Allmänt

Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Han höjde sin hand mot mig och jag såg det som ett tecken på kärlek…

Hans famn var min borg.  Jag kände mig trygg i hans närvaro. Jag var 17 år och hela min insida blödde. Jag behövde någon som lagade mig och jag trodde att han var lösningen. Men det var fel….

Att han kunde bli arg skrämde mig inte, tvärtom såg jag det som ett tecken på hur mycket han älskade mig. Att lilla jag väcker så mycket känslor i honom kunde inte vara annat än kärlek. Han var min beskyddare. Han skulle aldrig låta någon (annan än han själv) göra mig illa.

Jag var den enda för honom och han låtsades som att det alltid hade varit så, men så fort han fick alkohol i kroppen var det som att han slungades tillbaka i verkligheten, eller i alla fall i hans egen verklighet, där jag var en smutsig hora som aldrig kunde blir ren… Han stod inte ut med tanken på att jag hade haft någon annan innan honom. Så gulligt…

Jag trodde jag visste allt om kärlek. Det gör man som tonåring…

…man tvivlar inte på den känslan. För man vet inget annat. Efter varje helg kom presenter. Jag fick blommor och teckningar med hjärtan och en önskan om förlåtelse. Aldrig har jag blivit så uppvaktad! Min vänner tittade avundsjukt på. Som att ett silverhalsband är värt slag, skrik och tårar…

Men det var mitt eget fel…

Jag kunde känna av spänningen i luften redan innan smällen kom, jag kunde provocera honom, skratta honom i ansiktet och var själv en del av problemet intalade jag mig. Mina (och hans vänner) sa att jag var tuff och kunde försvara mig vilket jag åt upp som om det skulle göra situationen mer ok. Som att det skulle vara en anledning till att han skulle få fortsätta…

Jag (och alla andra) försvarade hans slag med att jag slog tillbaka, då var det ju inte så farligt. Då får man väl skylla sig själv?

Jag förminskar situationen än idag, minns den knappt, men bär på känslan ”det var väl inte så farligt”. Men så tänker jag på min vackra, fina och fantastiska dotter. Och bara tanken på att någon skulle slå henne, jaga henne eller sparka in dörrar där hon gömmer sig skrämmer mig mer än min egen upplevelse.

Helt plötsligt får situationen ett annat ljus.

Detta är inte något som bara hände mig utan kan också hända min egen dotter!

I Sverige 2012 anmäldes 12 903 misshandelstillfällen mot kvinnor över 18 år i en nära relation. Hur många finns det då inte under 18 undrar jag? Man räknar med att mörkertalet är fyra gånger så större än vad siffrorna visar och man tror att cirka 150 000 barn i Sverige lever tillsammans med en förälder som blivit misshandlad av den andra föräldern.

När vi tänker på våld i relation tänker vi ofta på vuxna människor men därför vill jag påminna det att det även förekommer bland den yngre målgruppen och att det kan vara ditt barn!

Relationsvåld är mycket vanligare än vad vi tror och sker även bland tonåringar!

Man blir slagen och hotad av någon man älskar och litar på. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att bryta mönster och att det finns många anledningar till att inte gå. Att vara tonåring och inte vara säker på rätt och fel, inte ha tillräckligt med stöd runt sig eller se att omgivningen tycker att det är ok kan göra situationen tyst och svår.

Jag har lärt mig min läxa och går vidare med en kunskap om att

• det är alltid den som lyfter handen som bär skulden för slaget oavsett vad mottagaren sagt eller gjort.
•  det spelar ingen roll om din omgivning accepterar det, du ska inte acceptera det själv!
• det finns ingen kärlek i våld (oavsett vad man intalar sig).

Kärlek handlar inte om att äga någon, kärlek handlar om att vilja en person väl, oavsett omständigheter.

Prata med dina barn om våld i nära relation. Även om hen inte blir utsatt själv så kan det vara någon av hens vänner. Jag hade ett över ett tjugotal personer som kände till min situation och inte en enda sade något eller gjorde något åt det, inte ens jag själv. Och jag beskyller ingen, jag vet att det beror på kunskapsbrist och att vi normaliserar beteenden. Men vi kan bättre, vi kan göra annorlunda! Så ge kunskapen till ditt barn. Kanske kan hen vara den personen som gör skillnad?

Jag skulle ju bli en sån där person som tar in blommor från trädgården varje dag och sätter dem i små vaser och placerar ut dem i varje rum. Det ser så vackert ut… på bild. Men i verkligheten blir vattnet alltid gult, luktar illa och blomblad lägger sig i högar runt vaserna tillsammans med hundhår och damm.

Det ser aldrig så där vackert ut som jag föreställer mig, så som det ser ut hos alla andra…

Så jag fortsätter vara den där personen som tittar på andras fina bilder av blombuketter och tänker att en dag ska jag också bli en sådan person som tar in blommor för att fånga sommaren samtidigt som jag vet att det aldrig kommer att ske.

Kanske är det bara drömmen som är vacker. Den där blombladen inte hänger på sne.

Vad är en vän?

Vänner är inte personer som slinker in när de passar dem, det är personer som finns där hela tiden.

En vän är inte en person som bara hör av sig på sina dåliga dagar, utan också på de bra.

Vänskap handlar inte bara om att dela sorger, utan också om att dela glädje.

Inte om att ringa så fort man behöver hjälp och stöd utan också när man är glad.

Det är enklare att dela på en sorg, än att dela på glädje.

Det är enklare att torka någons tårar, än att finnas där i deras lycka när man själv inte mår bra.

Men den riktiga vännen finns där, gläds med dig även om den bär på egna sorger…

En vän är en person som vill dig väl, på riktigt.

Som vill att du uppnår dina drömmar och är beredd att hjälpa dig på vägen dit.

Med nya insikter stänger jag dörren till mitt förflutna.

Jag lägger på luren och slutar att ställa upp.

Jag vill inte bara vara den som lagar söndriga hjärtan, jag vill också vara den som får ta del av lyckan, vara där när det slår som hårdast och mår som bäst.

En sommarmånad har redan försvunnit och man vill bara gripa tag i den och skrika nej, hålla fast den för att förhindra att gå in i nästa. Det kanske bara är jag men går det inte alldeles för fort? Juni har varit en tuff månad på flera olika sätt. Jag tar det fortfarande lugnt, ”vilar”, och mår ganska dåligt i det. Huvudet vill skapa och brinner av kreativitet men jag vet inte vilken penna eller pensel jag ska greppa så ut kommer…ingenting. Men jag låter det vara så, litar på att nästa projekt kommer till mig. Faller i min hand.

Tänker att sommarmånaderna handlar om att rensa och städa upp. Jag ska sopa rent mailen, byta webbhotell, förändra hemsida med webbutik, och kanske ger det nya krafter till hösten.

I juni månad kom i vilket fall denna vackra bok till världen. Jag är stolt, glad och lycklig över dess tillkomst och önskar den all lycka i världen. Det blir en helt ny roll för mig att gå in i, att vara förläggare. Kanske inte konstigt att livet skaver och sticks? Jag har snart tre författare i mitt stall och även om det bara känns fantastiskt och jätte kul så innebär det ett extra jobb och ansvar.

En annan insikt som slog mig i ansiktet denna månaden handlade om vänskap. Vad är det egentligen? Jag insåg att jag alltid ställt upp på en person för att hon förväntade sig det och inte för att jag själv ville det. Jag minns en gång när jag svarade att jag inte orkade längre och hon svarade tillbaka ”att det är det man som vän gör, lyssnar”. Men nej, man kväver inte varandra, och man kräver inte av varandra. Jag blev själv förvånad över hur ledsen jag blev av min nya lärdom. Men kanske kände jag mig utnyttjad, lurad och kom på mig själv med att jag var värd bättre än så. Vissa dörrar stängs, andra öppnas.

En annan insikt som kom till mig denna månaden handlar om mig själv som mamma. Jag kan många gånger känna mig kvävd, inlåst. Men inser att det är jag som låser in mig själv. Så fort jag går utanför dörren eller lämnar mina barn känner jag mig som en dålig mamma. Jag har muttrat över att dom sitter fast i mig men inser nu att det är lika mycket jag som sitter fast i dem och har svårt att släppa taget. När jag vid två tillfällen tillbringat tid utanför huset tillsammans med en vän ringer de inom en timme och frågar vart jag är, och när jag väl kommer hem sitter de återigen i mitt knä. Situationen måste förändras, inte bara för min skull utan också för deras. När de blir oroliga för att jag är borta inser jag att jag varit i från dem alldeles för lite, och när de blir svartsjuka för att jag ger uppmärksamhet till en ny vän förstår jag att jag gett dem alldeles för mycket. Jag måste visa att min tid och kärlek räcker både till dem, och mig själv.

Junis finaste stunder:

• Insikter (trots att de gör ont)
• Att funnit en ny vän
• När man läser en bok och känner vid första meningen att detta kommer bli min bibel
• Mentormöten
• Ett fint telefonsamtal med en fd klient som ville säga tack och som påminner mig om att jag är på rätt plats <3
• Middag på uteservering i solen med hela familjen
• Att få hålla Elisabets fina bok i handen
• Ett sms från en klient som kände att jag ville väl <3
• Att ta beslut som känns rätt i magen.

Vänta är ett fult ord. Faktiskt bland det värsta jag vet. Vänta betyder osäkerhet. För man vet aldrig hur länge eller på vad. Får jag ett ja eller ett nej. Tar det 10 minuter eller en vecka. Vem vet?

Jag avskyr att vänta. Inte på en buss, eller på min plats i kön för där vet jag resultatet när jag kommer fram och kanske ungefär hur långt tid det kommer att ta. Men det där att vänta på svar, det kan vara outhärdligt, i alla fall om man inte vet vad svaret kommer att bli. Egentligen är det väl osäkerhet jag ogillar. Men jag skyller i vilket fall på väntan.

Väntan är ett fult ord. Faktiskt ett bland det värsta jag vet.

Ville bara hoppa in och önska er en glad midsommar. Vi håller tummarna för att vi ska slippa spöregn idag va? Känns helt sjukt att ett halvår har gått. Var det inte nyss Januari?  Hoppas kommande månader går lååååångsamt. Så att man hinner njuta rejält av både sol och värme <3

Nej nu ska jag flytta mig från datorn! Nu är det dags för en 10-minuters meditation och långpromenad med vovven. Önskar er alla en fin dag! [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Kära barn

Du tror att du känner och vet allt men sanningen är att du har inte ens upplevt hälften av sorgerna som kommer träffa dig i ditt liv (men inte heller hälften av glädjen). Du kommer att bli ledsen, ledsnare än du någonsin har varit. Du kommer att bli sårad, och du kommer att bli lurad.

Jag vill förvarna dig. Samtidigt som jag inte vill säga någonting. Jag vill skydda dig, fast att jag vet att jag inte kan. Kärleken kommer att skrämma dig, trollbinda dig och ibland lura dig. Du kommer någon gång bli utnyttjad, förlöjligad eller kränkt. Det finns så många hemskheter som kommer att träffa dig, rakt i hjärtat oavsett vad jag ger dig för sköld.

Jag försöker att bygga dig en rustning stark för att klara livets alla motgångar men är rädd att misslyckas. Jag vill inte heller att den ska vara så tung att bära att den hindrar dig i din vardag, från att leva ditt liv. Ord kommer att träffa dig, smyga sig in, oavsett vad du har som försvar.

Jag vill inte att du skapar hinder, bygger murar, fast att jag själv vet att det ibland är det enklaste sättet att klara sig från sorg och smärta. Det är vad jag själv gjort, byggt mitt eget fängelse för att inte bli sårad och jag önskar dig inget annat än ett liv i frihet. Jag vill därför berätta att ibland är det muren du tror skyddar dig som också sårar dig, att du kan ta död på dig själv, med ditt eget försvar.

Du är för liten för att förstå. Du vet inte vad jag pratar om. Jag vet det. Men en dag vet du vad jag menar och då är det försent. Då har du fått din första skada, din första förslitning.

Varje sår kommer att göra dig stark, var därför inte rädd för dem. Slicka dem inte själv, ta hjälp av andra med sårvård och bandage. Egentligen vill jag att du gör motsatsen till vad jag själv gjort, det borde vara enkelt. Du kommer klara dig. Kasta allt ditt försvar, tillåt dig att bli träffad, du är odödlig. Låt smärtan vara beviset på att du faktiskt lever.

Sanningen är att ingen klarar livet helskinnad, att vi alla kommer att dö, och att jag hellre gör det med ärr över hela kroppen, som ett bevis på att jag levt. Som ett bevis på att jag blivit sårad och att jag läkt. I stället för att dö ensam,  skyddad i min borg och inte levt alls.

Så spring ut på fältet med öppna armar. Älska varje människa du möter förutsättningslöst. Jag tar tillbaka allt jag tidigare sagt. Var inte rädd för sorg eller smärta för om du gömmer dig från det onda, kommer du heller aldrig möta det goda.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Sommardrömmar

Har man inte alltid massor av drömmar och mål för sommaren? Det brukar i alla fall jag ha, och ofta blir jag besviken över att inte hinna med allt jag önskar göra. Men i år har jag BESTÄMT mig för att bocka av några saker på min drömlista.

Jag drömmer om att:

• Åka dressin. Det är säkert ingen speciellt upplevelse men ändå något jag känner att jag måste prova. Att bara få trampa i väg i tystnad och njuta av naturen… yes det ska jag göra!
• Paddla kanot. Det har jag testat flera gånger och jag tycker att det är så rofyllt och mysigt. Förstår inte varför jag inte gör det oftare. Men i år, ja då SKA det bli av!
• Åka till Varberg. Jag följer bloggaren krickelin som visar upp så mycket fint från hennes hemstad. Jag vill besöka hennes shop, alla mysiga butiker och caféer och stranden. En heldag i Varberg helt enkelt utan barn och familj. Bara strosa runt i godan ro utan måsten och stress. Ja, så får det bli!
• Läsa böcker. Jag plöjer en hel del böcker i vanliga fall, men nu under sommaren. Japp då hinner jag plöja några till.
• Ta långpromenader. Jag promenerar varje dag, är ute ca en timme. Men jag saknar de där långa promenaderna där man bara gick utan att kolla på klockan. Mer sånna promenader vill jag ta. Stigar jag aldrig gått på, platser som det var länge sedan jag besökt. Jag vill bara följa stigen utan att behöva tänka tanken på att vända hem.
• Meditera. Jag mediterar dagligen, men jag vill göra det mer. Vill hitta en bättre rutin. Avancera. Gå ner djupare. Jag ska meditera mera, längre och förhoppningsvis oftare.
• Vara kreativ. Jag vill vara kreativ men vet inte på vilket sätt. Jag kanske ska måla igen, jobba med lera. Göra annat än att skriva. Jag vill testa något nytt. Få inspiration, energi och nya tankar.
• Umgås. Vara social. Under semestern är det enda tillfället på året då jag känner att jag på riktigt kan längta efter andra människor. Då behöver jag fylla på med samtal, ord och skratt. Jag vill träffa personer jag tycker om, ofta. Varje dag!
• Besöka små mysiga cafeér och gårdsbutiker. Jag älskar de där små gömda platserna. De ställena man aldrig åker till i vanliga fall. De ställena ska jag besöka nu.
• Springa i regn. Jag bara älskar att springa i regn. Så fort det är sommarregn, ja då ska skorna på!
• Plocka guld i min trädgård. Det är en lika stor njutning varje år. Älskar att kunna plocka frukter och bär direkt från trädgård till tallrik. Finns inget bättre. Smultron, hallon, blåbär, vindruvor och vinbär. Hoppas på en stor skörd!

Återkommer förhoppningsvis i slutet på sommaren och har bockat av dem alla 🙂