Jag tänkte summera varje månad med ett litet självporträtt men eftersom jag är värdelös på att ta bilder på mig själv bjuder jag här på en bild från hotellrummet i Malmö. Om jag känner mig själv rätt så är det säkert så det kommer att se ut varje månad. En spegelbild från varje malmöresa. Ja det återstår att se!

Januari blev en tuff månad där jag helt plötsligt fick en smäll av väldigt stark ångest. Den höll i sig i ca två veckor. Jag visste att det skulle gå över men det förvandlade ju hela Januari till en ganska jobbig månad där jag sovit dåligt och varit full av oro. Mitt ledord för året var tillit och jag lovar att vi fick en tuff start där jag verkligen fått öva mig på tillit. Tillit till att ångesten skulle gå över och att det kommer gå bra.

Det har varit mycket på gång och en ganska orolig månad över lag. Jag har startat upp  två nya samtalsklienter, vilket känns super kul och ska nu gå in i min handledningsfas i skolan. Företaget är ju i förändring så mycket blir att tänka på vad jag ska göra, vad som ska bort, nya rutiner osv. Så hjärnan jobbar för fullt även om det inte händer så mycket utanför den.

Det har varit mycket utgifter den senaste tiden i och med min lokal och i slutet på januari så bestämde sig också min dator för att ge upp, suck. Så det blev en mycket dyr, men väl förtjänt för tidig 40-års present till mig själv. För om det är något jag använder så är det min dator ♡

Jag hoppas nu på ett mentalt lugnare februari. I februari kommer jag ha öppet hus, hålla min första workshop i lokalen och även ha en 40-års fest så jag hoppas verkligen det blir en månad av GLÄDJE.

Jag arbetar som sagt med att skapa nya rutiner i mitt företag och håller på och bygger mig en helt ny arbetsplats här hemma, samt ska jobba på att vara uthållig med att marknadsföra och sälja produkter. Denna månaden hoppas jag komma igång med mina eteriska oljor och kunna sälja lite färdiga blandningar av dessa. Jag har också valt ut ”Annas oroliga mamma” som månadens produkt så tanken är att ha den i fokus hela månaden. Vi får se hur det går.

Ja det var en sammanfattning av januari, smärtsam, rörig, men med hopp om framtiden.

Snabba ben och trötta fötter

Rubriken har inget med mig att göra. Har varken snabba ben eller trötta fötter, men jag har börjat springa igen. Eller ta det med en nypa salt. I skrivande stund har jag haft ETT enda löppass. Jag tog mina första stapplande löparsteg det här året i början på veckan. Trots att jag tänkt på löpning var och varannan dag har det inte tidigare blivit av. Jag har skyllt på att jag inte har några skor, vilket i sig är en sanning så jag slängde mina gamla för över sex månader sedan då de var utslitna. Och sedan dess har jag inte haft kraften att köpa nya.

”Jag borde springa, jag borde springa” är ett mantra som upprepat sig i mitt sinne det senaste. Jag vet ju vilken bra medicin det är för mig så det är bara idioti att låta bli. Min hjärna vet vad min kropp behöver…men min kropp skiter uppenbarligen i vilket.

Men i och med förra veckan starka ångestdusch gjorde jag slag i saken, köpte ett par skor och sprang.

Löpning (eller ja, snigeljoggning kanske är sannare ord) är som medicin för mig. Jag mår alltid väldigt bra, efteråt, och kan egentligen inte förstå att jag kan avbryta vanan att springa när den betyder så mycket för mig och uppenbarligen förändrar mitt liv. Förr sprang jag en mil var och varannan dag. Men det är inget försvar när man den senaste tiden inte tagit ett endaste löpsteg.

Man skulle önska att knyta på sig löparskorna skulle vara lika enkelt som att svälja en tablett (eftersom det enligt forskning ger samma eller bättre effekt) men det är det givietvis inte. Träning tar både tid och energi (men ger ofta dubbelt tillbaka).

Efter springturen kom påminnelsen om varför jag haft mitt uppbehåll som ett slag i ansiktet, eller kanske mer ett slag i ryggen. Ja för ryggen är ju anledningen till problemet. Jag har den senaste månaden inte haft någon smärta i ryggen alls och glömde i vanlig ordning av problemet. Tills efter springpasset då smärtan gjorde sig påmind och har nu suttit i hela veckan.

Jag visste inte ens att det var möjligt att man kunde ha så dåligt minne. Att jag kunde glömma bort att jag regelbundet går hos en sjukgymnast och har slutat springa på grund av min rygg. Det kanske trots allt inte är ryggen jag behöver söka hjälp för, det kanske är huvudet….😆

Vi har haft flera år tillsammans du och jag och jag måste erkänna att jag visste att du skulle lämna mig någon dag, men inte trodde jag att det skulle bli så snart. När det väl sker så gör det det i en väldig fart. Du har blivit långsammare, och tappat din forna glans, men ändå trodde jag att du skulle hitta tillbaka någonstans.

Du hostar och du hackar och jag försöker att ta hand om dig, men du visar ingen förbättring, nästan som om du skriker ”lämna mig”. Kanske är det för att du var min ”första” att det är det som gör det så speciellt. Att jag inte vill att du ska somna så jag försöker att väcka dig snällt.

Förbi är tiden, då vi hade det bra. Men tänk vad mycket vi gjort, fram till idag. Utbildningar och böcker, föreläsningar och hemsidor,  du har hängt med mig från stad till stad. Att du funnit dig i allt jag skapat genom åren gör mig fantastiskt glad.

Det är dags att byta ut dig. Vi har kommit till platsen där vi måste säga hejdå. Det kanske är överdrivet att säga att det skär i mitt hjärta, (men plånboken säger så). Så adjö min trotjänare, min MacBook air. Jag hoppas att du inte förbannar mig för att du inte fick en repair.

Vi ses i himlen där träffas vi igen. För trots att du nu lämnar mig, har du varit en trogen vän. Ja du blir ersatt, av en mer rosa gestalt. Men kom ihåg att du alltid kommer vara den första, och det slår ju allt ❤️

Dessa dagar är  som bomull för själen. Dagar som inte är fyllda av mer än ljus och tiden som finns just nu. Jag stannar upp, blundar, och bara är.

Fast att jag är en person som älskar att ha att göra finns det inget jag gillar mer än när schemat är tomt. Jag vill kunna sitta i soffan men kaffekoppen, gå den där långpromenaden eller bara skratta tillsammans med mina barn.

Vanligtvis promenerar jag själv men denna dagen hade jag turen att få med mig hela familjen. Japp det är sonen som står bakom kameran. Älskar hans foton trots att de är sneda (eller kanske för att de är sneda). Han ser alltid allting från ett annan synvinkel <3

Och ljuset, det fantastiska ljuset <3 Äntligen känns det som att luften når ända ner i mina lungor <3

Helger när de är som bäst <3 Man får en liten dos av djur, natur och kärlek. Inget mer behövs.

Januari har varit snötomt och för min del får det gärna fortsätta så. Jag behöver det gröna, det ljusa och det varma.

Det är så här jag vill minnas januari. Varm sol, kallluft & tillsammans med dem som betyder allra mest<3

Önskar dig en fin fredag!

Jag är idéspruta och kreatör. Jag älskar energin som infinner sig när ideér poppar upp, när man är ”på gång”, full av förväntningar. Känslan ”inget kan stoppa mig nu” är så stark under tiden man planerar och strukturerar, men sen… när man ska gå in i fasen ”att göra” och ”att sälja” så är det som att energin sinar och ingenting känns lika kul. Efter alla år av företagande så har jag kommit fram till att det handlar om att jag jobbar med hjärtat och inte hjärnan, det där med att vara smart, dra in pengar, marknadsföra sig…det är inget som lockar. Tvärtom. Men som företagare vet jag att den där delen också måste finnas.

I många år har jag undvikit det, låtit det bli som det blir och i ärlighetens namn inte gett mitt företag en riktig chans.

Jag har skrivit böcker och skjuvat dem längst in i min garderob, nästan rädd för att någon skulle vilja läsa. Jag har anordnat kurser, workshops utan att riktigt prata om dem och låtit platserna fyllas mer av en slump än av skicklighet.

Men jag har företagsdrömmar, och har haft i flera år. Jag vill på riktigt kunna leva på mitt företag. Styra mina dagar, mina tider och mitt liv. Därför måste jag förändras. Så nu är det slut med att gömma huvudet i sanden och hoppas på det bästa. Även om jag aldrig kommer att älska sälj så älskar jag det jag gör och det behöver och vill jag prata högre om.

Så från och med nu är det jag som stoppar böcker rakt framför näsan på er och skriker ut om mina kurser så högt att hela världen hör. Eller nej, kanske inte riktigt så men nästan…

Jag älskar verkligen mitt företag, det är en sådan stor del av mig själv att jag inte vet vem jag är utan det och kanske kan det inspirera andra att jag pratar högt om mina drömmar och mål, eller åtminstone fortsatt motivera mig själv.