nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Påminnelse Tolvstegsträff
Vill påminna er i Vänersborg med omnejd som var intresserade av tolvstegsprogrammet mot ångest, att vi kommer ha vår första informationsträff i morgon Måndag. Jag ser fram emot och träffa er och hoppas vi får en givande stund. För er som är intresserade men inte kan komma, eller om du vill veta mer för att starta upp en egen grupp i din stad, kontakta mig på jessica@nestorforlag.se
Välkomna!!!
Psykisk ohälsa och träning
Jag har minst sagt haft en komplicerat relation till träning. Som barn/ungdom tränade jag i princip inte alls. Men i 20 års ålder, när jag befann mig i ett av mina avgrundsdjupa hål bestämde jag mig konstigt nog för att börja träna. Jag hade läst någonstans att det tog två månader att skapa en ny vana så jag lovade mig själv att ge det den tiden, och jag skulle ljuga om jag sa att det vore lätt, för det kändes för jävligt från dag ett. Jag njöt faktiskt inte en enda gång. Jag tror både att jag svor och grät, men jag hade sagt till mig själv att det inte fanns några ursäkter (för oj vad många sånna man kan hitta på). Nej jag skulle till gymmet oavsett hur trött, sjuk, eller ledsen jag kände mig. Det spelande ingen roll om jag hade brutit benet så skulle jag släpat mig själv dit. [Tweet ”För gör man något, så gör man det ”all in.””] Det kändes motigt, men jag är inte den som bryter löften, inte ens mot mig själv.
Det tog nog ett tag innan jag på riktigt kunde njuta av träningen, jag minns att det hela började med att jag njöt av stunden efter träningen. Det tror jag att jag kände ganska så snabbt. Inte bara att man kände sig duktigt av att plåga sig själv en timme, man kände att det gav någon form av psykisk välmående också. Även om jag kanske inte direkt längtade efter passen så insåg jag ganska fort skillnad i mitt mående. Jag kände hur träningen lyfte och stärkte mig, fick mig att må bra. Jag skulle kunna sluta berättelsen här för att få ett lyckligt slut, men det vore ju inte sanningen.
Nej för mig blev träningen ganska snart en drog, som en adrenalinkick rakt in i mitt blodomlopp. [Tweet ”Och det är ju inget fel av att må bra av träning, men det blir fel när man mår väldigt dåligt utan”] Och det är ju inget fel av att må bra av träning, men det blir fel när man mår väldigt dåligt utan En dag utan träning var otänkbart, jag kände direkt hur ångesten flåsade mig i nacken, och träningen blev oftare, längre och hårdare. I flera år misshandlade jag min kropp med för mycket träning och för lite mat, och det har varit en kamp för mig att hitta tillbaka till ”lagom.” Att leva utan träning är fortfarande otänkbart. I dag vet jag att min träning är direktkopplad min mitt psykiska mående, ingen träning=nedstämdhet, och det räcker med några veckors uppbehåll. Jag vet att jag blir sjuk utan den, men också att jag kan bli det av den. Idag följer jag omgivningens mått istället för mitt eget, för uppenbarligen har jag något fel på mitt.
Jag skulle ändå vilja rekommendera alla till att börja röra på sig. För hur jävligt det än känns just då, så kommer det få dig att må så himla mycket bättre i längden. Idag vet vi att träning är hälsosamt, vi får till och med träning på recept. Men istället för som jag, gå ”all in” så börja lite smått. Kanske kan du ge dig själv 15 minuter om dagen. En promenad, en kort stund på yogamattan eller några minuter på en spinningcykel. När det kommer till träning så är minsta lilla, bättre än ingenting alls [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Nu avskärmar jag mig från omvärlden i några dagar!
Åh härliga Fredag! Jag kan inte minnas att jag tidigare älskat helgerna så mycket som nu (det har jag förmodligen men minnet är bra men kort). Men nu känns det mer njutbart på något sätt. Jag bara älskar att skrota runt utan några planer och helst göra ingenting. Eller ja, ingenting hemma hos mig innebär att jag som vanligt går upp klockan sex äter en långsam frukost, tränar, tvättar, städar, ta en långpromenad med hundarna, bakar, bloggar och bokför. Hm, det låter ju som lite mer än ingenting. Egentligen handlar nog njutningen mer om att jag inte utsätts för så mycket intryck. För göra saker det vill måste jag ju. Det är nog mer att jag försöker undvika affärer, folksamlingar eller kontakter med människor över huvudtaget. Känns så härligt att vara instängt med familjen och bara gå ut för att träna eller hämta luft.
När det gäller mina drömmar om att kunna leva på mitt företag så handlar det om just det. Att bara få vara för mig själv. Jag är en person som nästan alltid längtar efter att få vara ensam. Ibland undrar jag hur lång tid det skulle ta innan jag skulle sakna social samvaro om jag skulle få testa situationen. Förmodligen skulle folk få dra ut mig ur min vrå. Tror inte alls att jag uppfattas som så osocial, men det är så jag känner mig.
Nej, nu ska jag stänga av telefoner och blockera fönster & dörrar så att ingen kan ta sig varken in eller ut :Wink: önskar er en trevlig helg!
[embed_video link=https://www.youtube.com/watch?v=hOZ7-H3cVcI]
I år har jag och min man varit gifta i sex år och tillsammans i 11 (tror jag). Varken jag eller min man är personer som kommer ihåg år eller datum, eller är överhuvudtaget inte så noga med att fira. Men jag tänker ofta på att jag vill köpa honom något fint, något speciellt. Men tanken lyckas ofta försvinna lika snabbt som den kom, och så står man där utan paket, igen…
Samtidigt känner jag att det inte finns någonting jag kan ge honom. Inget som någonsin kan motsvara det han gett mig. För min man gav mig den största gåva man kan ge en människa. Något som jag förhoppningsvis alltid kommer att bära med mig. Han gav mig min självkänsla. Han lärde mig mitt eget värde och jag kan inte tänka mig något finare än det.
Innan jag träffade min man var jag en person som alltid ställde upp för andra, en person som aldrig sa i från. Jag gav bort både tid och pengar utan att få ett tack tillbaka. Jag var en person som ville tillfredsställa alla men som själv aldrig tog någon plats. Jag lät folk trampa på mig, ignorera mig eller knuffa mig undan utan att ens fråga varför. Kanske trodde jag att jag inte var värd bättre?
Men min man var den första personen som stannade upp och sa ifrån, som verkligen ifrågasatte varför jag tillät folk att behandla mig på det sättet. Det hemska var att jag själv inte hade reflekterat över det innan, att jag trodde att det var så det var…. Jag hade nog inte ens tänkt tanken att jag själv kunde förändra det där, att jag hade något val. Trodde mer att det bara var en sanning.
Varför ska du ge när du inte får tillbaka, frågade han mig. För att det är så jag alltid har gjort, svarade jag. Du är värd bättre, ingen, INGEN, får behandla dig illa, menade han. Till en början trodde jag honom inte. Bara tanken på att säga ifrån, säga nej eller sluta ställa upp för andra gav mig ångest. Men idag har jag svårt att förstå att JAG har tänkt så lite om mig själv.
Den där trasiga flickan är idag bara ett blekt minne, nästan overklig. Jag vet inte vart jag skulle varit idag om det inte vore för honom, men alldeles säkerligen inte på samma plats som idag. För min man förändrade mig, förändrade mitt liv, och för det är jag honom evigt tacksam.
Tacksam inte bara för att han gillar mig, utan också för att han fick mig att tycka om mig själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
-Har du varit ute med hundarna, frågar jag min man så fort jag kommer innan för dörren.
-Varför frågar du samma fråga VARJE DAG, frågar min man (lite lätt irriterad).
-Öh..för att jag undrar samma sak varje dag.
-Vad brukar jag svara då?
-Att du har varit ute med dom.
-Så varför fortsätter du då att fråga när jag tar ut dem varje dag??
-För i morgon är det ju en ny dag, och då kanske det är annorlunda….
–Djup suck.
Jag lägger min sorg här…
”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.”
Jag träffade en man idag vars ögon bar på en större sorg än han vågade uttala. Han satt ihopkrupen, tyst. -Blir det inte bättre än så här, viskade han.
-När man kommit upp i min ålder och ser tillbaka så undrar man verkligen om det inte blir bättre än så här, upprepar han igen. Jag önskade att jag hade kunnat trolla. Tagit bort sorgen i hans ansikte och gett hans liv mera ljus. När han lämnade rummet följde mina tankar med honom.
Jag kom på mig själv med att fundera på hur mitt liv hade sett ut om det var jag som satt i den där stolen, 30 år äldre än idag. Jag är medveten om att ingen av oss kan undvika sorg, förluster och trauman i våra liv. Men trots det hoppas jag ändå på att vi kan se mer ljus än mörker. Ofta drömmer vi om framtiden, när barnen blir stora, när man går i pension, eller dagar då man helt enkelt bara har mer tid för sig själv. Men hur kommer det kännas när vi är där? Är vi så nöjda som vi tror att vi kommer att vara? Mannen framför mig var inte det. Jag är säker på att han hade en helt annan bild av sitt liv för trettio år sedan än den han bar på idag.
Jag tänker att ju hårdare man håller fast sitt förflutna, desto mindre kan man omfamna nuet. Kanske är det att vara närvarande idag, som skapar din lycka i framtiden.