Allmänt

Det finns människor och så finns det m ä n n i s k o r. Och för mig är det en stor skillnad. Jag kan inte förstå hur du kan hålla en dröm i handen utan att försöka förverkliga den. Jag kan inte förstå hur du kan ha en önskan utan följa den. Jag kan inte förstå hur du kan sätta upp mål utan att sträcka dig efter det.  Jag kan inte begripa att du inte styrs av din vilja, av kraften som är så stark att den bär dig dit du ska gå.

Kanske känner du den inte lika starkt? Kanske styr den inte din kropp på samma sätt som det lever i min. Jag är en slav under mitt inre, du under det yttre.

Ditt liv är för mig en labyrint där jag får yrsel av bara tanken att stanna kvar. Jag skulle aldrig sluta leta efter utgången, du orkar knappt börja. Du vänjer dig vid det instängda livet, där du tillslut tror att du inte har några möjligheter, några val. Du blir så rädd att gå vilse att du inte längre går framåt. Det kliar i min kropp av att bara se på dig. Du är som en programmerad robot, man ger dig en uppgift, sätter dig på en plats, så är du där tills maskineriet stannar. Ditt liv är min mardröm, min största rädsla.

Min värld är annorlunda än din, där finns inga gränser, stoppskyltar eller staket. Min värld är full av val, möjligheter, drömmar och visioner. Vi måste hålla avstånd du och jag. Du blir trött av min energi och jag av din kraftlöshet. Vi är motpolerna som suger krafterna ur varann.

Motpoler där starkaste kraften vinner.

Du är din egen målvakt och avgör själv vilka bollar som kommer in i ditt liv. Vi kan träna upp vår förmåga, förmågan att se vilka bollar som ska in och vilka vi inte vill ha på vår planhalva. Ingen annan kommer att skydda din bur. Därför är det viktigt att du tränar upp dina färdigheter. Öva! Du är ditt eget, och kanske enda försvar.

Har du tur, så kanske du har backar som står och förhindrar bollen från att komma för nära, kanske tom mittfältare som skyddar dig på håll. Men oavsett hur många du har i ditt lag så kan du vara säker på att du alltid kommer att ha motståndare som försöker vinna poäng, på ett eller annat sätt. Du ska lita på ditt lag, på ditt försvar. Men de kan inte alltid skydda dig, de kan inte alltid vara dem som göra hela jobbet. Det krävs att du tar ditt eget ansvar och sätter ner foten. Ditt lag kommer att splittras, tröttna eller göra ett halvdant jobb om du själv inte är med i spelet.

Lägg inte allt utanför dig själv, låt inte de andra göra jobbet. Knyt på dig skorna och delta själv i matchen, först då, kan du bli en vinnare.

Storasyster har letat efter lillebror överallt utan att hitta honom. Det börjar bli mörkt och jag kan se paniken i hennes ögon. Hon gråter tyst. Stora tårar rullat längst hennes kinder. Jag kramar hennes hand. Hårt.

-vart är han mamma, tänk om vi inte hittar honom, tänk om han inte kommer tillbaka! Hennes ord skär i mig, trasar sönder mitt inre.

-det är ingen fara älskling säger jag och försöker låta övertygande. Det är klart att vi hittar honom. I samma andetag som jag säger det flimrar tusentals smärtsamma bilder förbi i mitt inre och jag känner hur paniken stiger. Vi sitter tysta tillsammans.

-varför gråter du inte mamma? Du tittar på mig med stora ögon. Vad ska man svara på det? Jag gråter inte för att rädslan är för stor för att uttrycka, för att mitt bröst håller på och sprängas, för att jag vill skrika rakt ut i ren panik. Jag gråter inte för att rädslan är så stor att den bedövar mig, för att jag försöker mota bort alla skrämmande tankar som flyger genom huvudet och för att jag inte vill göra dig mer upprörd än du redan är. Jag försöker att hålla ihop för dig, för att det inte finns något annat jag kan göra just nu. För att rädslan är större än världens alla tårar.

Jag vet inte vad som skrämmer dig mest, tanken över att han är borta eller att jag inte beter mig som du förväntar dig.

Du känner mig. Du vet min smärta. Du vet att jag i vanliga fall skulle vara i upplösningstillstånd just nu. Jag hade inte satt mig i bilen och kört dig till dansen, jag hade inte lugnt låtit andra leta, eller väntat på att han själv skulle komma hem.

Jag hade irrat runt i mörkret och ropat hans namn om och om igen. Jag hade skrikit så högt att det inte undgått någon, så att hela världen hade fått veta att min son fattas mig. Du vet att jag aldrig skulle vända om och gå. Ångesten skulle inte släppa förrän jag såg in i hans blå ögon igen. Du vet det. Jag vet det.

Men inte idag, inte nu.

När jag håller honom i mina armar igen blir jag arg på rädslan, sorgen och de där hemska tankarna som bor inom mig, som skrämmer mig och gör stunderna tyngre än vad de egentligen är. När jag ser honom vill jag bara skrika rakt ut men istället drar jag honom tyst intill mig. Ångesten landar som en pöl på marken och kvar finns en slöja av lättnad. Dina blå ögon, din lilla hand i min och din kropp i mina armar. Jag vill aldrig mer släppa dig, vill inte slita mina ögon ifrån ditt väsen.

Lilla pojk, om du bara visste vad du väckte inom mig, hur många drömmar du kunde ha sprängt och vilken framtid du hade suddat ut.

-Nu gråter du mamma, säger du nästan lättad och fortsätter stillsamt ut ur rummet.

Jag har alltid sett upp till dig. Alltid! Du har varit en av de viktigaste personerna i mitt liv och på något vis har du kvar den rollen fortfarande. Du väljer bara att inte spela den.

Det fanns en tid då jag ville hjälpa dig, rädda dig. Jag var arg, jag var ledsen, jag var rädd. Jag försökte på alla sätt men du ville inte bli räddad, ville inte ha min hjälp. Jag försökte bli din vän, din fiende, ett hot. Varje gång gick någonting i mig sönder, men för dig gjorde det ingen skillnad.

Jag vill att du ska veta att jag sörjde dig, sörjde dig i flera år fast att du fortfarande levde. Då var sorgen ständigt närvarande, nästan jagade mig. Jag levde mellan hopp och förtvivlan. Levde med en rädsla att du skulle lämna oss, alldeles för tidigt. Du är förmodligen inte medveten om det, men du stod länge i rampljuset. Även om du själv valde att kliva av scenen och inte ville ha någon uppmärksamhet så riktades allt ljus mot dig. Det innebar att vi andra var lämnade åt skuggan. En kletig svart skugga, som inte gick att fly i från. Ingen sade något men alla levde med den, smärtan, sorgen, vetskapen om att du inte längre fanns med oss. Så nära men ändå så långt i från. Du tog avstånd, var väl så bländad av ljuset att du inte förstod att du fortfarande hade huvudrollen i allas film. Vi var bara bifigurer i din.

Jag vet fortfarande inte om du någonsin kommer tillbaka, en del av  mig försöker säga att det inte spelar någon roll, medan en annan sida  aldrig slutar att hoppas. Det är sidan som aldrig suddar ut bilden av dig, som fortfarande kan se att det finns en framtid för dig, en framtid för oss. Det finns en stor sorg som vi alla trycker ner, en vi inte orkar se, inte orkar bära. Vi försvarar oss med att du fortfarande är vi liv, att det inte finns någonting vi kan göra och att din framtid ligger hos dig. Samtidigt är jag säker på att vi alla inget hellre vill än att storma in tillfånga ta dig och sätta dig på en skyddad plats. Vi vill finnas hos dig, vara med dig. Följa dig på stigen du borde gå.

Jag vet inte om jag skulle kunna förlåta mig själv för att jag inget gjorde, samtidigt som jag idag inte vet hur jag ska orka göra något. Hur skall man kunna komma igenom ditt motstånd, bryta ner ditt försvar? Egentligen vet jag att det går, men jag tror vi alla är förblindade av sorg, av sanning, av den mörka verklighet vi lever i, av valet du har tagit.

Kanske sitter du och väntar på att vi ska riva din mur, medans vi väntar på att du ska släppa oss in? Jag är säker på att du saknar oss, jag är säker på att du har ont, och jag är säker på att du inte vill leva det livet du gör men att du inte vet hur du ska ta dig ur det. Du tror nog att vårt liv rullar på och är lika bra utan dig. Men du ska veta att för oss är det en plats som alltid är tom, en karaktär som ständigt saknas. Trots att du aldrig bjöd in oss i ditt liv, din verklighet,  fortsätter du att vara en del av vår.

Du tror nog att du är den enda som lever i ett mörker, men vi lever ständigt med en skugga av ditt forna jag.  Jag vet att du sörjer över din ensamhet, trots att det var du som valde den. Du försöker försvara dig med att det inte är någon som bryr sig fast att du innerst inne vet att vi inget annat gör. Du har gjort ditt val, det får du leva med. Men jag vill att du ska veta att livet inte är slut, att du framför dig VARJE DAG har nya val, att det aldrig är försent,,,att börja om.

Jag vet att jag inte kan bli en del av ditt liv, men jag vill att du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka till mitt.

Idag är det ett år sedan jag hade release för min bok ”Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!”, det är också ett år sedan min hemsida och blogg började ta form. Jag var jätterädd inför vad som väntade. Skulle folk kasta ägg och tomater efter mig eller säga att jag var en dålig mamma? Skulle folk se annorlunda på mig när jag gick ut och berättade om min psykiska ohälsa? Skulle jag förlora jobb, vänner, status när jag blottade mig på det sättet? Men ändå kände jag att det här var något jag bara var tvungen att göra. Det var inget jag kunde hålla inne.

Inga av mina farhågor förverkligades, jag har inte fått några arga mail och inget upprört mammagäng har stått och bankat på min dörr. Tvärtom, folk har skickat mail till mig eller kommit fram och berättat om sin psykiska ohälsa, sagt tack eller pratat om sitt föräldraskap. Vad jag vet har jag inte förlorat något men däremot vunnit en massa!

Om någon nu har behandlat mig annorlunda pga mina diagnoser så har det istället för att sänka mig triggat mig ännu mer! Det får mig att förstå hur så många i det här landet blir behandlade, det får mig att vilja ställa mig upp och skrika rakt ut. Det får mig att vilja kämpa, att vara en företrädare, en slagpåse framför alla som mår dåligt.

Jag vill tacka er för det här året! 2 böcker, 1film och en himla massa inlägg har det blivit. Jag ser fram emot mer böcker, fler föreläsningar, ett antal filmer och förhoppningvis mer där till.

Jag är så tacksam för alla mail och meddelande här på bloggen och på Facebook. Jag hoppas växa och att ni vill följa mig i några år till. Tack till dig som köpt min bok, till dig som lämnar kommentarer och till dig som mailar. Tack till dig som läser, till dig som sprider och till dig som gillar. Tack!

Jag fick äran att testläsa och skriva en ”blurb” till Malin Roca Ahlgrens bok ”Coolt med ADHD”. Jag har väntat med att läsa boken tillsammans med min dotter då hon är lika rastlös och lättuttråkad som jag och för att hon vanligtvis inte orkar lyssna på mer än MAX-böckerna. Men nu tror jag att hon snart är redo och jag ser fram emot att läsa denna tillsammans med henne.

Boken är lättläst, viktig och vacker. Och enligt mig riktar den sig såväl till barn som vuxna. Om jag hade ett barn med egen diagnos och liknande erfarenheter som Alice i boken skulle jag använda den som diskussionsmaterial för att få fram barnets tankar och känslor kring händelserna.

Har du ett barn med diagnos? Köp boken!

Jag är inte förvånad över att Jimmy Åkesson har drabbats av en utmattningsdepression, hur mycket kan en människa liksom tåla? Jag tror inte att jag vet någon som blivit så mobbad, hånad och hatad som honom. Jag har redan innan han drabbades av utmattningsdepression förvånats över hur illa folk kan och får bete sig, att samhället har tillåtit detta och inte satt stopp. Jimmy Åkesson är lika mycket människa som alla andra och han har rätt till att uttrycka sina åsikter utan att bli behandlad som skit!

Jag jobbar dagligen med människor som begått fel, gjort misstag eller kanske begått de värsta brotten av dem alla (och förmodligen inte alls har samma åsikter som mig). Men ändå, jag har aldrig rätten att behandla dem illa! Man måste inte tycka om en persons åsikter eller handlingar men likväl är han en person som ska behandlas med respekt!

Att han går ut och blottar sig och visar upp sin psykiska ohälsa medan ni fortsätter spotta och sparka gör för mig att ni är lägre än honom. Enligt min åsikt ska man ALDRIG spotta och sparka på någon, OAVSETT ÅSIKT eller handling, och speciellt inte någon som redan ligger.

Jag skäms över att folk inte kan bete sig bättre än barnungar, mobba, frysa ut och ignorera. Vad visar vi våra barn? Tycker du annorlunda än oss får du inte vara med? Jag skäms över vart vi är på väg… Är vi inte vuxna? Visa det då!

”Detta är inte en hustrumördares försvarstal. Detta är berättelsen om vad som händer när polismannen Erik anklagas för att ha misshandlat sin hustru Anja, trots att det mesta pekar på att det faktiskt är Anja som slåss. Det är en berättelse om att dömas på förhand av omgivningen, och att dömas på orimliga grunder av rättsväsendet. En berättelse om två människor i en destruktiv relation som ingen av dem förmår att bryta. En berättelse om att förlora allt och begå det värsta brottet av alla.”

Jag har svårt för att läsa böcker, blir snabbt uttråkad. Hinner knappt in på fjärde sidan innan jag befinner mig någon annanstans och ger upp. Men denna boken slukade jag, hade jag inte behövt sova hade jag läst den från pärm till pärm. Kanske var det för att det ligger i mitt intresse område, för att den är verklighetsbaserad, för att jag tycker att det är viktigt eller kanske bara för att författaren skriver så himla bra. Jag vet inte och det spelar egentligen ingen roll.

Men jag vill verkligen tipsa om denna boken, då den är viktigt! Speciellt för oss som jobbar inom rättsväsendet och möter dessa människor dagligen, men också för alla andra. Många gånger när en kvinna misshandlar en man tror jag att vi väljer att inte se det, för att det inte innebär så stora konsekvenser, men det vittnar ändå om en destruktiv relation oavsett vem som höjer näven. Vi behöver bli bättre på att också se detta, för att kunna hjälpa båda parter,,,innan det går för långt.

Detta är en bok som i alla fall inte lämnade mig oberörd!

Jag ser socialt arbete som pusselbitar som ska passa ihop med varandra för att tillsammans kunna hjälpa människor på bästa sätt. Som arbetare är man vanligtvis stolt över sin pusselbit, det här är vad jag erbjuder, se vad duktiga och bra vi är.

Problemet är att samhället erbjuder en massa pusselbitar, men de går inte alltid att sätta ihop dem med varandra. Pusselbitarna kan vara jättebra i sig, men när de inte går in i varandra gör de ingen nytta. Personen trycker och trycker för att få in den ena i den andra men det enda den möter är motstånd.

Vi kastar ut pusselbitar och tror att personen har förmåga att se vart de ska ligga, hur det ska passa ihop . ”Det går om man vill” säger socialarbetaren. Ja, det är klart att det går! Kanske för dig och för mig som ser allting utifrån, men kanske inte för den som inte är frisk, inte mår bra, eller den som inte har någon styrka kvar. Kanske inte för den som står mitt i det.

För de som inte har kraft att lägga pusslet själv kanske du är ”hjälpsam”  och försöker lägga bitarna på plats. Men när du själv inser att de inte passar, då släpper du taget och säger ”Tyvärr, den andra pusselbiten passar inte ihop med min fina bit så jag kan inte hjälpa dig”. Du försöker sopa undan smutsen från din bit och lägga den på någon annan. Sedan går du hem, nöjd över att du gjort allt du kan. Som om det för klienten skulle göra någon skillnad! För honom spelar det ingen roll vems bit det är fel på, det enda han vet är att han behöver hjälp och att han inte får den.

Jag vill att du funderar på vad din bit fyller för syfte när man ändå inte kan se helheten, när personen aldrig kommer att få fram hela bilden. Gör din bit ensam någon skillnad?

På ytan kan det se så fint ut, men när du lyfter på locket är allt en enda röra.

Jag har tappat fotfästet. Reser mig upp men vet inte vart jag ska gå. Det finns så många vägar, så många sätt. Jag önskar att min väg vore utstakad, färdig. Varsågod och följ. Att någon visar vägen, ropar att det är åt det här hållet du ska gå, eller vänd om. Men hur mycket jag än tittar mig omkring finner jag varken skyltar eller röster. Ingen som skriker stanna,stopp, här ska du vara kvar.

Hela tiden nya mål, nya vägar. Jag försöker stoppa dem, sticka hål på varje ny dröm, ignorera, blunda hårt. Jag säger till mig själv att vänta, tidsnog kommer svaret kanske hinna ikapp mig, om jag bara stannar upp. Men något inuti river och drar, kan inte vänta, kan inte sitta still. Måste hitta hem!

Alltid på väg, aldrig framme.