Blogg

Det där med att fokusera kan vara svårt i vardagen och ännu svårare när det kommer till stora projekt. Att städa, handla julklappar, göra färdigt min uppsats kan alla tre kännas som lika stora uppgifter när de är ospecificerade, och blir därför övermäktiga. Även om jag vet om problemet kan jag ibland ha svårt att dela in det i mindre uppgifter och göra det enkelt för mig.

När jag säger till dottern att städa rummet sitter hon bara och stirrar framför sig, som bäst kanske hon flyttar en sak från sängen till skrivbordet eller tvärtom. På några minuter har lillebror redan hunnit bli klar medans storasyster är gråtfärdig, hjälp mig snyftar hon och förstår inte själv varför det inte går. När lillebror kan borde ju hon också klara av att städa ditt rum själv, eller? Ofta får jag påminna mig själv om att hon likt jag inte vet vart hon ska börja (eller vart hon ska sluta heller för den delen). Men om jag istället ger henne en instruktion i taget och ber henne dammsuga, slänga sina käder i tvätten och bädda sängen så gör hon det utan problem, då vet hon exakt vad det är jag vill ha av henne.

Det är samma med min uppsats, jag vill inget hellre än att bli färdig, men målet har legat så långt fram att jag knappt kunnat se det, och det är så mycket som ska göras i en uppsats att jag inte vet vart jag ska börja. Men nu har jag äntligen lyckats att strukturera upp även den, försökt att dela upp allt det stora i små delar. Så att jag lättare ska se vad som behöver göras.

Det är som en stor fotbollsplan, du ser målet och vet att det är dit bollen ska, men det är bara så himla mycket saker i vägen. Så istället för att dribbla framåt står man kvar med bollen framför sig utan att våga ta ett steg i någon riktning. Du ser liksom alla de där gubbarna men vet inte vem som är din vän eller fiende vem du ska dribbla till och vem du ska springa i från. Du får känslan av att de är för många, att det blir för mycket, det får dig att tro att du aldrig kommer att klara av det och gör att du väljer att gå av planen.

Så varje gång du fastnar eller inte kommer vidare, kom ihåg att göra det tydligt för dig. Damsug din planhalva och placerar ut dina gubbar istället för att låta dem springa fritt. Gör en strategi så att du exakt vet vem du ska passa till och varför. Så ska du se att du snart når fram till ditt mål. Lycka till!

Jag vet inte om ni som jag har problem med minnet, och det värsta är att man aldrig lär sig, att man tror att man ska minnas saker fast att erfarenheten visar motsatsen.  Kanske är det  därför som det alltid är så svårt att laga mat eller baka, man tittar i kokboken, 3 dl, man vänder ansiktet mot mjölpåsen och har glömt bort siffran, antingen vänder man sig mot kokboken igen och håller på så där i x antal timmar, eller så gör man som jag. Kör på känn, på det jag tror är rätt. Det kan väl inte vara så noga liksom, men i i efterhand visar det sig ofta att det är det, supernoga, inte bara mängden av saker man häller i, utan också ordningen på hur man häller i saker, suck. Tur att jag aldrig haft en dröm om att bli bagare, eller kock. Jag hade förmodligen gått arbetslös…..i resten av mitt liv.

Det är samma varje sommar! Ni vet när man köper nya blommar, sår och planterar. Ofta slutar det med att jag rycker upp skiten igen eller kör över det med gräsklipparn för att jag aldrig minns vart jag satte sakerna. Jag har under fem årstid haft tre planteringslådor på min tomt där jag sått grönsaker, och varje år har jag tänkt att jag kanske borde skriva ner vart jag satt vad men sen säger en del av mig,  hur svårt kan det vara, att komma ihåg ordningen på TRE grejer. Mycket tydligen, för jag misslyckas varje gång. Ett år tog jag mig i kragen och skrev på några skyltar vad lådorna innehöll, men den där texten försvann med regnet och jag var tillbaka på ruta ett.

Kanske är det där i från det där kontrollbehovet har uppstått, att jag måste dubbelkolla saker hela tiden för att jag vet med mig att jag inte kan lite på mitt eget minne. Jag vet aldrig vilket buss jag ska ta, eller varifrån den går, även om jag åkt med den flera gånger. Fast att jag precis tittade i busstidstabellen kan jag inte minnas tiden, och jag får dubbelkolla koder jag använder varje dag. [Tweet ”Det känns om omgivningen har ett inbyggt usb som jag saknar”]Ofta säger man att personer med npf är mer stresskänsliga och är det så konstigt egentligen? Det är så otroligt mycket saker runt omkring oss vi måste hålla ordning på i dag, och har man svårt för att komma ihåg de allra enklaste sakerna i sin vardag, hur ska man då klara det svåra?

Försöker du fånga dagen, eller jagar du framtiden?

Jag lever ofta i framtiden. Det är mycket det som skapar min ångest. Den är ju som ni förstår rätt svår att kontrollera. Det är rätt konstigt egentligen att vi alla planerar och tänker så mycket på vår framtid, som om den vore mer värdefull än nuet. Egentligen är nuet allt vi har, för vi vet trots allt ingenting om vår framtid, vi vet ingenting om nästa år, några veckor eller i morgon, inte ens nästa minut…..det är väl det som får mig att må så dåligt. Jag försöker jaga och kontrollera något jag aldrig kan få tag i, istället för att fånga det som finns framför mig just nu.

Ofta brukar det jag fasar för i framtiden ändå aldrig inträffa, och det där jag längtar efter eller planerar inför känns aldrig riktigt så där bra som jag hade föreställt mig det. Jag har förvånansvärt svårt att peka ut några svårigheter i nuet, min familj är frisk, vi har tak över huvudet och mat i kylskåpet. Så egentligen borde jag må bra…. Men i framtiden kan jag rabbla upp hundratals faror och olyckor, det känns som att alla faror ligger framför mig, som ett minfält, och att jag ständigt måste parera och hålla koll på hur jag skall kunna undvika dem.

Det är plågsamt att jaga den där tryggheten, och skulle jag leva i den skulle jag förmodligen ändå bli uttråkad, så vad är det jag strävar efter egentligen? Det är nog fler än jag som är trötta på det där slitna uttrycket fånga dagen, ändå har det en otroligt viktigt innebörd. Det viktigaste för oss med kontrollbehov och ångest kanske trots allt inte är att fånga dagen, utan att sluta försöka kontrollera framtiden.

Självhjälpsgrupp -informationsmöte i Vänersborg

Äntligen är det dags att köra igång den första tolvtegsgruppen. Den kommer att starta i Vänersborg. Men innan den sätter igång är du välkommen på ett informationsmöte där vi tillsammans går igenom hur gruppen kan komma se ut, och vad programmet innebär. Det här är den första gruppen som startas vilket innebär att du som medverkande kan vara med att påverka, att vi tillsammans skapar denna grupp. Du binder dig så klart inte upp dig till att medverka om du kommer på informationsträffen utan det är endast för den som är nyfiken och vill ha mer information. Skulle du efter informationen känna att du är intresserad av att vara med är du välkommen att kontakta mig igen.

Det är ingen föranmälan utan bara att droppa in, men du får gärna maila mig om du kommer så att jag vet hur många vi blir. Då jag vet att många har svårt för stora grupper vill jag undvika det och skapar i så fall fler informationsträffar. Är du nyfiken på att medverka men kan inte komma på informationsmötet får du gärna kontakta mig för vidare info, jessica@nestorforlag.se

Så får du inte det hjälp eller det stöd du önskar? Är du beredd att jobba med dig själv för att förbättra ditt mående?

Välkommen på detta info möte. Jag ser fram emot att träffas!

Usch de här senaste veckorna har präglats utav trötthet. Jag lägger mig i tid, djupandas och försöker att inte stressa, ändå sitter tröttheten i mig som en klibbig hinna på min hud. Jag jobbar med att acceptera det, att låta mig vila. Har lagt uppsatsen åt sidan och varje gång jag vill skriva något här tappar jag orden och stänger locket på datorn utan att slutföra det jag tänkt. Det är som att bokstäverna försvinner framför mig. Jag vet precis vad jag vill säga men det kommer bara inte ut.

Kroppen skriker efter att få prestera, att få utlopp för den där kraften som finns där inne. Ibland känner jag den komma men så försvinner den lika snabbt, och kvar sitter jag, tom, utan ord, utan känslor, utan kraft,

Jag kan acceptera den där tröttheten det är ok, men när jag samtidigt känner den där energin glöda till, för att sedan svalna lika snabbt. Då känns det som att kroppen lurar mig, inger falska förhoppningar. Jag borde ju kunna dess gång nu, men ändå kommer den som en chock varje gång, och jag blir alltid lika ledsen, besviken.

Ångesten kommer som ett brev på posten och jag vill bara sända det i retur.