Författarskap & skrivterapi

Du tittar på det där lilla livet. På personen du älskar som mest, den enda som egentligen betyder något. Samtidigt som du är helt uppfylld av kärlek så känner du dig kvävd, instängd. Du vet inte om det är den stora kärleken som tynger ner dig, den som kom som en stor slägga i huvudet, eller om det är allt ansvar som helt plötsligt lades över dina axlar. Från och med nu kommer du inte en enda dag att vara fri. Det spelar ingen roll om du om så bara för en timme smiter ifrån och försöker att andas ut, du är förevigt bunden med osynliga band. Ju mer du försöker dra dig ifrån, smita undan, streta emot, kommer banden skava runt dina händer, runt din hals. Du kommer många gånger känna att du bara vill ta dig där ifrån, slita dig fri, kasta i från dig ansvaret som ligger på dina axlar, men likt en bumerang kommer den ständigt tillbaks till dig. Du kan inte längre rymma, gömma dig eller fly. Vart du än går, vart du än är, ligger ansvaret där, på DIG.

Du bannar dig själv för att du inte var mer förberedd, mer vältränad så att du hade orkat bära den kommande bördan. Men jag vill att du ska veta att man kan aldrig träna sig tillräckligt stark, och du vet heller aldrig vilken tyngd just ditt barn kommer att bli, då inget barn är den andra lik.

Det blev inte riktigt som du trodde. DU blev inte riktigt som du trodde. Den bullbakande supermamman inom dig känns som bortblåst, dränkt i allt ansvar. Du hittar inte ens tillbaka till dig själv, den du en gång var.

En klok människa sade till mig en gång ”livet tar inte slut när du får barn, det bara förändras”. Men jag kände många gånger som nybliven mamma att mitt liv just hade tagit slut, det var över, det fanns inget kvar. Det tog flera år innan jag kom till insikt med vad hon egentligen menade och jag kan banna mig än idag att jag inte fattade galoppen snabbare. Mitt gamla liv fick inte plats i mitt nya. Saker som jag älskade passade inte längre in och ju mer de försvann, försvann också jag. Jag var tvungen att hitta nya stunder, nya intressen och acceptera tillvaron jag befann mig i.  (för det skulle inte komma förändras på flera år). Jag hittade nya kryphål, stunder där jag kunde vara för mig själv och först då lossade de hårt stramande banden och jag kunde återigen andas.

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! Köper du här

-Mamma, mamma, mamma.

Barn måste ha någon automatisk sensor, man hinner knappt göra färdigt det man håller på med innan deras rop ekar i hela huset och man har fått någon ny arbetsuppgift. Hjälp mig, byt kanal, jag har inget att göra, jag är hungrig, jag är törstig, jag har tråkigt, osv osv.  Just när man tror att man är färdig med dagens sysslor, så kommer de självklart med fler. Dom sölar, spiller, kladdar och stökar ner, arbetsuppgifter tar aldrig slut. Jag är en robot som jobbar efter deras kommandon. Om min röv ens kommer i närheten av soffan så ljuder larmet direkt. De skriker så det skär i öronen och man får genast en ny order.

Dagens konstaterande: Barn är bäst när dom sover (i sin egen säng)!

I Sommartider ska vi vara som lyckligast. Vi ska njuta av att få vara tillsammans med familjen i flera veckor, vi ska mysa både dag som natt. Man förväntas vara social och utåtriktad, men för många är familjelivet och framför allt i semestertider jobbigare än vad man vågar visa eller uttrycka. Det kan vara en förälder som mår dåligt, ett barn eller att man är i en jobbig fas av livet just nu.

Första sommaren med min dotter har jag inga som helst minnen av, det är som ett töcken….där det enda jag egentligen ville var att sova. Jag sneglade avundsjukt på de där duktiga ”helylle” mammorna som vigde hela sitt liv åt sitt barn, men insåg ganska snabbt att det inte var jag, att det aldrig skulle kunna bli jag.

Att vara mamma är den viktigaste och största rollen i mitt liv, JA. Men det är inte min enda roll, JAG måste få vara så mycket mer för att kunna blomma ut och vara det bästa jag kan vara.

Meningen med min bok är att du ska lita mer på dig själv istället för att snegla på alla andra. Bara för att ditt barn ska komma först behöver inte du alltid komma sist! (Och man måste inte vara så jävla lycklig HELA tiden).

Ta hand om dig själv i sommar!!

Just nu är det sommar pris på boken i min butik! Endast 129:-

Sveriges radio har ett (enligt mig) jätte bra program, där Malin Hedberg berättar om sin förlossningsrädsla. För de flesta andra (inklusive mig själv) var förlossningen något man bara skulle gå igenom, det var varken något som skrämde mig eller något jag såg fram emot. Det skulle liksom bara göras. Om jag själv hade mött Malin innan jag upplevde min första förlossning hade jag nog likt många andra inte tagit hennes rädsla på allvar, utan tänkt att den var starkt överdriven. Men efter min egen förlossning kände även jag en rädsla, förmodligen inte ens hälften så stark som Malins, men jag var rädd och ledsen, bara tanken på att behöva föda barn en gång till gjorde att det dröjde flera år innan vi valde att skaffa nästa.

Jag känner igen mig i mycket av det Malin berättar och jag tror vet att det är något vi måste prata om. Att alla andra tyckte att sina graviditeter var underbara hjälpte inte mig, och att höra andras förlossningsberättelser skulle förmodligen inte heller ha hjälpt Malin.

Malin var verkligen så rädd att hon var beredd att ta sitt liv. Att din förlossning gick bra, att det är så mysigt och klart värt det tröstar inte Malin och inte någon annan heller för den delen. Har du inte själv den erfarenheten så välj att var tyst. Du måste inte skrika ut om ditt fantastiska liv och fantastiska förlossning, det är ingen annan än du själv som mår bra av det.

Istället för att stötta varandra är vi mästare på att själva försöka hävda hur bra, duktiga och perfekta vi är. Vi delar givmilt med oss av våra tips och råd som om vi vore experter på barn och barnafödande. Men det spelar ingen roll hur stor erfarenhet DU har eller hur många barn du fött, du är förhoppningsvis expert på ditt eget barn, men garanterat inte på någon annans.

Malin är som vilken mamma som helst, hon älskar sitt barn och längtar efter den lika mycket som du gjorde. Men hos henne finns en rädsla som är större än den där kärleken. Den tar över och smutsar ner allt det hon egentligen är lycklig över. Varken du eller jag kan hjälpa Malin, men vi kan försöka respektera hennes känslor och tankar utan att döma.

Vi behöver inte alltid förstå hur någon känner eller tycker, ibland räcker det med att vi finns där, att vi lyssnar. Så från och med idag så slutar vi säga att vi förstår hur andra människor känner när vi egentligen inte har en aning, vi slutar att dra vår lifestory för de som egentligen inte bryr sig och vi slutar att ständigt jämföra oss med andra.

Från och med idag lovar jag att alltid ta en annans människas rädslor på allvar, oavsett om jag kan förstå dem eller ej.

Lyssnar på avsnittet gör du här.

Mitt första år med min dotter kändes som en enda lång uppförsbacke. Nu när jag står uppe på toppen och tittar neråt känns det nästan overkligt att vi har tagit oss upp med alla hinder och allt motstånd som fanns omkring. Nu i efterhand kan jag istället bli arg för att folk inte hjälpte till, drog en upp eller puttade en lite framåt iallafall. Nej det enda som hände var att man fick sällskap små korta bitar på vägen där folk sa -ja, jag ser att du har det jobbigt. Kanske ska du göra så här istället! -Eller om du hade varit lika vältränad som jag hade du fixat den här backen lättare.

Det var ingen som berättade för mig att min backe inte såg likadan ut som de andras. Att jag hade mer hinder och motstånd än dem, nej det fick jag upptäcka själv, efteråt.

Därför vill jag berätta för dig att det finns barn med större behov än andra och som också därför tar större kraft. Det syns inte utanpå dem och ingen som inte varit där kan förstå dig, men DU vet själv om ditt barn är ett sådant. Det hjälper inte hur många expertböcker eller expertråd du tar emot för ditt barn tillhör inte de där ”standard” barnen. Det som gäller dem kommer förmodligen inte att funka för dig.

Nu i efterhand ser jag att jag inte skulle ha sökt råd eller stöd hos dem som inte själva varit där, de kan ändå inte hjälpa dig, att de människor som ifrågasätter eller anklagar inte har samma kunskap som du och därför inte vet vad de pratar om. Att det INTE är ditt eget fel, inget du gjort, kan göra eller påverka. Det du måste göra är att stanna upp lyssna in situationen och finna din egen lösning för dig och ditt barn, och bara för att ditt bara inte är som alla andra betyder det inte att det är fel på det. Annorlunda är inte fel, annorlunda kan likväl vara unikt även om det inte känns så just nu. Jag menar inte heller att alla barn med större behov har diagnoser eller sjukdomar utan helt enkelt bara ett större behov än andra. Större behov av exempelvis närhet, utmaning eller tillfredställelse. Dessa barn tar mer energi helt enkelt, och ja jag vet ALLA barn tar mer energi i perioder av livet. Men dessa barn gör det jämt!

1, Det är inget fel, på varken dig eller ditt barn.

2, Sök råd och stöd hos de som är/har varit i samma situation.

3, Ta hand om dig själv!