När man känner att man inte har ordning på livet. Ja då hjälper alltid lite rensande. Förra helgen rensade jag och bästisen våra garderober. Och oj vad mycket ångest och kärlek som kan sitta fast i en liten tygbit!

Jag är en samlare. Älskar att köpa, men har oändligt mycket svårare för att slänga. Men oj vad skönt det är efteråt! För något år sedan började jag med att försöka välja kläder med omsorg. Men bara för att jag köpt till kläder jag gillar mer, har jag inte alltid lyckats slänga det jag gillar mindre.

Men nu rök hälften av garderoben och på något konstigt sätt känns det som att jag har mer kläder nu än innan, kanske bara för att jag ser dem bättre!?!

Nu slutade inte rensandet vid bara garderoben. Jag beslutade mig för att rensa mitt Instagram och bloggflöde efter att ha hållit upp läsandet från framför allt instagram och facebook i några veckor. Jag slutade att titta in där för att jag kände att jag mådde dåligt av det. Oklart varför. Men sen slog det mig att varför ska jag följa saker som inte inspirerar mig eller ger mig energi, sådant jag bara skrållar förbi kan jag lika gärna ta bort, så varför inte rensa där också? Sagt och gjort.

Jag tror att jag är en person som skulle må bra av en minimalistisk livsstil, men mina köpimpulser är nog för starka för att klara något sådant. Om det är något jag gör på impuls. Så är det att nätshoppa. Jag ska bestämt ge mig själv köpförbud någon månad. Jag litar dock inte på att jag klarar det.

Rensningen ska jag fortsätta dock. Detta var bara starten på mitt ordningsamma liv.

Om jag bara visste vad som är rätt och vad som är fel. Om jag bara visste vad som får mig att gå sönder och vad som gör mig hel.

Om jag bara visste vad som är svårt och vad som är lätt. Om jag bara visste hur jag löser problemet på bästa sätt.

Om jag bara visste hur det skulle sluta, om det kommer blir bra. Om jag bara visste om jag ska försöka eller låta det va.

Om jag bara visste om jag behöver kämpa eller vänta på tur. Om jag bara visste om jag ska ge allt eller dra mig ur.

Om jag bara visste skulle svaret vara klart.

Om jag bara visste skulle det vara uppenbart.

Om jag bara visste svaret…snart.

Veckans bästa:

I lördags tillbringade vi kvällen med Therese och hennes man. Är helt klart veckans bästa. Det blev mellomys och hela familjen närvarande (sonen kunde nästan sitta still under hela programmet). Jag såg i för sig inget av programmet och det kändes som att tiden gick alldeles för fort, men det var en härligt kväll med massa skratt. Ser fram emot fler sådana kvällar i år <3

Veckans sämsta:

Veckans sämsta är att jag känt mig totalt ofokuserad. Jag har inte kunnat skilja på alla olika tankar som kommit upp och huvudet har känts som en enda röra. Men jag tror just att knutarna lösts upp sig. Vi håller tummarna för det.

Vad jag ser fram emot kommande vecka:

Denna vecka har jag mycket att se fram emot. Jag har två bokade program att köra i veckan och jag håller starkt tummarna för att klienterna kommer. Jag ska hålla i livspondus på Torsdag vilket per automatik alltid gör dagen till bra, och i helgen fyller mannen år så jag ser fram emot lite mys tillsammans med honom och familjen. Kanske går vi ut och äter, bakar en tårta eller så gör vi helt enkelt ingenting:)

Jag vet bättre

Känner mig som ett litet barn. Rädd att förlora dig. Vill låsa in dig i ett rum bara för att ha dig för mig själv. Är rädd att bli ensam, lämnad. Men jag är inget barn, vet bättre. Fast att känslorna säger tvärtom.

Jag vill hålla dig i koppel, säga att du är min. Jag vill stolt visa upp dig för alla, skryta över dig, över oss. Men jag vet bättre. Fast känslorna säger tvärtom.

Och så vill jag putta bort dig. Säga skit samma, låt mig va. Bara för att jag är rädd att bli bortknuffad. Bortglömd. Jag vill vara sur och vresig. Gråta. Säg hejdå, vända mig om och aldrig se dig i ögonen igen. Men jag vet bättre, fast att känslorna säger tvärtom.

Ellerså vill jag göra dig illa. Såra dig innan du sårarmig. Visa att du intebetydernågonting, fast att du betyderallt. Men jag vet bättre…fast att känslornasägertvärtom.

Egentligen vill jag bara säga att jag älskar dig och är rädd att förlora dig.

Men jag vet bättre, och istället gör jag tvärtom.

I dina ögon är även soliga dagar grå. För utanför murarna är livet fullt av måsten, de fyller dig från topp till tå.

Tiden går så snabbt att du inte längre kan räkna dess timmar. Du har alltid något tid att passa fast att kalendern är tom.

Folk säger att tryggheten finns där ute, men du ser den inte. Du hittar den inte vart du än letar.

I det verkliga livet får du ingenting serverat, inte ens de enklaste av saker. Du får kämpa för allting, själv. Du står ensam, även om tusentals personer går dig förbi.

Du saknar tryggheten, drömmer om den ibland. Väggarna som håller dig varm.

Och jag kan ge dig livets alla verktyg men du vet ändå inte hur du ska hantera dem. Du tappar bort ditt liv även om du bär det i en skokartong. Du kan inte bygga dig ett hus på en trasig grund och med verktyg du inte vet hur du ska hantera. Ändå fortsätter vi att ge dig hammare och spik.

 Dina andetag får inte plats inom dig, känslorna ligger utanpå.

Du vänder tillbaka… till vägen du egentligen inte vill gå….  

För inom dig… känns det som att det är den enda väg du förstår dig på… 

Härom dagen tog jag en promenad med en vän. Jag klagade lite över min trötthet, den gjorde mig irriterad och arg, och jag kunde inte alls förstå vad den kom ifrån. Vi gick i vanlig ordning igenom vad som hänt sen sist vi träffades och när jag hörde mig själv berätta de senaste händelserna högt kände till och med jag att det var för mycket. Jag avbröt mig själv mitt i mening då jag kom på att det inte var särskilt konstigt att jag var trött. Konstigare vore det om det var tvärtom!

När man håller ett högt tempo blir man fartblind. Man vill bara öka farten mer och mer för att kunna känna den där vinden i håret, för att komma fram snabbare. Hade man varit medveten om att man hade foten på gasen kanske man hade valt att bromsa in, växla ner. Men ofta tror man att man har samma tempo som alla andra. Så jag vet att den där tröttheten vill säga mig något. Det är liksom min böter för att jag kört för fort, igen. Och jag hatar det. Tröttheten, man har liksom aldrig tid för den.

Ibland behöver man bara säga saker högt, se sig själv från någon annans ögon för att inse att man är på väg att köra ifrån alla andra, att de inte alls håller samma tempo som du. Jag skulle önska att jag hade en inbyggd farthållare som gjorde att jag aldrig kunde gå över gränsen. Och för mig har det aldrig handlat om att komma först till prispallen eller alltid köra snabbast, nej jag vet att livet inte är en tävling. För mig handlar det nog mer om att jag blir förförd av farten och inte känner mig levande när det saktar in. Jag är inte intresserad av att köra förbi andra och jag är livrädd för att krascha, ändå kan jag inte följa fartskyltarna. Men den som blir lidande av mitt tempo är alltid jag själv. Ingen annan kan betala min bot, än jag.