Psykisk ohälsa

Fördelen med att bli diagnostiserad i vuxen ålder skulle kunna vara att jag inte blivit matad med min diagnos. Inget har talat om mina svårigheter för mig, ingen har kallat mig dampbarn, adhd-unge eller ständigt upprepat mina dåliga sidor för mig. Min diagnos har inte på ett medvetet plan satt käppar i hjulet för mig.

Många personer jag träffar som tvärtemot mig själv, fick sin diagnos i barndomen/tonåren, är så himla trötta på de där fyra bokstäverna. De tycker att andra inte sett något annat än deras problematik/svårigheter (för mig är det ju tvärtom, inge som ser mina svårigheter). Många känner att de fått en negativ stämpel över sig. De har tappat tron på sig själva, på sin framtid.

Jag kan inte:plugga, jobba, ha familj eller må bra, för jag har ADHD. Hade jag fått en krona varje gång jag hört den den meningen hade min spargris varit mer än full.

Det finns mängder av personer med ADHD som har välfungerande liv. ADHD är en svårighet med tusen lösningar och det enda jag vet som inte funkar är att försöka vara/göra som alla andra, då kommer du ständigt att misslyckas.

Men om du följer din dröm, din vilja, lever efter dina förutsättningar då har du helt plötsligt ett liv som står över alla andra. Jag är medveten om att det inte känns så men det är sant. Hittar du din styrka, ja då blir det en superkraft.

Ofta ser vi problematiken, misslyckanden och personer som inte når upp till samhällets förväntningar.Därför önskar jag att vi hade kunde putta fram dessa förebilder som finns mer, för att visa att det går, att det inte är omöjligt!

Titta på Blondinbella som driver flera företag, hon gör det hon är bäst på och lämnar över resten till någon annan. Cissi Wallin har också skaffat sig ett yrke där hon jobbar på ett sätt som passar henne och slipper därför följa en mall som hon känner att hon inte passar in i. Det här är bara två personer av tusentals. Så stirra dig därför inte blind på svårigheterna, leta istället efter möjligheterna.

Jag skulle inte vilja gå så lång som att säga att ADHD inte är en svårighet, för det är det, ofta och i många situationer, annars skulle diagnosen inte finnas. Men det viktiga är att inte fastna i den tanken. Man behöver liksom inte välja mellan svårighet eller möjlighet, styrka eller svaghet. Den kan var allt där i mellan och blir till stor del mycket vad du gör den till. Jag uppmärksammar inte mina misstag eller dåliga sidor värst mycket, varför skulle jag göra det? Istället kan jag säga till mig själv: fasen vilken bra idé, vad snabb du är, vad bra du löste det där, osv.

Jag vill också påminna dig om att alla människor har dåliga sidor, alla. Ingen är skonad. Den enda skillnaden är att de inte har sina svårigheter på papper. Bara för att personen inte känner till sina svårigheter, förnekar dem eller döljer dem så betyder de inte att de inte finns. Tvärtom.

Så vänd dina svårigheter i stället till din fördel. Var medveten, acceptera och bygg framtiden utifrån dig själv, då kan du inget annat än lyckas!

Att alltid gå ”all in”

Det finns både för och nackdelar men den där ”all in” mentaliteten vi med ADHD ofta bär på.  Det är som att man inte kan välja, utan istället är det alltid känslan som styr. Just nu är jag ”all in” på min uppsats. Jag har svårt att tänka på någonting annat. Spelar ingen roll vad jag gör, vem jag umgås med, om jag är vaken eller sover. Den ligger liksom hela tiden i mitt bakhuvud och drar energi.

Jobbar jag så längtar jag bara hem till uppsatsen för att kunna få slutföra den, sover jag vaknar jag upp med ett ord i hjärnan som behöver bytas ut, eller så har jag kommit på en helt ny idé. Men när jag väl sitter framför uppsatsen är jag ofta så utmattad och trött av en heldags arbete att jag lätt tappar fokus.

När jag tvärtemot inte är i ”all in” stadiet så kan jag totalt glömma av att uppsatsen finns. Det har hänt att jag  i hela veckor glömt bort den för att sedan komma på att ”shit, jag har ju en uppsats att slutföra”. Jag förstår bara inte hur den kan det ramla ur huvudet så där totalt!! Om jag försöker sätta mig trots att motivationen tryter och ”all in” känslan är bortblåst så är det som att raderna flyter ihop framför mig, jag vet varken bak eller fram och vet inte alls vad det är jag håller på med. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar för det kommer ingenting bra utav det ändå.

Kanske är det därför vi måste gå ”all in” när vi väl får den där känslan, för vi vet att i morgon kan det vara som bortblåst. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill greja med uppsatsen (eller vad som helst för den delen) om känslan inte finns där. Då kommer ändå inget fram.

Jag antar att vi bränner mycket energi i ”all in” fasen. Fast att vi konkret kanske inte arbetar med det som tar upp vara tankar så tar det ändå energi. Det blir ett slags energiläckage. Kanske är det det som gör oss så utmattade och får oss i ett senare falla om kull? Vi kan liksom inte jobba 7-16, ta helg eller en lunch rast. För det som fyller våra tankar fyller oss helt, vi vägrar släppa taget. Tills vi tappar greppet helt.

På papper står det att jag har en funktionsnedsättning, men jag måste säga att det sista jag känner mig är funktionsnedsatt. Jag tänker sällan att problemet sitter i mig. Tvärtom tänker jag ofta att problematiken avgörs av miljön, runt mig.

Att det är inte min funktionsnedsättning som avgör om jag blir funktionshindrad har jag fått uppleva de senaste månaderna. Då jag vanligtvis inte har några som helst problem med att arbeta. Men ett byte av arbetsgrupp, arbetsmiljö och arbetsuppgifter vände upp och ner på hela mig själv. Från att vara välfungerande, högpresterande till att känna att jag inte fungerar alls.

Det blir lätt att man tar åt sig, lägger skulden på sig själv. Fast att jag vet att det inte är jag som brister, utan miljön.

Tidigare har jag haft inarbetade rutiner, manualer. Dagar, tidpunkter på när mina uppgifter ska vara klar. Jag har haft arbetskamrater som visar, som hjälper till, som delar men sig av sina erfarenheter och sitt arbete. Jag har själv haft ansvar för mina arbetsuppgifter, vilket har inneburit att jag har kunnat jobba i min egen takt, utan att vara beroende, vänta in någon annan.

Att komma till en plats där det finns frihet utan ramar, inga riktpunkter, markeringar eller vägvisare att luta sig mot. Där arbetet aldrig är att sätta punkt, avsluta. Utan istället hela tiden hänger ihop med någonannans. Ett ställe där jag inte kan kontrollera processen, där ansvaret inte alltid hänger på mig, utan att jag istället måste skjuta över det på någon annan. När man ställer en fråga och istället för ett svar få en 15 minuters föreläsning, gör att jag tappar bort mig, att jag inte får något svar, även om det var det personen trodde att den kanske gav mig.

I vanliga fall ser jag en kedja av arbetsuppgifter, det blir en helhet, en väg för mig att följa. Nu ser jag bara bitar, som ligger utspridda här och där. Jag tappar fotfästet, känner mig paralyserad. Förlorar fokus och energi.

Jag vet att jag kan bygga ihop det. Sätta mina egna ramar, skapa min egen manual. Men det kräver mycket energi, och också mycket mer återhämtning än vad jag hade i mina rutiner innan. Mina svårigheter har för mig tidigare varit osynliga, men det känns som jag just fått en påminnelse, ett slag i bakhuvudet. Som för att påminna mig själv att jag har begränsningar miljön ger mig begränsningar.

Därför vill jag påminna dig om att det sällan är Du som är problemet, utan att det istället beror på brister i din omgivning [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Min man har legat hemma, sjuk, förkyld. Han snorar, hostar, snörvlar. Tillbringar dagarna i soffan, vilar upp sig. Själv känner jag mig också sjuk, fast på ett helt annat plan. Jag har svårare än vanligt med minne och koncentration. Batterierna känns tomma, urladdade. Jag vågar knappt möta folks ögon av rädsla att bryta ihop, falla ner som en blöt fläck på golvet.

Men jag jobbar, jag tar hand om barn, jag går ut med hundar och jag lagar mat. För när man är psykisk förkyld har man inte samma rättigheter att vila upp sig. Nej ofta handlar det om att man ska skärpa sig, bita ihop. För jag har ingen febertermometer som visar mitt överbelastade inre, kan inte snyta ut några bakterier ur min näsa eller uppvisa glansigt sjuka ögon.

Min man skyller hans sjukdom på ett öppet fönster, men jag tror att vi blev sjuka exakt samtidigt av exakt samma anledning. Jag tror bara att det visar sig på två helt olika sätt. När man utsätts för press, stress eller för mycket intryck kan man få sänkt immunförsvar som min man, och bli sjuk, fysiskt. Han drabbas lätt av förkylningar, lunginflammationer, luftrörskatarr och feber.

Själv har jag ett bättre försvar mot utomstående baciller och  bakterier. Istället är det som att min kropp ger sig på sig själv. Jag fångas av ångest och trots en enorm trötthet får jag sömnsvårigheter. Tankar som aldrig stannar, trots att de saknar innehåll. Kroppen blir tung, tanken likaså.

Det är svårare att återhämta sig från en psykisk förkylning än från en fysisk. Man får inte samma tillåtelse för återhämtning. Jag kan inte be någon köpa mig nässpray eller ge mig en alvedon. För det är inte min medicin.

Min medicin heter tystnad, lugn och ro. Men trots att den är gratis, finns den inte att köpa någonstans.

Medicin=sjuk?

Hittade ett två år gammalt inlägg som jag inte tror varit publicerat här, men kan absolut vara lika aktuellt idag! Idag är läget dock ett helt annat, då jag pga leverproblem inte kan äta medicin och jag också fått mer kännedom och acceptans gentemot mina diagnoser. Men delar med mig av mina gamla tankar ändå:

Mediciner är jätte bra, jag förespråkar det verkligen. Ät så mycket medicin du vill om det får dig att må bra. Men det är inget för mig, jag klarar mig ändå.
Jag har inte funderat så mycket på varför, varför jag själv inte vill stoppa i mig något som skulle kunna få mig att faktiskt må bättre.
Jag har sagt att jag inte vill bli beroende, jag vill inte att en tablett ska avgöra hur jag mår för dagen. Jag vill liksom bara vara jag….och att det ska fungera ändå.

Jag har haft som ursäkt att jag har mått så här hela mitt liv, jag vet ju ingenting annat. Jag kan leva så här resten av mitt liv, inga problem. Inte förrän nu har jag insett att jag faktiskt inte har accepterat mitt öde, jag har i snart 34 år väntat på att det ska bli bra, av sig själv liksom. Att ångesten ska försvinna och aldrig komma tillbaka…

Men det är också först när jag stoppat tabletten i min mun som jag accepterat och erkänt att jag är sjuk. Visst jag kan skrika ut för hela världen att jag har ADHD och GAD det är inget att hymla med. Men det är först efter att jag tagit mediciner som jag erkänner att mitt liv faktiskt inte fungerar och att jag inte klarar det lika bra som alla andra.

”Ångest är den enda sjukdom man inte ska lära sig att leva med, den ska man lära sig att leva utan.”

Ja kanske är det så, för man lär sig att leva med den, som en ständig följeslagare. Den kalla järnklumpen i magen och den ständigt mörka skuggan bakom dig.

Många gånger tänker jag att ångest bara är ett symtom på ett problem och inte det egentliga problemet. Så om jag tar en medicin så dövar jag bara något som ändå kommer att finnas kvar i mig tills jag funnit lösningen.
Medicinfunderingarna har gått fram och tillbaka här hemma, från och till. Men plötsligt händer det:

-Jag behöver ingen medicin, jag är INTE sjuk i huvudet!
-Om det finns en medicin som får dig att må bra, men du vägrar att ta den för att du hellre mår som du gör. DÅ skulle jag kalla dig sjuk i huvudet!

Ibland är det inte bara andras syn på psykisk ohälsa man behöver jobba med, utan också sin egen!

Förklara vart jag ska och varför!

Jag tänker på alla som likt mig själv, behöver tydlighet, syfte, mål och mening för att kunna utföra saker. Jag träffar så otroligt många som inte slutfört skolan, och inte pga att dom är dumma. Nej, utan för att de inte förstått syftet med det. Jag träffar också många som har förlorat jobb, har svårt att ta instruktioner för att dom inte kan förstå varför just den instruktionen är viktig. Jag tänker ofta på vilken tur jag har haft. Tur som träffat personer som kunnat motivera mig, förklara saker som jag inte förstod. Tur som har hittat ett arbete som är tydligt, strukturerat, där det inte finns så stora frågetecken utan desto större regler att hålla sig till. För jag, likt många andra med ADHD vill att det du säger ska ha ett värde för mig, då lyssnar jag gärna. Men jag vill bara att du säger det som är viktigt och att du snabbt kommer till din sak. Jag vill ha en tydlig röd tråd, jag vill att saker ska hänga ihop.

Syfte [wp-svg-icons icon=”arrow-right” wrap=”i”] mål [wp-svg-icons icon=”arrow-right” wrap=”i”] och att förstå meningen med det. Tappar jag någon av komponenterna kommer jag inte vidare. Då känner jag mig vilsen, står och stampar och vet inte vart jag ska.

Jämfört med andra tror jag att vi har en snabbare och starkare motor, vilket gör att vi vill köra fort och komma snabbt in i mål. Sånna som vi glömmer ofta att serva och fylla på bensin. Därför behöver vi en tydlig vägvisare, för vi har inte energin till att köra fel.

Så problemet ligger inte i att ta sig till målet, utan att förstå syftet varför vi skall dit. Är det en tillräckligt stor vinst för mig? Om inte så kommer jag hitta ett annat mål, en annan mening.

Att organisera och prioritera

Jag sitter denna morgon och funderar på hur jag ska lägga upp April månad. Jag måste organisera och prioritera lite på min ”att göra lista”. Jag blir ofta helt tom och trött i huvudet av bara tanken.

Ofta har jag bara ett mål framför ögonen och då kör jag på det, stenhårt, och islut ändan kanske det visade sig att det inte var det viktigaste målet, eller i alla fall inte det jag behövde bli klar med först. Jag brukar liksom alltid ta det som motiverar mig först, det gäller ju att köra på känslan, när den väl finns där, för innan man vet ordet av det kan den ju vara borta.

Jag fick tillbaka feedback från min handledare igår. Samtidigt som jag helst bara ville gråta och dra en filt över huvudet när jag inser hur mycket arbete det är kvar så triggar det mig till att fortsätta. Men i April månad har jag två föreläsningar jag kanske borde prioritera att lägga energi på, uppsatsen har jag ju faktiskt inget slutdatum för. Samtidigt vet jag att om går jag ”all in” på uppsatsen nu, sitter varje helg och ledig kväll efter jobbet, då kommer den där tröttheten garanterat svepa över mig som en tung filt, och jag kommer därför prestera sämre både på uppsatsen och kommande föreläsningar. Jag vet det.

Ändå ligger den där och retar mig, det liksom kliar i fingrarna. Det känns som jag bara har två val, riva sönder skiten och låtsas som om den aldrig funnits, eller fortsätta. Pausa finns ju inte med i den där meningen eller hur? Sitta och små pilla med den och lägga mer energi på den när du är klar med dina föreläsningar står heller inte i den meningen eller hur? Nej.

Det är ju inte att jag inte förstår vad jag borde prioritera eller hur jag borde organisera. Ofta har jag för avsikt att följa den där bra planen, jag skriver ner den, försöker memorera den, talar om för andra hur jag ska göra. Men sen kör jag ändå på känslan.

Jag skulle behöva en skolfröken här hemma som slog mig på fingrarna så fort jag hamnade fel, (förmodligen hade jag inte lyssnat ändå). För det är ju det där också, man lyssnar liksom inte på någon annan, lika lite som man lyssnar på sig själv. Det enda man följer är känslan, energin, även om man redan vet att den kommer att leda en fel.

Hur en stressboll kan hjälpa dig

Idag har det väl inte undgått någon att vissa personer kan koncentrera sig bättre när de är i rörelse. Själv blir det ofta fötterna eller benen jag gungar eller skakar när jag sitter på långa möten. När inte det längre funkar försöker jag måla, skriva, pilla med något jag  har framför mig, men vid det laget är koncentrationen redan långt borta. Sedan ett tag tillbaka har jag testat stressbollen. Den är ju liten, lätt att ta med sig och kan användas utan att den stör din omgivning. Själv har jag ibland blivit tillsagd att hela bordet skakar när jag vevar med mina fötter där under, så därför ville jag hitta ett annat sätt [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Med en stressboll tränar du inte bara muskler och rörlighet i hand och fingrar, jag tänker också att du kan använda den som ett tecken till dig själv. På att du är okoncentrerad, stressad eller ångestfylld (beroende på din problematik). När du är stressad kan bollen påminna dig om att ta några djupa andetag, när du känner dig ångestfylld kan vägleda dig bort från de mörka tankarna. De finns flera olika sätt att arbeta med stressbollar. Men när det kommer till stress och ångestproblematik arbetar jag med visualiseringsövningar tillsammans med bollen. Du kan tex tänka dig att du kramar ur dig din stress eller ångest. Du kan också använda den tillsammans med mindfulness och krama bollen någon minut samtidigt som du blundar och bara koncentrerar dig på hur bollen känns mot dina händer. Du kan använda den både genom att klämma på den, eller genom att rulla den i handen.

Jag fick ett mail från en av mina fantastiska läsare som delade med sig av sin upplevelse:

”Jag ville bara skicka en liten hälsning och tacka för stressbollen. Jag har den i jackfickan och den har redan visat sig användbar när jag stressar upp mig. Och det känns bra att ha den där så är den nära till hands i jobbiga situationer som när jag var på marknad med mycket folk i lördags.”

De finns verkligen många sätt att använda en stressboll. Vad är dina erfarenheter? Dela gärna med dig!

Stressbollen finns att köpa här.