Psykisk ohälsa

Högläsning för hunden har varit sysselsättningen i Juni. Nej, skoja bara, men mycket läsning med hund i knät har det blivit!

Vart tog juni vägen, är det bara jag som tycker att det går ovanligt snabbt? Usch jag vill inte ens tänka tillbaka på denna månaden. Vet ni hur mycket man skulle kunna hinna med på fyra veckor? Det vet jag, och vet ni vad jag har gjort under dessa fyra veckor? Ingenting!

Ja jag vet att det är anledningen till att jag är hemma och är sjukskriven, hade jag arbetat på som vanligt under dessa veckor hade jag så klart inte varit särskilt sjuk. Men jag måste ändå få erkänna att det skaver, att det gör ont. Vetskapen om allt jag skulle kunna ha gjort, vad jag skulle kunna ha hunnit.

Jag har knappt öppnat min dator de senaste veckorna. Kanske inte verkar konstigt för dig men för mig är det det. Jag älskar min dator och jag älskar att skriva. Jag har tidigare längtat efter de stunderna där vi är ensamma tillsammans och jag får jobba på alla mina projekt. Men nu orkar jag inte ens titta åt dens håll. Den som vanligtvis ger mig så mycket glädje, inspiration och energi. Det känns som att vi är ovänner, att det är jag som bär skulden och inte törs säga förlåt.

Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet igen, och det är med en skräckblandad förtjusning får man väl säga. Även om mitt sinne kanske inte känns lika tungt så känns kroppen fortfarande förlamad. Att bara ta mig in i duschen är ett projekt som tar åtta timmar och då skojar jag inte. Jag fastnar liksom med baken i soffan och kommer inte upp.

Jag börjar som vanligt också i ifrågasätta det där med medicinen. Är det jag som mår så här dåligt eller är det ännu en biverkning som tabletten ger mig? Hade jag mått bättre utan? Jag vet inte…

Lägg av, säger min man, det är bara en ursäkt för att du inte vill äta medicin. Men ärligt talat skulle jag äta vad som helst bara det fick mig att må bra just nu. Medicinen hjälper, säger han och påminner mig om att jag låtit barnen cykla till och från fritids själv i flera dagar nu (vilket aldrig skulle ha skett annars). Det är i och för sig sant tänker jag, men jag vet inte om det är medicinens inverkan eller orkeslösheten som gör att jag helt enkelt inte orkar oroa mig längre.

Jag har verkligen befunnit mig i en bubbla de senaste veckorna men snart är det dags att ta sig ur och återvända till livet. Jag saknar mitt jobb, jag saknar min energi och jag saknar mig själv. Men jag har fantastiska arbetskamrater och ett stöttande chef vilket gör det hela enklare för mig, och för det är jag evigt tacksam [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Ok, juni har inte varit till min belåtenhet men Juli kan bara bli bättre. Nu kör vi!!

Vissa dagar känns allt som vanligt igen, fast ändå på något vis annorlunda. Istället för att hinna med så mycket som möjligt på en dag tänker jag nu nästan tvärtom.

 Tidigare har jag aldrig givit mig tillåtelsen till att vila, utan jag slutade inte förrän det jag strävade efter var klart. Jag förstod liksom inte innebörden av vilandet utan tänkte mer att vila var något man gjorde när man sov.

Jag får motvilligt erkänna att min man under alla år haft rätt fast att jag försökt att hävda motsatsen. Han har nämligen alltid haft den där förmågan till att kunna vila. Han har utan problem alltid kunna säga att ”nej det där orkar jag inte idag”, ”jag måste vila först” eller att saker och ting kan vänta.

Jag förstod aldrig det där. Vila först? Nej vila det gör man ju efter att man är klar!

 Problemet är ju att du aldrig blir klar, att den där stunden för vila aldrig dyker upp.

Jag har nu lärt mig att vila inte är någonting du någonsin hinner, att det inte är en tid som magiskt uppstår eller plötsligt kommer infinna sig. Nej vila är något du får prioritera, skapa plats för.

Idag är jag bättre på att hitta pauser, logga ut och säga ”det där orkar jag inte”. Ord som jag aldrig tidigare tagit i min mun. Förut levde jag alltid på marginalen, där det oavsett ork alltid gick att pressa sig lite till. Men den där marginalen är borta nu….

Jag hoppas verkligen att jag kan ta med mig den här lärdomen när vardagen kommer tillbaka. Att jag lyckas påminna mig själv om att jag behöver den där vilan varken jag vill eller inte. Idag sätter jag inte längre ett likamedtecken mellan vila och lathet, utan jag ser det istället som ett sätt att ta ansvar. Ett sätt att se till sig själv, att ta hand om sitt liv, och sin hälsa.

Jag tror att det har vänt, inte bara ljuset, att sommaren nu går mot mörkret igen. Nej tvärtemot årstiden känner jag att mörkret börjar släppa taget om mig och jag ser ljuset igen. På någotvis känner jag mig lite lättare i sinnet. Och de två senaste dagarna har kroppen inte känt sig lika utmattad som den gjort tidigare.

När man kan plocka undan disken och sätta på en tvätt samma dag utan att behöva vila dygnets resterande timmar så känner man framsteg.

Jag är medveten om att jag ska vara försiktig nu, att det är lätt att gå tillbaka till sitt gamla jag, köra på samma mönster och sedan ramla ihop igen på exakt samma sätt, och jag förstår också exakt varför det händer.

För när man varit så där kraftlös blir man nästan euforisk när man känner en liten gnutta energi. Jag vill resa mig upp och likt Kenta sjunga ”idag är jag stark” , samtidigt som jag vill springa ett maratonpass och ta igen de veckors jobb jag missat. Man vill ropa hallelulja, frälsa omvärlden och tala om för alla hur skönt det är att leva. För i det tillstånd man tidigare befunnit sig i, har man känt sig mer död än levande.

Så jag vet att jag ska vara försiktigt. Men idag ska jag ändå dansa runt i mitt kök och sjunga:

”Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer. Väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.”

Blä vilken dålig dag det varit idag! Råkar man ha mer energi ena dagen kan man räkna med en baksmällan nästa. Läkarens blodprover visade även järnbrist så det finns nog både en och två anledningar till tröttheten jag känner.

Jag väntar varje dag på att medicinerna ska göra sin verkan, att jag ska kunna kicka igång mig själv igen, som förut.

Hundarna tittar med bedjande ögon på mig från sängkanten. Jag får skuldkänslor. Skuldkänslor för promenaderna som uteblir, familjen som får lida för min trötthet och för att jag inte är den människan jag brukar vara.

Jag längtar efter att få prestera. Längtar efter att gå till jobbet och titta arbetskamraterna i ögonen och säga att allt är bra, utan att samtidigt falla ihop.

Men det är inte bra. Jag drar täcket över huvudet som för att skydda mig från känslorna, fast att jag vet att de sitter inombords. Och jag tänker att i morgon, imorgon är jag mig själv igen [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag är sjukskriven en månad framåt. Vad skönt säger det flesta, nu kan du verkligen vila upp dig och ta det lugnt. Men jag tror att många sjukskrivna med mig varken upplever det som skönt eller lugnt. Det är ju ingen semester direkt där du kan planera ditt innehåll och veta när den slutar. Nej med en sjukskrivning kommer en massa andra orosfaktorer som du vanligtvis inte behöver bekymra dig över.

• Lönen -Ja jag vet, hälsan är viktigare än pengar. Men räkningarna minskar ju inte bara för att lönen gör det, och hur mycket jag än önskar motsatsen så kostar det faktiskt att leva. Idag tycker vi att det är fult att prata om pengar, för vi alla vet att det inte är det viktigaste här i livet. Men för många sjukskrivna tror jag ändå att detta är en källa till både stress, ångest och bekymmer. Vilket kan göra det än svårare att tillfriskna.
• Försäkringskassan -Nej jag har själv inga negativa erfarenheter men man har ju hört alla rykten och det skrämmer upp mig rejält. Kommer de godkänna min sjukskrivning? Tycker de att jag är tillräckligt sjuk? Kommer de ifrågasätta mig, jaga mig med blåslampa?
• Företaget -Japp jag är sjukskriven. Det innebär att jag inte heller jobbar med företaget just nu, och det känns helt ok. MEN jag bloggar. Får man det? Det ger mig ju ingen inkomst och för mig känns det i allra högsta grad som ren terapi. Men hur ser försäkringskassan på det, eller min arbetsgivare? Gör jag fel? Får jag skriva, måla, läsa, fota eller vilka sätt är egentligen tillåtna att aktivera sig på när man är sjukskriven?
• Min sjukdom -Utmattningsdepression. Ja visst, jag känner mig utmattad och förmodligen ledsen eftersom jag gråter hela tiden men jag känner mig inte sjuk. Det känns mer som att jag fuskar, är låtsassjuk och hemma från jobbet, fast att jag vet att det inte är så. Jag förminskar inte någons annans utmattningsdepression för jag vet att de kan vara både allvarliga och tuffa, men jag förminskar min egen. Är jag verkligen tillräckligt sjuk, vart går gränsen? Om jag bara försöker lite till…jag kan säkert jobba, jag känner nog efter för mycket, jag överdriver nog, måste jag verkligen vara hemma, jag orkar, jag kan, osv osv.
• När är jag frisk? -Ja det är något jag går och tänker på nästan varje dag. Känner efter liksom. Hur ska jag kunna veta när jag mår bra? Vad räknas som att må bra? Är det när jag kan se andra folk i ögonen utan att gråta eller vistas i ett rum med mer än tio personer utan att ligga i fosterställning efteråt? Är det när jag sover ordentligt eller när jag kan hålla ihop mig och låtsas vara glad i en hel dag? Är det när jag kan genomföra ett träningspass eller när jag klarar av att plocka ur diskmaskinen och dammsuga på samma dag utan att vila efteråt? Jag vet inte och det bekymrar mig.

Att ”vila upp sig och ta det lugnt” tror jag kan kännas långt borta från många sjukskrivnas vardag. Att vara sjukskriven är inte att sitta med en drink i solstolen, ligga på stranden eller ta en fika med vännerna. För mig handlar det mer om någon form av nedvarvning som inte är särskilt njutbar. Om att begränsa sig och göra så lite som möjligt fast att du i självaverket vill göra tvärtom. Vardagen handlar mer om acceptans än om njutning, och att lära sig att lyssna på sin kropp istället för sina tankar.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Även ett leende kan bära på hemligheter

När jag var i 18-års åldern träffade jag Anna. Anna var en söt tjej som hade ett perfekt liv både framför och bakom sig. Vi kom att umgås ofta. Jag minns att något jag verkligen gillade med Anna var att hon var så positiv, att hon alltid bar ett leende på läpparna, att hon hade glada glittrande ögon och alltid lätt till skratt.

På många sätt kändes hon nog som motsatsen till mig själv vilket gjorde att jag trivdes bra i hennes sällskap.  Hon såg livet positivt och tänkte alltid i möjligheter där jag såg katastrofer och jag minns att jag avundades henne. Jag avundades hennes förhållande till glädjen och att hon var en sådan nära vän med sitt skratt. Många gånger tänkte jag att hade jag bara varit som henne, då hade jag mått bra.

En dag berättade Anna för mig att hon åt ”lyckopiller” och min första tanken var om det var dem som gjorde henne så där himla lycklig. Jag tappade liksom hakan. Anna 17 år och kär i livet. Hon berättade att hon ätit dem i flera år och jag minns inte om det stannade vid en tanke eller om jag faktiskt sa det rakt ut: men du, du som är så glad!?!

Annas problematik var osynlig för mig och jag vet än idag inte vad den bestod av, men jag förstår idag att den måste ha varit tung att bära.

Idag kan jag nästan skämmas över mitt ifrågasättande, men samtidigt vet jag att det är precis så många andra ser på det. ”Du kan ju inte vara deprimerad, du som ler”, eller att ingen annan än den som drabbats av olycka har rätt till att vara olycklig. Vi människor vill alltid att det ska synas på personen, eller så vill vi finna anledningen i deras bakgrund. Det gör det lättare för oss att förstå.

Idag vet jag att din utsida inte speglar din insida. Att ett litet leende inte säger allt. Idag förstår jag att andra ser på mig, så som jag såg på Anna. Du som är så duktig, du som alltid är så glad. Du som har allt.

Jag har ett fantastiskt liv. Jag har allt jag kan önska mig. Men jag har också en ångestsjukdom som gör det svårt för mig att njuta av den där lyckan. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med den här berättelsen. Men kanske ville jag bara påminna dig om att en depression inte sitter i någons ansikte, utan att den mer bor i personens hjärta [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Idag går livet lite långsammare än vanligt. Utmattningsdepression säger psykologen. Jag smakar på ordet, men känner direkt att det inte passar mig. Läkartider, sjukintyg och försäkringskassan. En värld jag inte känner till, en värld jag inte förstår, en värld jag inte vill tillhöra.

Jag tog cykeln till stan, blev skjutsad hem. Disken står kvar på bänken, fast att det är sex timmar sedan jag gick upp ur sängen. Jag tänker att jag skulle kunna ta en långpromenad men hundarna, men tanken leder inte längre till handling.

Från en dag till en annan är allt förändrat och jag är inte längre mig själv. Jag tänker att jag skulle vilja ha ett slutdatum i min kalender för att lättare acceptera läget. Så som att det tar 3 veckor att läka ett brutet ben, eller en vecka att läka ut en förkylning. Men jag får inga tider, inga datum. Jag får ingenting alls.

Ta hand om dig säger alla, men jag vet inte riktigt hur. Hur tar man hand om sig? Hur tar man hand om mig? Pressar man sig själv till att träna -fast att man inte orkar? Tvingar man sig till att vila -fast att man inte vill?

Utmattningsdepression. En sjukdom som kommer utan manual, utan skötselråd.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Utbränd?

Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag trodde att jag skulle vara skyddad på något sätt. Jag är ju den som är stark, som har krafter utöver det vanliga, som klarar allt. Men jag erkänner mig besegrad.

Igår var dagen då jag kastade in handduken. Dagen då jag, eller närmare sagt kroppen gav upp. Dagen då jag insåg att jag inte skulle vinna den här striden….nej vem försöker jag lura. Jag insåg ingenting alls. Jag har vetat det hela tiden och ändå kämpat emot. Den riktiga anledningen till att jag gick hem från jobbet, till att jag sjukskrev mig var min man. Han fräste i telefonen ”när jag kommer hem, då är du hemma, och du stannar hemma tills du mår bra”. När han talar på det där sättet vet jag att han menar allvar. Hade jag inte åkt hem hade han förmodligen åkt till jobbet och släpat mig där ifrån vilket hade kunnat bli en ytterst pinsam situation.

Jag brukar vanligtvis göra motsatsen till vad min man säger, och tro mig, tanken slog mig både en och två gånger. Jag ville verkligen inte gå hem, jag hade ju så mycket kul att se fram emot, så mycket jag ville göra. Jag gillar verkligen mitt jobb.

Men när tårarna aldrig tar slut och har blivit en del av din vardag, ja då fattar till och med jag att det har gått för långt. Jag bröt ihop, tog mitt pick och pack och gick.

Man skulle kunna tro att jag är någon form att förebild. Att jag om någon borde veta vart man ska sätta sina gränser, att jag är en sådan som inte bryter ihop. Men jag är nog motsatsen.

Jag vet precis vart mina gränser går, men det innebär inte att jag inte går över dem, att inte jag tänker lite till, lite till, tills det där gummibandet spricker om man ramlar ihop.

Det här halvåret har varit tufft för mig på många sätt och kanske är det att jag trott för mycket om mig själv som blev mitt fall?

Jag blir både besviken och arg på mig själv. Jag klarar ju sånt här! Jag tänker att det egentligen inget borde vara ett så stort problem…ändå säger min kropp motsatsen. De där små nålsticken jag fått mot mig har känts som en slägga och till slut gick jag sönder, även om jag tycker att jag inte borde ha gjort det. Förstånd och känsla talar inte riktigt samma språk och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på.

Jag som brukar vara stark och stå kvar när marken skakar har nu ramlat omkull. Men det är ok. Jag är ok.

Jag tycker att man ofta pratar om impulsivitet som något negativt, i alla fall när det kommer till ADHD. Men min upplevelse är att det inte behöver vara så. Jag tycker tvärtom att impulsivitet kan vara något som är positivt. Att agera utan att tänka är inte lika med att man agerar fel. Enligt mina erfarenheter så agerar jag ofta på en känsla, och jag ångrar sällan mina beslut. För den där känslan, den står jag för, även efter mitt handlande.

Att jag talar utan att tänka behöver inte heller vara negativt. Visst det har hoppa många grodor ur min mun, men å andra sidan vet personer att jag är ärlig. Jag säger vad jag tycker och tänker, punkt.

Det har väl också blivit en hel del impulsiva köp. Så som när jag och min man skulle åka och köpa en begagnad bil, men kom ut med en ny för att vi inte orkade vänta, eller när jag köpte hudvårdsprodukter för 3000:-

Att vara impulsiv betyder ofta att man är snabb, man får saker och hända. Det kan vara en drivkraft, som hela tiden för dig framåt. Tänk om alla människor hade varit långsamma och eftertänksamma! Nej, impulsivitet behöver inte ALLTID vara negativt. Jag skulle välja impulsivitet hundragånger om även om jag blev erbjuden dess motsats.