Allmänt

Dagar kommer och går och ingen är den andra lik fast att det man gör nästan är det samma. Det har mestadels varit strålande väder och om bara några veckor försvinner en del av mina arbetskamrater ut i frihet, semester. Själv har jag inte börjat räkna ner än, är alldeles för långt kvar. Känns nästan overkligt. Tror inte jag förstått att vi är här nu, mitt i sommaren. Känns fortfarande som en dröm som kan ta slut när som helst (det senare är visserligen sant).Häromdagen hittade min vackra prinsessa en fyrklöver i en av mina krukor jag inte orkat rensa. (Har ingen lust eller ork för trädgården det här året heller). Men fyrklöver är väl nått att odla ändå. Kanske kan man samla på sig lite tur och lycka.😏En av alla de dagar som gått tillbringade jag på Aqua blå tillsammans med ett fantastiskt väder. Jag fick ett infall och åkte skylift 17 meter upp i luften. Ska ni åka frågade dom, japp svarade jag utan att tveka. Ologiskt det där med ångest ändå. Kan knappt åka en barnkarusell utan att gråta men här stod jag och tog bilder i godan ro. 😎Nästan varje dag tänker jag att jag ska plocka in buketter. Men det händer aldrig. Konstigt det där, hur enkelt som helst ändå händer det aldrig av sig själv 🙄En dag fick jag en fantastisk bok av en vän ❤️. En sån där lättläst typ men som ändå går ner på djupet. och nästan varje dag så försöker jag påminna mig själv om att inte bara lyssna på andra, utan också på mig själv. ❤️

Fick en jobbförfrågan för några veckor sedan och kommer på mig själv med att inte sjunga, dansa, ropa yes så som jag egentligen borde. Istället känner jag en stor inre suck. Som att det blir en till berg som ska bestigas, ett till projekt jag bara måste ta mig förbi. Det slår mig att det inte är jobba jag vill göra, utan jobba med det jag brinner för, och tankarna hamnar på skapandeprocessen, det är där mitt hjärta slår. Jag vill vara kreativ, komma med nya idéer, skapa. Inte åka hemifrån och ha massa krav och måsten på mina axlar. Nej, jag vill producera utan att ge av mig själv. Utan risken att kunna gå sönder.

Jovisst jag har vetat hela tiden att flänga runt i landet och föreläsa inte är min grej oavsett hur stora kickar det för stunden ger mig. I alla fall inte i mitt liv som det ser ut just nu… Att skapa något helt nytt känns bara så mycket bättre, mer spännande och det bästa med det är att jag inte behöver lämna mitt hem.

Det är viktigt för mig, att få finnas här. Jag jobbar redan heltid, vill inte vara borta mer. Sitter hellre och spånar och pysslar med en unge tätt intill. Egentligen var det väl ingen ny insikt, jag har hela tiden vetat att så länge jag arbetar heltid vill jag inte ha uppdrag som tar mig från mitt hem. Men jag behöver den påminnelsen ibland. Kanske låg insikten i att jag inte kan bli mutad med pengar, att det inte är det som är viktigt. Blir du erbjuden 50 eller 100 000 och magen fortfarande inte skriker ja, då ska du nog heller inte låta de orden komma ur din mun. Punkt.

Ja vi kan absolut inte klaga på maj månad. Sommaren kom med en supersmäll. Ändå kanske det är det vi gör (klagar), jävlar vilken värme liksom. Jag har försökt att vara utomhus så mycket som möjligt, man vågar liksom inte lita på att värmen och ljuset är där även nästa dag. Man måste liksom passa på…

Det innebär att hemmet blir stökigt, tvätthögen växer och disken likaså. Även om man tar stunder och försöker städa upp så gör ljusets sken att allt ser skitigt ut (så man kan lika gärna låta bli [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]).

Träffade en kompis på min promenad 🙂

Så vad har hänt i maj? Inte mycket skulle jag säga, jag har tagit det otroligt lugnt, knappt gjort någonting. Elisabets bok ”När ett barn dör” sändes till tryckeriet och vi väntar med spänning på att få se den. Är sååå spännande och kul! Eftersom jag själv inte är uppe i något projekt pågar en tennismatch med tankar i mitt inre (kanske det som gör mig så trött). Dom kastar sig hit och dit, fram och tillbaka och jag vet inte vilken boll jag ska fånga.

Jag har blivit med mentor vilken känts fantastiskt. Vi ska ha ett telefonsamtal i veckan på ca 30 minuter där hon ger mig uppgifter och styr mig rätt. När vi pratades vi första gången gav hon mig två uppgifter och jag frågade genast efter mer, men sen då, vad gör jag sen, ge mig mer, bönade jag. Nej, det tar vi nästa vecka, sade hon bestämt. Precis vad jag behöver, någon som sätter mig på plats och inte låter mig springa för fort.

Jag välkomnar juni med öppna armar. Jag hoppas tröttheten ger med sig, att ljuset och värmen tillsammans läker min kropp. I juni finns inga måsten. Jag fortsätter min lugna lunk och hoppas att energin och motivationen kommer att hitta mig, för jag kommer att sluta leta efter den <3

Maj:s finaste stunder:

• alla sekunder i solen
• dom extra lediga dagarna man tilldelades
• alla blomdofter
• promenaderna, känns verkligen som min medicin
• lunchpromenader med en arbetskamrat
• att hitta min älskade hund efter att han sprungit bort <3
• promenader med barnen som skapar många fina samtal
• en cykeltur med dottern

När bilden av dig själv går i kras

Vi bär alla ”bilder” inom oss om hur vi tror att vi ska vara (läs hur andra förväntar sig att vi ska vara), vi kanske inte ifrågasätter våra tankar, vår tro, förrän den skaver eller gör riktigt, riktigt ont. Det kan vara ”bilder” på allt möjliga roller vi behöver ha i vår vardag, hur vi ska vara som vänner, som partner eller som mamma. Eller kanske till och med hur vi ska vara mot vår omvärld. Jag tror att vi alla kan ha sådana tankefel, mer eller mindre. Men ibland blir det riktigt, riktigt fel, man känner hur man helt enkelt inte passar in. Och då är det viktigt att komma ihåg att det inte är dig det är fel på, utan tanken du har om dig själv eller situationen.

Att vara en bra mamma

När jag blev mamma första gången var det så. Jag hade en bild av hur mammor skulle vara, det var liksom självklart för mig, men när jag kom dit själv så rymdes jag liksom inte inom den ramen. Det kan låta barnsligt så här i efterhand. Men jag är säker på att jag inte är ensam varken med tanken eller känslan.

Nu, i efterhand vet jag att jag höll i alldeles för länge i den där nidbilden, det skadade både mig och mina barn för ingen av oss passade in i mallen. Som exempel fick jag till mig att man SKA läsa för sina barn. Det hörde jag överallt. Det är tydligen livsviktigt. Man ska göra det från att dom är riktigt, riktigt små för det ÄLSKAR ALLA barn. (och läser man inte för dem är man givetvis ingen bra mamma). För det första så avskyr jag själv att läsa barnböcker, alltså avskyr på riktigt. Jag blir så grymt jävla uttråkad att jag bara vill riva sönder den i bitar, men inte nog med det, mina barn avskyr tydligen också att bli lästa för (synd att det tog flera år för mig att fatta det). Nej, jag är inte trögfattad men du vet, barn är inte så bra på att uttrycka sig och prata de första åren och jag trodde givetvis inte att det var mina barn det var fel på, utan mig själv. (nu visade det ju sig att det både var deras och mitt fel så nu känns allting mycket bättre [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] )

Under hela deras liv har jag försökt att läsa för dem från och till, men de har ALDRIG uppskattat eller gillat det. Antingen har de gått där ifrån, velat att jag skulle bläddra snabbare, eller så vill de själva riva sönder boken (och jag klandrar dem inte). Idag, när de är 9 och 12 år gamla så är fortfarande ingen av dem intresserade av böcker och läsning, tro mig, jag har försökt. Idag ångrar jag bara att jag inte gav upp tidigare.

En annan sak var det där med att baka och laga mat. Jag trodde att jag i samma stund som barnet kom ut skulle bli en riktigt husmor (fråga mig inte vart jag fick den tanken ifrån) för inget kan vara mindre sant. Jag trodde att jag skulle (och att jag gillade) att sylta, safta, gå runt och baka och laga mat hela dagarna. Fel, jag tycker inte det är ett skit kul. Men jag äter gärna, (om någon annan lagar maten). Under något år försökte jag fixa och dona. Jag gjorde till och med min egen barnmat (som ingen av barnen åt upp). Nej det brukade sluta på det viset, att ingen ville äta det jag gjorde, så det var till att slänga eller äta upp själv.

Att hitta sitt eget sätt

Jag mådde väldigt dåligt mina första år som mamma, det tog lång tid för mig att hitta mig själv, för jag trodde att jag visste hur jag skulle vara, men det visade sig inte passa mig alls. Jag lyssnade också alldeles för mycket på andra. Hur de tyckte att man skulle göra och hur man skulle vara. Vilken roll man än tvivlar på så vet jag nu att man måste lyssna på sig själv. Så mitt råd till dig är att göra rollen blank, börja om från början och fråga dig själv hur du vill vara som arbetskamrat/vän/fru/hundägare osv. Och då menar jag vad du vill, inte vad du tror att andra vill. Det är en väsentlig skillnad.

Jag tror att vi bär runt på många ”perfekta bilder” inom oss som inte stämmer överens med verkligheten. Det gäller att vi uppmärksammar dem annars kommer de få oss att må dåligt och till slut kanske gå sönder. Så vilka ”perfekta bilder” går du och bär som inte passar dig? Är du den perfekta studenten, chefen, hundägaren, sambon eller vännen? Vad behöver du förändra för att bli mer dig själv?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Om jag vore en annan mamma skulle jag alltid lyssna till historiens slut. Jag hade ivrigt frågat efter mer och lånat ut mitt öra utan att en enda gång tappa koncentrationen.  Om jag vore en annan mamma så hade jag inte sagt ”kom till sak” när ni fastnar i historier, jag hade inte rastlöst stampat med foten och smugit undan så fort jag fått chansen. Om jag vore en annan mamma skulle jag leka lekar så roliga att ni alltid valde mig före era vänner, jag hade längtat efter att tillbringa tid med er och inte velat annat än att vi skulle skratta ihop. Om jag vore en annan mamma skulle jag inte sucka så fort ni är rastlösa, jag skulle inte försöka hitta sätt att aktivera er utan att jag själv är inblandad.

Men om jag vore en annan mamma skulle ni inte få den där galna kärleken som bara jag kan ge. Ni kanske aldrig skulle fått känna känslan av orden jag älskar dig och värmen från en genuin kram. Om jag vore en annan mamma kanske ni aldrig fått uppleva att få vara så älskade som ni är. Ni kanske inte hade trott på er själva på samma sätt som ni gör. Om jag vore en annan mamma kanske ni aldrig lärt er lekarna som inte finns, ni hade kanske aldrig lärt er att tänka utan för ramarna och ifrågasätta världen. Ni hade aldrig fått vara med om de där fantasierna som endast poppar ur mitt huvud. Vi kanske inte hade tävlat med och mot varann, lekt kittel-lekar innan läggdags och hittat på egna rim och ramsor. Om jag vore en annan mamma kanske vi inte hade haft disco i köket, sångövningar i bilen eller prövat på att äta 10 olika sorters bullar till middag.

 Jag är glad att jag aldrig fastnade i den trånga, traditionella mammarollen, i något som inte var jag. För om jag inte skulle ha varit annorlunda skulle ni inte vara lika fantastiska som ni är idag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Igår ringde min man mig på jobbet. När jag svarade sa han: ”Du åker hem NU”. ”Men, men” , försökte jag. ”Gör som jag säger, res dig upp och åk hem bara!”  Jag förstod att det var allvar, hjärtat hoppade ur bröstkorgen. Jag lämnade alla papper utspridda på bordet. Packade inte ens ihop mina grejer, ropade till en arbetskamrat att jag åker hem och inte visste om jag skulle komma tillbaka, städa upp mina papper efter mig, får jag ur mig innan dörren slår igen bakom mig.

Jag ringde sonen som grät så mycket att det var svårt att höra vad han sa. Hur är det, frågade jag. Har du inte hört vad jag har gjort, svarade han. Han och kompisen kom hem efter skolan, gick ner och spelade tv-spel när de efter (någon timme?) kom upp och såg att ytterdörren stod öppen och att hunden var borta. PANIK!

Dom letade inomhus, dom letade utomhus, men dom hittade honom ingenstans. Det här är min mardröm, en av alla mina återkommande katastroftankar, och nu var den helt plötsligt verklig. Jag har haft en himla otur med mina hundar, både omplaceringar och hundar som gått bort i tragiska olyckor. Mina hundar har alltid betytt allt för mig, varit en stor del av mitt liv, min familj, mig själv.

Jag klarade inte ens av att tänka tanken på att aldrig få se denna hund igen. Jag hämtade hans pipleksak och sprang runt kvarteret, pratade med grannar, med gud och med mig själv. Jag sprang ut i skogen och ropade hans namn så högt så hela världen hörde. Men fick inget svar. Jag letade efter spår, minsta lilla ledtråd, men också efter hans döda kropp. Gång på gång såg jag honom i mitt inre komma springandes emot mig. Egentligen ville jag bara lägga mig ner på marken och dö. Bryta ihop, slå på mig själv för att detta ens kunde hända men jag fortsatta att springa. Mot allt och ingenting.

Räddningen blev Facebook där jag lagt ut en efterlysning och fick ett svar (tack facebook). När jag såg hans på bild kom tårarna, måtte någon fångat in honom! Jag sprang över vägen och försökte inte tänka på att han också hade korsat den när min mobil plötsligt ringer och någon i andra änden säger att de har min hund. Lättnaden!

Tjejen som öppnade dörren var glad ihågen medan jag bröt ihop totalt. Hon pratade glatt men jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Ångesten slet och drog i hela kroppen att påminnelsen om de andra olyckorna satt fast på min näthinna. Jag minns inte ens om jag sa tack, eller om jag bara tog hunden och gråtande gick där ifrån. Det enda jag minns är lättnaden i min kropp…

Ångesten fanns med mig resten av kvällen och jag vet att oron kommer vara med mig ett tag fram över. Jag vet också att ringsignalen kommer att låta argare än vanligt och att varje gång jag lyfter luren kommer det göras med ett vist mått av anspänning i min kropp (och förhoppningsvis en lättnades suck efteråt).  Det känns som att jag nyss fick en elak påminnelse om att det där jag är rädd för, det där som verkligen inte får hända, kan komma bli min verklighet. Jag tackar som ödmjukast för påminnelsen, (inte för att jag behövde den), eller ville ha den, utan för att den idag inte slog in [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Vilka fina dagar det har varit. Helt otroligt. Har försökt att ta till vara på varenda en. Veckan som varit har jag tagit det ganska lugnt på företagsfronten. Har haft en sådan otroligt trötthet i mig, undrar om det är järnbristen som spökar (hur svårt ska det vara att komma ihåg de där jäkla tabletterna). Men nu har jag åtminstone tagit dem tre dagar i rad. Hoppas att järnlagret snart är påfyllt.Stress kommer ju smygande som ni vet och även om jag inte känner mig direkt stressad så har meditationen fått vika undan kanske under en månads tid nu. Jag har varit så trött på morgonen att det prioriterats bort, så även yogan. Så även om jag inte känner mig stressad eller inte har särskilt hög belastning på mig just nu så är både bristen på yoga och meditation ett tecken på att jag behöver komma tillbaka till mig själv igen. Lyssna inåt.

Sommaren är ofta den perioden jag mår sämst så nu gäller det att vara snäll mot mig själv. Under sommartiden rubbas alla rutiner, förväntningar höjs, barnen flyger ur boet vilket känns väldigt ångestfyllt och stressande, och även sömnen ruckas. Bara dåliga saker om du frågar mig.

Jag försöker ta till vara på kvällarna. Gå mina promenader. Dricka te på verandan. Just nu känner jag en längtan efter människor  (vad har hänt), känner ett stort behov av att vara med, prata. Så det är något jag SKA bli bättre på. Umgås. Och inte bara hålla mig för mig själv.

Helgen har bestått av takläggning och trädgårdsröj. Eller ja, jag har försökt städa ut växthuset men igår orkade jag inte hela vägen så jag får fortsätta idag. Så promenad, sova i solen och städa i växthuset står på dagsschemat. Hoppas ni får en härlig Söndag!

När häggen blommar

Det bästa tiden är nu, när häggen blommar. Jag har tittat till trädet varje dag, längtat, och helt plötsligt är vi där. Jag stannar till, tar den i min hand, smeker doftar.

Tiden går så fort, vill bara ropa stanna. Det är som att man inte litar på att solen gör det, man är så rädd för att vakna upp till en himmel så återigen är grå.

Jag drabbas av någon slags stress. Att maxa sommaren, njuta av ljuset. För i morgon kan det vara borta. Men vem orkar egentligen gå runt och njuta hela dagarna, inte jag.

Barnen har rymt hemifrån för dagen. Precis som som det ska vara de varma månaderna. De är med vänner och kommer hem svettiga och smutsiga. Kanske är det det största sommartecknet av dem alla?

Själv har jag huvudvärken från helvetet och försöker ta vara på dagen samtidigt som jag inte gör någonting. Det går så där som vanligt.  Tänkte att jag skulle fortsätta med det resten av kvällen…eller i alla fall tills något vettigare dyker upp.

Här står jag nu

Jag borde njuta nu. Klappa mig på axeln, känna mig tillfreds. Men ändå är det något otåligt som river och sliter inuti. Jag har tagit mig själv igenom ett otroligt stort projekt. Jag startade igång, sålde och slutförde min utbildning i terapeutisk skrivande, och det kanske inte ser mycket ut från omvärlden men jisses vilket arbete det låg bakom allting. Jag hade utbildningen som mitt slutmål för våren. Efter den är det ”färdigt”, då kommer jag att få vila, sade jag till mig själv, och nu står jag här, tom. Den där vilan känns inte alls lika skön som i tanken.

Mina tankar far åt olika håll och jag har ingen aning om vart jag ska gå, det enda jag är säker på är att mina tankar, de är inte alls intresserade av att ta det lugnt. Det är ofta när jag har ett projekt på gång som jag mår som bäst, där jag kan hålla fokus. Lägga all min tankemöda och energi. Nu ligger de istället lite här och där och det är ett jävla kamp med att försöka plocka ihop dem varje dag.

Det händer så mycket i mitt huvud som inte syns (och tur är väl det). Men jag stoppar mig själv ständigt från att dra igång nya projekt, och det kanske låter lätt men det är det inte. Det lättaste är att ”go with the flow” men skulle jag göra det vet jag inte vart jag skulle hitta mig själv.

För någon vecka sedan kom jag hem till min man och ville köpa ett tryckeri, på riktigt alltså. Är du allvarligt, frågade han (fast att han förmodligen redan visste svaret). Och sedan pratade vi inte mer om det. Med en tanke kommer tusen andra. När jag var på mässan i Stockholm träffade jag flera trevliga människor och minst fem stycken som jag diskuterade olika samarbeten med. En sådan diskussion föder så mycket ideér i mig och när jag sedan pratar med fyra till, ja då är det så att jag kan spricka. Jag vet liksom inte vilket ben jag ska stå på. Tankarna är så snabba att jag inte kan jaga ikapp dem. Jag ser dem flyga förbi men kan inte fånga dem.

Ja och det kanske är där jag är just nu, ofokuserad. Och det gör mig vilsen och ledsen, jag känner mig tom och inte sådär uppfylld som jag mår bäst av att vara. Jag behöver fånga en av de där tankarna nu. Det är ju sånt man har chefer till i ett vanligt jobb tänker jag, att vägleda en, berätta vad som är viktigt och visa en vilken väg man ska gå. Men har står jag med varje beslut själv. Nu blir det att jag stannar upp i varje vägskäl och jag avskyr ju det där med att bromsa in. Så här står jag nu…och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vandra. Kanske är det bara att sätta ögonbindel på, snurra några varv och sedan fortsätta gå….

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

12 år med dig!

Jösses vad tiden går. Igår fyllde du 12. Helt otroligt att du funnits i mitt liv så länge. På ett vis känns det som att jag aldrig varit utan dig och på ett annat sätt som om jag fick dig igår. Du kommer liksom alltid vara min bebis, oavsett hur många år du fyller och centimeter du växer. Jag beundrar dig och det viktigaste i mitt liv är att få vara en del av din framtid,  för på sätt och vis känns det som om den också är min. För jag kommer att glädjas av varje steg du tar och gråta när du gråter. Din glädje är också min, men också din ilska och din sorg. Du är mitt liv på ett sätt som jag aldrig hade kunnat ana innan du kom.

Jag vet att jag innan fick barn var så irriterad på föräldrar som sade att man aldrig har älskat för än man fått ett barn, men till viss del kan jag hålla med om att det är sant. För kärleken blev en helt annan när du kom. Där inget annat i livet än du var viktigt. Jag tappade bort mig själv i dig, men med dig kom också en oro och ångest jag aldrig tidigare känt. För vad vore mitt liv utan dig? Hemska tanke! Ändå slår den mig så gott som varje dag. Hugger mig med kniv i hjärtat i stället för att glädjas över att möta dina blå ögon.

Jag är så glad att du är du. Den där envisheten jag slet mitt hår över när du var liten är jag idag glad bor i din kropp. Den kommer att ta dig långt. Du har alltid varit starkare och på många sätt klokare än mig. Har sedan du varit litet barn vetat exakt vilka knappar du skulle trycka på för att jag skulle gå sönder och oj, vad du gjort det ofta.

Du har verkligen testat mig. Jag har lärt mig så mycket om mig själv sen jag fick dig. Som till exempel hur man överlever med så lite sömn som möjligt och hur man klarar att stå ut i en orkan av envishet och ilska. Jag klarade det och här står vi nu, starka och sammansvetsade. Jag kanske har lite sprickor i fasaden efter din framfart men hej, jag är glad över att vara vid liv!

12 år med dig! Kan inte förstå en sådan fantastisk människa kom till jorden för att tillbringa den med mig. Älskade Leia, vill bara säga att jag avgudar dig!