Blogg

Svåra samtal

Detta inlägg publicerades i Familj & föräldraskap och märktes youtube av

Jag har planerat en samtalsserie tillsammans med min dotter där vi diskuterar ämnen som är viktiga att prata om med våra barn. Denna veckan handlade det om relationsvåld, ett ämne jag brinner för då jag själv varit utsatt som tonåring och vet hur svårt det kan vara att veta vad som ät rätt och fel i den åldern. Speciellt när omgivningen inte pratar om problemet. Vi kommer fortsättningsvis att diskutera ämnen som alkohol, droger, kompisar och utanförskap. Har du ämnen du tycker att det är viktigt att vi tar upp? Tveka inte att kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=FNJzhlBzs38[/embedyt]

Din erfarenhet, din styrka

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag är inte stolt över min bakgrund. Att haft ätstörningar i mer än halva mitt liv, ett gammalt självskadebeteende, återkommande depressioner, ständig ångest och som vuxen få en ADHD-diagnos i handen. Nej, jag önskar faktiskt ingen det. Men nu är den lotten min så vad skulle jag välja att göra med den?

Istället för att tycka synd om mig själv bestämde jag mig ganska snabbt för att använda mig av mina erfarenheter. Att helt enkelt göra dem till min styrka.

Men hur gör man det?

Jag valde att vara ärlig. Att sluta gömma mig och låtsas att allt var bra. Jag började blogga, föreläsa och pratat öppet om mina erfarenheter även när det kändes svårt. Min erfarenhet idag, är att min öppenhet har gjort mig så mycket starkare. Min erfarenhet har verkligen blivit min styrka. Det handlar inte bara om att jag hjälper andra. För att genom att vara öppen och ärlig hjälper jag också mig själv.

Många av oss bär med oss erfarenheter som tynger oss. Som gör oss ledsna, sårbara, svaga. Men om du någon gång har funderat på hur du ska kunna vända båten, använda dig av dina erfarenheter så som att tex börja föreläsa eller skriva en bok om din upplevelse så vill jag tipsa dig om arbetsmanualen ”Din erfarenhet, din styrka” som du hittar i min webbshop. Efter att ha gjort resan själv har jag lärt mig av både misstag och erfarenheter, därför vill jag hjälpa dig.

Jag lovar dig, du kan vända din erfarenhet till din styrka, åtminstone så kommer du må bra av att bara försöka ♡

Arbetsmanualen hittar du här!

Guldstunder-Maj

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

  • Möta två ekorrar på morgonpromenaden och se dem hoppa från träd till träd
  • Häggen som slår ut
  • Doften av nyklippt gräs
  • Att ligga i soffan och höra regnet smattra mot fönsterrutan
  • När man tittar på sin man och känner samma starka kärlek som för 15 år sedan

  • Pussar och kramar av från sina barn
  • När gräset glittrar av frost
  • När en arbetskamrat väljer att komma till mig när hon är ledsen ♡
  • Cykla i nedförsbacke
  • När ett möte blev bättre än man förväntat sig
  • Att brottas med barn i sängen
  • När man blir så berörd att man får tårar i ögonen av att berätta för sin klient hur mycket man uppskattar att jobba med hen.
  • Att äntligen få lust att börja skriva på en bok igen.

I för stora skor

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
I för stora skor

I för stora skor

Jag kommer ihåg när man läste sina första år på högskolan. När man på något vis trodde att man visste vad det handlade om. Som tur var arbetade jag extra vid sidan av mina studier och jag minns när jag vid mitt första ”professionella” samtal satt som ett frågetecken och tänkte ”vad  i helvete ska jag säga nu”. För sånt lär man ju sig inte i skolan.

Jag minns inte livshistorian jag fick rakt i ansiktet den där arbetsdagen. Men jag minns att den var brutal och fick mig att känna mig väldigt, väldigt liten. Jag minns inte vad jag svarade, eller om jag ens sade något över huvudtaget. Men jag minns att jag redan då drömde om att bli terapeut. Och att mina arbetskamrater som både var äldre än mig och hade jobbat där i flera år behandlade mig som att jag var kompetentare än dem, bara för att jag läst fler böcker. Medans jag satt där och kände mig som ingenting. De glömde nog bort att jag inte hade haft så värst mycket samtal, att de inte är böcker som ger erfarenhet.

Idag känns det skrämmande att jag i så ung ålder och med så liten kunskap fått så mycket ansvar. Men man måste ju alltid börja någonstans. Kanske kommer man hela livet känna att man blivit tilldelad förstora skor, och kanske är det just när man tror att de där stora skorna passar perfekt trots att andra kan se att de glappar och ger skavsår som man är ute på hal is.

Även om jag har nästan 20 år mer erfarenhet idag än när jag började min yrkesbana kan jag fortfarande känna mig ”ny” och okunnig. För när man jobbar med människor finns inget facit. Finns inga rätta svar eller formuleringar.

Min yrkesroll är inte längre ny, men det känns så. Ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man faktiskt kan. Idag strävar jag liksom efter att ha förstora skor. Jag vill lära mig, utvecklas, växa. Men jag vill hela tiden vara medveten om mina begränsningar, vilket jag kanske inte var den där gången för 15 år sedan i samtalsstolen. Idag vet jag att det inte är kunskapen i samtalen som räknas. Utan medmänskligheten, empatin. Och den fanns där för 15 år sedan precis lika stor och stark som idag ♥︎

Sjukt (o)normal

Detta inlägg publicerades i Allmänt Företagande & föreläsningar och märktes PODD av
Sjukt (o)normal Sjukt (o)normal

Jag minns att jag stod i duschen och tänkte på att jag har så mycket att berätta, så mycket jag vill säga. Men hur normalt är det att vilja ställa sig en bit över alla andra och skrika det rakt ut? Sjukt onormalt, sade jag till mig själv. Men ändå ville tanken inte släppa mig. I samma takt som duschstrålarna flödade kom tankarna, ”vem tror du att du är”, ”vem skulle vilja lyssna på dig”, ”har du ens något vettigt att säga”. I samma stund som jag vred av kranen lät jag de där elaka orden rinna av kroppen.

Handduken torkade upp resterna av allt tvivel och beslutet var taget. Varför inte jag? Vem skulle inte vilja lyssna och kanske är det istället sjukt normalt att vilja göra sin röst hörd?

Jag vet inte vem av oss som knäckte ideén men helt plötsligt så satt vi där med en mikrofon mellan varandra.

Sjukt (o)normal Sjukt (o)normal

Jag och den fantastiska hobbykreatören utmanar oss själva och startar upp en podden, sjukt (o)normal. Tanken med podden är att reda ut och dela med oss av jobbiga och (o)normala tankar vi kan ha. Vi delar med oss av egna tankar och upplevelser, men tar också emot ämnen och tankar från er lyssnare att reda i. För man är sällan ensam men en känsla eller tanke, andra bär den också, och just det vill vi påminna om. Vår tanke med podden är att du ska känna dig mindre ensam, och kanske kan du också ta med dig en ny tanke eller ett tips från podden.

Vi kommer bland annat att prata om depression, självtvivel, ensamhet och vänskap. Har du en tanke som tynger dig eller som du skulle behöva hjälp med att reda ut. Skicka gärna in den till oss så tar vi upp den till diskussion (självklart är du anonym).

Jag hoppas att du vill lyssna podden hittar du här!

Maj-månadens självporträtt

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Svisch och så var maj förbi. Årets bästa månad om du frågar mig. Det är så skönt med ljus och grönska, kan verkligen behövas just nu. Jag har haft sista lektionen för denna termin i utbildning vilket känns skönt. Nu är det bara ett halvår kvar och det känns som en otrolig lättnad. Förmodligen kommer utbildningen fortsätta att vara på distans ett tag till vilket jag ser som positivt för att slippa dessa långa resor. Nu är det bara fem träffar kvar + hemuppgifter som ska in. Men ändå. Så skönt.

Jag tror vet att skolan har tagit mycket av mina krafter. Jag är inte fri att lägga min energi vart jag vill vilket gör att jag snabbt blir trött. Jag är också trött på att bli granskad och att behöva dokumentera varje steg jag tar gällande terapin. Hade jag bara gjort det i skolväg så hade det säkert känts ok. Men jag är under handledning sedan ett år tillbaka i mitt jobb också. Så det är mycket som ska hållas koll på, och många som ska ha åsikter om mina samtal. Visserligen får jag jättefin respons men ändå, det spelar ingen roll, man känner ändå att man har höga krav på sig och det ligger alltid en oro i att få negativ kritik.  Är tacksam för att det gått så bra som det har gjort ♡

 

De kommande månaderna vill jag verkligen försöka ladda upp batterierna för att hålla hela hösten. Och jag vill så klart inte bara hålla. Jag skulle vilja ha kul samtidigt. Jag ska verkligen försöka att fokusera på att samla energi de kommande månaderna för att klara slutspurten. Om det är något jag inte är så är det att vara uthållig. Jag är en person som gärna vänder om, byter spår, när något blir för jobbigt. Inte för att jag oroar mig för att ge upp skolan eller inte klara den, men jag oroar mig för att inte må bra under perioden. Jag vet att jag är envis nog att streta mig framåt. Men jag vill inte få en utmattning eller depression i avslutningspresent. Därför är det viktigt att jag fortsätter rannsaka mig själv.

För lika viktigt som att hålla koll på vad som sker utanför dig själv är det att försöka hålla koll på vad som sker inuti ♡

Konsten att vara mamma

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Ibland är livet som mamma så fantastiskt och så enkelt. Och ibland gör det så jävla ont. De senaste veckorna har det varit tufft att vara mamma. Mitt hjärta har haft blödande sår och rädslan har levt utanpå mitt skinn.  Min pojke börjar bli stor och med det kommer en massa rädslor. Det är en himla massa tillit som måste byggas upp, från båda sidor. Är han där han säger att han ska vara? Hur cyklar han i trafiken? Och kommer hans vänner att påverkar honom till att göra något han inte vill (eller framför allt som jag inte vill)? Är dom snälla mot honom?

Vi har också slåtts mot elaka ord. Kompisar som säger saker som gör ont. Och smällen som träffar honom gör ondare i mig än i han själv skulle jag gissa. Jag försöker att vara lugn och logisk. Barn är elaka. Ingen kommer förbi det under uppväxten, vi alla måste ta oss över den vägen. Vi gör det bara mer eller mindre hela. Men det blir som att jag stretar emot, bromsar upp farten och skriker nej. Jag vill slåss, försvara, skydda. Inte låtsas som ingenting. Fast att jag vet att det bästa är att bara gå vidare.

Han kom hem häromdagen, kände sig så stolt och stor, medans jag kände mig så liten och svag. Som en urvriden disktrasa. Han växer av friheten, jag vet det. Jag måste bara låta bli att krympa. Jag behöver växa med honom, glädjas, ha tillit. Precis när man vant sig vid en utvecklingsnivå så kommer nästa. Som vuxen kan man liksom inte stå still, man måste växa och utvecklas med sitt barn. Just nu ligger han en bit före mig. Min tillväxtkurva ligger lite efter, och det skaver och gör ont.

Det är verkligen en konst att vara förälder, och som föräldrakonstnär blir man verkligen aldrig fullutvecklad eller färdig. Den där tavlan man målar tillsammans blir aldrig klar. När man tror att man lagt sista penseldragen kommer alltid barnet med nästa och så står man där helt förvirrad och förundrad och undrar vad som ska bli ens nästa drag. Vad är rätt och vad är fel, och vad är det som behövs för att göra tavlan hel? ♡

 

Att säga hejdå

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Nu är det dags att säga hejdå till en klient och det är alltid både med glädje och sorg. Det är en konstig bransch på det sättet. Att vara terapeut. Jag jobbar för att klienterna inte ska behöva komma till mig. Syftet med mitt yrke är att jobba för att klienten ska må så bra som möjligt. Att de inte ska behöva terapi. Man vill inte ”se dom åter” , man jobbar inte med merförsäljning eller med att få kunderna tillbaka. Tvärtom.

Det känns konstigt att släppa iväg en person där jag har fått komma innanför huden. Hejdå, vi ses förhoppningsvis aldrig igen. Dom orden är ju aldrig en sanning. För jag bryr mig, jag vill veta hur det går, hur ditt liv fortsätter. Men jag får sällan se slutet på sagan. Jag är liksom bara en del i ett kapitel. Självklart önskar jag tillbaka alla mina klienter. Men inte med en önskan att de ska må dåligt, utan isåfall för att ventilera, bibehålla sin hälsa. Det vore en dröm att få hänga med en människa som ventilationsfönster under flera år. Att få vara väggen man lutar sig mot när livet ibland gungar, att få vara personen som får upp en på fötter igen när man tillfälligt trillat.

Ja men nu är det dags att säga hejdå. Fyra månaders terapi är över. Det har varit en himla härlig resa. Jag hoppar av tåget med en förhoppning att bli inbjuden i framtiden igen ♡

Jag minns dig ändå

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Som om jag försöker glömma.

Som om jag försöker låtsas att du aldrig fanns.

Ibland hittar jag dig

någon helt annanstans.

 

Som om du aldrig funnits.

Som om du inte fanns kvar.

Ibland ser jag dig bland träden.

Bland minnena jag spar.

 

Som om du aldrig varit här.

Som att ditt hjärta slutat slå.

Jag packar ner dig i min väska

vill inte säga hejdå.

 

Jag tar dig med mig.

Gömmer dig för att inte se.

men så kommer jag på mig

med att du fortfarande går bredvid.

 

Ibland gömmer jag dig under sängen

vet inte om jag vill att du tittar fram.

Ibland drömmer jag att jag rusar,

rakt in i din famn.

 

Som att allting är overkligt.

Som att allt vore en dröm.

Ibland nyper jag mig i armen

önskar att jag vaknar upp ur min sömn.

 

Som om du aldrig sprungit bredvid mig.

Som att vi aldrig skrattat i kapp.

Som om vi aldrig rullat runt i gräset.

Som om vi aldrig skådat stjärnorna en tyst natt.

 

Oftast tänker jag inte på dig.

Ofta går jag dig förbi.

Ofta rycker jag på axlarna.

Som om det aldrig varit vi.

 

Sen kommer de där stunderna.

Som om allting vore svart.

Då tänker jag på dig.

Både dag och natt.

 

Du finns i de där stunderna.

När mitt hjärtat slutar slå.

Då tänker jag på dig.

Då minns jag dig ändå.

Good enough

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag har precis skickat in en av terminens examinationsuppgifter och känner att det är oklart om jag blir godkänd. När jag tryckte på knappen visste jag innerst inne att jag kunde ha gjort mer, läst mer, lagt ner min tid. Lagt till mer ord. Men någonstans satte jag en gräns.

GOOD ENOUGH.

Den var helt enkelt tillräckligt bra.

Det var 14 år sedan det där ordet blev mitt mantra. Som det klev in i min skalle och lade sig längst fram i min hjärna. Numera finns ordet i allt jag gör. I hela mig. Jag behöver liksom inte vara bäst på någonting, bara tillräckligt bra.

Vilket lättnad! Pust!

Jag satt söndertrasad hos psykologen med ett spädbarn i famnen den där dagen för 14 år sedan. Nybliven mamma som inte räckte till. Jag kände mig oduglig, misslyckad. Ingenting jag gjorde var bra, eller i alla fall kändes det så. Jag kände mig inte som andra mammor. Jag kände mig sämre.

Jag ville vara världens bästa mamma för mitt barn men kände att jag inte kunde leva upp till det. Det blev en daglig besvikelse. Och någonstans i det där mötet, i det där lilla rummet så sa hon det. Måste du vara världens bästa mamma? De flesta barn blir ok så länge man bara är tillräckligt bra.

Tillräckligt bra?

Någonstans gick det hem. Kanske blev det det enda halmstråt jag fick tag i på väg mot botten. Så jag grep tag i det och höll hårt. Och jag har inte släppt taget än. Det är så skönt att inte behöva ge allt. Att det räcker med good enough. Jag är inte världens bästa mamma, fru, vän, företagare eller anställd. Men jag är tillräckligt bra. Och det räcker långt. ♡