Allmänt

Fråga:Vad är det med personer med ADHD och tider egentligen. Varför kan de ALDRIG komma i tid?

Svar:När man har ADHD har man svårt för tider, glömmer och missar möten, är ständigt försenad. Ja så sägs det i alla fall. Jag kan bara tala för mig själv, men Jag kommer ALDRIG försent fast att jag har problem med tider, för mig är det åt andra hållet i stället. Jag vet inte hur klockan och tider funkar för dem som ofta kommer försent, men jag kan i alla fall förklara hur det funkar för mig.

Jag kan inte känna på mig hur långt tid saker och ting tar, därför är jag alltid ute i väldigt god tid. Jag kan klockan, men jag litar liksom inte på den. Om jag har ett möte i stan klockan 17 och min man säger att det endast tar 10 min att åka dit, så måste jag ändå ge mig av 30 min innan….och jag kan inte riktigt förklarar varför. För mig känns det som 30 min. Det är liksom så många små saker som ska göras. Gå till bilen, sätta mig i den, starta den, köra till stan, hitta parkering, parkera, gå ur bilen, gå till mötet. Det är ju massor av saker som ska göras, och jag kan inte få ihop dem till endast 10 min, utan minst 30 min. Fast att jag under hela mitt liv alltid var 15-30 min för tidigt till alla mina möten kan jag liksom inte lära mig av det.

Klockan är för mig inget problem idag, men det beror på vad jag jobbar med. För några år sedan hade jag ett jobb, där jag hade kanske 6 -7 olika möten per dag och jag skulle köra hem till dessa personer eller möta dem på olika ställen. I stället för att effektivt jobba gick ju flera timmar om dagen åt att komma för tidigt och att vänta in folk. Jag insåg dock problemet och slutade det jobbet ganska snabbt och vill INTE ha något liknande igen, just pågrund av dessa svårigheter.

Så att komma försent eller förtidigt behöver inte vara ett problem i vardagen, det beror på hur din vardag ser ut. Jag har haft den lyxen att kunna välja bort arbeten som inte fungerar med mina svårigheter.

I sommar ska jag försöka ägna mer tid till mitt uppsatsarbete och lite andra små projekt så därför kommer inte bloggen att uppdateras lika ofta. Men om du inte vill missa ett inlägg så följ oss på Facebook eller prenumerera på inläggen via hemsidan.

Ha en skön sommar!

”Tror du verkligen att du kan hjälpa någon, tror du att du gör någon skillnad?” är en fråga jag ofta får angående mitt val av arbete.

Nej självklart tror jag inte att jag kan förändra någons liv, men jag tror att individen själv alltid har ett val att göra det. Jag tror på att så frön. Jag tror på att finnas till hands när de gror och jag tror på att visa redskapen som behövs för att kunna skörda. Jag tror på att vara ett stöd, en trygghet, en hjälpande hand. Jag tror att varje människa behöver kärlek, trygghet och uppskattning om så bara av en enda person. Jag tror på att underlätta någons dag, någons timme eller någons minut. Jag tror på att peka ut riktningen, visa vägen, men att låta personen gå själv.

Jag tror på att varje missbrukare, hemlös eller kriminell är någons barn, någons syskon, någons vän. Och jag tror att det alltid finns minst en person där ute någonstans som älskar denna människa. Jag tror att om mitt jobb inte hjälper individen själv, så hoppas jag att de hjälper de i hans omgivning som håller av honom. Så ja, jag tror att socialt arbete ofta hjälper någon, och ja, jag tror att det gör skillnad.

”Om man har haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.”

Ibland går livet allt för fort, saker bara händer dig. Efteråt undrar man hur allt gick till, eller varför man inte gjorde på ett annat sätt. Jag tror att det är viktigt för ALLA människor att stanna upp och lyssna in dig själv, men för de som har en hjärna som går snabbare än de själva kan hantera är det extra viktigt. För här är det inte bara känslor som går för snabbt utan också handlingar. Kanske skulle du avsluta varje dag med att reflektera och se vart dina hjärna har tagit dig idag. Nya idéer, nya projekt, saker som ska avslutas eller påbörjas? Är jag på väg åt rätt håll?

Själv är jag helt uppe i mitt uppsatsarbete. Började läsa artiklar om ADHD, sen självkänsla, sedan anknytning. Där fastnade jag i flera veckor. Läste säkert ett tjugotal artiklar om ämnet. Tills jag insåg att jag var helt fel ute….det var inte alls det jag skulle skriva om, inte ens i närheten. Hur kunde jag komma så långt bort? Jag följde ett flow som ledde mig helt fel.

Har man en hjärna som går för snabbt måste man lära sig att bromsa. Ställa sig utanför och titta in.

Hade jag själv följt mitt eget råd hade jag inte behövt börja om från början nu.

Här kommer podcast avsnitt del 3 där jag och Maria Andersson diskuterar våra erfarenheter kring medicinering. Lyssnar gör du här. Ni finner oss också på Itunes under ”kvinnor med ADHD”.

Har ni frågor, ämnen ni vill att vi ska diskutera eller något ni vill berätta så skicka ett mail till jessica@nestorforlag.se

-Varför, kvittrar du. Jag kan bara inte förstå.

-Kärlek, svarar jag. Det fanns bara vi två.

-Det är inte kärlek, sjunger du. Kärlek handlar aldrig om att slå.

Men från början var det kärlek. Han kom som en svag sommarvind, och förvandlades till den friska fläkten i mitt liv. Till en början lyfte den mig, han fick mig att flyga högre än vad jag någonsin gjort. Jag kände mig stark, varm och älskad. Han fick mig att känna mig trygg, intill honom kunde inget någonsin göra mig illa.

Av kärleken blev jag ringmärkt, och även om jag hade en skavande boja på mitt ben hade jag aldrig förut blivit så högt älskad. Jag är så rädd att förlora dig, kan inte leva utan dig viskade han i mitt öra. Han var min största kärlek och beskyddare, och jag var lycklig. Vinden tilltog och blev stark och stormande. Ibland svepte den så aggressivt om mig att jag föll omkull helt. Rädd, söndrig och sårad. Den återkommande stormen slog med tiden sönder allt omkring mig och fick min verklighet att krympa. Den kapade mina vingar och jag kände mig skyldig, smutsig och trodde mig tillslut förtjäna den våldsamma orkan han var. Efter att stormen mojnat svepte den alltid om mig med sin virvlande värme och jag var återigen trygg, älskad.

Jag fann en fredad zon i den låsta buren, där låg vinden stilla och jag kunde slippa rädslan för att vinden skulle hårdna, brusa upp fånga tag i mig. Skräcken över att lyfta som en papperstuss med vinden gjorde mig lamslagen, med tiden lärde jag mig att undvika de värsta stormarna. Även om burdörren då och då öppnades och jag skymtade friheten vågade jag inte sträcka ut mina vingar av rädsla för att stormen skulle tillta och slita sönder min fjäderdräkt. Tillslut blev jag mer rädd för det som fanns utanför buren, än den lilla ”trygghet” jag hade inuti.  ”Om det inte vore för att jag älskade dig så mycket skulle jag aldrig hålla i dig så hårt. Jag bryr mig om dig, det gör ingen annan.” Jag var en fågel i bur.

Med tiden förvandlades misshandel till en kärlekshandling och isolering till omtänksamhet. Någon måste ha hört när min fågelsång förvandlades till ett tomt kraxande. För att rädda mig slog de min bur till marken och jag kunde inget annat än att fly. Jag flög och flög, tills vingarna inte bar mig längre. Jag trodde att tryggheten satt i honom, att det inte var sant vet jag först nu.

Jag drar mig undan, putsar mina trötta vingar.

-Varför stannade du kvar så länge, längtade du aldrig ut?

-Jag blev förlamad, kunde inte gå. Hur konstigt det än låter så blev det min värld tillslut.

Här kommer podcast avsnitt del 2 där jag och Maria Andersson diskuterar om hur det var att få sin diagnos. Lyssnar gör du här. Ni finner oss också på Itunes under ”kvinnor med ADHD”.

Har ni frågor, ämnen ni vill att vi ska diskutera eller något ni vill berätta så skicka ett mail till jessica@nestorforlag.se

Vi var bara barn, det ser jag nu. Det var aldrig meningen att det skulle vara jag och du.

Två sargade själar som fann varann, jag trodde jag kunde göra dig hel. Vi talade samma språk men ändå gick någonting fel.

Du drev i väg för långt bort för att jag skulle kunna rädda dig, och du hann heller aldrig laga smärtan som fanns hos mig.

Stanna kvar, jag vet att du måste gå. Jag ber dig, stanna kvar. Det finns något som blir helt när det är vi två. Stanna kvar, du är inte förlorad än. Jag ber dig, stanna kvar, men rädslan tar över och du flyr igen.

 Du sökte dig till någon annan, fast att jag vet att du vill vara hos mig. Någonting tog över, satte klorna i dig.

Du försöker dra dig tillbaka, men någonting håller dig kvar. Jag försöker njuta av stunden, den lilla som vi har.

Slut ögonen min vän och vila i min famn, slut ögonen min vän snart är du i hamn.

Stanna kvar, jag vet att du måste gå. Jag ber dig, stanna kvar. Det finns något som blir helt när det är vi två. Stanna kvar, du är inte förlorad än. Jag ber dig, stanna kvar, men rädslan tar över och du flyr igen.

 Om du stannar hos mig, kanske du kan få ro. Jag vill att du stannar, kan du det tro?

Dina ögon är trötta, de saknar sin forna glans. Fast att du ej är densamma vet jag att du finns där inne någonstans.

Mitt sår är slutet nu, men du blöder än. Hur ska jag kunna rädda dig, min älskade älskade vän.

”Man kan aldrig nöja sig med att krypa när man är byggd för att flyga”.

Att ständigt anpassa sig efter andra människor kan få dig att gå sönder. Oavsett om du försöker anpassa dig till samhället, försöker passa in på jobbet eller göra allt för dina barn så fixar du inte det hur länge som helst om du inte hittar en plats där du kan få sträcka ut dina vingar. Många lever ett helt liv med att hela tiden försöka passa in och de jag tror klarar sig bäst är de som har hittat ett rum där de kan få flyga fritt.

Se till att inte fastna på ställen/hos personer som ständigt klipper dina vingar eller sätter dig i bur. Det gör ont att inte få sväva fritt, inte få känna luften under dina vingar eller att få följa med vinden. Du kommer aldrig nöja dig med ett liv bakom galler där det enda du kan se är skuggan av dig själv, och det enda du kan drömma om är att få vara fri.