Författarskap & skrivterapi


Kriminalitet, självkänsla & ADHD 6 kommentarer

Alltså smärtan, styrkan och känslan jag får utav att intervjua personerna för min uppsats får mig att vilja fylla en aula och bara skrika rakt ut. Jag skulle vilja berätta deras historier och fylla er med samma känsla som bor i mig när jag när jag får höras deras skam, skuld och låga självkänsla. Förutom att uppsatsen bidrar till att jag får min examen, vill jag också trycka upp den som bok och hålla en stor föreläsning om ämnet ADHD, självkänsla & kriminalitet. Så det är ett av alla mina mål. Bjuder på några stycken ur uppsatsen:

Hur kom det sig att du började begå kriminella handlingar?

-Jag ville känna mig duglig, känna mig bättre liksom. Det var ju mycket bekräftelse, man sökte mycket bekräftelse. Man ville vara till lags liksom….

-oj, jag var jätte ung, det var nog tidigt som fan va, alltså ärligt talat, vart börjar brotten? Alltså när jag var ungefär i den åldern lågstadiet, då hängde jag på grabbarna i mellanstadiet, moppekillarna.Det var ju sånna där små saker som att skicka in mig och snatta och sånt där, det var ingen som misstänkte en sån liten grabb, det var ju sånna där saker. Snatta öl på Ica åt dem, och i och med det så började jag dricka också. Det var väl där kriminaliteten började men jag såg inte det som kriminalitet då. Jag visste inte ens vad ordet kriminalitet var. Men i och med det där så fick jag vara med de där grabbarna då, jag blev utnyttjad….

Vad betyder ADHD för dig?

– Att jag är typ ett,,,,, alla har kallat mig bokstavsbarn och sånt dom kallar det och då känner jag mig inte lika mycket värd som alla andra, jag känner mig speciell och sånt skit. Men just nu så bryr jag mig inte längre för att nu skiter jag i det. Sånt som folk höll på med förr,,,,,, kände jag mig inte,,,,,,det är väl det jag tänker på nu när det gäller det.

Har din självkänsla påverkat dig?

-Ja men det har den nog gjort, för jag ville inte ens gå ut och sånt typ bara för att jag kände mig….. att så där att jag är inte som alla andra ändå, så ingen kompis vill vara med mig eller så där. Men så har jag alltid haft kompisar och så men,, men det har ju alltid varit kompisar med samma problem. Så det var väl så att jag drog mig till dem som hade samma problem och hade lite dåligt, typ busiga i skolan och sånt och då hängde jag med dem…

Kan du se att självkänslan varit kopplad till den här brottsligheten som du hållt på med?

-Ja absolut, jag är amfetamin missbrukare ut i fingerspetsarna och det som hände med mig första gången jag injicerade amfetamin det var ju att jag kände bara att nu är jag hemma, alltså känslan jag fick,,,, nu är jag hemma, äntligen fick jag komma hem, efter alla år har jag hittat hem, förstår du vad jag menar, och den där känslan vill man gärna vara i när man aldrig varit hemma. Så liksom i ruset är jag stålmannen, inte rädd för någon, jämt trygg, koll på läget och så där. När jag inte är påtänd är jag osäker i situationer, visste inte liksom hur jag skulle bete mig bland folk, jag var rädd för att säga saker, ingenting jag gjorde på jobbet dög, jag tyckte allt bara var, jag var inte vatten värd, speciellt i prestationer kan jag märka det där med självkänslan för ingenting dög liksom. Jag skulle jämt ha snyggaste tjejen liksom, det är ju självkänslan där, duger man inte åt sig själv vill man ha en vacker bil eller fin kvinna att visa upp. 

Jag behöver fortfarande personer att intervjua. Så har du en diagnostiserad ADHD/ADD och begått kriminella handlingar får du jätte gärna kontakta mig på jessica@nestorforlag.se Intervjuerna sker över telefon och du är givetvis anonym.

 


Ångestforum rekommenderar Annas oroliga mamma!

Ångestforum, annas oroliga mammaKänns så kul att ångestforum har läst min bok och rekommenderar den. Den har fått så goda recensioner att jag vill nypa mig i armen. Jag har fått mail från psykologer och kuratorer som tycker att boken är toppen. Jag har fått meddelanden från föreningar där boken har lästs i grupper för barn som har föräldrar med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa, men också från en och annan förälder som bara vill säga tack.

Jag blir alldeles varm i hjärtat. Tänk att något jag suttit och knåpat ihop i min soffa kan komma till nytta för så många andra! Så jag vill tipsa er om boken, läs den för era barn! Prata om psykisk ohälsa, både för din egen skull men också för barnets. Men vill också återigen tipsa om ångestforum. En sida där du kan läsa bloggar, få nya vänner eller diskutera frågor med andra i samma, eller liknande situation som du själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]


Drömmen om att bli författare

Drömmen om att bli författare

Drömmen om att bli författare

Jag får flera mail och ibland även manus skickade till mig av personer som önskar att bli utgivna. Men (som det ser ut idag) tar jag inte emot några manus av flera anledningar. Det flesta som kontaktar mig har skrivit om psykisk ohälsa i olika former och även om jag måste tacka nej så tycker jag ändå att det är jätte bra att ni skriver om ämnet, det behövs pratas om. Både för er egen skull, som en bearbetning, men också för andras skull, att känna igen sig i.

För dig som verkligen vill ge ut en bok själv finns det idag flera sätt. Du kan bland annat få en massa tips från egenutgivarna. eller Seriff.

Att ge ut en bok en större process än vad man tror. Ofta behöver du redigera din text så många gånger att du själv tappar räkningen. Med min första bok höll jag allvarligt talat på att spy av att bara se texten. Jag var såååå trött på den. Och då hade jag ändå anlitat en korrekturläsare + haft vänner och familj som hjälpt till att rätta till i texten!!

Sen är det det där med formgivning och sättning av en text. Det hade jag till en börja ingen aning om vad det var, men även där anlitade jag ett företag som hjälpte mig (Lilla blå tornet, kan verkligen rekommenderas)  :Approve:

Det är lite som att lägga ett pussel där flera bitar ska på exakt rätt plats. Om jag skulle ge ut någon annans bok på mitt förlag skulle det innebära att jag i månader skulle vara tvungen att avstå från mina egna projekt, och det är jag i dagsläget inte beredd att göra. Jag känner inte heller att tiden finns där för att kunna göra en produkt åt någon annan. Jag arbetar heltid som anställd och jobbar varje kväll med mitt företag, att plussa på en uppgift till i det där tajta schemat funkar inte, då går jag sönder. :Tired: Så hur mycket jag än hade velat, eller tror på din bok, så tyvärr!

Men jag hoppas att ni inte ger upp! För även om det är en slitsam fas att gå igenom så kommer du ut starkare på andra sidan, det är värt det till 100%.

Lycka till!!


Att följa sin drömmar…

76fee979d0-1381332_412049405589620_1654376855_n

Jag har alltid skrivit mycket. Jag älskar det, det liksom kliar i fingrarna när jag inte har fått skriva av mig på ett tag. Det kommer meningar, ord, hela stycken helt utan förvarning i mitt huvud som jag helt plötsligt bara måste få ner på papper. Jag har alltid velat skriva en bok, bli författare men de som har samma dröm vet vad oddsen för att lyckas är.

Om det är något jag beundrar så är det människor som går emot oddsen, som trots allt följer sina drömmar, med en ständig risk att misslyckas. Jag vet inte med er men jag misslyckas hellre än att aldrig ha försökt…

Jag ångrar inte en sekund att jag beslutade mig för att skriva mina böcker, inte heller att jag valde att ge ut dem själv, trots att jag med första boken hade ett förlag bakom mig. Försäljningen hade förmodligen ökat om jag hade  valt det andra alternativet. Men jag kände att det inte var det som var viktigtast trots allt. Jag ville göra det här själv, växa, lära mig, utvecklas. Det är för mig det största.

Jag får ofta förfrågan från läsare om jag kan tänka mig att ge ut deras manus. Men då jag själv har fullt upp i mitt egna arbete och skrivande så är det inget som är aktuellt för tillfället. Men för er som också har skrivardrömmar vill jag tipsa er om egenutgivarna där man kan hitta likasinnade, där kan man få massa råd och stöd. En tjej jag lärt känna via denna förening är Caroline som driver Antares bokförlag. Hon tog det hela ett steg extra och tog in ett annat manus till sitt förlag. Då följer man verkligen något man tror på.

En förutfattad mening som även jag själv ägde innan jag skrev mina böcker var att de som ger ut böckerna själv inte är tillräckligt bra författare. Idag vet jag att det inte är sanning. Jag, Caroline och många andra har fått goda recensioner, tackmail och uppskattning för böckerna vi skrivit. Så ett tips så här i juletid är att köpa böcker från en egenutgivare. Stötta dem som följer sina drömmar! Mer om Caroline finner du här, andra böcker från egenutgivare finner du här.


Annas oroliga mamma -en berättelse om ångestsyndrom

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det finns inte så många barnböcker som handlar om psykisk ohälsa hos föräldrar och därför är det extra viktigt att de få böcker som finns verkligen görs tillgängliga för alla. En text står sällan ensam och just i detta fallet är det positivt att författare och illustratör lyckas samverka så kreativt.”

FullSizeRender 2

 

 

 

 

 

 

Idag fick jag en recension på min bok ”Annas oroliga mamma” från BTJ (bibliotekstjänst). Vilket gjorde mig väldigt glad. Tyvärr har jag inte tillåtelse att dela med mig av hela texten utan får bara skriva ut delar av den. Men jag kan meddela att den var mycket positiv och att de både gillade min text och Johanna Cederqvists fantastiska bilder.

 

FullSizeRender 3

 

Min tanke med boken är att kunna prata om bilderna. Hur tänker/känner personerna? Och att man som vuxen antingen tar hjälp av den förklarande texten eller berättar själv utifrån egna erfarenheter.

FullSizeRender 4

 

Hur kan flickan på bilden känna att hon inte kan andas när det faktiskt inte är sant?

FullSizeRender 5

 

Varför kan man bli yr och illamående utan anledning?

FullSizeRender

 

Jag vill att man redan som barn blir uppmuntrad att prata om det som finns på insidan, att man får hjälp att sätta ord på känslor som är större än ens ordförråd. Att man får möjligheten att på en naturligt sätt prata om sin egen eller kanske en anhörigs problematik. Att istället för att dölja,  visa, förklara och förstå.


Välj livet i stället för kampen!

Idag träffade jag en kvinna 70+ som direkt stannade upp när hon såg min bok (Annas oroliga mamma). Hon började bläddra i den och jag såg hur hon började bli tårögd. När jag börjar prata med henne iakttog hon mig en kort stund. Nästan som för att avgöra om jag skulle klara av att lyssna på vad hon hade att säga. Hon börjar försiktigt berätta om sin ständiga oro, hur den tagit över hennes liv, barnens liv och förhållandet till sin man. Hon berättar om ångesten hon bär på, den stora tunga ångesten och jag kan nästan skönja den i hennes ögon.

Jag frågar henne om hon någon gång sökt hjälpt. Hon andas in snabbt och svara nej i samma utandning. Hon berättar hur hennes man och vänner stöttar henne, hur de liksom bär henne under en axel vardera.

-Jag kan hantera det säger hon.

-Det vet jag att du kan, svarar jag. Men livet är värt mer än att kunna hantera det. Vore det inte skönt att kunna njuta också?

Hon tittar på mig en lång stund. -Det är försent. Det är inte så mycket till liv kvar.

-Är det inte desto viktigare än faktiskt kunna leva lycklig dessa år du har kvar, än att bara härda ut?

-Ja det kan  man ju tycka, men nej. Det är försent.

Jag känner igen mig i henne, styrkan, stoltheten. Känslan av att inte vilja vika ner sig, ge upp kampen mot ångesten. Jag har också varit där, vägrat ge upp. Velat att den självmant ska lämna mitt territorium. Men idag vet jag att jag inte är svagare bara för att jag valde en flyktväg (medicin), idag har jag insett att det finns saker som är viktigare i livet än min motståndare. Jag räds inte min fiende, men att fly behöver inte vara samma som feg, för mig är det att välja livet istället för kampen.

Hon tackar mig för att jag skrivit boken, tackar för att jag gör det jag gör. Säger att jag är stark och viktigt. Sen går hon där i från.

Jag följer hennes ryggtavla när den försvinner ut genom dörren, och hoppas att hon innan det är försent hinner inse att livet inte går ut på att vara stark, och att också hon är viktigt.

 


Välkommen på bokrelease!

AnnasoroligaWEB[1]

Lördag & Söndag 8-9/11 kommer vi att medverka på Kulturfestivalen i Folketshus (Göteborgsvägen 11) Uddevalla där vi också kommer att fira vår bokrelease. Vi vill jätte gärna att DU kommer och firar denna dag med oss. Jag kommer att hålla en kortare föreläsning Lördag 13.30-13.50.

Så välkommen dit för att köpa böcker, lyssna på föreläsningen eller helt enkelt bara snacka psykisk ohälsa. Jag kommer att finnas på plats hela helgen mellan 10-17 och hoppas på att få träffa DIG där.

 

 

 


Barn bär också på oro och ångest!

AnnasoroligaWEB[1]

Idag var jag och läste min bok för en klass med nyfikna åttaåringar, och om det är någon som vet något om rädsla så är det ju dem. Vad mycket det finns att vara rädd för, och vad mycket de går och bär på!

Förutom att gruppen var aningen för stor för högläsning, (de var 24 st och jag skulle nog rekommendera en grupp på 6-10 personer så att man hinner svara på alla frågor och lyssna på dem ordentligt) så gick det jättebra. Jag hade endast 45 min till mitt förfogande och jag tror att de hade kunnat prata i minst 45 min till.

Slutsatsen efter mötet är att barn bär på mycket rädslor och att de ofta inte förstår dem själva, och då är det viktigt att vi vuxna finns där, hjälper till och förklarar. De bär på större tankar och mer oro än vad vi vuxna tror. Även i en så låg ålder. Boken lockade fram flera berättelser och det är något vi bör utnyttja i denna ålder då de faktiskt delar med sig. Våga fråga, våga lyssna!


Nu är det sagt… 2 kommentarer

Härom vecka kom mitt provexemplar av ”Annas oroliga mamma” och innan dess hade jag inte berättat för min dotter (sonen är för liten för att förstå) om min ångestsjukdom. Anledning var att jag inte visste hur jag skulle kunna förklara det, vad jag skulle säga, hur mycket hon behövde veta och skulle förstå. Jag är medveten om hon vet om en heldel, det var ju därför boken blev till, och också anledningen till att jag valde att medicineras.

När vi läste boken gjorde hon ingen stor grej av det, jag antar att det för henne är naturligt. Inga frågor eller funderingar om just ”sjukdomen”. Vi läste boken, pratade om bilderna, och jag förklarade att det var mig och henne som boken handlade om. Hon fnittrade och kunde känna igen situationerna och berätta utifrån sin egen synvinkel. Vi fick också en fin diskussion av de efterföljande frågorna, där vi pratade om hennes egen rädsla, och vad gör man när man är rädd.

 

Några dagar efter att vi hade läst boken var vi och storhandlade i en butik, sonen gick i väg tillsammans med pappa för att hämta mjölk eller dylikt medan jag och dottern stod och plockade andra varor. Helt plötsligt fick jag bara en kalldusch över mig -var är Gibson, undra om han förstod att Gibson gick med honom, tänk om han tappar bort Gibson. -Men mamma, nu är du orolig igen säger hon och tar min hand, istället för att själv bli smittad av min rädsla. Det var ett tecken nog, att hon hade förstått det jag ville berätta med min bok. Att man kan vara rädd utan att det inte finns en verklig anledning och att  också hon kan se skillnad på när den anledningen finns eller inte…

Nästa vecka ska jag besöka dotterns skola för att prata om ångestsyndrom. Ska bli spännande att se hur barnen tänker och resonerar. Återkommer med rapport!