Läslust

Jag är så lästrött. Förra årets läsmaraton tycks ha satt sina spår. Jag som förut kunde sluka flera böcker på en kväll orkar inte ens läsa det jag vill läsa. Jag ser bara text. Innebörden av den går inte in. Det känns både läskigt och tråkigt för en person som älskar böcker. Jag antar att det är en av anledningarna som gör att tv:n just nu tilltalar mig mer. Den som jag aldrig tidigare trivts med längtar jag nu efter. Jag vill ha lättsmälta serier och inte vetenskapligtext.

Jag ser såklart orsaken framför mig och jag låter den landa. Det får vara ok. Jag accepterar det fast att jag egentligen inte har lust. Jag förstår att motsatsen låser problemet, gör att det blir större istället för tvärtom.

Jag saknar böckerna, trots att jag varken har lust att ta i en, än mindre läsa den. Eller kanske är det just lusten jag längtar efter. Den stillsamma stunden där jag vanligtvis utmanar min hjärna. Just nu är den trött på utmaning, vill bara vila.

Lust kommer och går, är svår att tvinga fram. Ibland behöver man bara låta lusten vila, för att den ska ha kraft att komma tillbaka. Och det gäller att påminna sig om det. Att lust är en känsla som präglas av en stark längtan efter något och kommer inte fram bara för att du tvingar dig till något du egentligen inte vill. Jag skriver inte bara för att påminna dig om det utan mer för att påminna mig själv; följ din lust, gå dit den går, vila när den vilar och lita på att den kommer tillbaka ♡

Jag sätter ett kryss i min kalender och ser att det bara är ett enda skoltillfälle kvar sedan är vårterminen gjord. Samma sak med egenterapin, ett sista möte sedan är 20 terapitimmar avklarade. Drar lättnadens suck och kommer sedan tillbaka till verkligheten igen. Allt känns bakfram just nu. Även om jag kan fortsätta kryssa av saker i min kalender känns framtiden oviss. Jag planerar inte för en semester i sommar, inte för barnens kalas och inte för skolan till höstan. Man är bara här och nu och håller andan. Längtar tills att det är över.

En sådan overklig grej att vara med om ändå under sin livstid. En pandemi. Och det spelar inte roll hur jag än lägger mina kort så känns det som att jag gör något fel. Är jag tillräckligt sjuk för att vara hemma? Är jag tillräckligt frisk för att gå till jobbet? Jag tror aldrig någonsin man känt efter så här mycket. Har jag ont i halsen? Var det där snor som kom från min näsa? Och oavsett om jag är hemma eller om jag går till jobbet så känns det som att jag gör något fel. Kanske för att ingen av oss faktiskt vet.

Som det kontrollfreak jag är har jag släppt allt. Faller handlöst och litar på livet.

Vi fortsätter att gå ut, handlar, smårenoverar vårt hus. Det känns fantastisk samtidigt som jag bara vill stänga in mig och länga alla pengar på hög, inte slösa en krona, för tänk om….

Jag sover bra, andas utan problem. Jag störs inte av tankar på det som är runt om oss även om man inte kan undvika att höra eller läsa om det vart man än vänder sig. Just nu är jag bara i varje stund. Inte i framtiden, inte i det förflutna. För första gången i mitt liv är jag ingen annanstans, än här.

Vi har nu bott i vårt hus i 12 år och jag trodde aldrig att det var denna platsen jag skulle komma kalla mitt hem. Ända sedan jag varit liten har jag drömt om en trygg plats. Det har på något vis varit jätte viktigt för mig. I alla barnböcker och filmer så var det hemmen jag studerade, huset. Och jag minns hur jag lätt kunde sjunka in i drömmarnas värld. Till tryggheten i ett trähus, med trägolv och mjuka möbler. Det huset jag lever i idag liknar inte det i mina drömmars värld. Kanske på insidan men inte alls på utsidan. För jag drömde om livet på landet. Om getter, hönor och grisar. Jag drömde om skog, stigar och grusgångar. Jag drömde om att bo i ett och samma hus hela livet. Att kunna erbjuda mina barn en trygg plats, ett hem att återkomma till, ett hem som står kvar.

Men så ser man dem idag. Hur de rör sig i huset. Hur trygga det är, och hur de vet vart allting har sin plats. Hur det här hemmet känns som en självklarhet för dem. Som om inget annat fanns.  Jag studerar dem med en värme i magen, av att ha gett dem en känsla jag själv aldrig fick.

För hur bygger man egentligen trygghet mellan fyra väggar? Det är ingen självklarhet att den alltid får plats. Men i det här hemmet bor den, i allra högsta grad. Och det är det som gör mig så tacksam, som får mig att stanna kvar, gör mig rädd för att släppa taget, för att vi vet vad vi har.

För även om jag känner mig hemma här så kan jag inte sluta längta till skogen, till ensamheten och till mina djur.

Men vi har beslutat oss för att stanna kvar, att lita på livet. Att mina drömmars hem dyker upp när hela familjen är redo för det.

Så i veckan tog vi tag i renovering omgång  nr 302, ja eller i alla fall känns det så. Jag och min man är ena jäklar på att förnya oss, byta ut saker, ändra om. Men för första gången på tolv år känner vi att det bliv riktigt bra. Att det är först nu vi fick till det på något vis.

För visst behöver man byta ut saker. Tänka om, och förnya sig. Men med en förändring kommer fler. Helt plötsligt behöver man inte bara nya tapeter, utan nya möbler till tapeterna, eller kanske till och med nytt porslin. Ja denna månad kommer nog gå till den dyraste i historien. Men också den som förändrade hela vårt hus och fått oss att på riktigt vilja stanna kvar.

Efter småbarnsåren tappade jag all min lust för trädgård och inredning. Ett intresse som från början var riktigt stort. Jag hoppas nu att den kommer tillbaka inte bara här på insidan utan också får oss att orka inreda ta hand om utsidan på huset.

Så vad är egentligen ett hem? Är det där jag hänger min hatt eller där min trygghet bor? Kan mitt hem vara någon annanstans än  miljön jag lever i? När känner du att du kommer hem?

Även om jag inte känner att detta huset är där mitt hjärta bor som kommer jag alltid att älska detta stället för att det är här mina barns trygghet bor. Det är här dom har fått sina första skrapsår, det är här dom lärt sig krypa och gå. Det är här dom har stängt in sig och låst sin dörr. Det är här dom har skapat sina första och kanske största minnen. Själv har jag i hela mitt liv längtat bort, och vad jag hoppas jag har givit dem, är en längtan hem ♡

När jag gjorde min ADHD-utredning gick jag en ”ångestkurs” där man fick göra ett personlighetstest. Testet sade hurdan jag var som person när jag mådde bra vs när jag mådde dåligt och vad jag behövde för strategi för att hålla mig på den bra sidan. Jag tror att vi alla borde tänka i samma bana och ofta behöver vi inte ett test för att berätta vår förvandling för oss. Du vet vem du är och vad du känner när du mår bra, men du vet också vem du blir när du mår dåligt. Jag tänker att det kan vara viktigt att ha nedskrivet, eller i alla fall vara medveten om för när mina ”negativa sidor” kommer upp är det ju ett första tecken att jag behöver bromsa och ta hand om mig själv. Att jag är på väg in i något dåligt.

Som ett exempel från mitt eget test så sade det att;

När jag mår bra är jag: inkännande, en bra lyssnare och har lätt för att få en överblick över situationer och sätta sig in hur andra har det. Jag är ordentlig, ordningsam och en organisatör. Testet sade också att jag är en ensamvarg, att jag håller på mitt och är bra på att hålla en röd tråd.

När jag mår dåligt förändras jag. Jag: undviker sociala kontakter, är överkänslig mot kritik, känner mig oattraktiv, lever under en massa måsten och har svårt för att ta avsteg från min planering. Jag har lätt för att bli en slav under tvång och blir pedant. Jag blir lätt misstänksam mot min omgivning, ältar och går lätt i försvar.

Tipsen jag fick från min utredning för att inte hamna i det dåliga måendet var: att öva på att sätta gränser (när man mår bra). Att ha en struktur, sänka måsten och krav. Att inte låta detaljer ta över helheten och ständigt realitetspröva mina tankar och att tänka efter innan jag tar mina tankar för en sanning. En annan rekommendation var att alltid ha någon tillitsfull person att prata med.

Man skulle kunna säga att dessa två är vitt skilda personer, ändå är det en del av mig. Jag har många gånger under livet återkommit till det här testet. Tittar på det och fått en påminnelse. Speciellt i stunder jag känner mig ”svag” och sårbar, för jag vet att det inte är min huvudkänsla, det är liksom inte jag. Så en liten läxa jag vill skicka med dig är att undersöka ditt eget jag. Gör det som en skrivövning…

Vad har du för olika delar av dig?

När jag mår bra är jag….

När jag mår dåligt är jag…

För att hålla mig på den bra sidan behöver jag…

Berätta gärna för mig hur det gick ♡

Efter en av mina regelbundna promenader förra veckan kände jag hur mina höfter helt plötsligt låste sig. Jag anade oråd och landade direkt ned på yogamattan när jag kom hem. Sakta men säkert spred sig smärtan från ljumskarna till ländryggen och det vart helt klart inte lika lätt att ta sig upp från mattan som det var att komma ner.

Min ländrygg har varit till besvär de senaste åren, det är av den anledningen jag slutade springa, ja till och med slutade träna skulle jag vilja säga för ett tag gick jag till och med på gym men det gjorde bara det hela värre. I grunden tror jag att det handlar om ett stillasittande arbete, men när den onda cirkeln är igång är den svår att bryta. Jag kan inte stå i mer än 10 minuter, eller kanske till och med mindre än så, jag kan inte springa, jag kan inte lyfta tungt. Det enda jag faktiskt kan är promenera och yoga, och det gör jag, regelbundet. OCH jag går hos en sjukgymnast.

Jag gör vad jag kan, men är så klart just nu, motiverad till att göra änna mer. Att i princip göra vad som helst för att bli av med smärtan. Efter några sömnlösa nätter försökte jag återigen ta en promenad med hunden men kom knappt runt husknuten innan jag kände att benen inte bar mig framåt, och varje gång hunden stannade eller ryckte till smärtade det otroligt i ryggen. En promenad som vanligtvis tar max 10 min tog nu ca 30 och ta sig runt och jag lade mig på golvet och grät av förtvivlan när jag kom hem.

Jag är van att kunna göra VAD jag vill, inte vad kroppen vill. Det kändes som kroppen t0g min frihet i från mig och jag låg där på golvet och svor av orättvisa. Det finns dom som rör sig mindre än mig, som inte tänker ett endaste dyft på att ta hand om sin kropp och dom kan minsann både stå och gå. Jag tillät mig själv att vara både arg och ledsen. Sen bytte jag mindset till tacksamhet.

Jag är tacksam för att min kropp faktiskt har stått ut med mig i alla dessa år som jag pressat den. Jag är tacksam för att det bara är ett ryggskott. Jag är tacksam med vetskapen att det går över, och jag är tacksam för att jag älskar och röra mig och fått tillåtelsen att göra det smärtfritt i 40 år.

Istället för att bli påmind om smärta vid varje rörelse ska ryggen få påminna mig om tacksamhet. Det är okej. Det kommer bli okej.

Om man letar kan man finna tacksamhet och acceptans även i situationer man inte gillar. Jag vill så klart inte ha ont i ryggen. Men anledningen till att det gör mig så otroligt upprörd handlar inte bara om smärtan utan mer för att jag inte känner mig handlingsfri. Jag gillar ett liv i rörelse och det är jag otroligt tacksam för. Situationen påminner mig om hur bra jag vanligtvis har det och det är jag också tacksam för. Vi kan alla väga våra olyckor och sorger på våg. De är olika tunga för var en av oss och gemensamt är att ingen av oss vill ha dem där, men den tanken kommer aldrig trolla bort dem.

Människor visar ofta motstånd när det kommer till tacksamhet och acceptans, en av anledningarna till det är för att det oftare  är lättare att vara arg, sur och bitter. Det är lättare att tänka som du alltid gjort. Att går runt att svära för att livet inte blev riktigt som du tänkt dig. Men att hålla fast i dina gamla tankar, rädslor, agg eller ledsamhet kommer aldrig göra dig lycklig. Även om du inte trivs på den platsen, så är den bekväm, det är därför du stannar kvar där. Det krävs mer jobb från din sida att vända dina tankar, att leta efter ljus i mörkret. Det är så mycket svårare att uppskatta livet, när det går emot dig, än att svära åt det. Det är svårare att se de vackra, än det som går fel.

Men det går.  Jag vill bara påminna dig om att det går. ♡

Soulsister.

Idag fyller världens bästa hobbykreatör år och jag skulle vilja ge henne hela världen (men jag hade inte tillräckligt mycket inslagspapper så jag fick hitta på något annat). Jag är en sådan person som tycker att födelsedagar verkligen ska firas, oavsett ålder. För det finns något så himla vackert med att åldras, att få lägga till ett helt nytt år på sin livslinje. Och motsatsen hade ju varit fruktansvärt så fram med rynkor och grått hår!

Ja nu skulle det här inlägget inte handla om åldras utan om dig. Dagens födelsedagsbarn. Jag skulle vilja skriva något fint men tappar helt orden. Jag känner att jag inte kan ge dig tillräckligt. Varken i ord eller i gåva. Men jag vill ge dig en liten påminnelse om hur stor du är, och hur många centimeter du faktiskt har växt utan att själv vara medveten om det. (Nu pratar jag om mentala centimeter och inte kroppsform) även om den visserligen också har en tendens att förändras  (alltså nu snackar jag på mig själv). Ja du fattar.

Tänk på dig själv när vi träffades, på den där tjejen som ville bära hatt. Och titta på hon som står där idag. Allt hon har gått igenom. Vilken resa. Jag är så glad att jag fått vara vid din sida och hoppas få tillbringa flera år framöver jämte dig.

Inte vet jag om det på riktigt finns något man kan kalla en själsfrände, men om det finns så är jag säker på att det är du. För aldrig har jag haft någon så nära (men samtidigt så långt i från). För det spelar ingen roll hur ofta eller hur länge vi träffas, det känns aldrig som tillräckligt och man vill alltid ha mer. Alla ord hinner aldrig sägas och jag kommer ofta på mig själv med saker jag glömt att berätta eller samtalsämnen jag vill dryfta. Du känns som min familj, som min syster, som en så naturlig del av mig själv.

Älskade vän ♡

Jag hoppas att du får solsken idag. Jag önskar dig en blå himmel. Jag hoppas du vaknar till fågelsång och hundpussar. Jag önskar dig den perfekta koppen kaffe (men kommer samtidigt på att du inte dricker det längre). Jag önskar dig nakna fötter på grönt gräs. Jag önskar dig en färggrann blombukett. Jag önskar dig solen i ansiktet (inte när du kör bil). Jag önskar dig massa kärlek och kramar. Jag önskar dig kärlek och paket. Jag önskar dig lycka. Jag önskar dig allt.

Älskade vän, jag önskar dig allt.♡

• Att få studera stora snöflingor i från fönstret.
• När handledaren uttrycker att han är imponerad över att jag lyckas få min klient så delaktig.
• Studera en stor flock fåglar som täcker himlen.

• Att vakna på morgonen av ljuset.
• Att få ett helt nytt hem med hjälp av nya tapeter.
• Att se ett kärleksfullt par stå och kramas länge på perrongen.

• Att studera en fågel som glidflyger över himlen.
• Att få höra ordet imponerande som återkoppling på ett av mina samtal.
• Att äntligen få betyget ”över genomsnittet” på en samtalsintervention.

• Att få vara med och närvarande när vinter och vår möts.
• Den kalla morgon luften.
• Solen, solen, den fantastiska solen.

• Att få vakna varje morgon och känna sig frisk.