Blogg

Att ta ett beslut

Helgen har bestått av promenader. Jag försöker stanna upp och njuta av solen och allt vackert jag ser. Har ni tänkt på hur mycket det är? Det kan vara hur solen färgar löven, bladens färger eller en naken buske. Små små saker vi har runt om oss som är så vackra utan att vi uppmärksammar det. Eller, jag gör ju det, stannar och tar bilder lite här och var. Hunden suckar djupt och tänker ”nu är hon igång igen”.

Lördagen bestod av sonens innebandyturnering och i söndags åkte jag till Göteborg för att föreläsa. Är så grymt tacksam att jag får göra det. Stå och prata om någon jag finner så otroligt intressant och att andra väljer att lyssna. Magiskt. Jag var lite sur på mig själv veckorna innan föreläsningen för att jag inte har förberett mig. Inte alls, och det skäms jag för att säga. Jag har endast kört föreläsningen en gång tidigare (och det var för ett år sedan). Men det har känts helt omöjligt i min hjärna. Viljan och motivationen har inte samarbetat och då blir det helt enkelt inte av. Det gick givetvis bra ändå, men jag vill inte slappa till mig och göra det till en vana. Nej sån är inte jag…eller vill jag inte vara rättare sagt.Jag har haft så mycket i huvudet det senaste veckorna och det har tagit all min kraft. Jag tog nämligen ett beslut om att äntligen söka en steg 1 utbildning. Anledningen till att jag inte tagit tag i det tidigare är att det finns så många utbildningar och att det är så himla svårt att hitta rätt.

Jag drömmer ju om att även gå steg 2 och bli legitimerad psykoterapeut. Tro mig, jag har följt utbildningarna i flera år, både ring och mailat olika skolor men aldrig tagit något beslut då ingen kan ge mig ”rätt väg”. Det pratas om utbildningar som är godkända och inte godkända. Samtidigt som ingen utbildningsanordnare kan garantera att du någonsin får en plats på steg 2. Vilket har fått mig att tvivla och inte göra det alls.

Men för några veckor sedan bestämde jag mig. Jag tog ett beslut och skickade in en anmälan. Men då kom åsiktsstormen emot mig direkt. Jag vet att den är av välmening, men den leder till att man backar… och återigen hamnar i tvivel. Varför söker du inte till den utbildningen istället, du kan inte göra så, gör så här osv osv.  Jag har haft denna drömmen så länge att jag är rädd att göra fel, vilket leder till att jag inte gör något alls. Jag backade tillbaka ett steg, började återigen tvivla, fortsatte att leta utbildning. Men gav upp..

Det finns liksom ingen som är helt rätt och ligger framför dig. Det ska passa in i min vardag och mitt arbetsliv och de gör de sällan. Utbildningarna är inte utstakade efter mig. De går inte de dagar som hade passat bäst i mitt arbetsschema eller ligger i min hemstad så att jag slipper pendling…nej alla har sina för- och nackdelar. Att ta ett beslut, eller att inte ta det, har slitit på mig, gjort ont. För jag vill så starkt och så mycket (och jag vill INTE vänta).Jag bestämde därför att välja den som passar mig bäst JUST NU. För jag vet ingenting om min framtid. Kanske kommer drömmarna att förändras, kanske kommer mitt mål inte längre vara att få en legitimation? Och om det är meningen att jag ska nå mitt mål är jag säker på att jag gör det oavsett.

Jag litar på mig själv och det viktigaste för mig är att jag alltid rör mig framåt. För där framme tror jag att det finns en massa valmöjligheter, och att alla av dem kan vara rätt.

Jag har ingen spåkula, och fast att jag gärna vill att någon talar om för mig vad jag ska göra så är de råden ofta det sista jag lyssnar på. Jag har tagit ett beslut och förlikat mig med att det blir rätt oavsett vad det leder till. Jag kommer suga åt mig all kunskap och förvandla det till magi. För hur kan någonting egentligen vara fel så länge du blir lycklig av det när du befinner dig mitt i?

Är uppåt alltid den rätta vägen?

Jag har en tendens till att alltid pressa mig. Till att sätta höga mål eller alltid vara på jakt. Men jag känner mig inte sugen längre och kan därför slå på mig själv för det. ”Vad är det med dig” ”Kom igen” och så försöker jag jaga igång mig själv igen utan att lyckas. Kanske är det för att jag detta året för första gången tog mitt företagande på allvar, eller för att jag har fått hjälp av både mentor och coach och kände att det blev för mycket.

Kanske finner jag det roligare att jaga när vägen inte är utstakad, när det inte finns planer och när du inte egentligen inte vet vem som är ditt byte. Jag vet inte. Men jag vet att jag har längtat efter närhet. Efter att få vara tillsammans med vänner, familj och allt det där jag gömt undan nu i så många år. Jag känner mig kvävd, inlåst och vill bara göra ett frihetsskrik för att bevisa att ingen annan bestämmer över mig än jag.

Men så läste jag det här inlägget och känner igen mig. Och inser att det jag behöver inte är att utvecklas eller växa (just nu) jag behöver stå still. Jag behöver bara vara (och lära mig att uppskatta och njuta av det). Jag vet att lusten och energin kommer tillbaka. För jag älskar det jag gör. Men just nu…behöver jag bara stå still.

Ingen stress, inga måsten. Och det är ok.

Det betyder inte att jag inte har mål eller drömmar. Eller att jag kommer att ge upp. Bara att jag vilar en stund…innan jag springer igen.

Mitt försvar

Jag inser att jag har lättare för att putta bort folk än att låta dem komma nära. Det känns alltid enklare att fly, än att stanna kvar. Jag har lättare för att bli tyst än för att prata, tycker att det är enklare att lyssna än att be om hjälp.

Det finns något så bekvämt i att inte bry sig, i att inte behöva bli rädd för att bli övergiven eller sårad.  Jag drar mig hellre undan, än är med. Försvaret sitter inbyggt i mitt skinn, som en dold mur ingen kan ta sig igenom. Jag vänder därför ryggen till och stänger min dörr. För det gör så himla mycket ondare att bli utestängd än instängd.

Rädslan av att bli sårad, sviken är så stor så att den tar över hela mig. Mitt beteende är automatiserad och går knappt att ändra på även om jag försöker.  Jag bygger upp en sköld för att skydda mig från att få en kniv i ryggen samtidigt som jag tar kniven och hugger mig själv med ord ingen sagt.

Jag försvarar mig innan olyckan skett för det är så jag brukar göra. Jag försöker alltid att sätta punkt fast att historian inte är slut. Jag vänder bort blicken, undviker att möta ögon som ser igenom mig. Blundar och hoppas att ingen kommer nära, fast att det är det enda jag vill.

Att leva hudlös innebär att jag inte har något annat försvar, än att mota bort människor, även de jag vill ha kvar <3

Vaknade klockan tre i natt. Vred och vände mig. Tankarna skenade. En och en halv timme senare gav jag upp sovförsöket och beslutade mig för att gå upp. Jag bytte plats från sängen till soffan. Lade mig bredvid denna kille och bara andades i 30 minuter. Blir fortfarande lika förvånad över hur mycket jag älskar den där känslan av päls mot min hud. Det lugnar både andning och tankar. ”Här kan jag ligga för alltid tänkte jag”, sekunden senare reste jag mig upp och beslutade mig för att ta en långpromenad. Lyckades inte fånga mörkret på bild men ett vackert löv fick jag i min hand. Det värsta med sömnlösheten är att de där uteblivna timmarna brukar jaga en resten av dagen. Men min lycka verkar hålla i sig, tröttheten slog aldrig rot.Men största lärdom efter år av sömnsvårigheter är att inte hetsa upp mig, räkna timmar eller tänka att jag behöver x antal timmar sömn. För i perioder mår jag bra, och sover knappt alls. Sen mår jag dåligt, och vill sova mest hela tiden men lyckas inte få till det då heller.

Bättre lycka nästa gång tänker jag och hoppas att ta igen det natten efter. Så blir det visserligen aldrig.

Livet. Upp och ner.

Ibland sover man lite, ibland sover man mer.

Höga höjder och hårda fall

I perioder tror jag att jag är stålmannen, ingenting känns övermäktigt, det finns inga hinder, inga tvivel. Jag klarar allt.

I andra stunder är det knappt jag klarar av att andas, känner mig för otillräckligt för att ens leva. ”Skulle jag”, ”vem tror jag att jag är” och ”vem bryr sig” ekar i mitt huvud. Där och då förstår jag inte vart den där starka tron som tidigare fanns kom i från, i stunder tvivlar jag på om den någonsin funnits.

Jag förvandlas till liten, svag och sårbar. Det är höga höjder och hårda fall. Blåmärkena värker och ett och annat ben har genom åren blivit brutet. Från mörker till ljus går det snabbt och från att ena dagen halta kan jag andra dagen kasta kryckorna och springa iväg.

Jag är liksom Tiger och Ior i samma kropp, ena stunden studsar jag fram och tillbaka och skrattar så jag gråter, andra låser jag in mig och är deppig och butter. Jag älskar höjden men hatar fallet samtidigt som jag inser att jag inte kan få det ena utan det andra.

Jag försöker att hitta lärdomar av varje fall men är medveten att jag faller platt oavsett hur jag vrider och vänder mig i luften. Det finns aldrig en riktig orsak till mitt fall, jag kan inte hitta ett fel, ett misstag eller skylla på att jag blir knuffad. Nej det handlar nog mer om höjden, att jag alltid klättrar lite längre upp än vad jag egentligen vågar, får svindel och halkar ner igen. Istället för att klättra långsamt beger jag mig direkt mot toppen, släpper allt och faller handlöst, om och om igen.

Men jag faller gärna bara jag vet att jag får resa mig en gång till. För vad gör några skrapsår i de stunder man får bära mantel och flyga vart man vill? 

Det är knappt jag vågar skriva av rädsla för att på något sätt jinxa lyckan jag känner just nu. Men en sådan här helg har jag inte haft på länge. Det var som om alla bitar bara föll på plats. Som att energin liksom räckte hela vägen ut. (Funderar just nu på om jag kan ha ätit något magiskt som får mig att känna så här🤔) men eftersom jag knappt minns vad dagens middag bestod av är det ingen idé att jag ens försöker att tänka på det.Helgen började med bokföring klockan sju på morgonen. Och även om det tog några timmar så var det varken under svettning eller ångest. Knappt ett enda frågetecken dök upp och jag funderande tom en kort stund om jag skulle bli revisor (ja då fattar ni hur ovanligt bra det kändes). Men som tur var glömde jag bort det.😁Sedan tog jag och dottern en tur till stan och jag övade mig på att få ett nej (letade återförsäljare till mina skrivprodukter) men inte ens det kunde sänka min stämning (hmmm, jag måste verkligen fått i mig något 🤔).

Halvvägs in i butiksletandet gav jag upp och kom på att jag hade bättre saker för mig 🙄 så jag åkte hem och tog en långpromenad med hunden. Efter denna sköna promenad tror ni väl att jag landade i soffan men nej. Då åker jag och mannen min ut till Överby för att inhandla veckans mat. Och lyssna här då, alltså lyssna! Jag avskyr (vanligtvis) affärer och vi skulle bara till Coop men så får JAG se ett nyöppnat Biltema och föreslår att vi ska dit! JAG föreslår att vi ska dit 😳 BILTEMA, som om jag ens tror att JAG ska hitta någon kul där inne. Mannen försöker säga nej men JAG övertalar honom. Ja ni fattar!?!?

Jag kanske har slagit i huvudet? Eller var det något jag ätit (isåfall måste jag få mer!!!). Jag tror till och med att vi gick in i fler butiker, men det minns jag inte riktigt, joooo jag minns, jag minns, JAG strosade in i 3-4 själv medan mannen hämtade ut sina glasögon. 3-4 butiker! Tänkt de ni, hon som brukar gnälla om att få stanna i bilen!

Japp efter det tänker ni att jag kommer hem och däckar i soffan men INTE. Jag vet inte själv vad jag går på men förmodligen är det något jävligt bra, för väl hemma tar jag disken och småstädar och när klockan börjar närma sig 18 drar vi till Trollhättan och käkar middag med min mamma och mina bröder på Butlers. What!!!??

Japp, där sitter jag. Är trevlig till och med, utan hörselkåpor på. Det är inte ens jag som föreslår att vi ska åka hem. Nej det är barnen. Inte jag!!Ni kan ju tro att jag svimmade, stensomnade eller grät våldsamt när jag kom hem men nej. Jag låter min man välja en dålig film och som den goda fru jag är tittar jag på den utan minsta gnäll. (Nej jag skrattade inte heller, där går min gräns, någon sådan får man ju ha).

Sen blir det söndag. Här är man vanligtvis gråtmild och sliten men inte jag inte. Mina superkrafter sitter kvar. Och ni kommer inte tro mig men jag har bevis på att det jag säger är sant. När min man kommer upp och frågar vad jag vill göra idag, så förväntar han sig att jag svarar att jag vill vara i fred, instängd i ett rum och stirra in i en vägg (eller något likande) men inte idag (mohahaha 🤪) nej jag svarar inte bara att jag vill städa ur hela huset och baka, jag vill också gå på kropp & själ mässa OCH på bio med barnen. GÅ PÅ MÄSSA! Ja ni fattar, något fel är det ju…

Han tappar hakan. Men jag sopar upp den.

Sedan blev det städ, mässa, ytterligare besök i några butiker, långpromenad, middagslagning + att jag fick ihop min magiska ingefärslexir, allt i ovanstående ordning.

Så nu sitter jag här, ovanligt nöjd med livet. Utväxten är färgad och guldmasken är på. Jag tror till och med att jag lyckats måla på nagellacket utan minsta märke på ytan (har aldrig hänt tidigare).

Ja, vad är det man säger… plötsligt händer det 😀

Och sen vänder det (och allt blir som vanligt igen …😬🤣 )

Men det var kul så länge det varade 😁

Solens strålar väcker mig.

En ny dag väntar.

Ligger kvar i ljuset

låter det skina över mig

fylla min kropp som inget annan kan. 

Fåglarna avslöjar att det är morgon.

Sjunger en sång jag aldrig tidigare hört.

Solen värmer min hud

värmen sugs in genom mina porer och når mitt hjärta

fyller hela mig med värme

tankar mig med energi för att räcka hela dagen.

Drar luften djupt ner i mina lungor

den är kall, fräsch, fuktig och ny.

Vindens melodi tävlar mot fåglarnas, men ingen vinner dagen.

Dagen går och går, utan att jag hinner i fatt den.

Solen bäddar in sig bland molnen, som att den lägger sig till rätta

den ligger mjukt när mörkret faller på och jag tvivlar på att den kan frysa.

Vinden smeker mig ett sista godnatt

och tillsist blundar jag

för att möta ytterligare en ny dag.