Psykisk ohälsa

[embed_video link=https://www.youtube.com/watch?v=1Yq6W7YAHM4]

Att aldrig minnas svaret

Ibland känns det ju bara hopplöst. Jag har inte längre några som helst problem med att ställa folk frågor, men jag har fortfarande stora problem med att komma ihåg de svar jag får. Och då är ju hela grejen meningslös. Ofta som tex i jobbsammanhang så har jag ju alltid papper och penna med mig, men sen hamnar man ju helt plötsligt i situationer där man inte har med sig sin extra hjärna, och då är det ju blankt. Behöver man då ställa en fråga så vet man redan innan man fått svaret att man inte kommer att minnas det. Som när de informerar en om någonting på förskolan tex, jag har 1 min från förskolans dörr till min bil där jag kan skriva upp informationen, men någonstans på vägen råkar jag alltid tappa bort den.

Det räcker att någon annan säger någonting till mig, eller tittar på mig, eller ens går förbi, eller egentligen behöver det inte ens vara en person som stör mig. Det kan vara en vindpust, en fågel, en regndroppe på min sko och så var de där tre orden jag behövde komma ihåg borta.

Ja fast det behöver ju inte ens vara på jobbet, i förskolan eller något viktigt sammanhang alls. Nej, det räcker att vara hemma, få en fundering och ställa en fråga till min man.

-Men Jessica, du har ju frågat samma fråga fyra gånger nu!!

-Ja, men jag minns fortfarande inte svaret…

Påminnelse Tolvstegsträff

Vill påminna er i Vänersborg med omnejd som var intresserade av tolvstegsprogrammet mot ångest, att vi kommer ha vår första informationsträff i morgon Måndag. Jag ser fram emot och träffa er och hoppas vi får en givande stund. För er som är intresserade men inte kan komma, eller om du vill veta mer för att starta upp en egen grupp i din stad, kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Välkomna!!!

Psykisk ohälsa och träning

Jag har minst sagt haft en komplicerat relation till träning. Som barn/ungdom tränade jag i princip inte alls. Men i 20 års ålder, när jag befann mig i ett av mina avgrundsdjupa hål bestämde jag mig konstigt nog för att börja träna. Jag hade läst någonstans att det tog två månader att skapa en ny vana så jag lovade mig själv att ge det den tiden, och jag skulle ljuga om jag sa att det vore lätt, för det kändes för jävligt från dag ett. Jag njöt faktiskt inte en enda gång. Jag tror både att jag svor och grät, men jag hade sagt till mig själv att det inte fanns några ursäkter (för oj vad många sånna man kan hitta på). Nej jag skulle till gymmet oavsett hur trött, sjuk, eller ledsen jag kände mig. Det spelande ingen roll om jag hade brutit benet så skulle jag släpat mig själv dit. [Tweet ”För gör man något, så gör man det ”all in.””] Det kändes motigt, men jag är inte den som bryter löften, inte ens mot mig själv.

Det tog nog ett tag innan jag på riktigt kunde njuta av träningen, jag minns att det hela började med att jag njöt av stunden efter träningen. Det tror jag att jag kände ganska så snabbt. Inte bara att man kände sig duktigt av att plåga sig själv en timme, man kände att det gav någon form av psykisk välmående också. Även om jag kanske inte direkt längtade efter passen så insåg jag ganska fort skillnad i mitt mående. Jag kände hur träningen lyfte och stärkte mig, fick mig att må bra. Jag skulle kunna sluta berättelsen här för att få ett lyckligt slut, men det vore ju inte sanningen.

Nej för mig blev träningen ganska snart en drog, som en adrenalinkick rakt in i mitt blodomlopp. [Tweet ”Och det är ju inget fel av att må bra av träning, men det blir fel när man mår väldigt dåligt utan”] Och det är ju inget fel av att må bra av träning, men det blir fel när man mår väldigt dåligt utan En dag utan träning var otänkbart, jag kände direkt hur ångesten flåsade mig i nacken, och träningen blev oftare, längre och hårdare. I flera år misshandlade jag min kropp med för mycket träning och för lite mat, och det har varit en kamp för mig att hitta tillbaka till ”lagom.” Att leva utan träning är fortfarande otänkbart. I dag vet jag att min träning är direktkopplad min mitt psykiska mående, ingen träning=nedstämdhet, och det räcker med några veckors uppbehåll. Jag vet att jag blir sjuk utan den, men också att jag kan bli det av den. Idag följer jag omgivningens mått istället för mitt eget, för uppenbarligen har jag något fel på mitt.

Jag skulle ändå vilja rekommendera alla till att börja röra på sig. För hur jävligt det än känns just då, så kommer det få dig att må så himla mycket bättre i längden. Idag vet vi att träning är hälsosamt, vi får till och med träning på recept. Men istället för som jag, gå ”all in” så börja lite smått. Kanske kan du ge dig själv 15 minuter om dagen. En promenad, en kort stund på yogamattan eller några minuter på en spinningcykel. När det kommer till träning så är minsta lilla, bättre än ingenting alls [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[embed_video link=https://www.youtube.com/watch?v=hOZ7-H3cVcI]

Kung över livet gala

Den 24 April har föreningen ”Kung över livet” en välgörenhetsgala på Oscarsteatern i Stockholm. Jag bokade in det i min kalender så fort jag fick vetskapen, så nu åker hela familjen upp för en weekend i Stockholm.

Föreningen arbetar med att synliggöra NPF-diagnoser och vill öka förståelsen, kunskapen och acceptansen i samhället. Föreningen skänker 40% av överskottet under galan till hjärnfonden och 40 % till stiftelsen VIGGO foundation. Så bara att medverka på galan är att bidra! Andra sätt att bidra kan vara att skänka föreningen en slant eller hjälpa till att sprida deras gala och insamling. Flera av oss medverkande har också skänkt produkter till föreningen som de säljer på Tradera, så genom att köpa de utauktionerade produkterna ger du ditt stöd, deras auktioner hittar du här.

Artister som kommer att medverka på galan är Sanna Nielsen, Jan Johansen och Östra teatern bland annat. Kika gärna på föreningens hemsida, biljetter till galan hittar du här. Själv tycker jag att det ska bli himla kul att träffa alla medverkande på galan, en del har man genom åren haft kontakt med men aldrig träffat på riktigt. Jag hoppas så klart att få träffa några av er läsare också, så säg gärna till om ni ska dit!

NPF-dag

Den 15 Mars uppmärksammar man alla med neuropsykiatriska funktionsvariationer genom att ha en NPF-dag. I Trollhättan har man skapat ett  evenemang med tre olika föreläsningar för att kunna ge dig mer kunskap inom området. Jag kommer självklart att vara där för att lyssna på föreläsningarna, men kommer även att ha ett bord för att visa upp mina produkter. Biljetten kostar endast 60 kr och går till hjärnfonden, så vad väntar du på? Bjud in din familj, dina vänner och varför inte några arbetskamrater och köp din biljett här. (går även att köpa biljett kontant eller via swish direkt på plats).

Kan du förhindra ett självmord?

Härom veckan var jag på utbildning i suicidprevention, en utbildning som egentligen skulle vara obligatorisk för hela samhället egentligen. Trots att jag är medveten och redan har en hel del kunskap så bli man ändå chockad av siffrorna varje gång man får dem i ansiktet. Att någon tar livet av sig var 40 sek kan vara svårt att förstå, ta in. Man kan känna en hopplöshet, hjälplöshet, vad ska jag kunna göra åt det? Men när man sedan förstår att det finns saker som vi, tillsammans kan göra åt det, då känner man istället hopp.

1960 dog det lika många i trafiken som i självmord om året, dvs ca 1500 personer. Man beslutade att försöka minska olyckorna i trafiken så man införde krav om säkerhetsbälte, sänkt hastighet osv. Idag vet vi att det arbetet har givit resultat. 2013 dog det 264 personer i trafikolyckor, medan 1600 personer fortfarande samma år tog sitt liv.

Självklart ska vi förhindra olyckor, men vi kan också förhindra självmord, så varför inte arbeta med båda? Liksom olyckor kan drabbas oss alla gäller samma med självmord, men det är det inte många som tänker på, inget vi pratar om. Det behöver inte vara du själv, men en vän, någon i din familj eller på din arbetsplats. För det läskiga med psykisk ohälsa är att det kan komma smygande och att det sällan syns på utsidan hur vi mår. Ingen av oss är vaccinerade mot olyckor, likaväl som vi inte är immuna mot psykisk ohälsa.

[Tweet ”Alla kan drabbas av självmordstankar!”]

Under svåra situationer och stress saknar många människor konstruktiva strategier för att lösa sina problem och är benägna till att vara pessimistiska och ha negativa förväntningar. Vad många inte känner till är att på varje självmord uppskattas det ske ungefär 10 självmordsförsök och hundra personer som planerar en självmordshandling. Som tur är, är det inte tanken som är farlig i sig, men om den växer och blir påträngande kan det vara svårt för personen att bli av med den.

Vi behöver därför börja prata om dessa tankar, vi behöver bli bättre på att ventilera vårt mående. Jag vet att man inte många situationer kanske inte vågar fråga för att man är rädd för svaret, kanske känner du också att du inte orkar vara den som skall bära på den andra personens mående. Du vill inte ha hans liv på dina axlar så därför säger du ingenting alls. Men ibland krävs det bara en liten omtanke för någon att bryta sin tänkta handling. Några små ord för att förändra en människas liv.

Vi måste komma ihåg att det sällan handlar om att personen faktiskt vill dö, utan att det mer handlar om att personen inte vet hur han skall leva.

Det där med att fokusera kan vara svårt i vardagen och ännu svårare när det kommer till stora projekt. Att städa, handla julklappar, göra färdigt min uppsats kan alla tre kännas som lika stora uppgifter när de är ospecificerade, och blir därför övermäktiga. Även om jag vet om problemet kan jag ibland ha svårt att dela in det i mindre uppgifter och göra det enkelt för mig.

När jag säger till dottern att städa rummet sitter hon bara och stirrar framför sig, som bäst kanske hon flyttar en sak från sängen till skrivbordet eller tvärtom. På några minuter har lillebror redan hunnit bli klar medans storasyster är gråtfärdig, hjälp mig snyftar hon och förstår inte själv varför det inte går. När lillebror kan borde ju hon också klara av att städa ditt rum själv, eller? Ofta får jag påminna mig själv om att hon likt jag inte vet vart hon ska börja (eller vart hon ska sluta heller för den delen). Men om jag istället ger henne en instruktion i taget och ber henne dammsuga, slänga sina käder i tvätten och bädda sängen så gör hon det utan problem, då vet hon exakt vad det är jag vill ha av henne.

Det är samma med min uppsats, jag vill inget hellre än att bli färdig, men målet har legat så långt fram att jag knappt kunnat se det, och det är så mycket som ska göras i en uppsats att jag inte vet vart jag ska börja. Men nu har jag äntligen lyckats att strukturera upp även den, försökt att dela upp allt det stora i små delar. Så att jag lättare ska se vad som behöver göras.

Det är som en stor fotbollsplan, du ser målet och vet att det är dit bollen ska, men det är bara så himla mycket saker i vägen. Så istället för att dribbla framåt står man kvar med bollen framför sig utan att våga ta ett steg i någon riktning. Du ser liksom alla de där gubbarna men vet inte vem som är din vän eller fiende vem du ska dribbla till och vem du ska springa i från. Du får känslan av att de är för många, att det blir för mycket, det får dig att tro att du aldrig kommer att klara av det och gör att du väljer att gå av planen.

Så varje gång du fastnar eller inte kommer vidare, kom ihåg att göra det tydligt för dig. Damsug din planhalva och placerar ut dina gubbar istället för att låta dem springa fritt. Gör en strategi så att du exakt vet vem du ska passa till och varför. Så ska du se att du snart når fram till ditt mål. Lycka till!