Blogg

Hej, hej, spegelselfie.

Jag hade inga stora planer det här året, varken för mig själv, familjen eller företaget. Jag drabbas inte mer än någon annan i denna kris. Tvärtom kan jag känna mig trygg (om man nu kan det) då ingen i familjen tillhör en riskgrupp och vi både har trygga och fasta jobb. Men ändå..

…känns livet osäkert. Man tappar både fart och lust och tänker ”det är ingen ide”. Och kanske sörjer jag inte så mycket för min egen skull utan mer för andras. För folk som förlorar både arbete och familj. Får ont i magen bara tanken på hur många som går och är riktigt rädda och mår dåligt just nu.

Man vill bara vakna upp och höra att allt detta är över, att det var en (mar)dröm. Se tillbaka på det som en händelse som passerat.

Mina drömmar har förflyttats. Inte på grund av coronan utan mer baserat på samtal med min man. Tillsammans försöker vi titta framåt för att se vad som är möjligt för oss, vart vi hamnar, och tillsamman tog vi beslutet att stanna kvar där vi är. Helt plötsligt fick vi massa jobb i nävarna. Vi som hade gett upp om huset i längtan efter något nytt.

Jag inser att jag behöver bygga drömmen där jag står, istället för väntan på framtiden. Men inte ens det känns roligt när framtiden känns så osäker just nu. Det blir nytänk och omtag på flera sätt.

Jag träffar klienter och samlar på erfarenheter. Jag skriver på en ny bok och planerar inför en till, har hittat nya intresseområden och har som vanligt tankarna på svaj. Livet är likadant men ändå tvärtom.

På flera områden i livet tänker jag att ”det inte var så här det skulle bli”, men samtidigt lutar jag mig tillbaka och tänker att livet blir nog bra ändå, så länge det finns glädje där i ♡

Lämna det osagt.

Säg det inte rakt ut.

Jag ser det i dina ögon,

men vill inte att det ska ta slut.

Blundar.

För jag vill inte se dina ord.

Lämna det osagt.

Jag önskar att jag inte förstod.

Skrik.

Men säg det inte rakt ut.

Jag läser dina läppar,

som jag aldrig gjort förut.

Jag ser det i ditt ansikte.

Jag vet att du måste gå.

Medveten om att den här stunden,

är den sista för oss två.

Du snubblar på orden.

Men ramlar inte omkull.

Jag ler.

Mest för min egen skull.

Jag orkar inte vända om.

Jag ser dig gå.

Medveten om…

att vi inte längre är två.

• Lättnaden man känner efter att ha rensat och sorterat hemma.
• Nya tapeter ♡
• Se ett rådjur gå över promenadstigen.

• Att se en ekorre springa över parkeringen och ta skydd i ett träd.
• Att studera soluppgång.
• Fågelfjädrar på marken.

• Vårblommor.
• Cykla mot soluppgång.
• När smärta släpper.

• Se ambulansen hämta en person från ett äldreboende.
• Tacksamheten till vården ♡
• Tomma dagar med inget på agendan.

• Blommor som växer utan gränser.
• Solkatter i mitt kök.
• Vind i håret.

• Att se solen i Turbus ögon.
• Att få hem en ny diffuser jag längtat efter.
• Att få vakna upp med ryggsmärtor istället för hosta.

Livet känns fortfarande ganska overkligt även om man börjar vänja sig vid c-ordet och alla nyheter som skrämmer en. Jag känner att jag varje dag är tacksam och närvarande i stunden. Samtidigt får man sig en tankeställare om vad som är viktigt, och vart man vill lägga sin tid. Jag känner allt starkare att jag vill kunna driva eget på heltid, bestämma över mig själv och min tid. Välja vad jag vill göra varje dag. Samtidigt är man i samma stund tacksam för att man har en anställning, är trygg. Tankarna har väl aldrig snurrat så fort som de gör just nu, så är det väl för de flesta.

Trots allt som är på gång i världen så trivs jag så bra i mitt lilla samtalsrum och med mina samtal. Känner mig verkligen hemma i det jag gör och där jag är. Får så mycket tillbaka av mina klienter därför känner man att man skulle vilja lägga mer tid och kraft där man får den tillbaka. Tröttheten är fortfarande stor i mig, ibland övermäktig. Men jag har hållit kvar i yogan och lagt mig på mattan varje dag. Jag har också börjat cykla till jobbet och har som plan att promenera eller springa om mornarna så fort jag känner att jag kan lita på min rygg som har krånglat.

Jag saknar min energi. Ibland kommer den, som en stormvind, ger mig ideér och mod. Men så försvinner den igen och jag glömmer genast allt det där jag skulle ta mig för. Livet. Upp och ner. Ljust och mörkt. Tomt och fullt. Så dyrbart, oavsett dess innehåll.

När ni går förbi mig

Jag har alltid promenerat, till och med i vad jag skulle kalla ”rask takt”. Men jag insåg bara för någon vecka sedan att jag inte längre är särskilt rask. Och jag bara undrar, när hände det?

Härom dagen gick en kvinna förbi mig och jag menar verkligen gick. Jag skulle vilja säga att hon var i min egen ålder, eller i allafall i den åldern jag ser mig själv som (så förmodligen så så där 10-20 år yngre än mig).

”What the fuck” var det första jag tänkte när hon skuttar förbi mig med barnvagnen i ”rask takt”. Tävlingsinstinkten vaknade och jag tänkte att ingen jävel med barnvagn går om mig och hunden Turbo. Det är inte för inte han bär sitt namn.

Jag skulle vilja säga att hunden är anledningen till att jag inte tog mig förbi henne men sanningen var nog mer att jag glömde bort själva tävlingen ca 30 sek efter att jag själv startat den. Alltså på riktigt. Jag har inte bara dålig kondis utan dåligt minne också. Och där kan jag nog inte ens skylla på åldern det är nog bara sådan jag är.

Så det är det nya livet alltså. Pensionärspromenader. Det är inte promenaderna som blir längre utan jag som blir långsammare. Mannen har helt enkelt rätt när han tycker att jag varit ute i en evighet och jag bara tagit min vanliga promenad som alltid har tagit ca 40 minuter. Nu tar den helt enkelt lite längre tid…

Första upptäckten kom dagen innan mitt ryggskott. Det var nog första gången jag registrerade mitt långsamma tempo. Pensionärerna gick förbi mig och vinkade och jag undrade hur fan det gick till. När jag tvingade mig själv (och hunden) att öka tempot fick jag vansinnigt ont i höfterna och dagen efter kunde jag knappt röra mig och sedan pågick den orörliga historien i en vecka.

Jag vet inte om man ska kämpa emot eller inse läget. Åldern tar ut sin rätt… 

Jag har i alla fall ess i backfickan där jag i en evighet kan berätta om att ”när jag var ung” då sprang jag minsann till jobbet, det var en mil. Gissar att jag får leva på den länge 😉

Ok, jag är inte snabb längre. Eller kanske aldrig kan påstå att jag varit det heller. Men jag har i alla fall kunnat röra mig mer eller mindre snabbt framåt. Jag vill att ni kommer ihåg det. När ni går förbi mig.

Ordet finns inte för mig. Jag har aldrig förstått det. Varför göra något senare som man kan göra nu?

Jag vet inte när sen är, om det ens finns, eller vad det har för mening?

Hur kan man ens vänta till sen när nu är allt jag har?

Sen…vad betyder det egentligen?

Känns som en överenskommelse om en viktig betydelse jag missat. Platsen ekar tom i min ordbok, saknar översättning.

Jag skriver ordet och övar på att ta det i min mun.

Det känns obekvämt, lustigt. Som att prata ett språk man själv inte förstår.

Men jag nickar.

Låtsas som att det är självklart. Fast att varje gång jag hör det orsakar mig ett blödande sår.