Allmänt

Jag har aldrig slutat älska dig

Jag tänker på dig ibland, men mest av allt försöker jag nog undvika det. Försöker att leva livet som om du inte vore i det. Som om du inte fanns kvar. För det gör du på sätt och vis inte längre. Det gör ont att säga. Likväl är det sant.

Du finns några kilometer bort men är ändå så långt i från mitt liv. Jag minns knappt dina ögon, ditt skratt, din röst. Jag saknar dig och har nog alltid gjort även om jag inte uttalat det på flera år. Orkar liksom inte älska dig, sakna dig och vara ledsen. Är så mycket lättare att inte tänka på det alls.

Jag ser dig ibland, inte på riktigt men i mina klienter. Kanske är det de påverkade ögonen, den fumliga rösten eller sättet att inte våga möta min blick. Sliten, ensam och söndrig. Det kunde lika gärna vara du, och kanske önskar jag ibland att det vore så.

Att det var du som satt framför mig och sträckte ut din hand, att det var du som bad om hjälp, gav mig en chans. Men det har aldrig varit du. Kanske hoppas jag än, att telefonen plingar till en dag med ett sms från dig.

Jag drömmer om dig ibland, med pigga ögon och nytvättat hår. Du kramar mina barn och känner dem vid namn. En fantasi jag än idag hoppas hinner bli verklighet.

Jag kanske kunde göra mer, söka upp dig, ringa dig, skriva brev. Jag anklagar mig själv i bland för att jag inte anstränger mig tillräckligt fast att det är du som valt bort, tagit avstånd.

Jag tänker på hur det kunde ha varit om allt var som det skulle. Om du var en del av min familj så som det från grunden var uppgjort.

Det finns osynliga band som håller oss samman även om man inte ser dem. Hur mycket du än försöker bryta dem så finns de kvar, håller dig fast.

Jag har aldrig slutat älska dig, fast att personen jag älskade försvann för länge sedan och inte finns att hitta. Men jag vet att du finns där någonstans mellan dimmorna och jag hoppas att du en dag hittar hem.

Till dess fortsätter du att fly, för rädd för att möta min blick. Jag går vidare i livet och sörjer brodern jag aldrig fick.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Du är inte unik!

Jo självklart är du unik. Det jag menar är vi alla bär på samma känsloregister och att du därför inte är så unik att ingen annan burit på dina tankar eller känslor. För vi låser ofta in oss i det där, tror att vi är ensamma i allt vi upplever. Ingen annan kan ha känt eller tänkt så här, så går vi runt tysta med alla våra känslor och slår på oss själva.

Det sägs att det finns sex till åtta grundkänslor. Kan du gissa vilka de är?

Ilska, ledsamhet, glädje, förvåning, rädsla, avsky, en del lägger även till skuld/skam och nyfikenhet/intresse.

Vi bär alla på en kompott av de där känslorna, och mer där till. Det jag har lärt mig genom att dela med mig av mina tankar och känslor i blogginlägg är att jag inte är ensam, aldrig, oavsett vad det är jag uttrycker och säger här så finns det alltid någon som känner igen sig, mer eller mindre. Det har gett mig en trygghet, därför vill jag även förmedla vidare den där tryggheten till dig.

Jag känner mig ibland ensam, tvivlar på min duglighet. Jag bär på sorg, ångest, taskiga minnen och tvivel (både på mig själv och andra) och när jag står där och känner mig liten och ensam så är det någon av er som räcker upp handen och säger ”jag med. Jag har också tänkt och känt så där!”  Jag känner då med ens en värme i mitt bröst för vet ni vad. Jag är inte ensam. Och det är inte du heller!

Det spelar ingen roll vem du är, vad du har gjort eller upplevt. Du är människa och det är jag med! Och det är inte förrän du öppnar upp låter det du har inom dig komma upp till ytan som du ser att det egentligen inte är så farligt. Att du kan hantera det, din omgivning kan hantera det och att du är ok, oavsett.

Du är unik men inte speciell. Eller så kanske du är speciell men inte unik. Du är du, du är människa, med allt vad det innebär, och det är jag med.

April brukar vara en favorit månad. Jag älskar våren men det känns som att den denna månad inte varit närvarande alls, eller så är det jag som inte varit det;) I April har det varit fullfart, jag har sett fram emot denna månaden samtidigt som jag är glad över att den är över. Jag har haft både en föreläsning och en utbildning och allt jag jobbat med under året avslutades i och med det. Så skönt!

Nu i slutet av månaden känns det som att både jag och företaget är i balans, härliga känsla! Vi har kommit närmare varandra, hittat rätt. Nu finns det bara bra saker att se framemot och det ska bli så kul. På Onsdag åker jag till Stockholm för att ställa ut på NPF-forum. Det ser jag fram emot. Det känns som att det kommer att gå så fort från och med nu, jösses om några månader är det redan semester liksom. 

Utbildningen jag höll i förra veckan gick fantastiskt, det blir garanterat en till till hösten. Jag blir så glad och berörd över hur lätt det är att öppna upp och ta till sig nya människor. Närheten man kan känna emellan varandra när man visar känslor. När min man frågade hur utbildningen gick så svarade jag att fyra av sju grät så jag tror det gick bra. Grät, svarar han förvånat, varför gråter dem? Ja kanske är det inte ofta det händer på utbildningar, men när det handlar om att komma nära sig själv och sina känslor då är tårarna ofta nära. Själv ser jag det som ett bevis på pennans storhet. Att skrivterapi på riktigt fungerar!

Så tack alla mina fantastiska deltagare, kunna borde ha lite workshops uppföljningar varje år? Det var i vilket fall ni som gjorde dagen fantastisk. Det var NI som delade med er, öppnade upp och skapade den fantastiska stämningen. Tack för att ni gjorde min dag (och hela April månad).

Jag känner mig så nöjd och glad och de kommande månaderna blir det ett lite lägre tempo, där inte längre jag själv ska stå i fokus eftersom kommande månader kommer att ägnas åt andra författare. Mer info kommer 🙂

Aprils finaste stunder:

• Jag har blivit med mentor, tack Anna Åberg!
• Dotterns bok idé.
• Ett så jävla bra klientsamtal!
• Min utbildningsdag i skrivterapi!
• Mitt handelsbolag blir i och med deklarationen avslutat, vilken lättnad!

Jag träffade en gammal bekant i kön på ICA, hon frågar mig alltid hur det går och jag blir lika förvånad och förvirrad varje gång hon frågar då jag alltid är långt i från det projektet jag hade då vi senast råkade stöta på varandra. Men det är samma visa varje gång ”det går bra”, ”det var kul” osv. För även om  jag haft ett misslyckad projekt så lägger jag det i ”det går bra-lådan” för jag tar bara med mig lärdomar i från det.

Själv har hon i flera år pratat om att sluta sitt jobb, börja studera, göra något annat. Så jag frågade självklart hur det gick med studierna. Hon suckar uppgivet, nej jag har inte börjat. Jag tittar på henne förvånat. Nej, det kommer nog aldrig bli något, fortsätter hon.

Vi skiljs åt och jag kan inte sluta tänka på det. Det gör mig ledsen, upprörd och arg. ”Det kommer nog aldrig bli något”. Varför vill jag bara ropa högt, säger vem, vem bestämmer, vad är du rädd för? Hon har säkert sina anledningar, men hallå, att hålla i en dröm i flera år utan att ens ta sig ett steg närmare den…jag förstår bara inte. Jag kände verkligen i hennes röst att hon hade gett upp.

Ta dina drömmar på allvar!

Jag är en ”doer”. Jag tänker inte så mycket, jag bara gör. Men visst kan rädslan ibland komma ikapp mig, ”tänk om”, ”inte ska väl jag” osv. Men jag låter den aldrig stoppa mig. För sanningen är att det sällan är någon annan än du själv som slår på dig för dina misstag (och försöker du inte ens kommer du förmodligen slå på dig ändå) så varför inte bara sätta igång?

Det där med youtube till exempel, jag tycker det är skitobehagligt, läskigt, bara en selfie är jobbig att lägga ut. När jag filmade mig själv till serien ”mitt psyke” mådde jag skitdåligt, det gav mig en himla massa ångest när jag kom på att andra på riktigt skulle titta. Men vet ni vad? Jag gjorde det ändå och jag har aldrig ångrat det, tvärtom.

Jag skiter i om jag lyckas eller misslyckas, men jag måste försöka. Jag vill aldrig vara en person som ger upp! Så med dagens inlägg vill jag bara påminna dig att ta dina drömmar på allvar. Att inte ge upp utan att ens försökt. För oj oj vad jag har gjort fel och misslyckats i mina dagar, men vet ni, ingen annan har någonsin skällt på mig för det. Ingen har kommit till mig och sagt vilken dålig föreläsning/bok/blogginlägg/kurs du gjort, även om det helt säkert är någon som har tyckt det. Men so what, gör det bättre själv! För det är det som är grejen, det är lätt att stå i kulissen och döma och en annan sak att ta steget ut på scen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Välj dina tankar!

Skrivandet för mig är meditation. Det är att lyssna på mina tankar. Våra tankar är så otroligt viktiga och ett stort problem idag är att folk undviker dem och ofta är rädda för dem. Många vågar inte vara ensamma med sig själv och sina tankar, de sysselsätter sig ständigt för att slippa höra dem.

Men dina tankar är inte farliga, dina tankar är varken bra eller dåliga, det är du som värderar dem. Alla tanker väger lika mycket, bär samma färg. Det är du som gör dem mörka eller ljusa, lätta eller tunga. Jag samtalade en dag med en person som hade slutat med sin kriminalitet men var arg på sig själv för att hen fortfarande hade felaktiga tankar. När hen såg ett hus, tänkte hen att där kan man göra inbrott och han hittade (i sina tankar) tillfällen för att begå olagliga handlingar över allt. Men…hen gjorde det inte.

Vi har alla tankefel, ALLA. De ser bara olika ut för oss allihop. Och om vi säger till oss själv att tanken är fel, att vi inte får tänka den, ja då ger vi oss själva bekymmer. För det är sällan tankarna som är problemet, utan det är handlingen efter tanken. Jag fick där och då påminna personen om att hen inte gjort något fel, att hen faktiskt gjorde rätt och det hade hen själv inte tänkt på.

Om vi blir medvetna om våra tankar och bestämmer oss för att förändra dem kan vi faktiskt välja våra tankar. Jag brukar tänka på det som att välja kläder. Vill jag ha kläder som är trånga och obekväma, nej självklart inte, därför bär jag inte på tankarna som är obekväma! Det är inte samma sak som att jag undviker dem. Tvärtom, jag ser dem i allra högsta grad men jag behöver inte ge dem min energi. Jag låter de hänga där i garderoben, men jag tar inte på  mig dem. Ett exempel som jag vet att jag berättat om förut är när jag skulle börja föreläsa. I början tänkte jag att jag var värdelös, att jag skulle stå där och inte ha något att säga, att folk skulle skratta åt mig. Ja ni kan ju föreställa er hur många jobbiga tankar man kan tänka när man ska stå på en scen. Tror ni det var bekvämt att gå ut och föreläsa? Nej!

Jag gjorde ett aktivt val och ”bytte kläder”, för skulle jag fortsätta att tänka på det där sättet varje gång jag föreläste kunde jag lika gärna lägga av. Jag tog på mig bättre tankar, i början var de överdrivna, ”jag kommer äga scenen”, ”jag kommer vara så grym så folk jublar”. Var det sant? Nej. Var det bekvämare? Ja.

Idag är kläderna mer bekväma (tänk mysdress), det kommer bli bra, det löser sig. Självklart finns de obekväma tankarna kvar, jag ser dem, men jag tar inte ”på mig” dem, men de kommer alltid att finnas kvar i min byrålåda. Så när du har negativa tankar se dem som ett klädplagg i din garderob och bestäm dig för att byta om. Det kommer alltid finnas plagg i garderoben som du inte gillar eller passar i, låt dem ligga där, men ta inte på dig dem!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Den där ensamheten

Jag skäms nästan över att skriva orden, för det känns som jag inte har någon rätt att uttala mig, säga det högt. För jag vet att jag egentligen inte är det minsta ensam. Men ändå kan känslan vara så stark i mig att jag måste gråta. Jag är i egentlig mening ALDRIG ensam. Min man, som är min bästa vän är alltid vid min sida, och mina fantastiska barn är ofta tätt intill. Jag har barndomsvänner jag fortfarande har kontakt med, jag har nya vänner som jag träffar ibland. Jag har personer att vända mig till om jag har frågor, behöver hjälp med något praktiskt, jag har fantastiska arbetskamrater och jag får ofta fina mail och meddelanden från personer jag inte känner i min inkorg. Jag ÄR inte ensam.

Men känslan i mig säger något helt annat. Jag känner mig så ENSAM. Jag kan inte sätta fingret på det, inte förklara det på något sätt. Det känns som om jag med ljus och lykta letar efter någon som kan förstå mig, finnas där, vara ok, med att jag inte alltid är ok, att jag är på mitt sätt, kör på, kör över, ramlar omkull, reser mig igen och fortsätter. Och jag vet att alla i min närhet accepterar det, men jag vill ha något mer, någon närmare, någon annat…

Jag vet vid det här laget att det inte handlar om någon annan än mig själv. Det handlar inte om att någon behandlar mig fel eller inte hör av sig tillräckligt ofta. Nej det handlar om att jag motar bort folk, inte lyfter luren, inte orkar träffas, inte tar kontakt och det gör mig ensam. Jag kräver att människor ska ta sig hela vägen fram till mig, jag möter dem inte halvvägs. Nej, jag kräver att relationer ska vara på mina villkor annars inte alls. Bara det borde ju ge alla dem i min närhet en medalj!

Det handlar kanske inte om att vara ensam, utan om att göra sig ensam. Att aldrig släppa in någon fast att man vill. När jag tittar runt omkring mig så ser jag så många människor jag tycker om, men jag vågar liksom inte komma dem nära.

Kanske handlar det fortfarande om samspelssvårigheter, kanske har det aldrig förändrats fast att jag är vuxen och borde förstå bättre? Kanske är det inte så att jag väljer att vara ensam, kanske vet jag bara inget annat sätt? Kanske får jag anstränga mig så mycket i kontakten med andra att jag inte orkar anstränga mig alls.

Jag vet inte, men i helgen har känslan varit högst närvarande. Den har suttit på utsidan av min hud. Jag har kunnat känna den, ta på den, på ett helt annat sätt än tidigare. Den där ensamheten. Den skaver, värker,  gör ont. Kanske bär vi den alla inom oss men känner den inte förrän den kommer upp till ytan. Kanske har min känsla inte alls med nuet att göra, utan är en existentiell ensamhet, en rädsla, en sårbarhet. Märkligt ändå, att man kan känna sig så ensam när man aldrig är själv, och hur man kan vara själv men ändå inte känna sig ensam.

Jag blir påmind om att en känsla bara är en känsla, ingen sanning, hur ont den än gör. Jag tackar för påminnelsen, klappar om smärtan och känner istället tacksamhet för allt och alla jag har runt om mig. Tack! <3

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Veckan började med en föreläsning i Örebro och jag njuter verkligen av att stryka saker på att-göra-listan, check på den ✔ Dottern var med och lyssnade och blev varken skrämd eller förvånad. Hon gick därifrån som många andra med lite extra kunskap tror jag. 

Alltså jag har så mycket att berätta när jag föreläser, skulle kunna hålla på i evigheter tror jag. Det finns så mycket jag vill säga så orden räcker liksom inte till. Jag pratar alltid i raketfart bara för att få så mycket som möjligt sagt på kortast möjligaste tid tror jag. Utbildningar är nog mer min grej, det får visserligen nästa vecka avgöra då jag ska underhålla en grupp människor en hel dag. Hejja mig!

Att jag pratar snabbt kan nog upplevas som stressande för andra slog det mig idag. När jag ringde tryckeriet berättade mannen i andra änden av luren ganska snabbt i samtalet att han inte tålde stress då han nyss hade haft en hjärtinfarkt. Det fick mig verkligen att tänka en gång extra på hur hetsig jag ibland kan upplevas. I morgon ska jag besöka tryckeriet under min lunch för att se hur jag kan trycka upp mitt utbildningsmaterial (japp, jag är ute i sista minuten) och ska nog ställa mig och djupandas i dörren innan jag kliver in så att jag inte ger karl en hjärtinfarkt av bara farten.

Min plan var att denna vecka göra klart utbildningen men igår kom bokföringen emellan [wp-svg-icons icon=”confused” wrap=”i”]. Nu i efterhand ser jag att jag borde lugnat mig och inte svarat direkt på den uppgift som dyker upp (lätt att vara efterklok) utan tagit det viktigaste först. Jag ligger efter med min mailskörd igen så ni som har mailat, det kommer dröja minst en vecka till innan ni får svar. Fick för övrigt ett så himla fint mail från en som var och lyssnade på min föreläsning. Alltså jag tror inte folk vet hur tacksam man på riktigt blir av alla fina kommenterar och mail. Det är verkligen det som får en att fortsätta. Så tycker du att någon eller något är bra, tveka aldrig, säg det!!

Nu väntar helgen och jag planerar att jag innan söndagen är slut ska vara helt klar med min utbildning så att jag nästa vecka kan vila mig i form [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] Och när den veckan är slut, ja då är det ytterligare en uppgift som blir struken och det måste väl firas? [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”] Önskar er en fin helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Igår när jag gick ut på verandan för att ropa in hunden var den verkligen här. Våren. Jag kände den i luften och hörde den i fåglarnas sång. Fantastiskt! Det känns som att man blir flera kilo lättare i kroppen, att ljuset läker alla små sår.

Hon är bättre än mig…

Idag är det ”ledig dag”. Jag ska ha ett telefonmöte, några live-sändningar, och ska jobba med min utbildning som jag ska hålla nästa vecka innan jag och min dotter beger oss av till Örebro där jag ska föreläsa ikväll. Hon har aldrig hört min föreläsning förut så det ska bli spännande att få höra hennes upplevelse både av att se sin mamma stå på scen men även höra min historia. Har helt ärligt varit lite rädd att berätta den för henne, har haft svårt att avgöra när tiden är mogen. Men hon är så mycket starkare och klokare än vad jag var i den åldern så jag är säker på att hon kommer kunna vända mina erfarenheter till något klokt och positivt. Känns helt sjukt när jag ser henne och tänker på mig själv i den ålder, hur sund och stark hon är, och hur sårad och söndrig jag var.

När jag var 12-år hade jag både ätstörningar, självskadebeteende och hade precis börjat använda alkohol. Hon fyller 12 om mindre än en månad och är så långt i från mitt tolvåriga jag man kan komma. Skönt! Jag får hela tiden påminna mig om att hon inte är jag, hon är en så mycket bättre och starkare version av mig. Tack gode gud för det <3

Världens vackraste flicka <3

Hon frågade mig i helgen om vi inte kunde skriva en bok tillsammans.

Visst svarade jag undrande, vad ska den handla om?

Självmord, svarar hon utan att tveka.

Självmord?

Ja, jag tycker att det är viktigt att prata om, svarar hon utan att vika blicken från sin förvånade mamma.

Hon berättar att hon hört någon bli mobbad för att dennes förälder tagit livet av sig och det tyckte hon var fel och det vill hon ändra på. Kloka flicka! Japp, en bok om självmord blir det bestämt.

Håll tummarna för oss ikväll! Önskar er en fortsatt fin måndag.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

är rädd för ATT DRABBAS AV OLYCKA.
älskar DJUR.
hatar ATT VARA UTTRÅKAD.
gillar ATT LÄRA MIG NYA SAKER.
önskar MIG TRYGGHET.
skulle vilja PLUGGA MER.
ångrar ATT JAG INTE ANSTRÄNGDE MIG MER I SKOLAN OCH FICK HÖGRE BETYG.
ser fram emot VARJE LITEN STUND JAG FÅR VARA FÖR MIG SJÄLV & SKRIVA.
ska BLI EGENFÖRETAGARE PÅ HELTID EN VACKER DAG.
blir glad av SOLEN.
blir ledsen av KRITIK.
blir nervös av MÄNNISKOR JAG INTE KAN LÄSA.
längtar till VÅR & SOMMAR.
har INGET MER ATT SÄGA.

• Att få starta dagen långsamt.
• Det puttrande ljudet från kaffebryggaren.
• Att det är ljust ute.
• Att det finns en liten chans att solen visar sig.
• Att man kan äta en långsam frukost (jag äter visserligen supersnabbt oavsett hur mycket jag försöker att vara lugn).

• Att man har en tom dag framför sig.
• Att inte behöva titta på klockan.
• Att se barnen gå runt i pyjamas.
• Att till och med hunden är lugn.
• Att man får starta dagen för sig själv.
• Att det finns en söndag framför lördagen <3