Ovilja eller oförmåga?
Ibland blir det rätt, och ibland blir det fel.
När det kommer till neuropsykiatri så pratar man ofta om ovilja eller oförmåga. Man funderar ofta i termer om det är så att personen inte vill göra x, eller om det i själva verket är så att han inte kan göra x. Struntar personen tex i mitt möte, eller missar han det pga sina svårigheter?
Jag menar inte att det är fel att tänka på det här sättet, tvärtom är det jätte bra att vi funderar på om och hur vi ska hjälpa personen. Men ibland tänker jag att det ändå är fel att kalla det oförmåga, för jag tror att förmågan finns där….under rätt omständigheter.
Bestämmer vi att personen har en oförmåga så blir det lätt en stämpel i pannan. Kanske inte så synlig för personen själv, men för alla oss som jobbar med individen. Vi ser direkt den där stämpeln och innan vi ens frågar honom så tror vi oss veta vad han klarar, eller inte klarar av. Vi har gett personen en oförmåga som han inte kan sända i retur. Istället blir det att vi tar över, för att vara snälla. För att hjälpa personen.
Han blir som en marionettdocka i våra händer.
Jag skulle absolut inte säga att jag har en oförmåga på något plan, däremot kan mina förmågor kännas svagare eller starkare beroende på olika omständigheter.
Igår körde jag vilse (igen). På en väg där jag efter 36 år i samma stad borde hitta hem. Jag hade verkligen ingen ovilja att komma hem. Eftersom jag slutade min arbetsdag 21:30 dagen innan så började jobb-baksmällan göra sig påmind och jag ville inget annat än att komma innanför min dörr och kasta av mig skorna. Nej, jag hade en stark vilja att komma hem, tro mig.
Jag ringde lite halvtgråtfärdig till min man i bilen och berättade att jag trodde missat den infarten jag skulle in på, och under samtalet råkade jag visst missa en till, suck.
-Vi måste verkligen ut och köra någon dag och lära dig att hitta hem, suckar min man när jag kommer hem 30 minuter senare än planerat.
-Ja,jo, fast oftast hittar jag ju faktiskt hem.
Jag tror faktiskt inte att jag kan lära mig att hitta till olika ställen, man kan säga att jag har något fel på min inbyggda GPS. Det är ju inte helt ovanligt att jag kör (eller går) vilse ska jag erkänna, men jag skulle ändå inte vilja kalla det oförmåga. För kanske 80 % av alla gångerna lyckas jag trots allt (utan problem) att komma hem, eller nej det kanske var överdrivet, men säga 60% då. Mer än hälften av alla tillfällen så kommer jag dit jag ska (mer eller mindre stressad). Kan det då kallas oförmåga, när förmågan trots allt oftast finns där?
Nej, jag tror att det handlar om pusselbitar som måste vara på plats. Är jag stressad, har sovit dåligt, fått för mycket intryck eller gjort något som kräver mycket av min koncentration (så som tex att köra bil) så kan jag bara inte hålla ihop alla trådarna. Eftersom jag uppenbarligen fixar att köra bilen utan olyckor så missar jag istället skyltar och avfarter. Jag har liksom nog med att försöka hålla hastigheten och ha koll på resterande trafik.
Likväl som att jag kan hitta hem, så tror jag på att personer med npf kan passa tider, eller klara av alla andra uppgifter, under rätt omständigheter. Har du det rörigt runt dig, eller i dig, ja då blir det helt enkelt svårare att lyckas, men det är inte likställt med att det är omöjligt att göra det.
Det är jätte bra att vi tänker i termer av ovilja eller oförmåga. Men oförmåga låter för mig så slutgiltigt. Det är som att någon säger till mig att det här kan du bara inte, det här kommer du aldrig klara av, och det anser jag inte är sant. Jag kanske har en bristande förmåga ibland, men inte dygnet runt, varje dag.
Jag vill varken att någon ska ”lära” mig att hitta rätt, eller ta föregivet att jag alltid gör fel och därför kanske inte låta mig köra alls. Så om vi bedömer att personen har en oförmåga så är det viktigt att vi varken ”läxar upp” eller slutar att ge honom chanser. Istället behöver vi ge honom både förtroende och ansvar, samtidigt som vi accepterar att misslyckanden kommer ske då och då, kanske lite oftare än för andra [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
