Månadsarkiv: juli 2016

Jag skulle vilja berätta för dig att det är för att du är förblindad av allt mörker som gör att du inte längre kan se ljuset. Jag skulle vilja berätta för dig att det finns så mycket som är vackert, som luktar gott, som är en fröjd för dina sinnen. Det finns så många människor runt dig, som älskar dig precis för den du är,,,, ändå känner Du dig ensam.

Du är så upptagen av dig själv att du inte längre ser någon annan. Bruset runt dig har blivit så högt att du inte längre hör fåglarnas kvitter eller ser solens ljus. Du ser inte all kärlek som finns runt dig för du är förtrollad av din egen smärta.

Du har skavsår i själen och det enda som kan få dig att känna dig levande är att skava upp det ännu mer. Du fortsätter gnälla och klaga fast att alla för länge sedan slutat att lyssna. Du letar upp mörker, förföljer det, för att du blivit skygg för ljuset. Du är rädd för att ljuset skulle avslöja spickorna i ditt inre. Du säger att du vill framåt samtidigt som du hela tiden backar. Du drömmer men vågar aldrig ta steget, går tillbaka till din trygghet fast att du inte trivs i den. Som för att övertyga dig själv om att du har rätt, att det aldrig kan bli bra.

Istället för att lösa problem unviker du dem, gömmer dem under mattan. Du skrattar åt dig själv för att du inte hittar något roligt i livet längre. Du går ut med tanken att misslyckas, förlora, för du vågar ändå inte vinna.  Du har så mycket framför dig, men du väljer att inte se det. Du är omtyckt, älskad men du väljer att känna motsatsen. Tar avstånd fast att du inget hellre vill än att komma någon nära.

Du tror att du är stark för att du stannar i skiten. Men du är feg, för rädd för att ta dig ur den.

Jag skulle vilja öppna dina ögon och visa dig vad du har. Jag skulle vilja berätta för dig att blundar du för länge så finns snart ingenting kvar. Omfamna din smärta, men var inte rädd för att ta några extra steg. Det är först när du börjar röra dig, som du kan hitta din nya väg [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Nu är det SEMESTER! Inte för att jag har den där semesterkänslan direkt, men på någotvis känns det lättare att vila när jag vet att jag får det istället för känslan av att vara sjukskriven och veta att jag borde varit på jobbet.

Ja, jag vet att det är fel, att jag egentligen borde vara sjukskriven och ta semester när man har förmåga att njuta av den. Men just nu känns det bara så skönt att få slippa stressen av att vara sjukskriven, jag undrar om inte bara den stressen gjort mig mer sjuk.

Jag jobbade tre dagar nu i veckan och ja jag erkänner att jag tog mig vatten över huvudet. Trots att jag varken hade någon stress eller några måsten var jag tvungen att flexa ut flera timmar tidigare för att ens kunna ta mig hem. Men jag behövde nog den läxan. Jag är ju uppenbarligen inte en person som lyssnar på andra människor utan måste gå på alla de där minorna själv. 

Det fattar väl vem som helst att man inte klarar av att gå tillbaka och jobba heltid när man inte ens är friskt!?!?

Ibland känns det som min envishet är större än min intellektuella förmåga ?

Jaja, läxan är lärd och nu är det i alla fall semester. Förutom en tripp till Legoland planerar jag inget annat än förhoppningsvis dagliga promenader, doft av blommor och frukost från trädgården ?

Högläsning för hunden har varit sysselsättningen i Juni. Nej, skoja bara, men mycket läsning med hund i knät har det blivit!

Vart tog juni vägen, är det bara jag som tycker att det går ovanligt snabbt? Usch jag vill inte ens tänka tillbaka på denna månaden. Vet ni hur mycket man skulle kunna hinna med på fyra veckor? Det vet jag, och vet ni vad jag har gjort under dessa fyra veckor? Ingenting!

Ja jag vet att det är anledningen till att jag är hemma och är sjukskriven, hade jag arbetat på som vanligt under dessa veckor hade jag så klart inte varit särskilt sjuk. Men jag måste ändå få erkänna att det skaver, att det gör ont. Vetskapen om allt jag skulle kunna ha gjort, vad jag skulle kunna ha hunnit.

Jag har knappt öppnat min dator de senaste veckorna. Kanske inte verkar konstigt för dig men för mig är det det. Jag älskar min dator och jag älskar att skriva. Jag har tidigare längtat efter de stunderna där vi är ensamma tillsammans och jag får jobba på alla mina projekt. Men nu orkar jag inte ens titta åt dens håll. Den som vanligtvis ger mig så mycket glädje, inspiration och energi. Det känns som att vi är ovänner, att det är jag som bär skulden och inte törs säga förlåt.

Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet igen, och det är med en skräckblandad förtjusning får man väl säga. Även om mitt sinne kanske inte känns lika tungt så känns kroppen fortfarande förlamad. Att bara ta mig in i duschen är ett projekt som tar åtta timmar och då skojar jag inte. Jag fastnar liksom med baken i soffan och kommer inte upp.

Jag börjar som vanligt också i ifrågasätta det där med medicinen. Är det jag som mår så här dåligt eller är det ännu en biverkning som tabletten ger mig? Hade jag mått bättre utan? Jag vet inte…

Lägg av, säger min man, det är bara en ursäkt för att du inte vill äta medicin. Men ärligt talat skulle jag äta vad som helst bara det fick mig att må bra just nu. Medicinen hjälper, säger han och påminner mig om att jag låtit barnen cykla till och från fritids själv i flera dagar nu (vilket aldrig skulle ha skett annars). Det är i och för sig sant tänker jag, men jag vet inte om det är medicinens inverkan eller orkeslösheten som gör att jag helt enkelt inte orkar oroa mig längre.

Jag har verkligen befunnit mig i en bubbla de senaste veckorna men snart är det dags att ta sig ur och återvända till livet. Jag saknar mitt jobb, jag saknar min energi och jag saknar mig själv. Men jag har fantastiska arbetskamrater och ett stöttande chef vilket gör det hela enklare för mig, och för det är jag evigt tacksam [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Ok, juni har inte varit till min belåtenhet men Juli kan bara bli bättre. Nu kör vi!!