Allmänt

Jag har just kommit insikt (igen) om att jag inte riktigt får saker och ting att fungera. Och nu är jag starkt motiverad (igen) till att sortera och reda ut allt. Ja, jag vet, den motivationen brukar slockna ungefär när man tar tag i projektet och inser hur stort det är. Då känns plötsligt allt övermäktigt och man blir helt oväntat sugen på en joggingtur istället, och eftersom det suget så sällan inträffar måste man ju bara följa det!

(Sen finns i och för sig risken att när man ska ta på sig träningskläderna så ser man att man behöver lägga i en tvätt, och när man gjort det inser man helt sonika att man helt plötsligt befinner sig i barnens rum och har börjat städa där, så den där joggingturen blir aldrig av. Tillslut blir du så jävla trött på röran så att du sätter dig och tar dig en kaka istället.)

Eftersom jag äntligen insett att jag inte kan hålla saker i minnet har jag blivit superduktig på att skriva lappar. Problemet blir att jag skriver lappar om allt, stora lappar, små lappar, klister lappar, på baksidan av gamla lappar, kvitton eller annat löst papper. Det slutar upp med att man tillslut har samma problem ändå. Hur fasen ska man hålla reda på alla jäkla lappar???!!!

Hittade flera grejer i en webbshop som skulle kunna hjälpa mig att hålla ordning på lapparna. Så längtar jag efter ett skrivbord, där jag kan samla all min skit. Jo, jag har redan ett skrivbord, men saker och ting sprider ju ut sig ändå! (Får jag ett nytt håller jag säkert mycket bättre ordning).

Jag skulle vilja ha en liknande anslagstavla (och lära mig använda den) där jag kunde sortera allt jag skulle göra. Som det ser ut i dag så jobbar jag ofta med det som faller mig in eller det som är akut. Jag jobbar ganska mycket på lust och känsla. Men kanske skulle arbetet bli mer effektivt och jag styrde upp min arbete och min tid. Ja det är i alla fall vad jag intalar mig just nu.

Har du tips på hur man strukturerar sitt jobb/sin vardag. Dela gärna med dig!

Bilderna kommer från granit.com

-Är det pappa som valt kläder åt dig idag, utbrister dottern med ett leende.

-Nej, jag har fått ihop det själv. (svart tröja och svarta byxor, hur fel kan det bli liksom).

-Oj, säger hon (nästan imponerat) och skrattar.

Jag har faktiskt inte tänkt på det själv för än min man sa det till mig. Att jag har svårt att få till kläder som passar ihop. Jag brukar försöka köra ”safe”, jeans och tröja, svart och grått osv, så att jag vet att det inte kan bli så mycket fel. Fast enligt resten av familjen blir det tydligen ganska ofta fel.

Jag vet inte hur ofta ni andra har varit med om att en 7 åring (inte min egen) frågar ”varför jag ser ut så där” och pekar på min klänning (som det absolut inte är något fel på).

Dottern och mannen har som plan att sortera mina kläder och hänga upp dem ”uniformsvis”.

I helgen kom jag upp på övervåning när både min dotter och man brast ut i skratt. ”Ska du verkligen se ut så där?!?” Själv tyckte jag att jag hade fått ihop det rätt så bra. Min dotter gick ner och rotade i byrålådorna och på någon minut hade hon hittad en hel outfit som tydligen var bättre än min egen. Jag kan inte skylla på att jag är ointresserad av kläder heller, nej jag tycker det är kul att vara fin, men förstår inte hur andra får ihop det. Hur mycket jag än försöker så går det liksom inte. Och även om jag skulle vilja gå runt i värsta fina outfiten så orkar jag inte anstränga mig såpass, en dag eller två kanske jag orkar sminkar mig och använda smycken, men sen tröttnar jag och faller tillbaka….till att bara vara jag.

Julklappstips till de nyblivna/blivande föräldrarna och till familjen som öppet vill kunna prata om psykisk ohälsa med barnen. Fram till julafton har vi extrapris i butiken. Ange kupong julklapp 1 vid köp av 1 bok, du får du 20 kr rabatt. Vi köpa av båda böckerna anger du kupong julklapp 2 och får då 59 kr rabatt.

Sitter på perrongen, hör ljud från fjärran, långt, långt bort. Ser du mig nu? Jag åker inom kort.

Jag tar det sista steget, jag lättar min fot. Vet inte vad som väntar, vad jag har att se framemot.

Jag vet inte vart det här ska sluta, vet inte vart jag ska gå. Allt jag vet, är att det inte längre är vi två. Full av tvivel, regnet väller över mig. Allt jag vet, är att jag är på väg bort från dig.

Sitter på tåget, på väg åt ett annat håll. Allt bakom mig, spelar inte längre någon roll.

Jag passerar gränser, jag aldrig gjort förut. Allting har sin tid, allting har ett slut.

Jag vet inte vart det här ska sluta, vet inte vart jag ska gå. Allt jag vet, är att det inte längre är vi två. Full av tvivel, regnet väller över mig. Allt jag vet, är att jag är på väg bort från dig.

Jag kliver av, i främmande land. Ingen finns där, för att ta min hand.

Letar bland tusen ansikten, finner inte ditt. Du kanske är kvar på perrongen, och letar efter mitt.

Helgen har gått lika snabbt som vanligt. Men denna helgen har jag haft besök av Föreläsaren och entreprenören Maria Andersson. Mer info om henne här. Vi har planerat inför kommande år då vi ska ut och föreläsa tillsammans. Så i Lördags hade fotosession men fotografen Anders Skorell för att plåta marknadsföringsmaterial. Ska bli spännande att se alla galna bilder sen.

Maria är en riktigt energiknippe och motsatsen till mig själv på många sätt. Hennes energi liksom sprudlar ut, medan min liksom bubblar runt på insidan (och från och till kokar över). Jag tror att det kan bli många spännande samarbeten framöver!

Måste också berätta historien om hur jag och Maria fick kontakt. Det är så typsikt mig på något sätt. Jag tror att jag hade sett Marias namn någonstans och visste att hon jobbade med ADHD. När jag var ute och gick med mina hundar fick jag (som vanligt) en skit bra idé. Jag nästan småsprang hem för jag vet ju att idéerna trillar ur lika fort som de trillar in. Jag mailade Maria och frågade om hon var intresserad av ett samarbete. Hon mailade tillbaka och bad mig ringa upp henne. Sagt och gjort. Efter någon dag ringde jag, presenterade mig….och idéen var borta! ”Du jag hade en jätte bra idé, men jag kan inte riktigt komma ihåg den just nu.” Det blev över en timmes telefonsamtal med många skratt. När jag lade på luren var jag full av energi, lika full blir jag varje gång jag träffar/pratar med henne. Och jag är säker på att detta bara är början på något stort.

Plötsligt händer det! Man möter en okänd människa som träffar en mitt i hjärtat. Det känns som att man känt varandra hela livet trots att man just möts. Ett möte där man känner att man kan vara sig själv, att man blir uppskattad och älskad inte för det man gör, utan för den man är.

Det är inte det att jag inte bryr mig, för det gör jag, kanske för mycket. Det kanske är därför jag behöver hålla dig på avstånd. För att slippa påverkas själv.

Jag är liksom inte som alla andra. Jag har inget skydd, inget försvar. Allting jag älskar, älskar jag för mycket, älskar jag så att det gör ont. Därför ber jag dig, håll dig undan.

Dina känslor förvandlas till mina egna, ditt liv blir till mitt och jag behöver inte mer byggklossar i mitt liv. Jag har tillräckligt med mina egna. Ju högre tornet blir, desto större risk för att allt ska rasa.

Jag behöver inte den där svindlande höjden. Jag vill bara ha det stabilt omkring mig, veta att det jag har byggt upp, det håller. Inte mer, inte mindre.

Jag är rädd, rädd för att du ska komma för nära, rädd för att du ska komma för långt ifrån. Lämna mig, så att jag tappar allt jag byggt upp, förlorar det jag givit dig. Jag kan inte ge av mig själv, då går jag själv sönder. Det är som att jag själv behöver varje byggkloss. Varje gnutta energi måste hållas instängd inom min egen kropp, annars rasar den samman. Istället för att ge bort delar eller bygga upp nya, så håller jag tryggt mina i ett ständigt försvar. Varje kloss som tas ifrån mig gör att jag blir svagare och riskerar att hela min konstruktion faller. Därför har jag ingenting att ge till dig, ingenting.

Jag håller krampaktig tag i allt som i mitt. Om jag ger med ena handen är jag rädd att tappa det jag har i den andra. Jag kan inte ge och ta samtidigt. Jag kan bara hålla, hålla hårt.

Jag vet att det är frustrerande, jag vet att du aldrig har kunnat förstå mig. Men jag vill bara säga att det är inte det att jag inte bryr mig, för det gör jag. Kanske alldeles för mycket….

Jag har alltid förundrats över människor som kommer ihåg varje födelsedag, som alltid kommer ihåg den där ”gå bort blomman” eller uppmuntringspresenten. Som köpt julklapparna med omsorg och som aldrig missat en högtid. Det är inte så att jag aldrig köpt en present, men ofta blir det i sista minuten, ofta ingriper gåvan inte den mängden kärlek som jag egentligen skulle vilja visa. Och flera gånger har man väl stått där i dörröppningen med skammen över att ha missat eller glömt bort det IGEN. Det är inte bara det att jag är dålig på att ge bort gåvor, jag är precis lika dålig, om inte sämre på att ge av mig själv. Men jag vill att du ska veta att jag finns här, även om du varken ser eller hör ifrån mig. Detta är en samlad ursäkt till alla er jag glömt. Jag kommer förmodligen aldrig att bli bättre, även om jag försöker.

Hade jag varit bättre på att planera hade jag givit dig en sån där present som du blir jätteglad över, du vet så där överraskad så att du hade haft svårt att sluta tänka på det. Du skulle gå och förundras över hur duktig jag var på att snappa upp vad det är du egentligen önskar dig utan att du sagt ett enda ord.

Hade jag inte haft så många järn i elden och ständigt varit frånvarande hade jag tillbringat hela dagarna med dig. Gett dig frukost på sängen, ställt fram tofflorna och skördat varje hinder på vägen du skulle gå. Du skulle slukas över min omtänksamhet och verkligen känna hur mycker jag uppskattar och bryr mig om dig.

Hade jag inte varit så tankspridd hade jag planerat denna dag, kommit på någon bra idé, tagit med dig på något skoj, överaskat dig totalt. Du skulle bli förvånad över min äventyrlighet och bli mållös över tanken att du kanske inte känner mig så väl trots allt.

Men som du vet är jag inte sådan. Jag är skitdålig på att planera, strukturera och överhuvudtaget visa min uppskattning till dig. Det finns så mycket jag skulle vilja ge dig, så mycket jag skulle vilja säga. Men eftersom jag ständigt går vilse i min egen värld stannar det bara vid tanken. Men du ska veta att jag vid varje misslyckande själv blir påmind och att jag lever med känslan att aldrig ha gett dig nog….

  Jag har under några veckors tid sovit med ett bolltäcke och vill dela med mig lite av mina erfarenheter och gärna höra er andras åsikter och erfarenheter kring detta hjälpmedel. Täcket består av massa små bollar som är inlagda in en påse. Mitt bolltäcke är indelat i tre olika små påsar (eller var det fyra?), för att man ska kunna ta ut dem och lättare tvätta täcket. Men också för att kunna använda dem för att sitta på, detta skulle tydligen öka koncentrationen (har inte prövat det).

Jag tycker att det är svårt att säga om det är bolltäcket som har hjälpt mig eller inte då min sömncykel ser olika ut beroende på om jag är i en ”upp eller ner” period. Men jag tror att jag sedan användningen somnar snabbare, men det största skillnaden är nog att när jag vaknar kan ligga kvar i sängen och försöka somna om, eller bara ligga och vila. Det har aldrig hänt i hela mitt liv….Men jag vågar som sagt inte säga att det är bolltäckets förtjänst men det känns så. På helgerna har jag sovit eller åtminstone legat kvar i sängen och vilat längre, jag har nästan haft svårt att ta mig upp ut sängen i stället. Jag fullkomligt älskar tyngden, nu har jag 7 kg men skulle gärna ha ännu tyngre.

Min dotter har också sovit med det (hon har liknande problematik som mig) och hon sov till kl 8 för första gången i hela sitt liv. Så tecken verkar ha samma verkan på henne, att hon gärna vill stanna kvar under det.

Nackdelarna med täcket är att det är stort och tar mycket plats, det låter när du vänder dig om eller rör på dig (inget jag störs av). Men den störta nackdelen är att det är så varmt, jag svettas floder av att ha det på mig och vaknar vid flera tillfällen på nätterna av att jag är helt kladdig och varm vilket liksom förstör sömnen. Även dottern upplevde att det var jättevarmt.

Nu är det höst/vinter och vi har ca 18 grader i vårt sovrum och jag känner att täcket är för varmt, så detta täcke skulle jag inte kunna använda under sommar eller vår, det är en sak som är säkert.

Om jag skulle välja att få sova med ett vanligt täcke eller bolltäcke så väljer jag bolltäcket helt klart, men jag är inte riktigt nöjd med det ändå på grund av värmen. Jag ska försöka byta till ett kedjetäcke eller fibertäcke för att se om det passar mig bättre. Mer info kommer.

Igår tog jag semester för att ladda batterierna och jobba lite med företaget. Det blev en hel del koppar både te och kaffe.

Och en himla massa kärlek från den här killen.

Promenader är det bästa sättet för mig att rensa skallen. Att både få in och ut saker ur huvudet.

Sen återgick jag till jobb. Bokföring, fakturering, planering inför framtiden.

Och fick självklart trängas i fåtöljen med dessa två. Alla ska helst vara på samma ställe.

Sen fick jag en jättefin present av världens bästa dotter.

och middag med mys framför brasan. Önskar att alla dagar kunde ha samma lugn och flyt som denna. Njutning och återhämtning i allra högsta grad! Nu är det dags att börja jobba igen. Ha en trevlig helg!

Jag vaknar upp med ett ryck, på en sekund är jag klarvaken. Saknaden väller över mig och jag känner mig ensam, kall och naken.

Jag är med ens medveten om att jag drömt. Allting kommer tillbaka, allt som jag glömt.

Jag fick återigen se in i dina ögon, känna värmen av din kropp. Jag ville bara stanna kvar i drömmen, säga stopp.

Någonting inom mig vill bara skrika NEJ. Men jag vet att det ändå inte skulle fört dig tillbaka till mig.

Smärtan jag förtränger, håller sig i ett järngrepp kvar. Jag vill bara ha dig tillbaka, precis som du var.

Vi är två själar, gjorda för varann. Jag vet att vår kärlek var uppriktigt, den enda som var sann.

Det var något med dina ögon, jag såg liksom in i din själ. Det är som att vi alltid varit tillsammans, vi känner varann så väl.

Vi har något speciellt du och jag, jag VET att det ska vara vi två. Om och om igen ställer jag mig frågan, hur kunde du gå?

Vi dras till varann, men något försöker att hålla oss isär. Mitt inre söker efter mening, varför blev det så här?

Jag vet att du finns hos mig, nära men ändå så långt i från. Du som alltid skulle vara med mig, jag fick dig bara på lån.

Känslan av din närhet sitter i mig än, och jag lever för tanken att vi kommer att träffas igen.

Det är mitt i natten och jag får inte en blund. Jag önskar att jag fick komma nära dig, om så bara för en stund.

Önskar att du skulle komma till mig så fort jag ropade ditt namn. Jag vet om du fick chansen skulle  springa rätt in i min famn.

Jag vet att det aldrig är över, för VÅR kärlek kan aldrig dö. Men jag grämer mig ändå över sorgen att inte fått säga adjö.