Månadsarkiv: september 2018


Att plocka äpplen

Att plocka äpplen i sin egen trädgård är verkligen en härlig känsla. Det ligger en viss liten njutning i varje röd liten guldklimp man får ner. Jag slås av att lyckan ibland kan vara så enkel och lätt.

Att man kan känna sig så rik av så lite. Konstigt ändå när man ofta i livet upplever det tvärtom. Man ser alltid det man vill ha eller saknar. Men för en liten liten stund känner man att man har allt man behöver.

Fast att det inte ligger något värde i själva äpplena när man räknar i kronor och ören, kan det för en liten stund kännas som det dyrbaraste du har.Och kanske finns det en likhet mellan att plocka äpplen och vår strävan här i livet, för vissa av dem, oavsett hur hårt man kämpar kommer man aldrig att nå…

… och fast att man redan har fickan full, vill man ha dem ändå.


Skapa nya morgonrutiner 1 kommentar

Bygg din drömdag

Skapa nya morgonrutiner

Hur du startar din morgon kan sätta färg på resten av dagen eller hur? Men ofta tänker vi att de där drömmorgonrutinerna bara kan börja utföras på vår semester, när vi får ett nytt jobb osv, eller i alla fall är det vad jag intalar mig själv. När jag i framtiden driver eget på heltid ska jag vakna av mig själv, starta morgonen med en långpromenad, meditera, äta en långsam frukost (som om det ens är möjligt för någon som sväljer maten hel) med barnen osv. Men vad säger att jag inte kan börja göra det där nu?

Få in vanan att ta hand om dig själv

Nej ska vi en gång för alla ta och förändra det där? Vi skapar vår drömmorgon, NU.

Ställ dig själv frågorna:

  • Hur startar du vanligtvis din dag?
  • Vad fungerar?
  • Vad fungerar inte?
  • Vad gör du på morgonen som inte är hjälpsamt/produktivt?
  • Hur mycket tid behöver du på morgonen?
  • Vad ger dig energi och får dig att må bra?

Skriv gärna ner vad som fungerar bra och vad som inte gör det. Titta sedan på vad det är som du behöver ta bort.

Lyssna på din kropp

Fantisera och se dig själv i framtiden, hur ser allting ut när det är perfekt? Hur ser du ut, vad äter du, vad känner du för dofter? Vilka gränser och rutiner har du? Vad behöver du lägga till i din morgonrutin för att få den perfekt?

Okej, vi måste vara lite realistiska. Jag som älskar tystnad och ensamhet kan ju inte på något sätt sopa min familj under mattan eller gå upp klockan fyra för att få några timmar i tystnad, men vad kan jag göra för att få starta dagen på ett lugnt och stillsamt sätt? Så titta på vad du kan påverka, och inte på det du inte kan påverka. Då blir övningen helt meningslös.

Enkla förändringar skulle tex kunna vara:

  • Att förbereda en grön smoothie dagen innan och sluka på morgonen
  • Att gå upp tidigare för att ta en promenad/yoga/meditera
  • Göra skrivövningar på morgonen
  • Ta en stillsam morgondusch
  • Att börja med nyttigare frukost för att fylla kroppen med energi

 

 Skrivövning:

-Skriv ner hur din drömmorgon ser ut, skriv fritt och låt inte något hindra dig här. Vi snackar om din DRÖMmorgon, det här är en fantasi. Skriver ner hur det ser ut…..

-Titta på det du skrivit. Vad ur din drömmorgon kan du göra idag? Finns det små saker du kan förändra, börja med direkt?

-När ska du göra det, hur ska du göra det?

-Skriv nu ner det du kommit fram till, hur kan du förändra din morgonrutin till det bättre, vad exakt är det du ska göra varje morgon när du vaknar för att få ut det bästa av den?

 


Veckoplan | 38

Veckoplan | 38

Veckoplan | 38

Avklarat förra veckan:

Jag följde min plan förra veckan och fick rensat en hel del, men eftersom det bara kommer nya papper i högen så känns det som ”never ending story”. Men jag kunde stryka allt på förra veckans lista, skönt.

Veckans mål:

Jag hade ett samtal med min mentor förra veckan igen. Vi har haft ett uppbehåll under sommaren eftersom jag missade och ringa henne när jag tappade bort mina rutiner. Så jag berättade stolt att jag hade skapat tre helt nya produkter under vårt uppbehåll medan hon inte alls klappade mig på ryggen utan tvärtom sade till mig att gå tillbaka och göra klart mina idealkundsintervjuer som jag hade släppt helt. Suck. Avskyr att göra klart saker som inte känns kul, men är glad för att det finns människor som kan dra mig tillbaka. Är fullt medveten om att det är ett viktigt jobb och att jag som vanligt springer alldeles för fort fram. Så mitt jobb kommande två veckor-fram tills nästa mentor samtal är att hitta fler personer att intervjua samt sammanställa vad jag kommit fram till….sen kan det roliga jobbet börja!

Veckans fokus:

  • Hitta fler personer för idealkundsintervju
  • Förhoppningsvis hinna intervjua någon
  • Sammanställa resultat för intervjuerna

Veckans fundering:

Jag vill hitta en perfekt liten mysig lokal i min närhet för att skapa regelbundna workshops. Hade nog varit ett bra sätt att testa mig fram och få utlopp för min kreativitet. Men vart hittar jag en sådan och vart ska jag leta. Att hitta ett gratis rum kanske inte är en svårighet, men jag vill att de ska kännas mysigt. Att det ska finnas plats både för att skriva, fika och prata. Det ska liksom kännas rätt ända in i magen om ni förstår vad jag menar <3

Veckans svårighet:

Ser inga direkta svårigheter denna vecka, skulle vara att hitta personer att intervjua. Folk är rädda om sin tid vilket jag verkligen har förståelse för, sen är det även svårt att få in tiden i min kalender för flera intervjuer. Ja, en utmaning, minst sagt.

Om tid finns:

Ska jag testa ett nytt projekt jag har i tanken tillsammans med min dotter.


Det räcker så…

Helt plötsligt känner jag mig naken och sårbar. Obekväm. Tänker att jag visar upp för mycket av mig själv fast att jag samtidigt har svårt att låta bli. Hur mår du frågar någon. Bra, svarar jag. För det är bra, men gräver du djupt inuti finns det alltid såriga gömmor och jag tror inte att mina är större eller djupare än andras, jag tror bara att jag visar upp dem mer.

Jag är inte mer sårbar än andra, även om del kanske kan uppfatta det så. Utan det är så här tankar och känslor ser ut i text.

Jag ljuger aldrig om mitt mående. Och det är inte för att jag vill vara sann mot dig utan för att jag vill vara sann mot mig själv. Jag låter varken tankar eller känslor kväva mig. Jag registrerar att dem är där och går vidare. Att sätta ord på känslan hjälper mig. Det får mig att inte ta den på så stort allvar medans det för andra kanske är tvärtom.

Tankar och känslor syns inte utanpå så när man får se dem i text så blir det extra starka.

Tror därför att min omgivning ibland tar dem på större allvar än jag. Åh, nej, har hon ångest. Men då glömmer dom att ångest är min vardag, att jag både använder det som huvudkudde och som nackstöd.

Om det är något jag vill vara mot er, och mot mig själv så är det trovärdig och ärlig. Samtidigt som jag ibland kan känna mig så himla naken och ensam i den känslan så vet jag och vill heller inget annat. Jag tror på sårbarhet, på att leva utan skal. Och som en vis man en gång sade så försöker jag inte få människor att älska mig utan tvärtom, jag arbetar för att jag ska älska och uppskatta alla i min omgivning, för min egen skull. Vad dom tycker, tänker och känner för mig spelar mindre roll….

Det räcker så

Det räcker så

Ibland blir jag bara så rädd för att andra tar mitt mående och mina tankar på för stort allvar, för det gör inte jag. Det är bara tankar, det är bara känslor, och oavsett om de är bra eller dåliga så går de över. Ibland tänker jag att jag drar ner i ett mörker, tänker att jag måste vara gladare, sprida energi. Men kan liksom inte styra över orden som kommer ut, de blir vad det blir.

Och så tvivlar jag på mig själv, funderar på hur jag uppfattas och om det verkligen är det här jag vill visa upp. Jag går runt utan yttre skydd samtidigt som folk bygger upp murar framför sig, vad kommer det att göra med mig….

Du känns genuin och med ett stort hjärta

skriver en människa jag aldrig träffat och jag tänker att det räcker så, att det inte behövs något mer. Ta mig som du vill. Du får tänka att jag är ledsen, sorglig, mörk, tråkig eller knäpp. Det spelar ingen roll… så länge jag också får vara genuin och ha ett stort hjärta.


Kanske är du tillräcklig

Ibland tänker jag att det inte är så konstigt att vi känner oss otillräckliga. Vi har ständigt så många platser vi vill vara på, så mycket vi vill göra och så många vi vill ställa upp för.

Hur många av oss hade inte velat bli en ”bättre” mamma?

Själv har jag önskat att jag vore mamman vars energi aldrig sinar. Ni vet, den som alltid har tid och energi att lyssna på sina barn. Att man vore aktiv, lekte lekar och spelade spel precis så ofta som de önskade. Att jag varje kväll låg tillsammans med dem och läste bok, killade dem på ryggen tills de somnade. Jag skulle vilja stanna kvar vid deras sida, beundra dem när de sover och räkna deras andetag. Jag skulle vilja finnas där varje morgon, med en morgonsång och uppdukat bord. Stressen skulle vara bortplockad och jag skulle långsamt följa dem till skolan. Jag skulle vara mer närvarande, göra att de alltid kände sig sedda, behövda och medvetna om att min tid alltid fanns till för dem.

Samtidigt hade jag velat vara en fru som ständigt visat uppskattning mot min man.

Jag skulle överraska honom, ge honom presenter och ständiga kärleksförklaringar. Jag hade velat vara guldkanten på hans vardag, den som fick honom att skratta och längta hem. Jag hade velat ge honom tid, kärlek och ett stöd som aldrig sinade.

Och en ”bättre” vän.

Jag hade jag velat vara den som alltid hade en timme över för en kopp te. Den som gärna lånade ut sitt öra, och skickade hejarop och uppmuntrande sms. Jag skulle vilja komma med hemliga presenter, bjuda på fika och resor. Jag skulle vilja vara den du alltid kunde lita på, den du ringde vare sig du är glad eller ledsen. Jag skulle vara den som kom när du ringde mitt i natten och som avbryter det jag har på gång för att rädda dig. Jag skulle vara axeln du kunde gråta mot, jouren som alltid ställde upp.

Men jag är ingenting av det där, inte ens hälften. Ändå så gör jag så gott jag kan.

Jag säger till mina barn att jag älskar dem. Jag kramas ofta, jagar runt dem i huset och hittar på lekar som inte finns. Jag frågar alltid hur deras dag har varit, försöker lära dem allt jag kan och försöker få dem att förstå hur värdefulla de är för mig. Kanske är det tillräckligt?

Jag har varit vid min mans sida i över 13 år, vaknat upp bredvid honom varje dag och aldrig tvivlat på min kärlek, kanske är det tillräckligt?

Jag svarar när mina vänner ringer, försöker att hålla kontakt. Jag försöker vara nyfiken, hänga med i deras liv och träffas när tillfälle finns. Kanske är det tillräckligt?

Har du tänkt på det, hur många du vill ställa upp för, finnas till för. Är det ens nåbart, är det ens möjligt?

Kanske är du tillräcklig?


Jag önskar att jag kunde berätta

Det här är mitt resultat av skrivövningen jag önskar att jag kunde berätta.


Jag önskar att jag kunde berätta:

  • Hur jag känner
  • Min besvikelse över att du inte varit där
  • Att det känns som att du aldrig blir glad för min skull
  • Att det inte känns som att du uppskattar det jag gör
  • Att jag aldrig känner mig tillräcklig
  • Att det känns svårt att få din uppmärksamhet
  • Att det känns som att jag inte är bra nog
  • Att jag inte orkar kämpa
  • Att jag hellre låter det vara
  • Att jag saknar det vi aldrig haft
  • Och avundas dem som har det jag inte har
  • Att jag för många år sedan drömde och hoppades på att det skulle bli bra
  • Men att jag för länge sedan gett upp
  • Att jag alltid tvivlat på din kärlek
  • Och att jag fortfarande är osäker på om den finns där
  • Att jag inte är arg på dig
  • ….eller över huvudtaget känner något alls
  • Att du är förlåten
  • ….men att jag inte vet för vad
  • Att jag kommer sakna dig när du är borta
  • ….fast att du aldrig funnits där.

Vi kommer aldrig att bli en kärlekssång

Jag skulle vilja säga att livet med dig är ett äventyr, att vi ständigt rör oss från en plats till en annan och att vårt förhållande är som en sprudlande palett av färger. Att vi är som tagna som ur en romantisk komedi. Men inget kunde vara mer fel, för inget av det är sant. Livet tillsammans med dig har aldrig varit en resa för du är min hamn. Platsen där jag har stannat, stället jag aldrig har längtat ifrån.

Vi kommer aldrig att bli en kärlekssång

För du ger mig inga tårar, och du väcker aldrig något tvivel, och jag har aldrig en enda dag tagit dig för given.

Jag beundrar dig, varje dag. Din självständighet, din styrka och ditt mod. Du har alla de där bitarna som mitt pussel saknar, förmågorna som inte får plats i min kropp. Du är ramen runt min tavla, staketet mot min omvärld. Utan dig skulle jag gå vilse och aldrig mer hitta hem.

Det finns inget jag vill förändra med dig, inget jag önskar vore annorlunda. Jag älskar hur du alltid skjuter ut din arm framför mig när du bromsar in bilen för hårt. Hur du håller för öronen på katten när du ropar på ungarna, hur du alltid är beredd att ta steget fram för att ta mig i försvar.

Vi kommer aldrig att bli en kärlekssång.

För vi har aldrig haft en dragkamp utan liknar mer bästisarna som går hand i hand utan att behöva röra vid varann.

Vi har aldrig en mörk storm utan följer mer med vågorna oavsett vilket håll vinden blåser. Det finns ingen jag inte uppskattar med dig. Varje gång jag tvivlar står du stadigt kvar. Du är min bästa vän. Ingen kan få mig så trygg som du.  Du är en självklar del av mitt liv. Som om du alltid funnit där, som jag skulle har svårt att klara mig utan…

Vi kommer aldrig att bli en kärlekssång.


Just nu

Tryck över bröstet och regn mot rutan. Fukten går igenom skorna på min långpromenad och jag tänker att jag ska ta på mig stövlarna nästa gång men det gör jag inte. Tankarna är snabba nu. En del hinner jag fånga upp. Andra flyger förbi. Jag stänger av alla ljud, stänger av mig själv. Blundar för att stanna omvärlden för en stund. Plinget på telefonen ekar. Ger mig rysningar varje gång. Oavsett vem avsändaren är får jag ångest. Som att alla vill ha en bit av kakan fast att det inte finns någon kvar. En bekant ansikte skrämmer mig i dörröppningen. Oförberedd på livet som bara dök upp. Hjärtat slår hårdare. Jag skrattar fast att jag egentligen vill gråta. Hans ögon är snälla. Vill krama honom men låter bli. Kärleken är överallt. Hittar den på alla ställen jag stannar. I lövet på ett träd, i svansföringen på en förbigående hund, i hantverkarens händer. Det är vackert så det gör ont. Kanske därför att det smärtar så. Vill pausa livet. Samtidigt som jag vill att det ska gå. ❤️


Skrivövning -Jag önskar att jag kunde berätta

Jag tänker att jag kontinuerligt ska börja bjuda er på olika skrivövningar. Min tanke är att jag en dag i början på veckan lägger ut skrivövningen och att jag en dag i slutet på veckan visar upp min egen text i övningen. Detta för att inte du ska bli speglad eller påverkad av min text utan skriva din egen. Kom gärna med tankar och ideér om hur du vill ha upplägget eller vad du skulle uppskatta. Jag försöker helt enkelt göra det enkelt för mig själv då jag delar med mig av skrivövningar i min fb-grupp men också i mitt nyhetsbrev men känner att jag inte orkar spreta och vara på olika ställen.

Mitt favoritställe att vara aktiv på är på bloggen och det är där jag kommer att lägga mitt krut. Det andra aktiviteterna kommer medvetet minskas ner så att jag ska slippa skuldkänslor. Och självklart vill jag gärna höra hur övningen gick för dig. Lämna gärna en kommentar och berätta hur övningen kändes och vad som kom fram ur ditt inre.

Ok?

Nu kör vi!


Jag tänkte börja med en övning som kan vara speciellt bra för dem i sorg, för dem som har någon man önskar prata med men inte längre kan. Det kan vara för att personen är bortgången, eller så kanske ni är ovänner eller så är det en person nära dig som du helt enkelt inte vågar säga det du önskar till.

Detta är en listövning där du högst upp skriver:

jag önskar att jag kunde berätta

Sedan fortsätter du att lista upp dina meningar tills orden helt enkelt tar slut. Tänk inte, gå inte tillbaka och rätta och strunta i stavning och grammatik. Tanken är att du ska få ur dig ditt innersta.

Lycka till (och berätta gärna hur det gick).


Veckoplan | v 37

Veckoplan | 37

Veckoplan | 37

Avklarat förra veckan:

Ok nu känns det som att jag vaknat upp från semester- och utbildningsdvalan. Tillbaka till verkligheten! Jag jobbade på hårt förra veckan och blev av med en hel del papper, skickade mail, läste ut två böcker och slogs som vanligt med en massa tankar och ideér. Dessa ska nu sorteras och rensas upp när jag är på hemmaplan. När jag kom hem i fredags stod två paket och väntade på mig i hallen. Det var morgon- och kvällsdagboken som kommit till liv så nu ska lite ordrar packas!

Veckans mål:

Jag ska rensa upp bland tankar och ideér och ställa dem i en prioriterad ordning. På måndag är första dagen för min kurs tillsammans med studiefrämjandet så den ser jag fram emot att påbörja (den håller kontinuerligt på fram till Dec så det är inte försent att anmäla dig). Jag ska fortsätta att vara snäll mot mig själv och arbeta utan krav och mer efter tid och lust. Förutom att rensa mina papper ska jag skicka ut månadsbrevet vilken jag inte hann förra veckan, jag ska också arbeta fram några annonser och göra/trycka ett reklamblad med mer info om skrivterapi för att dela ut till dem som vill veta mer.

Veckans fokus:

  • Skriv ner alla tankar som ligger huller om buller på papper.
  • Skicka veckobrev.
  • Jobba fram annonser.
  • Reklamblad.

Veckans fundering:

Att ge upp det som inte funkar. Det känns hela tiden som att jag slås av nya insikter. Det kanske är fördelen med dåligt minne då jag tror att alla insikter och ideér är nya men de har säkert gått runt flera varv i mina tankar innan jag på riktigt fångar upp dem.

Veckans svårighet:

Att balansera mellan att-göra och att vila. Jag tycker att jag blir bättre och bättre hela tiden, men än är jag inte nöjd.

Om tid finns:

Ska jag se på tv:n eller på annat sätt mysa med barnen.