Månadsarkiv: juli 2016

Jisses vad dagarna gå snabbt. Jag kan inte ens minnas innehållet i dem. Nu går jag in på sista semesterveckan, det känns fortfarande overkligt att vardagen är på återtågande. Egentligen gör det mig ingenting, jag har ingenting emot arbete och rutiner. Min rädsla ligger  i att jag inte vet om min kropp är redo att ta emot dem.
Ja, så vad har hänt i veckan? Hm, vi har köpt en ny kaffebryggare. Den har timer så den brygger mitt kaffe utan att jag behöver röra ett finger. Vardagslyx! Och ni vet den där trädgården som min man varit på mig om att jag ska fixa till. Nej energin har inte infunnit sig så istället för att dela och flytta en blomma som tog över hela vår trappa gjorde jag det enda rätta och klippte av de grenar som var i vägen och placerade dem inomhus [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]Brödrosten fick sig en ny kompis….…så även den gamla spisen……och den nya.Även gubbens ”mansrum” har fått ett inslag av sommar.

Det går inte heller en dag utan att jag plockar bär. Hallon, krusbär, körsbär och blåbär. Vi har ett hallonhav utanför vårt fönster och jag vill inte att något ska gå till spillo. Det blir 1-2 liter om dagen, minst. Känns som ett heltidsarbete bara det [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Idag ska vinbären in, och jag tror banne mig att jag ska tvinga min man att både sylta och safta. Själv sitter jag och tittar på [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]

Känner du av sommarångest?

Man kanske inte kan kalla det jag känner för sommarångest. Men kärleken till sommaren är liksom aldrig så stor som jag innan hoppas på. Förra året skrev jag ett inlägg om hösten & jag och jag får erkänna att i år känner jag precis likadant. Jag känner mig stressad över att det är så mycket jag vill göra, men så lite som hinns med. Jag ser bilder framför mitt inre, hur jag badar, sitter ute sena kvällar och fikar med vänner, och tillbringar långa stunder i solen. Men verkligheten är precis tvärtom. Mina krafter räcker inte längre än att till fungera i vardagen, dvs ta mig upp ur sängen, försöka ta en promenad och plocka undan disken. Att njuta av sommaren ryms liksom inte inom den lilla ramen jag befinner mig i nu.

Istället för att umgås drar jag mig undan, och istället för att vara ute stänger jag mig inne. Jag känner inte att solens strålar ger mig energi istället stressar de mig till att försöka bli pigg….och glad.

Jag njuter när det ligger gråa moln över himlen, när regnet faller och när mörkret tagit över dagen. För det ger mig mer tillåtelse att vara trött, långsam och  bara sitta still.

Jag tänker fortfarande att jag ska hinna med den där fikan med en vän, att jag ska tillbringa timmar i växthuset, och hinna förundras över en solnedgång. Men jag vet att det förmodligen aldrig kommer att ske den här sommaren heller.

Jag tog mig utanför Sveriges gränser. Ja, jag gjorde det! Vi åkte till Danmark [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”] För er som flyger till Thailand och reser till USA stup i kvarten kallar ni väl knappt Danmark för utomlands men för mig var det ett stort steg. Jag visste nämligen inte om jag skulle klara att åka över Öresundsbron utan att få en panikattack. Jag minns innan jag åt min medicin, allt bara vände sig ut och in i kroppen bara jag och mannen diskuterade resan. Bara tanken på att åka över (och under bron!!!) fick mig att skrika nej. Men jag klarade det utan att skrämma varken man eller barn. Tack Sertralin!

När vi kom ner till Malmö första dagen (en resa på tre timmar) lämnade vi av våra grejer på hotellet och tog tåget till Köpenhamn. Ungarna tyckte att det var jätte spännande att komma till ett helt nytt land, mannen gick och letade efter en affär som man kunde köpa billig alkohol i, och jag räknade tiden till vi skulle åka hem igen. Jag insåg att det är tufft att vara i ett nytt land när man har stora kontrollbehov. Man känner sig liksom naken. Jag insåg vilken trygghet mobilen är för oss (mig) här i sverige. Nu när man inte kunde googla sig fram (utan att få en alldeles för stor räkning), kolla tågtider eller förstå deras språk faller maktlöshetkänslor lätt över en. Men jag gjorde det! Jag utsatte mig för skiten och är nu värd en stjärna i kanten [wp-svg-icons icon=”star-3″ wrap=”i”]

Vägen till Danmark var otroligt vacker. Jag försökte att fokusera på det i stället för ångesten. Jag kunde inte stirra mig mätt på den.

Dag två blev det ett besök på Legoland. Jag hade hört rykten om att Legoland tog dagar att utforska. Men för en ADHD-familj som våran var vi klar på 4-5 timmar. Värmen var outhärdlig och köerna var 30-45 min långa för åkattraktionerna. Vilket innebar att vi skippade en hel del.

Dag tre tillbringade vi förmiddagen i Malmö. Staden visade sig verkligen från sin bästa sida och jag blev lite kär. Hur vackert är inte det här?!

Vi överraskade ungarna med att gå ner till hamnen och titta på när sommarlovsmorgon spelades in. Dom uppskattade det mer än självaste Legolandsresan. Något jag tar med mig från den här sommaren är att det är de där små sakerna som barnen uppskattar. Så som att sitta tillsammans i en bil, eller att bara ta en fika. Istället för att försöka tillfredsställa barnen varje sommar ska jag försöka lyssna mer på mig själv, och påminna mig om att de är där där små grejerna som de älskar. Att det viktiga egentligen bara är att få vara tillsammans. Nästa sommar pratar vi om att hyra en husbil. Att försöka bygga en semesterresa istället för en ångesttripp.

Jag är glad för att jag gjorde det men känner på samma gång att jag inte tänker göra det igen. Jag har liksom inget att bevisa. Jag vet att jag klarar det, jag är en mästare på att utmana mig själv, men är det värt det? Livet är för kort för att tillbringa timmar/dagar på något du vet du inte kommer uppskatta, när man istället faktiskt kan njuta [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Smarteyes i smart samarbete med non violence project

Kommer ni ihåg att jag gick till optikern, att jag faktiskt hade fel på synen och fick glasögon? Ha ha, jag jag fick gå tillbaka några gånger för att förstå hela grejen med dem då jag bara tyckte att jag såg sämre. Men vid ett av tillfällena stod faktiskt en otroligt pedagogiskt kille i butiken och förklarade för mig på ett tydligt sätt så att jag förstod. Och istället för att tro att jag var dum i huvudet eller inbillade mig så bekräftade han mig och sa att jag faktiskt kunde se sämre med dem (på lång sikt) och att jag till och med har så bra syn att fläckar och liknande på glasögonen stör mig mer än vad glasögonen hjälper. Det var skönt att höra, trodde jag höll på att bli galen där ett tag, men nu har jag äntligen vant mig [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Jag som knappt vill bära smink i ansiktet blev ändå glad när jag upptäckte montern från non violence project hos smarteyes. Jag tittade inte ens åt de andra glasögonen. Om jag nu var tvungen att ha något i mitt ansikte, så skulle det isåfall vara glasögon som stöttar kampen mot våld. Inget kunde passa mig bättre [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]

Jag köpte mig två par bågar. Ett par för att ha hemma och ett par på jobbet/ständig följeslagare i handväskan, på så vis har jag åtminstone alltid ett par nära till hands [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”] Så om du behöver nya bågar vill jag tipsa dig om samarbetet mellan smarteyes och non violence. Vem vill liksom inte vara med och göra världen till en bättre plats?  [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]