Blogg

Krönika i tidningen Attention

Detta inlägg publicerades i: I media av
Krönika i tidningen Attention

Krönika i tidningen Attention

Fick en förfrågan om att skriva en krönika till tidningen Attention och vad svarar man på det? Självklart ja!

Tidningen hade arbetsliv som tema och jag fick ihop några rader om hur viktigt mitt första riktiga jobb kom att bli för min framtid. Jag tror faktiskt att det gjorde hela skillnaden.

Jag lärde mig tidigt att jag var en jävel på att jobba. Jag är driftig och har tusen idéer och oavsett misslyckanden så kan ingen någonsin ta den vetskapen ifrån mig.

Jag tänkte annorlunda och hade en chef som gav mig fria händer och trodde på mig. Det ledde till succé! Jag lät inte ett akvarium (jag arbetade i djuraffär) se ut som det andra utan lät varje akvarium vissa upp en ny värld. Vilket givetvis lockande kunden till köp. Jag släppte ut djuren ur burarna, gjorde temahelger och vågade ta in mer och nya produkter.

Jag kan sakna det där jobbet än idag. Det gav verkligen utlopp för både min energi och min kreativitet och kanske är det den erfarenheten som gör att jag fortfarande innerst inne drömmer om att driva eget.

Summa summarum vill krönikan påminna dig om min största lärdom, att det aldrig är du som är fel, att det istället handlar om att du är på fel plats❤️

Skrivövning

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Skrivövning

Skrivövning

Vid dagens skrivövning tänkte jag att du skulle få testa på att slutföra meningar. Det är en enkel övning som går snabbt och ska skrivas på någon minut. Du skriver om ett valfritt ämne. Sätt in ett ord i raderna som passar dig. Kanske är det smärta, sorg, ångest, avundsjuka. Välj det första ordet som kommer upp och omformulera meningarna så att de passar dig. Här finns inget rätt eller fel, kör bara kör!

Du kan ladda ner en pdf här.

Jag borde varit där

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Det är bokmässa i helgen. Mailen har plingat otaliga gånger de senaste veckorna med frågan ”ses vi där?” och på sociala medier ser jag bilder på mina författarkollegor utan mig i dem. Jag borde varit där säger en röst. Du vill inte vara där säger en annan.

Det är slitsamt när viljan och orken slåss mot varandra. I stunder tänker jag att jag vill hoppa av allt för att jag inte passar in, eller kanske handlar det mer att jag inte orkar vara med. Jag vet inte…

Jag tog i vilket fall inget beslut i frågan, det kändes lättare att låta helgen smyga förbi än att bestämma mig för att jag inte skulle vara med. Först tänkte jag att jag skulle hinna förbi på torsdag eftermiddag, sedan fredag kväll och sedan lördag morgon. Men egentligen orkar jag ju inte alls….

Så jag skiter i vilket och om några timmar drar jag på spa och trycker in pausknappen och struntar i allt. Jag hoppas på att bada i nya insikter och få en dusch med självförtroende tillbaka.

Egentligen ligger känslan kanske mer i ”fear of missing out” fast att jag i verkligheten inte är det minsta rädd för det. Jag kör mitt race ensam, de kontakter jag behöver knyta gör jag förr eller senare och jag känner ingen stress i det. Jag övar mig på tillit, ”jag är där jag ska vara” och om några timmar är det i bilen med min fantastiska vän där jag kommer att skratta så jag gråter (eller kanske tvärtom gråta tills jag skrattar). Hur som helst, världens bästa helg är på ingång ✌️

Samtal om psykisk ohälsa

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Samtal om psykisk ohälsa

Samtal om psykisk ohälsa -Lika vacker som klok.

Äntligen har jag tagit tag i min och dotterns bok (läs skrivit en sida). Anledningen till att jag fastande och kände mig omotiverad var att det blev alldeles för svårt. Frågorna hon ställt om psykisk ohälsa finns inget riktigt svar på. Jag kom därför fram till att vi måste skriva den på ett annat sätt och än vet jag inte riktigt hur. Men jag bestämde mig för att börja med att intervjua dottern om hennes tankar kring psykisk ohälsa och bjuder med ert på vårt lilla samtal (inspelning är ca 12 minuter lång).

En viktig sak som jag missade att frågade vidare om men som är extra viktig för oss vuxna att reflektera över och komma ihåg är att hon sade ”jag ser när du är trött och ledsen” och det är något jag är 100% säker på att alla barn gör. Därför är det så viktigt att vi är ärliga mot dem, för de vet, det förstår, så mycket med än vad vi tror <3

Skrivövning -Har du gått vilse?

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Skrivövningar

Skrivövningar

Det här är min text från skrivövningen ”Har du gått vilse?”

Ensam med mina tankar, kan inte höra eller läsa vad dom säger. Rummet är mörkt. Både inuti och utanför. Jag finner inte orden, hittar inte steget, som bär mig framåt. Försöker lösa gåtan som är utan svar. Står still i väntan, utan att veta vad jag väntar på. Ensam och kall. Utanför. Ser inget annat än virrvarret i min kropp. Hör inget annat än mina egna tankar. Allting utanför känns som en annan värld, som ett annat liv. Där jag inte alltid får plats. Vilse i min egen själ, vilse i min omgivning, vilse i min själv. Försöker följa ekot av min egen röst men når bara tystnad och tomhet. Vet inte vad jag letar efter så kanske har jag redan hittat rätt.

Reflektion

Oj, vad ska jag säga om det här? Vad säger denna text? Kanske att jag är trött och förvirrad just nu. Att allting inte längre känns så självklart. Min tydliga målbild är försvunnen vilket gör att jag kanske känner att jag famlar i mörker. Vad svårt! Jag brukar ha ganska lätt att reflektera över mina texter och veta vad det är för känsla och tankar jag har kring dem. Men här kör jag fast….

Jag försöker hitta min plats på många ställen i mitt liv nu, försöker skapa kontakter och rutiner som betyder något, kanske därför jag känner mig vilsen? Jag vet liksom inte alltid vilka steg jag ska ta, och ifall någon tänker möta mig efter halva vägen…

Nej jag vet faktiskt inte… Vad säger texten dig? Och har du själv gjort övningen? Vad kom du fram till?

Kroppshets

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Jag måste tipsa er om Mia Skäringers program Kroppshets som ni finner på svt play (du hittar det här). Som jag berättat om tidigare har jag haft ätstörningar sedan 12-års ålder och även om jag idag skulle anses frisk lever tankarna kvar och känns ibland inte friskare än vad dom var för 20 år sedan. För mig är alla sånna här program så viktiga och värdefulla! Jag tänker att samtalet är viktigt för alla barn och ungdomar idag, men jag tänker framför allt på mina egna barn. Jag är så rädd att föra min dåliga självbild vidare….

Jag är fortfarande noga med vad jag äter och att jag rör mig, men jag vill aldrig, aldrig på ett hetsigt eller negativt sätt banta.

Kroppshets

Kroppshets

För mig är det viktigt att visa mina barn att jag är nöjd med min kropp och att jag uppskattar den, och även om jag inte älskar den lika mycket som jag borde skulle det aldrig falla mig in att säga det högt. För mig är det viktigt att prata om kroppens funktion, att den är frisk, och inte hur den ser ut.

Förutom ett starkt självhat och taskig självkänsla så har min ätstörning berott på ångest.

Det var för mig ett sätt att känna att jag hade kontroll. En annan anledning till min kroppsfixering var att jag hade en vuxen i min närhet som var noga att tala om för mig att jag var tjock och inte dög. Det finns ofta flera anledningar till att man blir sjuk, och pratar man inte om det man tänker och känner ger man de negativa tankarna utrymme att växa.

Jag förstår att mina barn inte alltid kommer att vara nöjda med sig själva, det är en del av att vara människa, men jag vill alltid att vi ska kunna prata om det på ett naturligt sätt.

Det känns skrämmande när man tänker att var tredje sjuåring vill bli smalare och att 80% av alla 15 åringar vill gå ner i vikt. Men det är vår sanning just nu och något vi behöver prata om och hantera, och inte tiga till tystnad.

Och där kommer vi vuxna in i bilden, vi måste vara förebilder, lära oss att älska oss själv. Om inte för vår egen skull så för våra barns.

Vi borde hylla våra kroppar istället för att häckla dem!

Vi har bara ett liv, att lägga det på att hata och slå på sig själv är idiotiskt. Vi borde tacka kroppen istället för att misshandla den. Skit i att älska din kropp om du inte tror att du kan det, men försök att få din kropp att älska dig. Behandla den som den förtjänar och inte som du anser att den förtjänar. För förmodligen har du helt fel <3

Har du gått vilse? 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

Skrivövning

Har du någonsin varit vilse? Har du befunnit dig på en plats där du inte vet hur du ska ta dig ifrån? Var du rädd, sorgsen? Oavsett om du varit vilsen i dina tankar eller rent fysiskt, vad satte händelsen för spår i dig? När du läser denna text, vart hamnar dina tankar?

Hur hittade du tillbaks? Hur hittade du din väg till trygghet igen?

Skriv det första som kommer upp. Strunta i stavning och grammatik och låt pennan skriva utan att lyfta från pappret. Stanna inte upp och fundera utan låt pennan följa dina kanske omedvetna tankar. Skriv i 10-15 minuter eller tills du känner att du är klar.

Efteråt stannar du upp och läser din text. Vad vill din text säga dig? Tillkom det något nytt, något oväntat?

Dela gärna med dig!

Veckoplan | 39

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Veckoplan 39

Veckoplan 39

Fuck it! Jag planerar inte veckan alls. Jag får göra som jag vill, vad jag vill, och just nu går jag helt utanför ramarna och skiter i allt. Jag tänker inte planera ett skit utan göra precis vad jag känner för. Istället för att vara styrd av planer ska jag tillåta mig själv att styras av känslor.

Den här semestern gjorde någonting med mig. Jag har fortfarande inte hittat tillbaka till rutiner och jag tänker tillåta mig själv att låta bli. För sån är jag.

Istället tänkte jag sätta ett ord för veckan som jag tänkte ha som ledstjärna och istället låta det styra mig. Och lyckas inte heller ledordet tämja mig så är det nog meningen att jag ska låta bli. Det får vara som det är. Jag försöker bli tillfreds med det. Det får vara som det är.

Jag ska inte tvinga mig själv framåt, inte heller bakåt. Jag ska tillåta mig själv att bara vara. Ledordet blev visst inget ord utan kanske en hel mening ”Det får vara som det är”” inte ens där kan jag hålla vad jag lovar. Men, det får vara som det är…

 

Jag och hans andetag

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Jag och hans andetag

Jag och hans andetag

Jag är hemma sjuk och hans första tanke var nog ”jiihoo, hon är hemma idag vad kul vi ska ha!”. Dom första timmarna tittar han på mig med en förväntansfull blick. Jag märker direkt när han tröttnar på att hoppas, han byter nu taktik och försöker göra mig medveten om att han finns genom att hoppa på mig, överfalla mig med pussar, han backar sedan och tittar förväntansfullt på mig igen. Som om jag inte redan innan visste vad han ville.Han ser ut som ett frågetecken. Varför händer inget och börjar otåligt vanka av och an. Han går runt och suckar högt, kommer med en leksak och går strax därefter och hämtar en annan. Går fram och tillbaka till fönstret, till matskålen, till dörren och alltid med samma fråga i ögonen, ska vi gå ut? Om han bara visste hur gärna jag hade velat svara ja.

Han lägger sig ner, verkar ha lika svårt att hitta ro som jag. Om jag bara hade orkat ta disken, tvätten, läst ut en bok eller få något vettigt gjort upprepar mina mina tankar om och om igen. Jag undrar hur hans låter.

Han går tillbaka tillbaka till fönstret , tittar på mig ibland som för att kolla av om jag ser hans längtan. Han vill ut, märker jag inte det? Jag hoppas att han tröttnar, ger upp. Mitt huvud bankar alldeles för hårt för att ens orka runt husknuten, jag tänker att han önskar likadant kan hon inte bara ge sig snart?  Plötsligt händer det! Han slappnar av, jag tittar på honom och önskar att jag kunde göra likadant. Försöker finna mig till ro i hans snarkar och tunga sömnsuckar. Men mitt huvud fortsätter att skriva att-göra-listor och gå på högvarv medan han tittar på mig med halvslutna ögon innan han återigen somnar om. Jag tänker att jag vann kampen mot honom men inte mot mig själv. Jag lägger handen på hans mage, följer hans andning. In ut, in ut. Idag är det bara han & jag, och hans lugna ljuva andetag <3

Jag skäms…inte

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Jag skäms

Jag skäms

Jag skäms. Jag sitter där i väntrummet på öppenpsykiatrin och skäms. Eller nej, jag vet inte om jag kan kalla det skam, men på något sätt känns det obekvämt.

Stämningen är kall och ingen möter den andres blick. Inga skratt, inga samtal. Jag funderar på vad det är jag känner men jag hittar inte svaret.

Jag jämför besöket med ett på vårdcentralen. Där stirrar ingen ner i golvet utan tittar mer nyfiket på varandra. Kanske gissar man anledningen till personers besök, vissa är mer tydliga än andra. De hostar och nyser, eller kommer in med en bandagerad arm. Men här finner man inga tydliga tecken, kanske vet personen ibland inte själv.

Trots att psykisk ohälsa är den största sjukskrivningsorsaken i vårt samhälle så är det inget vi vågar skylta med. Vi gömmer oss i ett mörkt hörn och hoppas att ingen ska se oss.

Någonting i mig vill protestera, ställa mig på bordet och skrika att nu får det vara slut. Men jag sitter snällt kvar…och skäms…eller känner att jag borde göra det. Det är konstigt att något så vardagligt och mänskligt som våra känslor och våra tankar kan skapa en sådan rädsla i folk. Att rädslan att vara annorlunda, utanför, kan skrämma oss till tystnad.

Jag påminner mig om att det är just därför jag valt att prata. Även om jag inte står på det där bordet, och även om jag inte skriker högst, så gör jag någonting. Jag vägrar låtsas, jag vägrar skämmas, jag vägrar vara tyst. Både för din och min skull.

Det fanns en tid då jag skämdes över mig själv, mitt förflutna, mitt beteende. Men idag känner jag motsatsen. Jag är stolt över mig själv, mitt förflutna och mitt beteende. Hej, här är jag och jag klarar mig precis lika bra som du trots demoner, depressioner och kognitiva svårigheter. Jag skäms…aldrig längre och genom att gå framför dig med fanan högt hoppas jag att du inte gör det heller <3