Blogg

Bär & kattknark

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Kommer på katten med att knarka i rabatten. Han ligger utslagen på rygg över min nyplanterade kantnepea. Kanske är det en omöjlighet att få dessa blommor att överleva i ett kattätt område? Kanske kommer det än mer leda till revirtänkande och slagsmål när alla fyrbenta varelser vill komma förbi och sniffa sig höga på mina lila blommor?

Jag älskar blommor och trädgård. En gång i tiden var det faktiskt mitt största intresse och på gymnasiet stod jag i valet och kvalet om det var djur eller blommor jag skulle välja. Men det blev djur…

Det där med trädgård är ju inte lika lätt som det låter insåg jag när jag fick en. Jag tror att det är min ADHD som förstör för mig, eller i alla fall skyller jag på den och ger upp. Det går inte så bra att vara slarvig när det kommer till fröer. Inte att vara glömsk heller. Man får inte fler försök än ett. Missar man något så dör dem direkt.

Planering är inte heller min starka sida. Jag flyttar runt på stenar och växter varje år. Så är det något jag mot all förmodan fått att överleva, japp då dör det garanterat under flytten. Lägg till små barn, noll med tid och en depression så är det där intresset ett minne blott. När blommorna/grönsakerna inte vill överleva ja då ger jag upp. Orkar liksom inte en fight till.

Idag blir jag trött bara jag tänker på trädgård, fast samtidigt kliar det i fingrarna och jag vill så mycket. Men jag litar inte på mig själv. För min erfarenhet säger att det inte blir bra, hur mycket jag än försöker.

Men allt går ju såklart inte fel. Tacka vet jag bären, dessa älskade buskar. (Som detta året har flyttats). Håll tummarna för mig att de överlever! Dom kommer med underbara överraskningar varje år. Och vindruvan. Ja det har tagit över hela växthuset. Men kanske är detta året då jag faktiskt gör om och gör rätt? Där var sak hittar sin plats. Där jag inte glömmer av vad jag planterat (eller att jag överhuvudtaget har planterat). Där jag inte glömmer av att vattna, och där jag inte kör över det med gräsklipparen.

Kanske ger jag det ett nytt försök. I år, igen.

Sitt still

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Sitt still

I veckan hade jag behandlingssamtal för mina barn. Ett av barnen sitter som ett ljus och svarar aktivt på frågor medans den andra hänger upp och ner i stolen, ligger och krälar på golvet eller detaljundersöker saker som ligger på soffbordet. Jag vet att han lyssnar, även om det inte ser så ut. Men det är så himla påfrestande att prata med någon som visar minimalt intresse och som inte kan sitta still. Jag är så nära att med hög röst säga ”sitt still”, men jag biter mig i tungan. Svär inombords samtidigt som jag är tacksam att jag inte jobbar inom skolans värld.

Jag tror att jag är lika lättad som honom när ”lektionen” är slut. När jag kommer hem sätter mig i soffan och pratar med min man. Under vårt samtal pillar jag med papper, klipper och klistrar. Springer fram och tillbaka till skrivaren samtidigt som jag har tankarna någon helt annanstans. ”Kan du inte bara sitta still” säger han högt och jag vaknar till.

”Va?”.

”Jag blir stressad när du far omkring, kan du inte bara vara lugn?”.

Jag känner efter inombords en sekund, men nej, det går inte att vara lugn.

Eftersom jag bara timmarna innan hade känt precis samma irritation mot min son kan jag nu på pricken förstå känslan min man bär, irritationen, hopplöshetskänslan, och lusten att bara vilja skita i samtalet…..bara för ett en person inte kan sitta still. Men jag förstår också sonen, jag vet hur det känns i kroppen. Hur rastlöshet river och sticks, och hur man försöker koncentrera sig men hur det känns som att man går sönder på vägen.

När en tanke flyger iväg så är det så svårt att inte följa efter.

Jag vet hur jobbigt det är för personen framför en, men jag vet också att det alltid är jobbigare för personen som inte kan koncentrera sig. För den personen lever i den känslan, dygnet runt. Medan du kan lämna situationen och fly från din. Och där och då blir jag påmind, om att detta tillstånd aldrig går över, och att det inte handlar om att han är en pojke på 11 år, utan att han kommer bära samma svårigheter när han är en man på 30 år. I framtiden är det inte hans lärare, kompisar eller föräldrar som ber honom sitta still, utan hans fru eller barn.

Än i dag som 40-åring får jag tillsägelser både från familj, vänner och arbetskamrater. Men även från okända människor. Sitt still. För helt omedvetet rör jag mina fötter, ben, pillar på något, eller blir tvungen att resa mig för att ”gå på toaletten” när stillasittandet har blivit för långt.

Sitt still är ord man kommer ha med sig hela livet, och som alltid kommer kännas som en käftsmäll. För än idag blir jag lika förvånad när folk ber mig att sitta still, för i den stunden är det precis det jag tycker att jag gör, försöker sitta still. Deras påminnelse betyder bara att jag har misslyckats, igen.

 

Vi skrattar

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Vi skrattar i mitt samtalsrum.

För ibland är det precis vad ångesten behöver

att man skrattar den i ansiktet.

När du ser vad ångesten säger till dig blir du först ledsen

sedan arg

sedan road.

För det är du som tror på den.

Det är så viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar

speciellt inte sina tankar.

Du går med lättare steg ut från mitt rum.

För vi skrattar

tillsammans ❤️

 

 

Förlora fotfästet

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Tappar bort

mig själv.

Förlorar fotfästet

om och om igen.

Precis när jag tror att jag återfått balansen

faller jag

igen.

Det syns inte

utanpå.

Men inuti

gör det ont.

Får blåmärken.

Både här och där.

Älskar känslan

av vind i håret.

När tankarna går snabbt

och världen är min.

Huvudet bland molnen

och fötterna på jorden.

Gör att man snubblar

ibland.

Varje gång är jag rädd

för att fastna

att inte ta mig upp.

Och den rädslan

gör nästan ondare

än själva fallet.

Precis som förut

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag mår inte dåligt,

är inte speciellt ångestfull.

Men jag känner absolut att jag påverkas,

förlorar både hopp och energi.

Planerna och drömmarna om framtiden känns plötsligt inte lika stora,

inte lika viktiga.

Och när mina mål inte längre lyser i neonskyltar tappar jag både fart och riktning.

Jag bromsar,

ramlar omkull

och vet inte vart jag ska gå.

Inte ens ordet semester skapar ljuv musik längre.

Känns som att det bara är oljud som hörs.

Livet har alltid varit osäkert.

Men kanske har det nu dragits till sin spets.

Det känns helt plötsligt inte lika meningsfullt att gå framåt.

Var och en står på sin alldeles egna plats.

Skakar galler.

Fast att man egentligen inte är inlåst.

Både friheten och framtiden är begränsad.

Fast att den fortfarande ligger framför oss.

Precis som förut.

Har du bestämt dig för att gå i terapi? Läs det här!

Detta inlägg publicerades i Allmänt Företagande & föreläsningar och märktes Terapi av
Har du bestämt dig för att gå i terapi? Läs det här!

Har du bestämt dig för att gå i terapi? Läs det här!

Först och främst grattis till en bra investering. Du lägger pengar på dig själv, din framtid. För att få ut så mycket som möjligt av den är det också viktigt att du väljer terapeut och terapimetod med omsorg. Idag vet vi att samtalsmetoden är viktigt, men viktigare än det är faktiskt alliansen, att du trivs tillsammans med din terapeut, gör du inte det kan det vara som att kasta pengarna i sjön. Några råd från mig innan du går in i behandling:

 

  • Vad är det du vill arbeta med, är det en sorg, personlig utveckling, depression en söndrig relation eller missbruksproblematik? Jo det är faktiskt viktigt att välja vilken terapimetod som passar din problematik. Känner du att du vill grotta ner dig i det förflutna eller vill du mer tänka på här och nu, framtiden. Olika metoder fokuserar på olika saker, så googla, läs på. Ju mer kött på benen du har desto troligare är det att du hittar rätt terapeut.

 

  • Se till att din terapeut är van med problemet du vill prata om, har mött det förut eller i alla fall vill ta sig an det. Det kan bli helt fel om din terapeut inte har erfarenhet, förförståelse eller kunskap. Hittar du en terapeut som är inriktad på relationer medans du vill arbeta med ett trauma så kan det bli helt fel! Alla terapeuter är självklart nya på ett ämne någon gång men säger din magkänsla att detta inte är rätt för dig. Gå.

 

  • Kolla så att din terapeut själv gått i terapi och har handledning. Det är viktigt för dig att terapeuten fortsätter att utvecklas och har en handledare hon kan bolla sina frågor och funderingar mer och därmed bli bättre i dina samtal.

 

  • Det finns många som kallar sig terapeuter. Kolla så att personen har en lämplig utbildning OCH lämplig erfarenhet. Att personen är utbildad KBT-terapeut säger ingenting om hur bra han/hen är. Är personen van vid att möta människor? Hur många år har personen jobbat med samtal? Tänk på att de flesta samtalsutbildningar går att köpa vilket inte är ett bevis på att personen är bra. Be om referenser, eller titta på terapeutens arbetserfarenheter.

 

  • Samtalsterapeut, kbt-terapeut, livscoach, andligvägledare. Ja namnen är många och alla vill hjälpa dig. Tyvärr kan vem som helst kalla sig terapeut och coach. Så var rädd om dig själv. Välj noga ut personen du vill lägga din tillit till. Som klient är man i en utsatt situation och litar på sin terapeut, skulle terapeuten ge dig råd eller säga opassande saker kan det skada dig.

 

  • Försök att lära känna din terapeut innan du träffar henne. Har hennes företag en hemsida, har hon facebook eller instagram? Se vad du kan hitta för fakta om henne. Gillar du det du läser. Gillar du hennes sätt att förklara saker eller prata? Det är viktigt att ni har samma språk. Förstår varandra. Om du bor i en liten ort kanske du kan hitta någon annan som varit klient hos henne, eller en arbetskamrat. Sen ska du inte ta allt alla andra säger på allvar men får man kritik ligger det ofta en och annan sanning i det. Gå efter din egen magkänsla.

 

  • Vart har personen gått sin utbildning? Se om utbildning har goda referenser.

 

  • Jag passar inte alla. Jag vet det. Jag har heller inte kunskap inom alla områden. Jag vet det också. ALLA terapeuters kompetens är begränsad. Ingen av oss kan eller är van att möta alla slags svårigheter. Se till att din terapeut vet sina begränsningar!

 

  • Ge inte upp!!! Jag har träffat så otroligt många människor som varit inom vården (vissa i hela sitt liv), de har mött kuratorer, psykologer och läkare och har helt tappat förtroendet för människor. Men det finns bra terapeuter, jag lovar, det gäller bara att du hittar den som passar dig ♡

 

Men det viktigaste av allt!

Det finns ett skrämmande antal människor där ute som vill hjälpa andra utan att ha varken kunskap och erfarenhet. Så snälla, var rädd om dig. Att lägga sin tillit i någons händer är värdefullt. Kan personen inte bära upp den kan både du och ditt förtroende till personen skadas. Ta hand om dig!

Saker jag lärt mig av egenterapi

Detta inlägg publicerades i Allmänt och märktes Terapi av
Saker jag lärt mig av egenterapi

Saker jag lärt mig av egenterapi

I april blev jag klar med min egenterapi. Så skönt. 20 timmar gjorda. Timmar jag hade sett fram emot, men som inte alls blev som jag tänkt mig. Trots det försöker jag samla på mig lärdomar, och tänker att det är nyttigt att sitta i andra sidan av terapistolen för att förstå alla känslorna man möter just där. I efterhand ser jag att det viktigaste kanske inte handlade om vad jag lärt mig (eller inte lärt mig) om mig själv utan kanske mer om vad jag tar med mig ifrån att ha varit patient.

För jag vet:

  1.  hur det känns att öppna upp för en ny människa.
  2.  hur det känns att betala för sin tid.
  3.  hur det känns att inte bli förstådd.
  4.  hur det känns att inte riktigt förstå.
  5.  hur det känns att få lämna rummet tyngd av tårar.
  6.  hur det känns när man har fått lätta sitt hjärta.
  7. hur det känns när svaren inte låter som de man önskar…
  8. och hur det känns att inte komma dit man vill.
  9. hur dyrbara minuterna känns när man betalar för dem
  10. och hur det känns att bli avbruten av att tiden är slut när man inte alls känner sig ”färdig”.

Jag hade en idé när jag började i terapi att jag skulle utvecklas, bli ”färdig” med ett område i mitt liv som skavde. Men nej, vi berörde knappt den punkten även om jag försökte. Därför är det extra viktigt för mig som terapeut att lyssna in min klient, vad vill den jobba med, vart ska vi komma. Även om jag hade en förförståelse för allt detta innan, så har jag nu verklighet känt det på djupet.

Jag lärde mig inte det jag trodde, och kanske är det i terapi ibland själv meningen. Jag kommer att ta en paus från egenterapi just nu men kommer sen att fortsätta regelbundet, och då inte bara för att utveckla mig som människa och terapeut, utan också för att påminna mig om känslan att vara patient.

I en drömvärld

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag har alltid varit en jävel på att drömma. Minns när jag var yngre och alltid var någon annanstans. På den tiden kunde man rymma från verkligheten på ett annat sätt än idag.

Jag hade nog svårt att skilja på dröm och verklighet. På nuet och framtiden. Jag har nog liksom alltid levt med ena foten i en dröm. Och på något sätt verkar det som att det är där jag trivs bäst. I längtan. Någon annanstans. Där solen alltid skiner, fåglarna sjunger och jag får arbeta i takt med min egen energi.

Att landa tillbaka i verkligheten kan ibland kännas som en käftsmäll, man drar i backen så det dånar när man öppnar ögonen och ser att man inte är där man trodde att man skulle vara. Det gör ont.

Jag får alltid arbeta med att hämta tillbaka mig själv. Att försöka dra tillbaka det där benet till verkligheten så att jag kan fortsätta att gå. Men det blir alltid att jag haltar mig fram och ramlar in i den där världen, igen och igen.

Om man har ett ben i drömvärlden och ett i verkligheten blir det svårt att komma fram. Det blir svårt att trivas med sitt liv, att hitta mening, veta vad som är sant och vad som är falskt.

Man väntar på att någon ska väcka en samtidigt som man inte vill vakna. För när man vaknar vill man bara tillbaka till drömmen igen. Där det är mjukt och fluffigt.

”Du är där du ska vara” är ett mantra jag burit med mig själv i flera år, som jag ständigt får påminna mig om för att inte springa för fort. Och även om jag många gånger skulle önska att jag vore en person med båda fötterna på jorden så skulle jag inte vilja vara utan de där drömmarna, den där längtan, den där strävan. För även om jag ibland tycker att livet går för långsamt att det ibland kliar och sticks så är det drömmarna som formar mig. Gör mig till den jag är. Den jag ska bli. Och att växa tar sin tid. Den är en process som inte kan skyndas på, oavsett hur mycket man försöker.

Jakten på självkänsla

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av
Jakten på självkänsla

Jakten på självkänsla

Det händer framför mina ögon, precis just nu.

Sonen tappar sitt självförtroende, sin självkänsla, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag försöker rädda situationen, fånga det som ramlar ur honom. Jag kupar mina händer och kastar mig fram innan den trillar i golvet.

Innan livet går i kras.

Men även om jag fångar den, håller den varsamt i min hand. Så tar han inte emot den i sin.

Jag har sett det här fenomenet förut. Haft det framför mig varje dag (har till och med skrivit en bok om det) och på något sätt trodde jag att min värld skulle vara skyddad för att JAG vet, JAG kan.

Men min erfarenhet, min kunskap, går inte att föra över till min son.

Jag ser hur han lägger alla sina små små misslyckanden på hög. Till och med dom där små som ingen annan räknar. Han bygger ett berg av tårar i sin mage, och varje gång någon bekräftar hans misslyckande, glömska eller försening lägger han dit lite till.

Jag som alltid gett dubbelt så mycket kärlek ser helt plötsligt att inte ens kärleken räcker till. Berget av misslyckanden överstiger alla mina kramar, varma blickar och mjuka ord. Hur mycket jag än försöker vräka på växer det andra berget i en snabbare fart.

Det kan handla om elaka ord från en kompis, röda streck på provet eller ett ögonkast från fröken som betyder ”SITT STILL”. Det kan vara djupa suckar, känslan av att vara annorlunda, inte hänga med, de ständiga påminnelserna eller känslan som kommer när mjölkpaketet ramlar i golvet för tredje gången den dagen.

Ibland skrattar jag.

För att jag känner igen mig, för att ta bort allvaret i situationen, för att visa att allt det där egentligen inte spelar någon roll. Men han ler inte och jag ser med ens att poängen inte gick hem.

Att jag förlorade matchen, igen.

Jag slåss mot glömska, hyperaktivitet, dålig koordination, dyslexi och allt annat som skaver i livet. Jag inser att jag inte kan vinna kampen hur mycket jag än försöker. Att motståndet är för stort.

Även om jag aldrig kan överrösta hans egna (och andras) elaka röst hoppas jag att han vet att jag finns där, att kärleken från mitt håll aldrig sinar oavsett hur stort berg han bygger upp.

För älskade son jag ser dig, jag ser dig bakom murar, genom galler och bakom berg av besvikelser. Jag håller din självkänsla i mina kupade händer, varsamt, tryggt, och när du slutar att leta efter den någon annanstans så kommer du att hitta den där du lämnade den.

Hos mig.

 

Min bok, ”Jakten på självkänsla” finner du på bokus, adlibris eller i min webshop.

Din plats

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Din plats

Inget är väl så vanligt som rädslan att ta plats, sticka ut.

Varför egentligen?

Du är också en del av den här världen, du har en plats på den här jorden som bara är din. En livsruta. Frågan är vad du vill göra med den?

Många kämpar för att inte synas. För att inte överglänsa någon annan när vi egentligen borde göra tvärtom.

En blomma jämför inte sig med de andra blommorna i rabatten. Den tar den platsen den behöver och blommar ändå. Även om någon annan är större och vackrare.

Den skäms inte för sig själv. Den strålar. Sprider doft. Står där ståtligt utan att gömma sig. Istället sträcker den sig mot ljuset. Samlar kraft och kämpar för sin överlevnad.

Kanske borde du göra samma sak? Stråla, synas, visa vem du är?

För du är också en del av den  här världen. Det här är din tid. Frågan är vad du vill göra med den?