Psykisk ohälsa

Jag vet inte om ni som jag har problem med minnet, och det värsta är att man aldrig lär sig, att man tror att man ska minnas saker fast att erfarenheten visar motsatsen.  Kanske är det  därför som det alltid är så svårt att laga mat eller baka, man tittar i kokboken, 3 dl, man vänder ansiktet mot mjölpåsen och har glömt bort siffran, antingen vänder man sig mot kokboken igen och håller på så där i x antal timmar, eller så gör man som jag. Kör på känn, på det jag tror är rätt. Det kan väl inte vara så noga liksom, men i i efterhand visar det sig ofta att det är det, supernoga, inte bara mängden av saker man häller i, utan också ordningen på hur man häller i saker, suck. Tur att jag aldrig haft en dröm om att bli bagare, eller kock. Jag hade förmodligen gått arbetslös…..i resten av mitt liv.

Det är samma varje sommar! Ni vet när man köper nya blommar, sår och planterar. Ofta slutar det med att jag rycker upp skiten igen eller kör över det med gräsklipparn för att jag aldrig minns vart jag satte sakerna. Jag har under fem årstid haft tre planteringslådor på min tomt där jag sått grönsaker, och varje år har jag tänkt att jag kanske borde skriva ner vart jag satt vad men sen säger en del av mig,  hur svårt kan det vara, att komma ihåg ordningen på TRE grejer. Mycket tydligen, för jag misslyckas varje gång. Ett år tog jag mig i kragen och skrev på några skyltar vad lådorna innehöll, men den där texten försvann med regnet och jag var tillbaka på ruta ett.

Kanske är det där i från det där kontrollbehovet har uppstått, att jag måste dubbelkolla saker hela tiden för att jag vet med mig att jag inte kan lite på mitt eget minne. Jag vet aldrig vilket buss jag ska ta, eller varifrån den går, även om jag åkt med den flera gånger. Fast att jag precis tittade i busstidstabellen kan jag inte minnas tiden, och jag får dubbelkolla koder jag använder varje dag. [Tweet ”Det känns om omgivningen har ett inbyggt usb som jag saknar”]Ofta säger man att personer med npf är mer stresskänsliga och är det så konstigt egentligen? Det är så otroligt mycket saker runt omkring oss vi måste hålla ordning på i dag, och har man svårt för att komma ihåg de allra enklaste sakerna i sin vardag, hur ska man då klara det svåra?

Försöker du fånga dagen, eller jagar du framtiden?

Jag lever ofta i framtiden. Det är mycket det som skapar min ångest. Den är ju som ni förstår rätt svår att kontrollera. Det är rätt konstigt egentligen att vi alla planerar och tänker så mycket på vår framtid, som om den vore mer värdefull än nuet. Egentligen är nuet allt vi har, för vi vet trots allt ingenting om vår framtid, vi vet ingenting om nästa år, några veckor eller i morgon, inte ens nästa minut…..det är väl det som får mig att må så dåligt. Jag försöker jaga och kontrollera något jag aldrig kan få tag i, istället för att fånga det som finns framför mig just nu.

Ofta brukar det jag fasar för i framtiden ändå aldrig inträffa, och det där jag längtar efter eller planerar inför känns aldrig riktigt så där bra som jag hade föreställt mig det. Jag har förvånansvärt svårt att peka ut några svårigheter i nuet, min familj är frisk, vi har tak över huvudet och mat i kylskåpet. Så egentligen borde jag må bra…. Men i framtiden kan jag rabbla upp hundratals faror och olyckor, det känns som att alla faror ligger framför mig, som ett minfält, och att jag ständigt måste parera och hålla koll på hur jag skall kunna undvika dem.

Det är plågsamt att jaga den där tryggheten, och skulle jag leva i den skulle jag förmodligen ändå bli uttråkad, så vad är det jag strävar efter egentligen? Det är nog fler än jag som är trötta på det där slitna uttrycket fånga dagen, ändå har det en otroligt viktigt innebörd. Det viktigaste för oss med kontrollbehov och ångest kanske trots allt inte är att fånga dagen, utan att sluta försöka kontrollera framtiden.

Självhjälpsgrupp -informationsmöte i Vänersborg

Äntligen är det dags att köra igång den första tolvtegsgruppen. Den kommer att starta i Vänersborg. Men innan den sätter igång är du välkommen på ett informationsmöte där vi tillsammans går igenom hur gruppen kan komma se ut, och vad programmet innebär. Det här är den första gruppen som startas vilket innebär att du som medverkande kan vara med att påverka, att vi tillsammans skapar denna grupp. Du binder dig så klart inte upp dig till att medverka om du kommer på informationsträffen utan det är endast för den som är nyfiken och vill ha mer information. Skulle du efter informationen känna att du är intresserad av att vara med är du välkommen att kontakta mig igen.

Det är ingen föranmälan utan bara att droppa in, men du får gärna maila mig om du kommer så att jag vet hur många vi blir. Då jag vet att många har svårt för stora grupper vill jag undvika det och skapar i så fall fler informationsträffar. Är du nyfiken på att medverka men kan inte komma på informationsmötet får du gärna kontakta mig för vidare info, jessica@nestorforlag.se

Så får du inte det hjälp eller det stöd du önskar? Är du beredd att jobba med dig själv för att förbättra ditt mående?

Välkommen på detta info möte. Jag ser fram emot att träffas!

Usch de här senaste veckorna har präglats utav trötthet. Jag lägger mig i tid, djupandas och försöker att inte stressa, ändå sitter tröttheten i mig som en klibbig hinna på min hud. Jag jobbar med att acceptera det, att låta mig vila. Har lagt uppsatsen åt sidan och varje gång jag vill skriva något här tappar jag orden och stänger locket på datorn utan att slutföra det jag tänkt. Det är som att bokstäverna försvinner framför mig. Jag vet precis vad jag vill säga men det kommer bara inte ut.

Kroppen skriker efter att få prestera, att få utlopp för den där kraften som finns där inne. Ibland känner jag den komma men så försvinner den lika snabbt, och kvar sitter jag, tom, utan ord, utan känslor, utan kraft,

Jag kan acceptera den där tröttheten det är ok, men när jag samtidigt känner den där energin glöda till, för att sedan svalna lika snabbt. Då känns det som att kroppen lurar mig, inger falska förhoppningar. Jag borde ju kunna dess gång nu, men ändå kommer den som en chock varje gång, och jag blir alltid lika ledsen, besviken.

Ångesten kommer som ett brev på posten och jag vill bara sända det i retur.

Om du känner ”för mycket” är det vanligt att människor förminskar dina känslor. Vad de inte vet är att det inte bara känns lite, utan att känslorna ofta tar över hela dig.

Jag lyssnade på Kropp & själs program ”den empatiska människan” här om dagen om fick mig en liten tankeställare. Jag har alltid sett mig själv som väldigt empatiskt, och har ibland haft svårt att förstå att andra inte blir så påverkade som jag. Efter alla år har jag sen insett att det inte är omgivningen som är känslokall utan att det är jag som lever utan filter. Att det liksom är jag som känner för mycket. I programmet uttryckte dom det så bra ”Det är skillnad att känna för andra, än att känna det andra känner”.

Det var nog först där jag insåg skillnaden. Jag har nog alltid trott att jag känner för andra, för det gör jag, också….men desto mer känner jag andra människors känslor i mig. Fast att de inte är mina. I många år har det varit jobbigt för mig och gett mig otroligt mycket ångest. Jag har inte kunnat läsa tidningar, se på tv eller se en påkört djur vid vägkanten.

Jag kunde förut inte sortera bland känslorna, jag kände med allt och alla känslor var lika stora. Jag blev lika ledsen för älgklaven som förlorat sin mamma, som för naturkatastrofer och cancersjuka barn. Allt förvandlades till en stor svart sorg i mig som blev alldeles för tung att bära. Jag blev hela tiden dränerad av mina egna känslor, av att hela tiden känna, och hela tiden känna för mycket.

Det blev lättare att gömma sig, att undvika situationer eller möten du visste kunde bli jobbiga. Kanske struntade man i att fråga hur folk mådde, eller undvek dem du visste inte mådde bra, bara för att du själv inte orkade må dåligt. Det värsta var att andra människor inte förstod mina känslor, de ifrågasatte, förminskade eller skrattade åt det hela. Men varför är du ledsen, det är ju inte ditt problem. Men Jessica det är ju bara en film. Men du har ju bara läst det i tidningen, du känner ju inte ens personen!

Nej men jag behöver inte känna personen, jag kan ändå känna det personen känner! Därför blev det för ett tag lättare undvika alla intryck, för att själv inte bli överbelastad. När empatin blir för stark är det lätt att man ser den som något negativt, att det blir en sida av dig du önskar att du inte hade. Jag har många gånger önskat bort mina känslor, att jag likt andra kunde gå in i ett rum utan att känna att det hängde något i luften. Att jag kunde ignorera människors irritation eller spänningar, men det går inte. Man är känslig för känslor, oavsett vem dem tillhör eller vilken känsla de är. De dras som magneter till dig kropp och sugs in i dig som en svamp. Problemet innan inser jag nu är att jag försökte bli av med dem, eller hindra dem från att komma in och det blev ett krig som jag inte kunde vinna.

Idag känner jag fortfarande likadant men jag tillåter mig att känna, jag försöker inte som tidigare att bli av med känslorna. Blir jag ledsen av dina känslor tillåter jag mig själv att vara det. Jag märkte att det bästa jag kunde göra för mig själv i dessa stunder var att sluta trycka ner mig själv. Att sluta anklaga mig själv för att ta på mig andras känslor eller förklara för mig själv att tyngden inte var min att bära. För det visste jag ju redan.

Idag ser jag min högkänslighet som en gåva istället för en förbannelse. Hemligheten var att inte bara känna och visa empati för andra, utan att också visa det emot sig själv.

Anorexia genetiskt?

Vill tipsa om P1 program kropp & själ som här har ett avsnitt om anorexia. Riktigt intressant från en synvinkel som jag inte hört förut. För er som inte orkar lyssna kan jag berättade att det handlade om att det finns forskning som visar att det är genetisk. Nu var det några veckor sedan jag lyssnade på det och vet inte om jag minns allt rätt men de menade att vi är olika som personer och att vissa känner njutning istället för lidande när det gäller hunger, och att detta då skulle kunna vara genetiskt.

De flesta människor skulle ju tex inte med vilja svälta sig själv, medan vissa personer känner att de får en kick eller någon form av njutning av hungern, kanske över att styra den eller att ha makt över den. De menade därför att det kan vara farligt för personer att börja banta för att man innan kanske inte vet vilken typ man tillhör, har du den gentypen att du har lätt för att svälta dig själv har du en större chans att drabbas av anorexia.

Programmet var riktigt bra, så är du intresserad. Lyssna här!

Du kan inte ta bort molnen från din himmel. Men du kan vara medveten om när de kommer, likaväl som när de försvinner.

Jag tror att vi alla blir triggade av olika saker, och för att kunna må bra gäller det att lära känna sina triggers. Vad finns det runt mig som får mig att må dåligt? Vilka händelser/situationen kan göra att jag får ”återfall”? Och när jag pratar om återfall menar jag både missbruk, självskadebeteende, psykisk ohälsa, ätstörningar osv. Saker/situationer som kan få dig halka tillbaka när du hade kommit en bit fram. Vissa med självskadebeteende blir tex triggade av att höra andra människorna skada sig själva, eller se ett rakblad, personer med sockersug kan ha en svaghet för lösgodis och många vet tex att stress är en trigger för att må dåligt, eller för lite sömn. Att blir triggad kan innebär att du får ett sug, en känsla, att dina tankar fastnar vid ett enda ämne, att du går igång, igen…..

För att du ska må så bra som möjligt är det därför viktigt att DU vet vad som påverkar dig. Jag vet tex att all form av bantning triggar mig, jag kan inte banta lite. Inte ta en lunchshake som mina arbetskamrater eller gå på en 5:2 diet. Börjar jag så börjar jag rejält. Om jag skulle vilja gå ner i vikt behöver jag tänka både en och två gånger hur jag ska lyckas med det utan att bli sjuk.

Jag har flera gånger testad att göra bara lite, men ångesten vaknar direkt och de mörka tankarna växer. De krävs kraft för att kunna stoppa dem, så av erfarenhet vet jag att det inte går. Jag vet också att tex ha ett app som talar om för mig hur snabbt och långt jag springer är ytterligare en sak som bara får mig att må dåligt. Då känner jag att jag aldrig gör tillräckligt bra ifrån mig, att jag är så långsam att jag lika gärna kan sluta springa. Numera springer jag med musik i öronen och hunden bredvid mig, jag har ingen aning om hur långt eller snabbt vi springer men jag vet att jag njuter av varje steg och det är det som är viktigt.

Så vad väcker din ångest? Sortera upp och lär känna dig själv och dina triggers. Förutom mina triggers vet jag också  att jag mår sämst på sommaren, husets dofter och knakningar vid den årstiden väcker alltid en oproportionerligt stor oro inom mig. Det är oftast inget jag kan förebygga men jag kan vara medveten om att den kommer. Det är också vid sådana tillfällen jag kanske ska vara som snällast mot mig själv, och påminna mig om att det här går över.

Ibland är det massor av små små oviktiga saker som vi behöver ta bort i vårat liv för att kunna må bra. Alla små saker som får dig att må dåligt kan liksom buntas ihop till en stor inom dig, och det kan innebära att du kanske inte känner skillnad på vad det är som väcker dina känslor. Ibland är det stora saker vi inte kan göra mycket åt, men då kan det ändå vara skönt att känna till varför. Därför är det viktigt att du ibland scannar igenom ditt liv och tar bort de saker som står i vägen mellan dig och ditt friska mående.

Så här mår jag när du rubbar mina rutiner

Jag gillar inte när någon rubbar mina rutiner. Det kan vara små enkla saker, men ändå kan jag bli upprörd eller nästintill apatisk när någon kommer och bryter en rutin, vana eller plan. Allting som ska göras här hemma måste planeras iförväg annars funkar det bara inte i min hjärna. Jag har som exempel en rutin att ge hundarna en långpromenad när mannen följer sonen på taido. En dag kommer min man helt plötsligt och bryter den planen. Som en blixt från klar himmel. En timme innan säger han att JAG måste ta sonen till taido då han måste till vårdcentralen.

Helt plötsligt förvandlas jag till ett barn som bara vill stampa i golvet och skrika rakt ut, men jag ståt bara och stirrar rakt framför mig. Hör du mig, säger han.

–Ja, jag hör, säger jag  men känner samtidigt att det som händer just nu inte riktigt går in. Men jag kan ju inte ta honom till taidon,  säger jag, jag ska ju ut med hundarna.

–Ja men det går inte idag , jag har fått en tid till vårdcentralen så idag kan du göra det, säger han och skakar på huvudet.

–Men kan du inte gå till vårdcentralen någon annan dag?

–Du tycker inte att det är viktigare att jag får gå till vårdcentralen än att hundarna får komma ut, frågar han undrande.

Jag svarar jo men menar nej. Jag blir arg, ledsen, jag tror att jag till och med gråter. Min man tittar förvånat på mig. Vad är det som är så jobbigt, frågar han.

Jag är förvirrad, jag vet inte vad som händer inom mig,  men det känns som om någonting går sönder, något gör ont, något känns fel. Jag förstår att det är viktigt för han att komma till vårdcentralen, och egentligen är det inga som helst problem för mig att köra min son till sin träning, ändå känns det som att någon ryckt matten under mina fötter.

–Vad är problemet, frågar han igen, än mer irriterad.

–Jag vet inte, svarar jag. Och det är sanningen.Jag vet inte varför något som egentligen inte är ett problem kan förvandlas till ett, hur något som jag gjort massor av gånger kan kännas som något outförligt.

Samma reaktion uppstår nästan varje gång någon petar in något nytt i mitt inplanerade schema, eller helt sonika byter plats på saker som redan finns där. Det är ett motstånd som väcks i mig, något som sparkar bakut och springer åt andra hållet. När jag förlorar kontrollen, makten över mitt eget liv (om så bara för en stund) är det som att jag helt förlorar mig själv.