Allmänt

Mina ögon söker fortfarande efter dig fast jag vet att jag aldrig igen kommer att möta din blick.  Jag är arg för att du för tidigt slets i från mig, jag är ledsen för att jag inte fick ha dig kvar och jag saknar dig så mycket att jag har svårt att att förstå att du faktiskt är borta. Jag kommer på mig själv med att leva på hoppet att vi någonstans möts igen. Att jag en dag öppnar min dörr och finner dig innanför…

Trots att jag vet sanningen vill jag inte acceptera min förlust. Jag är arg på dig, jag är arg på mig. Jag försöker förtränga tiden vi hade tillsammans, men hur hårt jag än blundar kan jag fortfarande se dig framför mig.

Det är som ett stort svart hål i mig, hur mycket jag än försöker att täppa igen det så är det som att all materia sugs rakt in. Hålet gapar återigen tomt. Jag försöker att kasta ifrån mig smärtan, lägga den någon annanstans, skrika försvinn. Men vart jag än gömmer den är sorgen ändå min.

Jag skulle vilja ge dig världen, jag skulle vilja ge de kärlek och lycka och ett lyckligt slut på varje historia. Men jag vet att oavsett mina ansträngningar så kommer du att möta motstånd och hur ont det än gör i mig så får jag acceptera det. Men om jag bara får önska en enda sak så vill jag att du ska älska dig själv. Det låter som en klyscha men är få förunnat.

Jag vill aldrig att du blir din egen största kritiker, din värsta fiende!

Jag begär inte att du ska åstadkomma något i ditt liv, det enda jag egentligen vill är att du ska må bra. Det är allt. För mig duger du som du är, oavsett vad du gör, och jag hoppas att du kan känna så om dig själv också. Jag vill är att du ska trivas med dig själv, tycka att du är bra, som du är.  Jag vill att du tar hand om dig själv, att du ALLTID månar om ditt eget bästa. Jag vill att du ska älska dig själv både till det inre och yttre, både bra och dåliga dagar.

Jag vill aldrig att du ska känna det där kravet på att ständigt prestera, på att du bara duger när du gjort något bra. Jag vill inte att du ska känna tomhet av att vara dig själv och att ditt liv blir ett enda långt sökande för att finna något att fylla det där stora ekande hålet inom dig med. Jag vill inte att du ska leta efter lycka i din framtid eller se den bakom dig. Jag önskar att du finner den inom dig själv, här och nu.

Jag vill aldrig att du ska möta din egen blick i spegeln och se den full av förakt. Jag vill inte att du någonsin håller valkarna mellan dina fingrarna och önska att delar av dig skulle försvinna. Jag vill inte att du döljer ditt ansikte med smink eller försöker släta ut dina lockar, att du ska hålla in magen och tänka på ditt leende vid varje fotografi. Jag vill inte att du sparar kläder som är för små med hoppet att du kommer komma i dem en dag, eller att ångesten när kläderna krympt handlar om en för stor kropp utan hellre om en liten plånbok.

Jag vill aldrig att du ger dig in i kampen mot maten. Jag vill att den ska bli din bästa vän, den som föder dig och ger dig energi, njutning. Jag vill aldrig att du stoppar fingrarna i din hals eller lägger mer tid på gymmet än tillsammans med dem du älskar. Jag hoppas att du aldrig lär känna känslan av att vilja krypa ur sin egen kropp, att äcklas av sig själv, att leta efter varje fel och peka ut varje brist. Jag vill aldrig att du ska känna att du inte är värd mer, värd bättre. Jag vill aldrig att du ska sträva efter perfektion eller börja jämföra dig med andra. För det är först i den jämförelsen som du börjar känna dig misslyckad.

Jag skulle skriva dig en vacker kärlekssång och sprida den över världen, istället får du några skrivna rader på ett solblekt papper. Hur mycket jag än försöker så får jag inte fram det jag vill säga dig. Ord som vanligtvis flyger ur mig fastnar i halsen och går inte att uttala när de hostas upp. Jag skulle ge dig någon vacker beskrivning på vår kärlek, på våra år tillsammans, men hur jag än vrider och vänder på orden så blir de aldrig tillräckligt stora, tillräckligt starka.

Det finns inget teckensnitt som är tillräckligt vackert, ingen teckenstorlek som är tillräckligt stort. Och även om jag skriver med fet text kan den omöjlitvis visa styrkan i det jag känner.

Vad ska jag säga? Det var ingen vacker kärlekssaga, ingen himlastormande förälskelse, inga fjärilar som bosatte sig i min mage. Du lyckades slinka in genom en dörr som både var stäng och låst och jag beundrar dig för det. Du stannade kvar fast att jag försökte putta dig ifrån mig och jag avundas din styrka att hålla dig fast vid något du tror på.

Kärleken kom smygande och växte sig snabbt starkare än något jag tidigare känt. Du är min största kärlek, min bästa vän, personen som står mig närmast. Jag har aldrig i mitt liv känt ett sådant stort förtroende för någon som jag gör för dig. Du är känslan av att komma hem, av att kunna vara sig själv och ändå duga. Om jag inte kan lita på dig är hela världen en lögn. Du är kramdjuret från barndomen, vännen jag behövde i tonåren, och allt jag saknat där emellan.

Även om vi inte har mycket gemensamt passar du mig perfekt. Du är pusselbiten som ligger i fel låda men ändå passar in. Du är styrkan i mina brister, du är modet som jag saknar, du är allt det som fattas mig.

Utan dig är jag en vissen blomma. Det är du som ger mig näring, som har fått mig att äntligen slå rot. Du gör mig till en bättre människa! Du får mig att växa, att våga, att vilja. Jag vill aldrig att du ska sluta älska mig!

Du förändrade min värld och för det är jag dig evigt tacksam. Jag vet inte mycket om åren som väntar, mer än att jag vill tillbringa dem med dig. Jag älskar dig upp och ner, ut och in, med rätt och fel. Vad som än händer älskling, är det du som gör mig hel.

från en fyrabarnsmamma med adhd. ”Jag har klarat mammarollen bra, nästan lite för bra. Nu har jag försökt läsa till sjuksköterska men klarar det inte. Jag överanstränger mig och det slutar alltid i en djup depression med ångest. Samma sak när jag försöker arbeta, klarade inte ens en sommar. Blev sjukskriven efter bara någon månad.  Jag överanstränger mig, får ångest och depressioner till följd. Jag mår oerhört dåligt och skäms över mina misslyckanden. Mina svärföräldrar börjar pika mig som tex ”man måste anstränga sig, din man kan inte försörja alla…” Min man säger inget men jag ser hur uppgiven han är. När jag mår som jag gör nu försöker jag alltid kompensera det med något. Tex hård träning och viktnedgång. Som givetvis går till överdrift. Har nu gått ner 12 kg på 6 månader, jag var inte överviktig innan…

Jag får ingen hjälp alls från psykiatrin, förutom Ritalin och atarax.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag klarar inte det här själv. ”

 Jag kan inget annat än att beklaga det dåliga mående och också bekräfta att du inte är ensam! Min erfarenhet är att det är ganska typiskt med ett ”all in” beteende där man kör på tills man brakar ihop. För många är det svårt att hitta en lagom aktivitetsnivå vilket innebär så som du beskriver att man överanstränger sig och ”går in i väggen”. Det värsta tänker jag är att andra människor får dig att må dåligt eller pikar dig, det är inte ok! Man är rätt duktig på att sänka sig själv och behöver inte någons hjälp för att sjunka till botten. Känner dina svärföräldrar till ditt mående? Annars tycker jag att du (eller din man) ska informera om det och förklara att du behöver stöd och ingenting annat! Jag tycker att du ska kontakt psykiatrin igen och höra om du kan få samtalsstöd/kbt eller träffa en arbetsterapeut (eller adhdcoach) och få hjälp med beteendet. För egen del tror jag att träningen och viktnedgången handlar om kontrollbehov, när man mår dåligt vill man hitta någon del i livet där man kan gå ”all in” och återta kontrollen. Träning och viktnedgång är en typiskt sådan grej som man själv kan styra och kontrollera.

Vill tipsa om en himla bra bok jag läst, Mod att vara sårbar av Brene Brown. Bren’e har forskat i skam och jag kan känna igen mig i mycket av det hon skriver. Hon pratar om ”Glädjefobi” som ett sätt att minimera sårbarhet. Man förbereder sig på en ständig besvikelse – för att det är lättare att leva sitt liv som besviken än att på riktigt känna besvikelse. Att det kan kännas mer sårbart att gå in och ur besvikelser än att bosätta sig i den.  Man offrar sin glädje men känner mindre smärta.

Varje gång vi känner lycka och glädje är vi sårbara. Därför tillåter man sig aldrig att njuta fullt ut utan måste ständigt vara beredd på att något negativt kan hända. Man förbereder värsta tänkbara katastrof och försöker kontrollera allt. Detta för att vi försöker förekomma sårbarheten, vi vill inte att smärtan ska ta oss på sängen. Vi sitter i den besvikelse vi själva valt då vi inte vill bli överraskade.

Glädje är inte bara glädje utan glädje är också en risk, en utsatthet, en ovisshet. Man har ett lager av hemska bilder att plocka fram så fort vi känner oss sårbara. En händelse hon beskriver i boken som lika gärna skulle kunnat hända mig själv är när hennes familj sitter och har en mysig stund i bilen, de har semester, de skrattar, drar ordvitsar och hon kände för en stund sig lycklig. Men  i samma ögonblick som glädjen kommer så inträder också sårbarheten, hon fick katastroftankar och bilder på hur deras bil krashar på motorvägen och alla omkommer. Skrattet byts till panik och hon ropar ”kör inte så fort” i panik till sin man. Han svarar häpet, ”men vi står ju still”.

Ur sammetskaninen (1992)

”Levande har ingenting att göra med hur man är tillverkad” sa läderhästen. ”Det är något som händer inom dig. Om ett barn älskar dig, och fortsätter att älska dig, och inte bara leker med dig , men VERKLIGEN håller av dig, då blir du levande.

”gör det ont?” Frågade kaninen.

”ibland”,sa hästen, för den talade alltid sanning.

”händer det på en gång som att bli uppdragen eller bit för bit?”

”det händer inte på en gång. Det är någonting man uppnår. Det kan ta lång tid. Det är därför det inte händer särskilt ofta med sådana saker som lätt går sönder, eller har vassa kanter eller sådana man måste vara försiktig med. Vanligtvis är det så, att när du blir levande, har du tappat en del hår av allt kramandet, och dina ögon har trillat ur, och du kanske har blivit lite lös i fogarna och ganska utsliten. Allt det där har ingen betydelse när du en gång har blivit  levande. Då kan nämligen ingen komma och påstå att du är ful, med undantag av sådana som inte fattar någonting.”

Det är inte det att jag inte litar på dig eller på att du kan hantera situationen. Jag litar bara inte på olyckor och otur. Jag litar inte på missförstånd och misstag. Jag litar inte på fel eller på saker som helt plötsligt bara händer. Jag litar inte på något som inte går att förutsäga, kontrollera.

Förutom det har du min fullständiga tillit.

-Alla andra får stroke och hjärtattacker runt omkring mig men inte jag. Livet känns orättvist. jag vill också dö, säger hon kvidande. Fast att hon håller det inne kan jag tydligt höra hur hon gråter, det är nästan så att hon sätter tårarna i halsen. Jag kan inte se henne, men jag kan höra hennes sorg, hennes maktlöshet, och hennes förtvivlan.

Hon beskriver sitt liv de senaste åren och inte en enda gång nämner hon sig själv. Inte en stund de senaste åren har hon tänkt på sig själv. ALLT hon gör, gör hon för honom.

Hon beskriver livet hon skulle vilja ha, slippa gömma sin plånbok, slippa sömnlösa nätter och slippa respektlösheten han ständigt bär med sig. Inte så mycket begärt kan man tycka. Han är vuxen, hon är vuxen, över 65. Ändå bor han hemma, lever på sin mammas pengar, stjäl sin mammas pengar. Äter upp sin mamma inifrån. Hon har kämpat hårt, varit på väg att förlora allt, för att han ständigt ställer till det för henne. Ljuger och bedrar.

Helt plötsligt forsar tårarna. Hon pratar om kärleken till honom, han är ju så snäll, han kan om han vill, han har bara hamnat fel. Han är bara ett barn, hulkar hon. Men han är inget barn, han är däremot hennes barn.

Jag slås av tanken av hur orättvist livet är. Hur hon är villig att avsluta sitt liv på grund av smärtan han orsakar henne. Hon som egentligen borde vara lycklig, ha det bra. Men att hela hennes liv blir drabbat av någons annans dåliga val. Av hennes barns dåliga val, och hur mycket hon än vill kan hon aldrig slå det i från sig.

Jag mötte ett par ögon igår. Ett par ögon där den sista strimman av ljus just slocknat, där hoppet var på väg att drunkna i ett hav av tårar. Bara några minuter innan jag öppnade min dörr hade hon just avslutat ett samtal, ett samtal där DU just dragit bort mattan under hennes fötter. Där låg hon nu, med tårfyllda ögon och försökte långsamt ta sig upp med en uns värdighet.

Ja, jag vet. Det är inte ditt fel,  du får bära hundhuvudet för något din myndighet beslutat, och jag vet att det inte är en lätt uppgift, men jag behöver bara skrika rakt ut.

-Det är inte så här det ska gå till!!

Varför bygga luftslott när ni inte ger dem inträde?

Jag vet att du bara har till uppgift att visa upp tändsticksasken och möjligtvis ge dem en tändsticka. De ska själv tända den och hålla lågan vid liv, det som förvånar mig är att du sedan  har makten att släcka den.

En person som själv tagit sig ur ett missbruk, försöker mota bort sin psykiska ohälsa och långsamt ta sig tillbaka till verkligheten och blir mött av det här!

Som myndighet har man misslyckats, förlorat, när sådant här händer. Men tyvärr är det ingen annan som tar på sig skulden än den som minst behöver den, den drabbade. Istället borde man skämmas, dra sig tillbaka och be om ursäkt för sina misstag, men inte. Ni är större och starkare så när ni ser någon kravla sig ur hopplöshetensbrunn har ni all rätt att trycka ner dem igen, eller?

Jag vill tro att ni är bättre, ni vill bättre , kan bättre. Vi har inte rätt att behandla människor så här, det är inte så här det ska gå till! Vi ska inte sparka på dem som redan ligger. Vi jobbar med liv, vi får aldrig glömma det oavsett hur högt på karriärstegen vi klättrar. Bakom varje beslut vi tar blir minst en person drabbad.

Vi måste samverka, vi måste sluta skada folk, vi måste bli bättre!

Jag fick plocka upp spillrorna du orsakat och försöka lappa ihop dem så gott jag kunde trots att jag inte hade de rätta verktygen, för de sitter ju din myndighet på.

Jag undrar hur DIN dag i andra sidan av luren ser ut? Hur känns det i dig när du måste blåsa ut ett ljus du själv har tänt? Jag hoppas att du får hjälp och stöd, du kan behöva det. Det måste vara tufft att vara den som raserar andras drömmar. På bara några minuter kastade du bort ett helt år av hennes liv, plus en del av hennes framtid. Och sen gick du hem som vanligt och lagade middag?

Det är meningen att det ska göra ont i oss också när vi gör fel, för oavsett vilken makt vi besitter har vi aldrig rätten att behandla folk hur som helst. Dagen då jag möter ett par ögon som förlorat hoppet utan att jag bryr mig är dagen då jag byter jobb. Jag vill inte vara en del av de som tar, jag vill vara den som ger.

-Tack, det känns bättre nu, sa hon innan hon lämnade mitt kontor.

Men jag behöver jag inga tack för att sova gott om nätterna. Jag behöver bara känna att jag har gjort det bästa jag kan för att hjälpa till, och inte tvärtom.

Jag kommer att sova gott i natt, gör du?

Jag önskar att det fanns en enkel förklaring. Jag skulle vilja ha svar på vad det var som gick fel. Jag trodde att det bara var sådant som drabbade andra föräldrar, de som inte älskade tillräckligt, de som inte hade mer att ge…..

Jag trodde i min dumhet att min kärlek skulle skydda dig från allt, att den skulle fungera som en skyddande hinna runt din hud. Att så länge jag gjorde allt jag kunde så skulle det vara tillräckligt bra…

Om kärlek vore lösningen skulle du vara på rätt väg. Du skulle aldrig snubbla, aldrig falla och aldrig tappa riktningen. Om kärlek vore svaret så hade dina tårar varit av glädje och ditt stela leende hade varit ett hjärtligt skratt. Om det bara handlade om kärlek skulle du aldrig upplevt sorg, aldrig sett ett mörker och aldrig känt smärta.

Men min kärlek har inte skyddat dig!

Än har vi inte funnit lösningen, och jag vet att det låter löjligt. Men jag önskar att kärlek vore svaret för jag älskar dig mer än vad jag trodde var möjligt.