Psykisk ohälsa

Puh, endast tre arbetsdagar har gått och jag känner mig som överkörd av ett tåg. I Måndags kände jag mig ganska normal, orkade till och med diska och städa när jag kom hem. Men på Tisdagen kom de där domningen i armarna tillbaka, känslan som gör att jag känner mig förlamad. Jag klarade ändå hela arbetsdagen och försökte att inte bli deppig över tröttheten som kommit över mig. Det kanske bara är tillfälligt, sade jag till min man. Men till min stora förtret fanns känslan kvar även idag.

Det är så frustrerande att mitt huvud inte kan styra över kropp. Jag VILL jobba, jag har MASSOR att se fram emot, ändå stretar kroppen emot. Jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater är garanterat jordens bästa. Jag längtar på riktigt efter mina arbetsuppgifter, ändå blir huvudet tomt när man stirrar på datorskärmen.

Jag vet att det är lite för tidigt att gå tillbaka till jobbet på heltid men jag är så jävla envis, jag vill inget annat än att vara starkare än den här utmattningen.
Jag är så van att kunna bestämma över mig själv, över mina handlingar, över min kropp. Därför gör det mig så arg att den har slutat att lyssna.Ja, jag är väl medveten om att man inte ska göra som jag. Vem är dum nog att börja arbeta heltid direkt? Men jag är ju inte den som lyssnar på någon annan, jag måste få bestämma själv, få pröva mina vingar och känna efter vilken hastighet jag kan uppnå.

Jag är inte den som lär mig av andras läxor, som tar åt mig av råd eller kloka ord. Nej dumt nog måste jag själv störtdyka och slå i backen för att lära mig att bromsa ner. Och kanske är det egentligen det som hela sjukdomsbilden handlar om, oförmågan att stanna upp.

Jag kommer inte ens upp i hälften av hastigheten jag gjorde förut, samtidigt är jag väl medveten om att det inte innebär att kraschlandningen blir mindre hård, eller skadorna precis lika stora.

[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] Lämna en kommentar

Om du hittar en trasig lycka vid vägkanten, så kan den vara min…och jag vill gärna ha den tillbaks <3

Jag tappade bort lyckan, den föll ur min hand, och jag vet inte vart jag ska leta. Jag försöker tänka tillbaka, till platsen jag såg den senast, till ögonblicket då den försvann. Men minnet är lika tomt som platsen inom mig där den saknas.

Jag minns tider när vi var tillsammans. Hur vi skrattade tills vi kiknade, hur vi kunde leka kurragömma utan slut. Förr visade den sig så lätt. Jag kunde hitta den i solen, i en blomma, eller i ansiktet på en vän. Men leken blev allt svårare och den visade sig allt mer sällan.

Jag tror att den krympte med åren. Att ångest och mörker tillslut tog så stor plats att jag fick svårt att se den. Eller kanske blev den bortskrämd, motarbetad, eller frivilligt flydde från eländet? Ja, kanske har den rymt och motvilligt får fångas in.

Jag har försökt att jaga den, fånga den. Hitta den på platser där vi tidigare möts. I vänner, där den tidigare alltid funnits med under mötet. Men den fanns inte längre där.

Leken är sedan länge slut och det har gått år sedan vi sågs, men jag minns den än. Och aldrig har jag slutat att söka.

Men jag tappade bort lyckan, den föll ur min hand, och jag vet inte vart jag ska leta…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Plötsligt börjar man leva för en dag i taget, man pustar ut när man klarat sig igenom den liksom. Man ger sig själv en highfive för att man kom igenom den utan att bryta ihop, gå under.

Men dagarna förkortas och plötsligt jagar du istället timmar,,,, och plötsligt kommer dagen då energin knappt räcker fram till lunch.

Och till slut den dagen då du inte klarar av att hålla ihop alls.

Du tänker att du är trött, att det är lite mycket just nu. Att du bara behöver vila, att allt det där du en gång hade snart kommer tillbaka….fast att du innerst inne vet att det inte är sant.

Att gråta blir din vardag,,,, ett sätt att rensa systemet, och du intalar dig att det kommer att bli bra. Men det blir det inte, alls….

Spelreglerna ändras, kontraktet skrivs om…utan din underskrift.

Det var ju inte det här du ville. Du som är så duktig, du som är så stark.

Jag klarar det här, lite till, och lite till, säger du och tvingar dig själv framåt fast att hela systemet skriker emot.

Du förstår inte hur du hamnat här, du valde ju inte denna vägen, du såg ju inga varningsskyltar.

Sanningen är att vägen till utmattning är lång, men att den känns kort. Vissa kan inte minnas att de tagit den alls, de bara hamnade där. På ändhållplatsen med allt sitt bagage.

Där blir de sittande och bara väntar, medans andra försöker hitta tillbaka på samma väg de kom dit. Ofta blir det inte annat än en skjuts tillbaka.

Ingen vill komma till den där slutstationen, de flesta har bråttom där i från.

Hemligheten är att hitta nya vägar, att lära sig att läsa varningstecken och uppmärksamma skyltar. Men när man har den där tröttheten bredvid sig kan man oftast inte se alls.

Jag sitter själv på stationen nu, väntar på nästa buss här ifrån. De kommer sällan, och eftersom du har väntat så länge hoppar du ofta på fel bara för att du vill bort. Men jag har lärt mig nu, att fel buss ger mig inget mer än en tripp tillbaks.

Jag sitter här och väntar, ser alla åka mig förbi. Men idag gör dig mig ingenting. Jag är nästan bara glad att jag inte är inuti.

Annan text om utmattning finner du här [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]

Ibland blir jag både arg och ledsen när jag ser hur personer förstorar upp saker och gör dem värre än vad dem är. Även om personerna runt en människa med diagnos vill väl är jag rädd för att de hjälper till att skapa en stigmatisering. Jag är rädd för att den tillslut blir så stor att personen tror på den själv. Jag har hört både föräldrar, lärare och personen med diagnos själv oroa sig för sin framtid. Hur ska jag kunna klara mig själv. Hur ska jag kunna få ett jobb. Hur ska jag med ADHD någonsin kunna få barn. Enligt mig gör man problemet många gånger större än vad det egentligen är. Jag vill många gånger bara ställa mig upp och skrika FEL, FEL ,FEL!

Folk med ADHD får INTE tro så lite på sig själva! Kom igen nu, det finns folk med större funktionshinder som arbetar, har familj och lever BRA liv. Gör inte funktionsnedsättningen större än dig själv!! Det finns tusentals vuxna med ADHD som inte fick sin diagnos som barn, som aldrig fick hjälp, men som ändå lever fullgoda liv. Det är ingen omöjlighet!

Sen säger jag inte att du inte har mer hinder framför dig, eller att du har en tuffare väg att gå. Nej, jag vill bara att du ska se att DU fortfarande kan komma fram, att det inte är en omöjlighet.

Om vi ”överdriver” personens funktionsnedsättning så kanske vi stjälper mer än hjälper. Jag menar absolut inte att det är negativt med en diagnos. Jag menar att vi runt om inte får sluta att tro på en person med ADHD såpass att den slutar att tro på sig själv.

Bara för att man har ADHD innebär det inte att personen är misslyckad, att den aldrig kommer att kunna klara skolan, inte få ett jobb och senare hamna i missbruk eller kriminalitet. Nej det betyder bara att personen ofta får kämpa lite mer.

Med rätt stöd, hjälp och jävlaranamma kan personen gå hur långt som helst. Vi får aldrig förstora upp problem och förminska personen, då är vi på väg åt fel håll.

Jag förstår att du som lärare och förälder har det tufft och att det känns hopplöst i bland. Och jag förstår dig med diagnos. Men sänk kraven och bara tro. Sluta aldrig att tro… på personen du har framför dig [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Ofta hör man att barn med NPF har samspelssvårigheter. Det tog lång tid innan jag förstod vad det egentligen innebar, för mig. För likt många andra tänkte jag nog att det innebar ett barn som inte hade några vänner, som ofta hamnade i konflikt eller tog till våld för att få sin vilja igenom. Så om någon frågade mig om jag hade samspelssvårigheter hade jag svarat nej. Men idag vet jag bättre, jag kan se och förstå mig själv på ett helt annat sätt.

För svårigheter i sociala relationer handlar inte bara om hur jag till synes samspelar med andra människor, utan också hur jag känner inuti. För barn likt mig själv kan de sociala svårigheterna tolkas som blyghet, eller som att barnet trivs bäst med att vara för sig själv. Men det är sällan sanningen.

Sanningen var att man ofta kände sig utsatt, obekväm och hade svårt att förutse vad som skulle hända. Man kanske hade svårt att förstå innehållet eller reglerna i leken, eller varför man helt plötsligt ska byta aktivitet. Det handlade om att inte veta vem man skulle leka med och vad rasterna skulle ha för innehåll. Det handlade om en ständig rädsla och magont.

Jag blir arg och ledsen när vuxna säger att barnet väljer att vara själv för det handlar ofta inte om ett val. Om jag inte förstår andras lekar kanske jag bättre leker ensam, men det betyder inte att det är min önskan. Det kanske bara får mig att känna mig mindre misslyckad.

Jag har alltid varit omtyckt och haft vänner, men det betyder inte att jag känt mig trygg och bekväm i dess sällskap.

Ibland kanske man väljer att vara själv för att känna sig mindre utsatt, och på så vis mindre ensam.

Följ min blogg med Bloglovin

Jag skulle vilja berätta för dig att det är för att du är förblindad av allt mörker som gör att du inte längre kan se ljuset. Jag skulle vilja berätta för dig att det finns så mycket som är vackert, som luktar gott, som är en fröjd för dina sinnen. Det finns så många människor runt dig, som älskar dig precis för den du är,,,, ändå känner Du dig ensam.

Du är så upptagen av dig själv att du inte längre ser någon annan. Bruset runt dig har blivit så högt att du inte längre hör fåglarnas kvitter eller ser solens ljus. Du ser inte all kärlek som finns runt dig för du är förtrollad av din egen smärta.

Du har skavsår i själen och det enda som kan få dig att känna dig levande är att skava upp det ännu mer. Du fortsätter gnälla och klaga fast att alla för länge sedan slutat att lyssna. Du letar upp mörker, förföljer det, för att du blivit skygg för ljuset. Du är rädd för att ljuset skulle avslöja spickorna i ditt inre. Du säger att du vill framåt samtidigt som du hela tiden backar. Du drömmer men vågar aldrig ta steget, går tillbaka till din trygghet fast att du inte trivs i den. Som för att övertyga dig själv om att du har rätt, att det aldrig kan bli bra.

Istället för att lösa problem unviker du dem, gömmer dem under mattan. Du skrattar åt dig själv för att du inte hittar något roligt i livet längre. Du går ut med tanken att misslyckas, förlora, för du vågar ändå inte vinna.  Du har så mycket framför dig, men du väljer att inte se det. Du är omtyckt, älskad men du väljer att känna motsatsen. Tar avstånd fast att du inget hellre vill än att komma någon nära.

Du tror att du är stark för att du stannar i skiten. Men du är feg, för rädd för att ta dig ur den.

Jag skulle vilja öppna dina ögon och visa dig vad du har. Jag skulle vilja berätta för dig att blundar du för länge så finns snart ingenting kvar. Omfamna din smärta, men var inte rädd för att ta några extra steg. Det är först när du börjar röra dig, som du kan hitta din nya väg [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Nu är det SEMESTER! Inte för att jag har den där semesterkänslan direkt, men på någotvis känns det lättare att vila när jag vet att jag får det istället för känslan av att vara sjukskriven och veta att jag borde varit på jobbet.

Ja, jag vet att det är fel, att jag egentligen borde vara sjukskriven och ta semester när man har förmåga att njuta av den. Men just nu känns det bara så skönt att få slippa stressen av att vara sjukskriven, jag undrar om inte bara den stressen gjort mig mer sjuk.

Jag jobbade tre dagar nu i veckan och ja jag erkänner att jag tog mig vatten över huvudet. Trots att jag varken hade någon stress eller några måsten var jag tvungen att flexa ut flera timmar tidigare för att ens kunna ta mig hem. Men jag behövde nog den läxan. Jag är ju uppenbarligen inte en person som lyssnar på andra människor utan måste gå på alla de där minorna själv. 

Det fattar väl vem som helst att man inte klarar av att gå tillbaka och jobba heltid när man inte ens är friskt!?!?

Ibland känns det som min envishet är större än min intellektuella förmåga ?

Jaja, läxan är lärd och nu är det i alla fall semester. Förutom en tripp till Legoland planerar jag inget annat än förhoppningsvis dagliga promenader, doft av blommor och frukost från trädgården ?