Det är ett år sedan jag drabbades av min senaste depression. Dom kallade det utmattningsdepression men jag är själv inte säker på skillnaden. Om jag jämför den med mina tidigare depressioner satt den här i kroppen, medan de jag tidigare upplevt bott i mina tankar.
Vid det senaste tillfället hade jag inte kraft att röra mig, kroppen kändes trött och tung. Däremot var tankarna inte alls så där svarta som jag tidigare upplevt. Nej, jag tror att jag var mer som vanligt fast trött och gråtande hela tiden. Kunde inte stoppa tårarna och visste ibland inte själv varför jag grät. Ett ständigt vattenfall i mitt ansikte.
Men det jag minns mest är skammen över att vara sjukskriven, rädslan och känslan av att vara misstrodd.
Det jobbigaste med hela depressionen upplevde jag själv var att inte veta när man skulle bli frisk. Att sedan ha arbetsgivare och försäkringskassan som står och stampar och väntar på att man ska bli bra gör en nog mer sjuk. Man har inte en chans att varva ner och bli frisk på sina egna villkor.
Min arbetsgivare var jätte bra, det är inte det, utan mer känslan som bor i en, att man vet att slutdatumet på sjukskrivningen närmar sig och nu ska man må bra. Att folk väntar en tillbaka.
Nej, jag tror inte ens i ord jag kan beskriva hur jagad jag kände mig, och den känslan är extra tung när man inte orkar springa. Alltså jag är så otroligt tacksam för att jag orkade resa mig upp igen, komma tillbaka. Jag tänker på det ofta. Och jag är inte rädd för de där dåliga dagarna som kommer ibland, då man känner förlamningen i kroppen och trycket över bröstet. Nej jag är rädd för att bli sjukskriven igen, att behöva ringa runt, be om hjälp, få mindre pengar och bära känslan över att jag nu inte får vara lycklig.
Det är det värsta jag varit med om. Att inte våga gå utanför min egen dörr i tron att någon ska se mig. Att inge våga skratta för då kanske någon tror att jag mår bra. Att inte våga blogga, skriva för att folk skulle ifrågasätta motiven för att jag var hemma.
Jag kände mig så himla liten. Nedtryckt. Förminskad. Och då tänkte jag att det för mig endast handlade om månader när det för andra handlar om år. Det gör mig rädd. Dom ska ha en guldstjärna för att dom orkar, för att dom klarar av att leva på ingenting, som ingenting. Jag pallade inte trycket. Gick tillbaka och grät på mitt kontor. Började blöda näsblod så fort jag hade haft för många klienter på en dag. Bröt ihop på toaletten. Sträckte på mig och gick tillbaka.
Ändå tror jag att det är anledningen till att jag blev frisk. Jag hade inte klarat det hemma, inte med den känslan som jag bar. Jag kunde inte ens försöka må bra eller sträva efter att ta hand om mig själv då jag kände att jag inte hade tillåtelse att vara lycklig. Försäkringskassan tyckte att jag skulle titta efter nytt jobb, trodde att jag skulle vara sjukskriven i månader till. Det gjorde mig förbannad fick mig att vilja bevisa motsatsen bara för att.
För sådan är jag. Du ska inte tro att jag inte kan, för då ska jag visa dig. Ingen ska trycka ner mig, för då tar jag mig upp. Snabbare och längre än vad ni trott.
Så tack försäkringskassan. Tack för att ni trodde att mitt arbete var för avancerat för mig, att jag med min ADHD-problematik inte skulle ha sådant jobb. Tack för att ni tyckte att jag skulle börja arbetsträna (efter två veckors sjukskrivning) med något enklare för att ha chans att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Tack för att ni gav mig känslan av att jag var svag, att jag inte skulle klara av det här, så jag fick chansen att bevisa motsatsen.
Det som fortfarande gör mig ledsen är alla som faktiskt går på det där, som tror på deras ord. Som känner sig små och svaga för att andra har sagt till dem att de är det. Dom personerna som tackar och tar emot, men inte är medvetna om vad den där presenten innebär. Jag menar inte att arbetsträning och sjukskrivning är negativt, jag menar att vi inte ska förutsätta saker bara för att människor har diagnoser. För så kändes det för mig. Du har ADHD, då är det inte en stor chans att du kommer att må bra.
Tänkt om jag på riktigt skulle tro att min diagnos gör mig till en svagare människa. Tänkt om jag skulle tro att jag inte var lika bra, lika mycket värd som alla andra. Vad hade den tanken gjort med mig?
Nej, tack försäkringskassan, från djupet av mitt hjärta för att ni fick mig att känna mig förminskad. Jag bryr mig inte det minsta om vad andra tycker och tänker om mig och min diagnos. Jag vill bara inte bli såpass lurad att jag tillslut tror på de där tankarna själv.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
