Jag fick av en tillfällighet kontakt med Joanna Björkqvist som är journalist och författare. Hon har skrivit fyra böcker, varav den senaste Våra älskade orkade inte leva gjorde mig extra intresserad. Dels blev jag glad, för att det är en jätte viktig bok och jag tycker att det är positivt att någon uppmärksammar ämnet, sen blev jag också nyfiken, för varför väljer man att skriva en bok om ett sådant tungt ämne? Jag har ställt lite frågor till Joanna och delar med mig av hennes svar, och självklart vill jag också rekommendera er att läsa hennes bok!
Berätta om din bok:
I reportageboken Våra älskade orkade inte leva intervjuar jag åtta anhöriga till någon eller några familjemedlemmar som tagit sitt liv. Jag intervjuar även två personer som i sina yrkesroller möter både de anhöriga och de suicidala, en psykoterapeut och en präst.
De olika kapitlen bygger på en känsla som de intervjuade haft och ofta är det känslor som många upplever i samband med självmord, men som man inte talar om och som man kanske själv inte riktigt vill kännas vid. Alla förstår att man som drabbad känner sorg, smärta och saknad när en älskad familjemedlem dör, men just ett självmord väcker så många fler känslor. Det kan handla om skuld, skam, vrede, hämndbegär eller till och med lättnad.
Vad fick dig att skriva en bok om just självmord?
Jag ville skriva en reportagebok för som journalist tänkte jag att den formen skulle passa mig och det skulle vara ett bra tillfälle att få fördjupa mig i ett ämne och berätta hela historien istället för de små korta inslagen och artiklarna som får plats i våra nyhetsmedier.
När jag bestämt mig för detta var ämnet fortfarande oklart, men då fick jag i en sluten författargrupp på Facebook veta att det inte fanns någon bok för anhöriga som mist någon i suicid och då tänkte jag att det är en bok som behövs. Den ville jag skriva och så fick det bli.
Vem vänder sig boken till?
Boken är tänkt som stöd och tröst till andra anhöriga i första hand. Tanken är att de ska känna sig i hur andra har haft det och känna att de inte är ensamma om alla de känslor som de brottas med. Men boken kan absolut läsas av alla som är intresserade av sina medmänniskors liv, så den passar väldigt många fler än enbart anhöriga. Dessutom vill jag gärna påpeka att den sitt ämne till trots inte alls är så mörk och dyster som det kan verka. Tvärtom får jag alltid höra att den är lättläst och det var viktigt för mig, för om den ska fungera som stöd och tröst är det ju ingen poäng med att få läsaren att bryta ihop. Att man ändå blir berörd och ibland tårögd är ingen motsats – det måste man också få bli.
Hur mådde du under arbetet med boken, några speciella tankar/känslor?
Det hände att jag grät både under intervjuerna och när jag sedan satt och skrev, men jag är en väldigt känslig person, så det hade varit konstigt om jag inte gjort det. Jag blir lätt berörd av andra.
Däremot kände jag att boken var så viktigt att det hur konstigt det än kan låta var lustfyllt och till och med roligt att skriva den. Jag längtade till min dator varenda morgon och tyckte om att få berätta de gripande historierna som mina fantastiska intervjupersoner delade med sig av. Att jag ändå önskar att var och en av dem fått slippa uppleva det de gjorde är en helt annan sak. Det kändes ändå bra att få berätta deras historier och jag tyckte att jag gjorde något viktigt när jag gav dem en röst. Det var en tydlig drivkraft för mig, att få göra något viktigt som kan göra skillnad.
Lärde du dig något nytt, eller fick en ändrad syn/upplevelse om suicid genom arbetet med boken?
Jag fick absolut en fördjupad förståelse och det tycker jag om. Jag lärde mig också hur mycket kärlek och kraft som faktiskt finns inom en människa. Om något av mina barn skulle dö skulle jag själv dö. Jag skulle aldrig klara det. Så tänker jag och många med mig. Men i min bok visar människor att man visst klarar det, att det går att överleva något så ofantligt tragiskt som att förlora sitt barn. En kvinna har till och med förlorat båda sina barn, det ena i en allergichock och sedan det andra i självmord, men även hon lever vidare och lyckas se det ljusa i livet mitt bland allt mörker. Det tycker jag är fantastiskt.
Vad har du för relation till psykisk ohälsa/ självmord?
Det viktigaste tycker jag är att jag ser på psykisk ohälsa på exakt samma sätt som jag ser på fysisk ohälsa. Lika självklart som det är att bege sig till doktorn när man har halsfluss eller brutit benet, lika självklart vill jag att det ska vara att söka hjälp när man mår psykiskt dåligt. Man är ingen dålig människa för att man har ont i själen, precis som man inte är en sämre människa för att man har ont i foten.
Jag har själv ingen nära anhörig som tagit sitt liv, så jag skrev inte boken utifrån att jag behövde bearbeta ett eget trauma, men däremot har jag förlorat min älskade storebror i en trafikolycka och det gör att jag kan förstå mycket av det som mina intervjupersoner gått igenom. Jag vet en del om hur det känns när man plötsligt vaknar upp till en helt ny verklighet. Precis som mina intervjupersoner har även jag förbannat livet, gråtit, varit förtvivlad och arg. Precis som för dem förändrades vår familj för alltid i den stunden min bror lämnade oss. Den erfarenhet som jag fick då har varit värdefull när jag arbetade med boken.
Något annat du tycker är viktigt att berätta?
Genom att vi pratar om psykisk ohälsa och suicid hjälper vi till att bryta det tabu som fortfarande finns och det tycker jag är angeläget. Det kan i förlängningen faktiskt rädda liv. Att så många som ungefär 1 500 personer tar sitt liv varje år och i runda tal 15 000 försöker är hemska siffror och visar tydligt att det är ett stort samhällsproblem.
Sex gånger så många dör i självmord som i trafiken och för att få ner statistiken måste det göras mycket mer än vad som görs idag. Självmord går nämligen i de allra flesta fall att förhindra, men då måste man jobba suicidpreventivt och långsiktigt. Det måste få kosta pengar att rädda liv. Riksdagen antog 2008 en nollvision för självmord, men trots det tar fortfarande fyra personer sitt liv varenda dag, en var sjätte timme, året runt.
Har du någon ny bok på gång?
Japp! Sedan ett par månader skriver jag på nästa reportagebok och där är temat ännu hemligt, men även denna bok kommer att bli berörande och den är också viktig. Jag har skrivit några kapitel hittills och har bokat in ytterligare intervjupersoner framöver. Planerad utgivning är någon gång under 2016, men vi har inte riktigt bestämt när ännu.
Mer info om Joanna och hennes böcker hittar du här:
Jag var så otroligt trött på alla glättiga mammor som gick runt och var så jävla lyckliga hela tiden. Jag funderade på om de vaknade upp med ett leende varje natt. Om de verkligen uppskattade att sova i halvtimmes intervaller och om barnets skrik förvandlades till musik i deras öron. Jag kunde för allt i min värld inte förstå hur de ens kunde ta ordet mysigt i sin mun. Framförallt inte i samma mening som barn.
