Blogg

Min inre dialog i en vardag med katastroftankar

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Aj min rygg -CANCER, förmodligen cancer. Jag kommer att dö.

Telefonen ringer -KATASTROF, vad har nu hänt!!!

Kliar det inte ovanligt mycket över hela kroppen -GARANTERAT CANCER! Jag kommer att stendö!

Luktar det inte konstig i huset? -MÖGEL. Huset går inte att rädda. Vi kommer inte att ha tak över huvudet!

Men vad i helvete är det här för leverfläck! -Nu har jag inte långt tid kvar!!!

Mamma kan du köpa mjölk? -Suck, köp och köp, snart har vi både tomt konto och skafferi.

Vad trött jag är! -Förmodligen kronisk depression. Kommer aldrig se ljuset igen!

Vad är det här för skalbagge på fönsterbrädan? -Hela huset är invaderat, förmodligen skalbaggar i hela väggarna. Huset trillar ihop och tar med oss i fallet!

Vart är barnen? Ute och leker? -Jaha, nu lär man väl aldrig se dem igen. Påkörda, kidnappade, mördade? Pick one.

Så barnen leker inte med någon??? -Jaha, dom har inga vänner, är säkert mobbade. Tänk om dom är själva hela livet.

Låter inte bilen lite konstigt? -Förvånar mig inte om bromsarna går sönder i nedförsbacken.

Vilket härligt väder vi har! -Ja eller hur, jorden är ju för fan på väg att gå under men njut du för fan!

Semester | Dag 2

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Igår var det andra dagen på min semester och jag har inte riktigt fattat det än. Att jag ska vara ledig… Känns som en helg. Har fortfarande inte gått ner i varv utan känner mig istället manisk med allt jag vill hinna göra. Så som att städa och rensa ut halva mitt hem. Igår drog jag i vilket fall ut hela familjen på cykeltur. Det var inte lika mysigt som jag hade inbillat mig eftersom ingen annan än jag var sugen på att cykla ca 2-3 mil. Men där gäller det att slå dövörat till för att behålla glädjen. Dom kommer va tacksamma efteråt tänkt jag, men inte ens då var dom nöjda. Värmeslag + ont i röven. Det var ett jävla gnäll. Den här mamman kommer aldrig mer få bestämma dagsaktivitet 🤣Jag var ju tvungen att stanna och ta lite kort över allt med familjen suckandes bakom mig. ”Åh titta vilken vacker blomma”, ”åh kolla ett havrefält” som att jag aldrig sett något av det förut. 😂Sen stannade vi för en fika och tyvärr hann jag äta upp bullen innan jag skulle ta kort på den. Typically me! Kommer aldrig bli en riktigt bloggare av mig. Sväljer allt i ett nafs och drar vidare.

När vi kom hem hade halva dagen redan gått. Det blev till att laga middag och sen drog jag till Trollhättan för en promenad med en vän. Vad fantastiskt att det finns sånna ändå. Vänner❤️. Har inte skrattat så mycket på länge. Och som vanligt är det allt eller inget som gäller, antingen skrattar jag så att jag nästan kissar ner mig eller så rör jag inte en min. Ja, det var den semesterdagen det, nu ska jag se till att göra något klokt av fortsättningen också . Önskar er en fin dag😘

Jag vill skriva som du!

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av
Jag vill skriva som du

Jag vill skriva som du

Jag har i flera år försökt att få mina barn att vilja läsa men det verkar omöjligt. Jag har lånat böcker inom alla kategorier, försökt med tidningar och korsord. Vi har suttit och lekt genom att skriva egna böcker men icke. Jag vill få dem att älska och uppskatta orden lika mycket som jag, men nej.

För en person som både älskar att läsa och skriva känns det helt oförståeligt att man kan vara så ointresserad. Hur är det ens möjligt?

Biblioteket är min guldgruva där jag skulle kunna gå i timmar och leta medans resten av familjen sitter i foajen och stampar rastlöst med fötterna. Jag gjorde till och med det tappra försöket att skaffa en blogg till min dotter, allt för att få igång kreativiteten och ordförrådet. Och det var ju roligt i ca en dag sen föll det i glömska.

Men häromdagen kom hon och sade att hon skulle skriva ett blogginlägg. Vad ska du skriva om, frågade jag. Jag vet inte svarar hon, men jag vill skriva som du!  Det lät som musik i mina öron, aldrig har jag väl hört något så vackert. Jag tog det som en komplimang även om det från henne sida inte var menat så.

Att skriva är så viktigt och så hjälpsamt men jag vet att man måste hitta sin egen röst, sitt eget sätt och det är inget man kan skynda eller tvinga fram även om jag önskar att det vore så.

Ni får gärna hälsa på hennes blogg och ge henne uppmuntran och fortsätta skriva (så gör ni både henne utan också mig glad) 🙂 Jag tror att det också är viktigt för dagens ungdomar att inte sitta tysta studera andras liv i media, utan att ibland också vara en del av den själv.

Rädslan som aldrig blev sann

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Rädslan som aldrig blev sann Rädslan som aldrig blev sann

Innan jag drabbades av min utmattning var jag inte bara rädd för sjukdomen utan också för hur den skulle påverka andra. Jag struntar liksom i om världens alla problem ligger på mina axlar, det är min vardag, men att jag skulle behöva lägga över det på andra kändes värre än att sjukdomen i sig. Att min familj skulle drabbas kanske var en av anledningarna till att jag kämpade emot så mycket. I mina tankar skulle det bli olidligt för familjen, min man skulle lämna mig, säkerligen inom en vecka. Och ja, jag trodde på riktigt att det var sant.

Så inte nog med att jag skulle bli deprimerad, jag skulle på köpet behöva skilja mig och förstöra den framtid jag önskat bygga upp för mina barn.

Men verkligheten, den blev precis tvärtom.

Det var aldrig min man som sa till mig att gå till jobbet, det var min egen inre röst. Tvärtom var det han som långt innan jag blev sjukskriven sa att jag skulle gå hem. Men min röst överröstade hans. Jag slog dövörat till. Det är ju bara att kämpa på! Och var det någon som oroade sig för ekonomin eller anklagade mig för lathet så var det jag själv och inte han!

Jag kände mig stressad över att inte hjälpa till hemma. Kanske för att jag själv har sagt upp livsregeln ”det finns inga ursäkter”. För enligt min erfarenhet kunde man aldrig någonsin bli så sjuk att man slutade prestera (och med prestera menar jag sköta hushållet hemma). Det spelade ingen roll om jag var febrig eller magsjuk, jag har ändå alltid lyckats gå ut med hunden, tömma diskmaskinen och sätta på en tvätt. Att vara så dålig att man inte orkar var bara ett påhitt i min värld.

Den som är hemma sjuk har ett ansvar för att städa upp är något jag under tretton år predikat för min man. Här ska det inte vara semester! Jag tvingade till och med stackaren att lägga ett golv när han hade körtelfeber så jo jag menar allvar. DET FINNS INGA URSÄKTER, GÖR DET BARA. Man är ALDRIG så sjuk att man inte kan jobba!

Men nu satt jag där i fåtöljen och kunde inte resa mig upp. Jag skämdes för egentligen var jag ju inte ens ”sjuk” utan bara utmattad, ändå kunde jag inte förmå mig att tömma diskmaskinen eller ta fram dammsugaren. Jag bad hela tiden om ursäkt för min ”lathet” och förväntade mig väl att få mina egna regler upplästa i ansiktet. Men det hände aldrig, inte en enda gång!

Tvärtom var det han som sa åt mig att vila medan jag fortsatte att kämpa emot. Idag känns det så fånigt att en av mina då största rädslor inte var i närheten av sanningen, och så är det visserligen med de flesta av dem. De slår aldrig in. Hur kunde jag tro så lite om honom, och vad säger de tankarna om mig själv?

Jag duger bara när jag presterar. På hemma. På jobbet. Som mamma, fru och vän.

I alla relationer behöver jag göra, inte vara. För det är i görandet man blir älskad och växer (har jag alltid intalat mig själv). Efter den insikten skulle man kunna tro att man lärt sig en läxa men jag kommer på mig själv med att fortsätta likadant. Fast det handlar förmodligen inte om att andra människor älskar mig mindre när jag slutar prestera utan att istället om att det endast är då (vid prestationen) som jag älskar mig själv.

Veckoplan | 30

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Veckoplan 30Avklarat förra veckan:

Äntligen semester och en sida av mig tänker ”jävlar vad jag ska få mycket gjort” och den andra tänker att jag ska ta det lugnt, ja ni fattar, att försöka balansera där emellan. Att ändå göra saker, inte stanna upp är viktigt för mig, annars kommer en depression som på beställning så på ett sätt gör inbromsningen mig rädd. Nog om det! I veckan (känns det inte som jag gjort något) men jag fick klart Elisabets bok ”När ett barn dör” som e-bok så den finns att köpa och låna i det formatet för den som önskar. Jag skrev också månadens nyhetsbrev, gjorde ytterligare en idealkundsintervju, hade mentormöte och påbörjade arbetet med min skrivkortlek. (Och Marcus Osins bok ”Hur långt kan man gå?” finns nu att köpa som pappersbok!). Fantastiskt!

Veckans mål:

Jag ska göra klart skrivkortleken och skicka in den på beställning. *Spännande* Jag ska även rensa min mailbox och sedan försöka hitta mer idealkunder för att intervjua. (Har nio kvar, suck.) Men jag är inte den som vill fuska mig igenom det här. Min mentor lägger tid och energi på att hjälpa mig utan kostnad så om det är någonting jag kan ge tillbaka så är det att göra jobbet ordentligt och ta till mig det hon vill lära mig. Har fått en hel del insikter så här långt <3

Veckans fokus:

  • Skrivkortleken.
  • Mailboxen.
  • Hitta intervjuoffer 🙂

Veckans fundering:

Mycket tankar har legat på ångest denna veckan. Är i en period där jag tvivlar på allt men jag kör över den som vanligt och kör på ändå. Har lärt mig av erfarenheter att min ångest inte är att lyssna på <3

Veckans svårighet:

Hitta en balans mellan ledighet/vila/arbete.

Om tid finns:

Skriva på boken med dottern.

Familjeläger med föreningen Attention

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Alltså hur fort går det? Anlände till Sundsviksgård fredag eftermiddag och i morgon är det redan hemresa. Är på föreningen Attentions familjeläger (som jag varmt kan rekommendera). Jag hade sett fram emot att kunna pusta ut men ack vad man kan ha fel.Denna unge alltså. Kan inte sitta still en sekund och har man ett nervvrak till morsa innebär det att inte heller hon får sitta still.Han har varit mer i vatten än ur det och som ni vet är vatten och barn en dödlig kombo. Det har inneburit ett rejält ångestpåslag sedan jag körde in bilen på parkeringen. Spelar ingen roll om jag hotar med badstopp. Han rymmer ner till vattnet ändå och vad gör man? Jo, spinger efter.Spelar ingen roll om andra föräldrar erbjuder sig att vakta. Dem kan man ju inte lita på! 😂 Kan lika gärna sitta och ha ångest på stranden som att ha det på rummet. Intryck, barnskrik och en överaktiv unge, tur man har semester 😅 Kan nog behöva några veckor från att vila upp mig från det här kalaset🤣 Men vad gör det när man får åka hem med minst en superlycklig unge? Du kan duscha mig i ångest och allt kommer ändå att vara värt det. Smutsiga barfotafötter, sand i sängen och skratt och lek till sent inpå kvällen. Hit kommer vi garanterat nästa år igen!

Semesterdrömmar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Idag är det sista dagen innan semestern. Vilken fantastisk fredag! Den bästa på länge tror jag bestämt. Jag hoppas givetvis ett det finns ett par soliga dagar kvar men för mig är det ledigheten som är viktigast. Att kunna styra över sin egen dag oavsett om det är regn eller solsken.

Jag drömmer om att tillbringa mer tid i min trädgård. Jag har inte alls gett den kärleken den är värd de senaste åren. Jag vill bättra mig och hoppas att det magiskt kommer att ske under mina semesterveckor. Jag drömmer om stunder i växthuset, om häng på verandan, sömn i hängmattan och tid tillsammans med bärbuskarna.
 Mitt växthus behöver kärlek och jag hoppas på att kunna ge den det. Här samsas vindruvor och ogräs sida vid sida och enda gånger jag tillbringar tid där inne är när jag plockar vindruvorna. Jag fantiserar om bättre möbler i växthuset så att man kan ligga där och lyssna på regnet, läsa en bok eller dricka te med en vän. Jag drömmer om fortsatt bärskörd, solmogna tomater och hemma odlad gurka. Jag drömmer också om åska, regniga dagar och många timmar utan måsten tillsammans med de människor jag älskar mest. Jag drömmer om nya möten, nya ideér och ny energi. Jag drömmer om framtiden, om hösten och om livet efter det. Men först, semester…om några timmar är den min!

Fånga dagen?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Fångad tid.

Fångad tid.

Den där tiden. Den försvinner oavsett vad du gör med den. Ta tillvara på den säger de, som att man skulle kunna fånga den i en ask. Allt som oftast jagar man den och när man äntligen fångat den så faller den mellan fingrarna.

Fånga dagen, som om det vore enklare…

Jag måste ha hål i min håv, för den är alltid tom när jag tittar i den. Kanske har vi gjort fel hela tiden. Kanske ska vi inte fånga dagarna utan låta dagarna fånga oss? För hur ska vi kunna njuta av tiden om vi ständigt mot den slåss?

Kanske är tiden inte till för att fångas, utan för att gå. Det spelar ingen roll om klockorna stannar. För tiden, den tickar på ändå.

Att ta betalt som föreläsare

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av
Så blir du en föreläsare

Så blir du en föreläsare

Alla föreläsare har förmodligen olika erfarenheter så hör dig för, var inte rädd att ta tips och råd från andra. Det finns många sätt, men börja på ett som passar dig, som stämmer överens med din magkänsla.

Om det nu är så att du inte fått några förfrågningar eller fått några erbjudanden utan ska börja från noll så skulle jag köra en testföreläsning. Hitta en publik (själv lade jag ut en förfrågan på fb). Jag lånade en lokal gratis, bjöd in en liten publik (6-8 personer) och gjorde klart för dem att detta vara en testföreläsning och att jag därför ville ha deras åsikter efteråt.

På så vis fick jag inte bara lite tips och råd på föreläsningens upplägg utan kunde också mäta ungefär hur långt tid föreläsningen tog.

Att föreläsa gratis?

Som föreläsare får man räkna med att föreläsa gratis ibland, det ingår i konceptet och även om det kan kännas lite surt just där och då i stunden att lägga mycket arbete utan att få något tillbaka så gör du reklam för dig själv. Min erfarenhet är att det alltid finns någon i publiken som rekommenderar din föreläsning vidare vilket innebär att du sedan får en förfrågan från oväntat håll. Så gratisföreläsningar är inte till ondo och jag gör fortfarande några stycken varje år.

Men det får inte gå för långt så att du förlorar på det heller. Jag som arbetar heltid kan tex inte ta semester och åka och föreläsa gratis. Då förlorar jag inte bara pengar utan också tid från min familj och den är värdefull. Det är vanligt att få förfrågningar där folk vill att man kommer utan kostnad, ”du ska ju bara stå och prata lite”. Men för det första så är det din förberedelse som kostar, din tid och din prestation. Så bli inte lurad att arbeta gratis för mycket.

För mig är det en jätte anspänning att stå och föreläsa i två timmar, lägg till resor och förberedelser, ibland behöver man till och med bygga en ny föreläsning för målgruppen man ska prata inför. Så underskatta inte dig själv. Din tid är dyrbar!

Att ta betalt

Att sätta sitt eget värde är svårt. Jag lyssnade in min publik. När folk kom fram till mig och grät och kramades tog jag det som en tecken på att det var värt att betala för och kunde därför höja mitt pris. Så jag lyssnade in och höjde lite efter varje föreläsning. Jag hade tur att bli anlitad av ett företag som gjorde utvärderingar efter varje gång och när jag blev anlitad två år i rad med goda utvärderingar höjdes mitt självförtroende och mitt egenvärde vilket resulterade i att jag vågade ta mer betalt.

De som anlitar dig vill givetvis ha föreläsningen till ett så lågt pris som möjligt och du vill självklart ha bra betalt. Börja därför med att fråga vad de har för budget för din föreläsning. Ger jag ett pris som företaget tycker är för högt så sänker jag priset ibland beroende på restid och förberedelser. Så var inte rädd för att diskutera ett pris för att komma fram till ett som passar er båda.

Del 5 av 6.

Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Han höjde sin hand mot mig och jag såg det som ett tecken på kärlek…

Hans famn var min borg.  Jag kände mig trygg i hans närvaro. Jag var 17 år och hela min insida blödde. Jag behövde någon som lagade mig och jag trodde att han var lösningen. Men det var fel….

Att han kunde bli arg skrämde mig inte, tvärtom såg jag det som ett tecken på hur mycket han älskade mig. Att lilla jag väcker så mycket känslor i honom kunde inte vara annat än kärlek. Han var min beskyddare. Han skulle aldrig låta någon (annan än han själv) göra mig illa.

Jag var den enda för honom och han låtsades som att det alltid hade varit så, men så fort han fick alkohol i kroppen var det som att han slungades tillbaka i verkligheten, eller i alla fall i hans egen verklighet, där jag var en smutsig hora som aldrig kunde blir ren… Han stod inte ut med tanken på att jag hade haft någon annan innan honom. Så gulligt…

Jag trodde jag visste allt om kärlek. Det gör man som tonåring…

…man tvivlar inte på den känslan. För man vet inget annat. Efter varje helg kom presenter. Jag fick blommor och teckningar med hjärtan och en önskan om förlåtelse. Aldrig har jag blivit så uppvaktad! Min vänner tittade avundsjukt på. Som att ett silverhalsband är värt slag, skrik och tårar…

Men det var mitt eget fel…

Jag kunde känna av spänningen i luften redan innan smällen kom, jag kunde provocera honom, skratta honom i ansiktet och var själv en del av problemet intalade jag mig. Mina (och hans vänner) sa att jag var tuff och kunde försvara mig vilket jag åt upp som om det skulle göra situationen mer ok. Som att det skulle vara en anledning till att han skulle få fortsätta…

Jag (och alla andra) försvarade hans slag med att jag slog tillbaka, då var det ju inte så farligt. Då får man väl skylla sig själv?

Jag förminskar situationen än idag, minns den knappt, men bär på känslan ”det var väl inte så farligt”. Men så tänker jag på min vackra, fina och fantastiska dotter. Och bara tanken på att någon skulle slå henne, jaga henne eller sparka in dörrar där hon gömmer sig skrämmer mig mer än min egen upplevelse.

Helt plötsligt får situationen ett annat ljus.

Detta är inte något som bara hände mig utan kan också hända min egen dotter!

I Sverige 2012 anmäldes 12 903 misshandelstillfällen mot kvinnor över 18 år i en nära relation. Hur många finns det då inte under 18 undrar jag? Man räknar med att mörkertalet är fyra gånger så större än vad siffrorna visar och man tror att cirka 150 000 barn i Sverige lever tillsammans med en förälder som blivit misshandlad av den andra föräldern.

När vi tänker på våld i relation tänker vi ofta på vuxna människor men därför vill jag påminna det att det även förekommer bland den yngre målgruppen och att det kan vara ditt barn!

Relationsvåld är mycket vanligare än vad vi tror och sker även bland tonåringar!

Man blir slagen och hotad av någon man älskar och litar på. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att bryta mönster och att det finns många anledningar till att inte gå. Att vara tonåring och inte vara säker på rätt och fel, inte ha tillräckligt med stöd runt sig eller se att omgivningen tycker att det är ok kan göra situationen tyst och svår.

Jag har lärt mig min läxa och går vidare med en kunskap om att

  • det är alltid den som lyfter handen som bär skulden för slaget oavsett vad mottagaren sagt eller gjort.
  •  det spelar ingen roll om din omgivning accepterar det, du ska inte acceptera det själv!
  • det finns ingen kärlek i våld (oavsett vad man intalar sig).

Kärlek handlar inte om att äga någon, kärlek handlar om att vilja en person väl, oavsett omständigheter.

Prata med dina barn om våld i nära relation. Även om hen inte blir utsatt själv så kan det vara någon av hens vänner. Jag hade ett över ett tjugotal personer som kände till min situation och inte en enda sade något eller gjorde något åt det, inte ens jag själv. Och jag beskyller ingen, jag vet att det beror på kunskapsbrist och att vi normaliserar beteenden. Men vi kan bättre, vi kan göra annorlunda! Så ge kunskapen till ditt barn. Kanske kan hen vara den personen som gör skillnad?