nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6170customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6170
Då och då tappar man bort sig själv. Känner sig värdelös, oälskad och undrar vad det är för mening med allt man gör. För att påminna sig dessa jobbiga stunder har jag en ”lyckoburk” att ta fram när jag tvivlar på mig själv. Där lägger jag alla fina meddelanden, mail och hejarop som ni ger mig. Jag skriver även ner positiva saker som personer har sagt om mig, för att bli påmind, om min egen duglighet. Hur peppar du dig själv när du är nere?
Jag avskyr små pilliga detaljer, sticka, sy, mäta, såga exakta mått. Ja ni förstår, när något måste göras med millimeters noggrannhet, jag då vill inte jag vara inblandad (gäller även dl-mått också för den delen). Jag har aldrig sett det som ett problem och det är inget jag lider av då jag inte valt ett yrke som kräver den skickligheten av mig, däremot har jag upptäckt att andra kan komma att bli mer eller mindre lidande.
Vid ett tillfälle var dotterns bjuden på kalas och i vanlig ordning är det jag som slår in paketen och jag har alltid tänkt att det är ju inte så jävla noga. Det är ju bara barn liksom. Vid det här tillfället när jag fått pappret att precis räcka runt paketet inser jag att tejpen är slut, vad gör man? Jag hittar en silvertejp och tejpar utan problem igen paketet. Skriver barnets namn på paketet med ett grattis hälsning och ger över till dottern.
Eftersom det var en av mina vänners barn som fyllde år var jag med på kalaset och när det var dags för paketöppning satte sig alla i en ring. I högen av paket ser man tydligt ett paket som sticker ut mer än de andra. Ett bucklig, halvdant inslaget i silvertejp, SILVERTEJP. Man skulle kunna tro att en två åring hade slagit in paketet och inte ens då hade man tyckt att han gjort det bra. När jag ser de andra paketen skäms jag. Jag med inställningen ”det är väl inte så jävla noga” inser att de andra föräldrarna måste gått en treårig högskoleutbildning där paketinslagning var en stor del av schemat, och inte nog med att de är helt perfekt inslagna med snören och pappret med exakta marginaler, de har ju också kort till paketen. Kort som de scrapbookat själva och vissa hade vikt ihop 100-lappar som små svanar osv. Helt plötsligt kändes det som om jag befann mig i någon jävla perfektionist tävling som jag solklart skulle förlora.
När hon kommer till vårt paket tittat hon upp, vem kommer det här ifrån? Jag och min dotter tittar på varandra under tystnad och hon sträcker motvilligt upp handen. -Fint, säger födelsedagsbarnet medan hon granskar paketet noggrant.
Jag skulle kunna säga att jag efter denna gången lärt mig en läxa, att jag numera också deltar i paketskönhetstävlingarna och sitter och gör små vackra kort om dagarna, men då skulle jag ljuga. Jag har kvar min ”det är väl inte så jävla noga” attityd. Dock har jag lagt av med silvertejp.
Det där med struktur och ordning, göra en sak i taget och komma ihåg alla möten och planer, det har länge varit en omöjlighet. Numera finns det ju mängder med appar som kan hjälpa en att struktera upp vardagen, problemet för mig har varit att jag använd flera samtidigt och naturligtvis glömt bort vart jag har skrivit upp det.
Anteckningar heter en app på mobilen och där skriver jag ner ALLT. Saker jag ska/vill göra, saker som ska kollas upp, texter, telefonnummer, ja som sagt allt.
Sen hittade jag wunderlist som jag tyckte var en riktigt bra app. Där kunde jag dela upp saker i privat och arbete och sedan pricka av vad som var gjort. En klar fördel mot anteckningarna.
Sedan kände jag att jag och min man behövde en gemensam kalender eftersom det annars blev jag som var ansvarig för allt, då det var jag som skrev ner det. Jag hittade plenofamilj, där man kan lägga till x antal familjemedlemmar/personer. Kalendern har även alarm och påminner dig om sakerna du lägger in (om du vill).
Sen hade jag en vanlig kalender där jag antecknar allt i, plus alla små anteckningar på papperslappar, kvitton och i olika kollegeblock. Röran var total!
Men för att städa upp allt har jag bestämt mig för att allt gemensamt gällande familjen ska in i plenoappen och i min kalender. Alla anteckningar ska endast föras in i min kalender. ALLA papperslappar och andra appar ska bort. Så i jul har jag haft en stor rensning bland lappar/block och appar. I julklapp fick jag en STOR filofax där allt ska föras in och där jag varit duktig och börjat sortera mitt liv i olika färgen för att ha koll på vad som är vad och lättare hitta bland olika aktiviteter. Ett mål är såklart att en dag ska innehålla alla färgerna.
Anteckningblock och komihåg lista finns i filofaxen så inga andra papper skall vara nödvändiga. Nu är det bara till att bära med sig den över allt för att kunna skriva in allt på en gång. Annars är man tillbaka på ruta 1. Små lappar med anteckningar som ska in i kalendern. Suck!
Under gårdagen läste jag ut ”fuck your fears” med Johannes Hansen. Under samma dag gick jag till frisören. (smart drag) Jag sa till henne att göra vad hon ville vilket slutade med att håret förkortades med 30 cm. FAAAN Johannes Hansen!
Här släpper man kontrollen och vad händer?!?!
För övrigt kan jag rekommendera boken. Jag såg Johannes Hansen på en föreläsning förra året och blev jätte inspirerad. Jag har tidigare (innan jag läste boken) tänkt att jag jagar min dröm, att jag är på väg, att jag inte är den där personen som bara står och ser på. Men efter att ha läst denna boken kan jag se att fortfarande begraver mig bakom ursäkter, inte lever min dröm och inte är lika modig som jag tidigare trott. Tack för den insikten Johannes!
Jag har alltid sett mig själv som morgonpigg, men insåg först idag att det nog inte är hela sanningen. Det är inte så att jag studsar upp utvilad och lycklig utan mer att jag måste gå upp. Mitt täcke förvandlas på morgontimmarna till ett ”måste göra täcke” och sluter sig tyngre och tyngre kring min kropp ju mer tiden går. Tillslut måste jag helt enkelt gå upp på grund av alla måsten som håller på att kväva mig. Kroppen och huvudet är fortfarande tungt och vill inget annat än att lägga sig igen, men med ångesten som huvudkudde och ett täcke med massa krav är det oftare bekvämare att gå ur sängen än att ligga i den. När mitt huvud väl har vaknat är det oftast kört för mig. Har tankarna en gång börjat virvla runt där inne så vet jag att de är omöjliga att stoppa, hur mycket jag än försöker. Att gå upp ur sängen är ett sätt att minska lidandet. Att låta tankarna vinna.
Sen älskar jag morgonen, det är oftast tyst och lugnt och jag vill inget hellre än att ha de där tysta timmarna för mig själv. De blir sällan så men jag får ändå ett försprång mot den där att göra listan som bor inom mig och ständigt fylls på.
Här är en tioårsplan jag gjorde för över ett år sedan och som det ser ut nu har jag klarat det mesta av mina mål, här näst är att färdigställa min examen vilket förhoppningsvis sker 2015.
Så här i slutet på året är det alltid dags att göra årsavstämning, både privat och företagsmässigt. Är det något ni själva gör? Jag kan verkligen rekommendera det. I alla fall om man är en sådan person som jag som ständigt strävar framåt. Jag vill ha mål, och jag vill nå dem!
För mig hänger i för sig privatliv och arbete ihop då jag ser arbete som en så stor del av mitt liv och är någonting jag inte kan/vill vara utan. I år kommer jag ha nya mål, bland annat skall jag försöka sätta upp en struktur och ordning som jag aldrig har försökt med förut (det kanske jag har men uppenbarligen inte lyckats). Jag kommer också att sätta upp återhämtningstid på mitt schema, boka in tid för att läsa, samla energi och inspiration.
Träning har alltid varit viktigt för mig, i år av helt andra skäl. För mig har det varit en del av min ätstörning att äta kontrollerat och röra mig tillräcklig mycket. Jag kommer inte att sluta att tvinga mig själv till att träna, men när jag numera gör det sker det av helt andra skäl än tidigare. Nu ska det tränas för att det är någonting jag mår bra, det rensar skallen och ger mig mängder med texter, idéer och energi (kanske borde undvika träning istället, haha). Så i stället för att träna för att bli av med något (kilon) kommer jag att träna för att tillföra något (energi). Därför kommer träningen vara en fortsatt viktigt del av mitt schema.
Vad som har hänt 2014:
Vad som förhoppningsvis kommer att hända 2015:
Jag vill samtidigt tacka alla er som läser, kommenterar, mailar, delar och gillar. Jag hoppas att ni vill följa med mig in i 2015! Med detta önskar jag er ett gott nytt år! Kram
Jag anser att betygssystemet påverkar oss mer än vad vi tror. I större delen av mitt unga liv var jag IG. ICKE GODKÄND. Jag tror inte att jag tänkte på det så mycket då, det var mer något som satt i mig, som en självuppfyllande profetia. Jag var inte tillräckligt bra, jag var dum i huvudet och uppenbarligen mycket sämre än de andra, och ändå gjorde jag så gott jag kunde.
Jag vet idag att bara för att du har IG eller G så är du inte mindre begåvad än dina klasskamrater, du kanske behöver lära dig saker på ett annat sätt, har dyslexi eller koncentrationssvårigheter. Men det var i alla fall så det kändes, för mig. Med en IG stämpel i pannan av dem som har kunskapen och makten att avgöra det så antog jag att det var så. Vad var det ens för mening att försöka anstränga sig när du redan visste att du aldrig kommer att kunna bli lika bra som de andra, när du vet att du ändå aldrig duger? Kan man inte bli bäst eller nå upp till en bra nivå kan man lika gärna vara sämst, man kan lika gärna skita i allt. Och det gjorde jag.
Många har frågat mig vad det var som hände, när bytte mitt liv riktning? Jag kan inte säga exakt tid och rum men jag vet att det hade med mina betyg att göra, men min tro på mig själv. Jag gick i gymnasiet. Jag satt på lektionerna, jag var där rent fysiskt även om mina tankar alltid var någon annanstans. Men det fanns EN lärare som såg mig, EN. Jag minns inte vad hon gjorde, jag minns knappt hennes namn, men jag vet att hon var den förste som gav mig ett MVG. Jag minns inte ens om jag gjort mig förtjänt av det. Men det var som att hon lyfte av locket och plötsligt kunde jag andas igen.
Jag minns känslan. För dig kanske det bara är några bokstäver på ett papper men för mig var det ett bevis på duglighet. Innan var skoldörren stängd för mig, men hon öppnade den. Genom den där öppna lilla springan såg jag att jag också hade en chans, att det fanns hopp för mig med, och först då var jag beredd att försöka.
Och jag klarade det! Klarade det ända fram till en masterutbildning på högskolan även om jag tvivlade hela tiden. Men tänk om hon aldrig hade öppnat min dörr. Tänk om jag aldrig hade fått MVG, hur hade mitt liv sett ut idag då? Jag tänker på alla barn där ute som någon har stängt dörren för, som bara sitter av sin tid i tron att de inte kan bättre. Jag tänker på dem som likt mig bara behöver ett bevis på sin duglighet, som behöver någon som ställer upp deras dörr på glänt.
Tänk om vi hade fortsatt att betygsätta oss genom livet (det kanske vi gör på sätt och vis genom löneförhöjningar och liknade men det är åtminstone inte lika tydligt). Tänk om mina arbetskamrater hade haft MVG och VG, men att jag knappt kunde kämpa mig upp till ett G. Hur hade det känts? Jag önskar ingen människa den känslan, INGEN. Ändå vet jag att det är tusentals som bär på den där ute, varje dag.
Micke Gunnarsson startade en kampanj MVG till varenda unge, det är en kampanj som aldrig borde ta slut. Ge MVG till varenda unge, idag. Varje dag.
Hoppas att ni alla har haft en skön jul! Som ni vet hade jag ju en massa planer som bara skulle göras under mina lediga veckor. Men tyvärr går allt i ett annat tempo än vad jag önskar. Sedan jag slutade med medicinen lider jag av utsättningssymtom och min hjärna går i slowmotion. Jag är känsligare än vanligt för både ljus, ljud och stök runt mig. Har tom svårt att läsa texter eller bara tänka klart. Förutom att jag samtidigt mår skitdåligt på alla sätt kan jag väl förstå att min hjärna behöver pausa, vänja sig vid omställningen. Men det är svårt att förklara för en familj som bara vill att allting ska fungera som vanligt. ”Nej mamma kan inte ens titta på dig just nu gumman, jag mår tyvärr för dåligt för att ens hålla still mina ögon så länge”. Nej man får bara bita ihop och låtsas att allt är som vanligt.
Än finns det tid kvar så jag hoppas innerligt att det hinner gå över innan jag börjar att jobba igen. Igår var det riktigt kallt ute och idag ligger det snö på backen. Japp sonen väckte mig vid sextiden för att ge mig den informationen. Jag som har sömnproblem uppskattar verkligen och bli väckt av informationsskäl. I vanliga fall brukar det vara ”mamma jag går på toaletten nu”, ”mamma jag är vaken”, ”mamma nu är det morgon” osv. Men idag är ingen vanlig dag, idag är det en snödag, så idag blir det åka av…
Idag har julbak och julstäd stått på schemat. Så vad gör man inte 3 dagar innan jul, varför inte möblera om i TRE olika rum, SAMTIDIGT. (nej min man har inte ADHD, men han känner igen sig väldigt väl i vissa av diagnoskriterierna). Så när min energi är helt slut och jag vill avsluta projekten så brukar han raskt köra vidare. Ja men vi bestämde oss för att göra oss av med en soffa i sonens rum och istället sätta in en fåtölj från vardagsrummet. Sedan kom vi på att hyllan i vardagsrummet kan vi ställa i köket, och sen kom vi på ……Ja ni förstår, det har gått i ett här hemma.
Som jag berättade om i ett tidigare inlägg är jag grymt sugen på att organisera mitt lilla kontor. Eftersom jag inte har något skrivbord och inte en sådan stor anslagstavla som jag önskar mig har jag inte kunna färdigställa mitt kontorsprojekt men jag har städat och rensat upp en hel del i allafall.
Sedan blev det julbak. Mannen min gjorde knäck. Jag har slutat att försöka då jag misslyckats flera år i rad. Bakade bröd i går men det gick åt helvete det med så idag höll jag mig långt ifrån spisen.
Nu tillbringas kvällen genom att rensa och sortera alla mina lappar som jag ska försöka få någon ordning på. Vet inte riktigt hur än. Det värsta är ju att man tröttnar efter att man gjort halva jobbet, därför har jag beslutat mig för att bara ta en del i taget (det är inte allt papper du ser på bildern, nejdå, jag har högar, fyllda lådor och korgar i andra rum). Så ja smartast är nog att dela upp arbetet så att man hinner slutföra det innan motivationen sinar. Hoppas att ni haft en bra helg!
