Årsarkiv: 2019

Det är inte jag

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

I terapistolen inser jag att det inte är jag som har ont. Den vuxna Jessica. Det är inte jag som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte jag som gråter och mår dåligt. Det är inte jag som känner mig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i mig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.

Jag är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar unden huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.

Jag är vuxen nu, och den vuxna Jessica har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.

Jag skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle jag bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om jag inte bor i det längre.

Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan jag säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.

Det känns oroligt att gå på mark som inte bär. Det slår mig att det är precis så det känns, som att jag ständigt måste vara orolig över vart jag trampar.

Jag litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att jag faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det blir så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För jag går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.

En midsommar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

En midsommar tillsammans med lilla familjen. Det slår mig alltid under varje ledighet hur bra vi har det. Hur mycket vi alla trivs i varandras sällskap. Det är så mycket skratt, kramar och kärlek. Får nästa nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Vilken rikedom, har fortfarande svårt att förstå att den skatten är min<3

Vi tog en långsam morgon och åt sedan sedvanlig midsommarlunch. Efter det landade vi i solen för att njuta av den medans den var framme och under tiden fångade jag en fjäril (på bild).

Barnen ville bestämt bada så vi beslutade oss för ett midsommardopp. Eller ja, barnen doppade sig och vi andra tittade på. Inte ens hunden ville doppa fötterna i vattnet så jag beslutade mig för att inte ens försöka jag heller. Brrr.

 Jag försöker att säga till mig själv att jag ska bada i sommar men det går så där. Har redan haft flera chanser men skjutit upp dem. Jag är en badkruka, verkligen, jag vill egentligen INTE bada. Men sedan ser jag sådana där personer som badar året runt på instagram och blir inspirerad (eller kanske mer irriterad?) så att jag känner mig tvungen att göra likadant.

Skämt å sido så handlar det om att ta vara på sommaren när den är här. Jag vill verkligen känna att jag har levt, utnyttjat värmen och ljuset och inte låta möjligheterna passera mig förbi. Men någon måste i för sig ligga kvar på stranden och vakta grejerna när resten av gänget hoppar i. Kanske får bli min livsuppgift ändå, om jag nu skulle misslyckas med badandet.

Sedan blev det sju sorters blommor och drömmar om framtiden. Så spännande att se vad som väntar där!

Vi avslutade kvällen med en badmintonmatch och besök hos en av mina bröder. Jag vill minnas att jag en gång i tiden var grym på badminton, men den där tiden verkade helt vara förbi. Den där bollen landade inte alls där den skulle och min kropp var inte alls intresserad (eller snabb nog) för att jaga den även om jag gav den det som kommando. Det blev mer; oj då när den landande vid sidan om en och jag stod och såg på. Vet inte om dagens bollar är snabbare eller om det är jag som har blivit långsammare?!?! Men jag tänker fortsätta att leva på gamla meriter. En gång i tiden var jag bra på badminton, eller åtminstone tyckte jag det…just då.

Det var årets midsommar det. Gamla fantasier som spricker och nya drömmar som kommer till. En härlig ledig dag, att göra precis som man vill <3

Lycklig av lyckopiller?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Lycklig av lyckopiller

Lycklig av lyckopiller (bild pixabay)

Vill tipsa om de senaste av snittet från Kropp & själ som handlade om att sluta med antidepressiva. Äntligen tar man upp ämnet! (Du hittar avsnittet här). Det tog aldrig upp till diskussion hur dåligt man kunde må vid avslut varken när jag började eller slutade med medicinen. Ingen varningens finger vilket gör mig väldigt arg och vilket jag tycker är helt fel. Man BÖR informera om att dessa kan vara lika svåra att sluta med som annan beroendeframkallande medicin, för det är sanningen.

Jag tycker att det är svårt att prata om det här ämnet (det kanske också är därför ingen annan gör det). För jag vill inte prata illa om antidepressiva, de räddar verkligen liv för dem som är som sjukast, och jag skulle verkligen inte råda en deprimerad person att inte ta medicin. Men…jag tycker man har rätt att veta, veta vad det finns för alternativ, OCH hur svårt det kan vara att sluta.

Mina tidigare inlägg om SSRI är de mest lästa och mest googlade inlägg på hela min blogg. Om man googlar ”att sluta med antidepressiva” så ligger min blogg högst i topp. Är inte det sjukt? Att det är så få som skriver om det att lilla jag får vara störst?

Jag har pratat med så många som äter medicinen och vill sluta, men vågar inte. Jag har även hört från dem som slutat men mått dåligt i flera månader efteråt och frågat mig när det tar slut. Och jag har så klart inga svar, jag vet bara hur det var för mig…och jag klarade det. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som när jag slutade med medicinen. Men jag klarade det!

Nej, man blir inte lycklig av lyckopiller. Men min hjärna slutade att skjuta katastroftankar till mig i lika snabb takt. Och allt det där svarta blev lite ljusare, mer som grått. Och det kändes lite lättare att leva. Men å andra sidan känner man sig inte som sig själv. Man vill klara sig, orka med livet utan 50 milligram i fickan och biverkningar.

Så för er som är intresserade och som har hört av sig till mig. Jag har fortfarande inga lösningar eller svar. Men lyssna gärna på avsnittet, inte för att det heller ger någon hjälp, men som information.

Något nytt i ansiktet

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag var hos optikern förra veckan på grund av en spänningshuvudvärk som har suttit i så länge att jag inte minns hur den började.

Jag går dit, frivilligt, men trotsar ändå upp mig och vill säga emot allt dem säger. Blir så trött på mig själv. Jag är översynt tror jag det kallas (?), det vill säga att jag ser bra. Men behöver avlastning för att ögonen anstränger sig för mycket.

Jag hade svårt att acceptera det redan första gången, när jag fick läsglasögon. Tyckte att jag klarade mig bättre utan. Att de tvärtom försämrade min syn och kändes mer som att ha en jävla tyngd över ansiktet.

Jag är en frihetsmänniska och vill inte ha något i mitt fejs som är i vägen.

JAG. SER. BRA. ändå.

Helt plötsligt säger dom till mig att jag behöver progressiva glasögon, att mina ögon behöver avlastning hela dagen. Jag som efter fyra år inte kunnat smälta mitt INTE behov av läsglasögon (som jag faktiskt använder dagligen när jag läser och jobbar) hade väldigt svårt att acceptera denna sanning.

Menar ni jämt?

Ja dina ögon behöver avlastning även på långt håll.

Alltså hela tiden? Varje dag?

Ja, typ hela tiden. I ett rum kan man säga, kanske inte när du är i skogen eller går på fest?

?? Så inte hela tiden?

Jo men du ser bra utan, men för att hjälpa dina ögon kan du ha dem typ hela tiden.

Kan? Behöver? Jag ser ju bra ändå ….

Och så fortsätter diskussionen.

Att optikern inte drar en stol rakt i mitt ansikte eller kastar glasögon på mig är ett under. Själv skulle jag förmodligen tappat tålamodet när en person kommer frivilligt samtidigt är motvillig. Vilken idiot!

Jag vilar min panna

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag vilar min panna mot ditt bröst.

Låter dina andetag bli min tröst.

Håller ditt hjärta i min hand.

Men det faller mig ur händerna likt sand.

Aldrig någonsin har jag blivit så sedd.

Att förlora dig gör mig så rädd.

Hur ska jag kunna hålla dig kvar

När jag kan förlora mig själv i dar.

Att vara nära dig är svårt

För jag vill hålla dig så hårt.

Vill inte uppleva dig ropa släpp

Är rädd att göra sönder dig med mitt grepp

Jag som tidigare varit så skygg

Blir i din närvaro så trygg.

Jag som alltid varit fel

Blir tillsammans med dig hel.

På ditt bröst vilar jag min panna

Samtidigt som jag viskar, snälla snälla stanna.

Min son har ADHD

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

Min son har ADHD

Min son har precis fått sin ADHD-diagnos och det gör mig ledsen. Ledsen, varför det, halva befolkningen har ju ADHD so what, kanske du tänker. Jo men ADHD är ju mer än bara några bokstäver på ett papper, det är ju mer än impulsivitet och koncentrationssvårigheter så som du ser på det. För det har ju var och varannan person, eller hur. Diagnosen gör mig ledsen för att jag vet vad jag själv gått igenom, och att det är högst troligt att han kommer att få uppleva samma sak. Du får ju diagnosen för att det förmodligen kommer vara lite svårare för dig i skolan, och i sociala sammanhang, inte för att det är en superkraft, och detta är något jag önskar att alla kunde komma ihåg. Men att förtydliga vad hans svårigheter betyder just för mig så gör diagnosen gör mig ledsen för att:

 

  • Man har ett dåligt korttidsminne. Det kommer inte bara göra att andra blir irriterade och sura på dig för att du missar och glömmer saker. Utan mest av allt kommer du att vara arg och besviken på dig själv. Det värsta är att det inte går över (det har det i alla fall inte gjort för mig). Så i alla möjliga sammanhang förresten av ditt liv kommer folk att skratta åt dig, håna dig, eller fördumma dig för ALLT du missar och glömmer. ALLT! För den som kan uppträda lite förvirrat då och då eller i vissa sammanhang så går det att skratta åt sig själv. Men för den som har fått höra det hela sitt liv och inte kan göra något åt det känns det med ens inte lika roligt.

 

  • Man kommer behöva kämpa mer än andra. Nej tänker du, alla barn, eller många barn har det tufft i skolan. Ja, ok, men för att upprepa mig får man inte diagnosen för att man är som alla andra barn, utan för att man har det svårare än andra barn. Och med en ADHD-diagnos kommer ofta annan problematik så som ångest, dyslexi mm som kommer att lägga än mer svårigheter på barnet. Hur mycket man än kämpar kommer man aldrig nå upp till sin fulla potential på grund av svårigheterna att hålla fokus och att hålla saker i  minnet. Jag vet av egen erfarenhet att man ALLTID känner sig dum OCH MINDRE KOMPETENT än de andra även om det inte är sanningen. Just för att man får kämpa så jävla mycket mer än många andra. Min son är normalbegåvad men har fått kämpa som bara den och når ändå bara upp till jämn nivå med de andra OCH JAG VET att han redan nu tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag vet också att skolan är superviktigt inför vuxenlivet, och då tänker jag inte på att få jobb utan mer på vad det gör med vår hälsa. Den forskningen jag riktat in mig på visar tydligt att du riskerar sämre psykisk hälsa och hamnar i större risk för både missbruk och kriminalitet om man inte klarar sig igenom skolan. Förlorar man sin självkänsla under skolåren kan det vara svårt att hitta den igen!

 

  • Man kommer känna sig annorlunda. Kanske väljer man att dra sig undan, söka sig till likasinnade eller så hamnar man i konflikter. Man kommer  kanske att försöka anpassa sig till andra, sin omgivning men på köpet förlora sig själv. Man kommer känna av när andra tycker att man ”är för mycket”, ”gör för mycket” eller ”pratar för fort” även om de inte säger det till dig. Många med ADHD viker in och ut på sig själva för att bli omtyckta och vill vara tillags, andra väljer hårda den vägen, att inte bry sig och ge upp det där med att passa in. Det där med sociala sammanhang är mycket svårare än du någonsin kan tro. Att träffa personer som drar den där långa versionen av historien (mardröm) eller är otydliga i sitt språk, gör att man inte förstår alls och därför bara får låtsas. Man fortsätter därför att bära runt på den där ”dumhetskänslan”. Många gånger blir man missförstådd, eller känner sig missförstådd. Vilket är en ganska obehaglig sak att bära runt på, att känna sig annorlunda är tufft när allt man vill är att passa in.

 

  • Man behöver lära sig att leva med ordet vänta, och lära att hantera sig själv under väntetiden. Det finns så många saker som är svårt när man har ADHD och har svårt med tidsuppfattning. Som snart, sen, om en stund. Jobbiga ord för en som bara lever i nuet.

 

  • Man behöver hitta ett ställe att lägga sin energi. Det är väl det jag är mest rädd för. Att han inte kommer hitta sitt fokus. När du har ADHD är du BEROENDE av kickar. Japp, så är det. Du kommer inte kunna lära dig att leva utan hur mycket du än försöker. Du måste bara hitta rätt sätt. Droger och kriminalitet är ett ”lätt” sätt för att få omedelbar belöning. Men att driva företag, löpträna, föreläsa, träna kampsport kan också vara andra sätt att finna extra adrenalin, och jag hoppas så att han hittar ”sin grej” för jag vet hur viktigt det är för välmåendet!

 

  • Man behöver hitta en tillåtande omgivning. En omgivning som tillåter honom att flyga och beundra honom för det. Men dom behöver också finnas där när han kraschlandar och ge lika mycket kärlek även när han har mindre energi. Vissa människor vill bara vara med dig på flygturen och rida på dina vingar, andra vill bara plocka upp spillrorna av din energi och få dig att stanna på marken. Att hitta någon som kan vara med vid både start och landning, som kommer att älska dig under hela resan oavsett hur den slutar. Det är svårt. Vid ADHD är det svårt att spara in på sin energi. Antingen har man massor eller ingen alls. Och enligt min erfarenhet vill min omgivning ha antingen eller och trivs inte med föränderligheten, vilket i sig inte är något jag kan påverka. För mig har det varit jätte svårt att hitta ett tryggt nätverk som inte himlar med ögonen när jag sprudlar av ideér eller vänder mig ryggen när jag är deprimerad. Som en tidigare ”vän” sade till mig vid ett samtal: det är ingen idé att fråga hur du har det för det går aldrig att hålla koll på dig. Du har alltid något nytt på gång. (Som att det vore negativt?!?) Ja för somliga är det faktiskt det. Dom orkar inte med ombytligheten man bär. Jag har valt att lämna alla personer som inte klarar av min energi bakom mig, men jag vet också att det gör att man många gånger blir ensam. Vilket jag inte önskar någon.

 

  • Man behöver hitta sin motpol (och jag är så otroligt glad att jag har gjort det). I vuxenlivet kommer han behöva hitta en andra hälft som kan hålla i ordning på allt han tappar utan att skuldbelägga honom för det. Någon som inte bannar honom för vardagliga svårigheter utan tar hand om dem med kärlek och ser det han bidrar med istället för det han missar.

 

Men så klart. Vi är alltid oroliga för våra barn. Både med och utan diagnos. Men jag ser mig själv i honom, ser nitarna han kommer gå på, och vet hur ont det gör. En mening någon kanske säger på skämt vrider sig i magen på mig för att jag vet att det inte är roligt. Att skämtsamt säga ”vad dum du är” till någon som på riktigt känner sig dum gör att det faller platt. Att be någon sitta still som redan försöker kan kännas som en smäll i ansiktet (och det gör mig ledsen även när någon ber mig om det som vuxen).

Att försöka ALLT MAN KAN och ändå inte lyckas nå upp till omgivningen krav, gör tillslut kanske att man inte försöker alls. Och kanske är det just det jag är rädd för, att han ska sluta kämpa, sluta försöka, att han ska ge upp.

Min son har ADHD. Han är den mest sprudlande personen jag känner. Han är glad, empatisk, älskar allt och alla. Han är modig, nyfiken, tacksam och gör mig lycklig bara med sin blotta närvaro. Han är energisk, empatisk, klok och kreativ. Han har en otrolig social förmåga och skapar vänner på sekunder. Min son är allt jag önskar och mer därtill. Tänk att livet kan bli ett så stort bekymmer, bara för att man har svårt att sitta still <3

Jag måste…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag funderade över vad det var som bekymrade mig just nu och då dök alla måsten upp. Jag måste det och jag måste det. Usch, när jag hör ett måste vill jag bara göra tvärtom. Kanske är det för att jag har så många egna måsten så att när någon annan lägger sina måsten på mig visar jag på motstånd. Fast vid närmare eftertanke kanske jag brukar bli trotsig ändå. Är väl fortfarande lite av ett barn och klarar inte av när någon talar om för mig vad jag ska göra.

När optikern säger att jag behöver glasögon, svarar jag att det behöver jag inte alls. Vid de tillfällen läkare sagt till mig att jag måste ta medicin svarar jag att det måste jag inte alls. Och nämner personen inte framför mig att saken är ett måste…ja då ger det ju mig utrymme att göra som jag tycker, eller hur. JAG.MÅSTE.INGENTING.

Jag tycker att skolböckerna känns tröga att läsa, kanske för att det är ett måste, eller kanske för att det är för mycket upprepning för att jag ska tycka att det är kul. Nu måste du börja läsa nästa termins böcker, säger en sida av mig. Nähä, det måste du inte alls, ropar den andra.

Hela min värld är full av måsten (sådana jag gett mig själv), kanske därför jag avskyr dem så mycket. Jag måste röra mig eller springa varje dag, jag måste äta bra, gå ut med hunden, sitta ner med mina barn, göra något produktivt, vara social, skriva blogginlägg, yadayadayada, puh, blir trött bara av att skriva det.

Dom där måstena förpestar ju allting. Sätter du ett måste framför ett ord så blir ordet genast mycket tråkigare även om du egentligen tycker om det. Jag älskar att skriva, men om jag måste så låser det sig. Jag älskar att promenera, men om jag måste känns det med ens inte lika trevligt.

Hur ser dina måsten ut? Har du funderat på det? Hur ofta använder du ordet? Vad betyder det för dig?

Näste vecka måste jag försöka radera det ur min ordbok, eller nej det måste jag ju inte, men jag vill. Jag vill försöka undvika ordet. Det är veckans mål. (Idag när jag skriver det här är det lördag och på måndag när detta inlägg kommer ut lär jag ha glömt det så påminn mig, eller inte). För du måste ju inte, och inte jag heller.

 

Gullefjun!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Vi har fått gäster utanför programrummets fönster på jobbet. Och jag som kan ha svårt att hålla tankarna där de ska vara i vanliga fall har nu fått en extra utmaning. Jag blev sittande en stund med hjärtat i halsgropen när jag fick se hur de två små balanserade på takkanten. Tänk vad olika vi mammor är. Vissa lämnar sina avkommor på hustak och andra inte 🙃Helt otroligt att dom klara sig ändå. Håller tummarna för att jag får vara med och se deras första skutt när dom flyger iväg. Vilken ynnest det skulle vara❤️

Äntligen djur på jobbet, som jag har längtat! Ibland behöver man ju tanka på med kärlek och energi mellan mötena och att kika ut genom fönstret för att finna dessa små gullefjun fyller en ju för hela dagen <3

Önskar er en trevlig helg!

Det vackraste av allt

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Det finns så mycket man vill här i livet.

Så mycket man drömmer om.

Så många mål man vill uppnå.

Livet.

Så skört

och så vackert.

Men det vackraste av allt

måste ändå vara kärleken.

För om jag skulle behöva välja,

endast få uppleva en enda sak

så skulle jag välja att bli älskad.

Om och om igen.

En påminnelse!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Är du bättre än andra?

Nej helt ärligt så är det inte ofta den känslan faller över dig va? Kanske mer tvärtom? Jag tror de flesta människor är experter på att jämföra sig med andra, och ja, vi jämför oss i allt. Arbete, lön, prestationer, utseende, intelligens, vänner, intressen. Till en viss det kanske det är naturligt och på något vis kanske det fyller en funktion, men för många tror jag att det kan bli tvärtom. Att det tar kraft, energi, att man blir ledsen och ofta får en känsla av att vara värdelös.

Det vi glömmer av när vi jämför oss med andra är att vi har helt olika förutsättningar. Det är ju inte som en löpartävling direkt att vi står precis vid samma startstreck och springer på samma tid. Nej i verkligheten är det ju precis tvärtom.

Vi har ALLA helt olika förutsättningar!

Den där jämförelsesjukan skadar oss. Den förminskar dig och krymper dig istället för motsatsen. I framtiden vill jag att du tänker på det när du jämför dig med andra. Att den där jämförelsen aldrig kan bli jämn. Och att den enda du egentligen kan tävla emot, är dig själv.