gett mig otroligt mycket ångest. Jag har inte kunnat läsa tidningar, se på tv eller se en påkört djur vid vägkanten.

Jag kunde förut inte sortera bland känslorna, jag kände med allt och alla känslor var lika stora. Jag blev lika ledsen för älgklaven som förlorat sin mamma, som för naturkatastrofer och cancersjuka barn. Allt förvandlades till en stor svart sorg i mig som blev alldeles för tung att bära. Jag blev hela tiden dränerad av mina egna känslor, av att hela tiden känna, och hela tiden känna för mycket.

Det blev lättare att gömma sig, att undvika situationer eller möten du visste kunde bli jobbiga. Kanske struntade man i att fråga hur folk mådde, eller undvek dem du visste inte mådde bra, bara för att du själv inte orkade må dåligt. Det värsta var att andra människor inte förstod mina känslor, de ifrågasatte, förminskade eller skrattade åt det hela. Men varför är du ledsen, det är ju inte ditt problem. Men Jessica det är ju bara en film. Men du har ju bara läst det i tidningen, du känner ju inte ens personen!

Nej men jag behöver inte känna personen, jag kan ändå känna det personen känner! Därför blev det för ett tag lättare undvika alla intryck, för att själv inte bli överbelastad. När empatin blir för stark är det lätt att man ser den som något negativt, att det blir en sida av dig du önskar att du inte hade. Jag har många gånger önskat bort mina känslor, att jag likt andra kunde gå in i ett rum utan att känna att det hängde något i luften. Att jag kunde ignorera människors irritation eller spänningar, men det går inte. Man är känslig för känslor, oavsett vem dem tillhör eller vilken känsla de är. De dras som magneter till dig kropp och sugs in i dig som en svamp. Problemet innan inser jag nu är att jag försökte bli av med dem, eller hindra dem från att komma in och det blev ett krig som jag inte kunde vinna.

Idag känner jag fortfarande likadant men jag tillåter mig att känna, jag försöker inte som tidigare att bli av med känslorna. Blir jag ledsen av dina känslor tillåter jag mig själv att vara det. Jag märkte att det bästa jag kunde göra för mig själv i dessa stunder var att sluta trycka ner mig själv. Att sluta anklaga mig själv för att ta på mig andras känslor eller förklara för mig själv att tyngden inte var min att bära. För det visste jag ju redan.

Idag ser jag min högkänslighet som en gåva istället för en förbannelse. Hemligheten var att inte bara känna och visa empati för andra, utan att också visa det emot sig själv.